Jag har från barndomen varit intresserad om sådant som hänt i gamla tider. En stor inspiratör för mig i det fallet var min morfar Edvin All född 1895. Morfar berättade mycket om hur han hade det som barn och de i släkten som levt före honom. En stor inspirationskälla var också torpet Stenbäcken, som morfar tog över när föräldrarna gått bort. Jag fick tidigt lära mig hur torpet kommit till och vilka som levt där.

Den första som kom att bosätta sig på torpet var en man som hette Lars. Han var son till en kvinna som härskade på gården Ryd och som bl.a. ägde skogen vid Stenbäcken. Lars verkade vara en slarver, som söp och misskötte gården, så han fick lämna gården och och fick ett stycke mark att livnära sig på. Detta hände någon gång i det tidiga 1800-talet.

Det var spännande att höra morfar berätta. Särskilt som det fortfarande finns lämningar efter den första jordkulan med tak över, som blev Lars bostad. Det var fantasieggande att försöka föreställa sig hur ett sådant liv kunde vara. Hur det hade sett ut vid den porlande bäcken, där vi plockade smultron och byggde rännor att leda vattenfall för att ge kottarna, som föreställde båtar, fart nerför det skummande vattnet.

Det blev förstås en riktig stuga. När den byggdes vet jag inte. Jag vet vad de följande männen i släktledet hette och något av vad de sysslade med. Den närmaste sonen att överta torpet hette Kristoffer. Han var far till näste torpare, som hette Lorenz. Om honom vet jag lite mer. Lorenz blev min morfar Edvins morfar. Han var en storvuxen stark karl, som många andra i stenbäckesläkten fortfarande kan visa exempel på.

 Lorenz och hans hustru ( som jag i denna stund inte kommer ihåg namnet på) fick ett enda barn, Anna-Stina. Min mammas farmor. Och nu är vi framme vid personerna på den gamla bilden. Troligen tagen med en lådkamera.

Man får kanske förstora bilden  för att urskilja personerna. Mor Anna-Stina sitter  mitt i bilden. Det syns klart att hon är äldst. Hanna gifte sig med den tolv år yngre Vilhelm Andersson- All. Han var född inte långt från Stenbäcken och var son till Anders All, som väl var något av en diversearbetare. Han hade dock varit knekt några år, därav namnet All, som sedan gått i släkten på min morfars sida.
Vilhelm sitter längst fram på bilden, halvt skymd av min mamma Dagmar. Till höger om Anna-Stina sitter hennes båda söner, delvis skymda av Dagmars storasyster Ella.  Närmast sin mor med hatt på huvudet sitter sonen Edvin, min morfar. Till höger om Ella sitter yngste sonen Axel.

Så är det bara fyra personer till, de båda svägerskorna och de två barnen. Lutad mot Anna-Stina halv ligger Alice, gift med Axel och där, med glasögon är min mormor Selma Teresia, gift med Edvin. Den lilla flickan i mitten är Axels och Alices dotter Eva. Pojken i bakgrunden är Lars, som fick stanna kvar på Stenbäcken hos sina morföräldrar, när hans mor Agda tog med sig sina två yngre söner och flyttade till Malmö.

Alla personerna på den gamla bilden, är nu borta. Men de lever starkt i mitt minne. Jag och mina syskon och kusiner är sjunde generationen. När mina morföräldrar dött delades torpet av de två systrarna Ella och Dagmar. och de delade på torpet och byggde egna stugor. Den gamla stugan revs redan när morfar tog över torpet. Numera ägs vår del av torpet av min syster Gudrun och vår bror Stig och jag har tillgång till det förstås. Och brorsan har redan när han blev myndig, tagit  namnet All. Vi har alla tre både barn och barnbarn, som har fått uppleva livet på  Torpet Stenbäcken i Örby i Marks kommun.

PS. Jag har skrivit ett blogginlägg om Anna-Stina på Stenbäcken under etikett "Urmödrarna".  Jag startade denna etikett med henne. Man får scrolla ganska långt och det finns också ett avsnitt som är blankt, men ge inte upp, Anna-Stina var en stark kvinna.

PPS. Det finns en annan gren i stenbäckehistorien. Anna-Stinas och Vilhelms äldste son, Algot, flyttade till Borås och hans söner tog namnet Stenbäcken som efternamn. Det finns en hel del personer med det namnet i Borås med omnejd. Tyvärr känner jag bara några få av dem. Om någon av dem skulle läsa det här, skulle jag gärna se en kommentar nedan.





.

Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

En lördag i april

Igår var det lördag. Vi hade varit ute i stugan och börjat vårbruka. gjorde potatislandet i ordning för sådd bl.a. Men så var det vinprovning på fredagskvällen, så vi stannade i stan över natten. Det var inte lika fint väder på lördagen, men ändå mycket folk i stan. Maken kom med den ljusa idén att vi skulle fira min födelsedag några dagar i förväg. Det känns lite festligare att äta födelsedagsmiddag med gott vin på en lördag, jämfört med en tisdag.

Förra helgen var vi i Malmö. Vi åkte tåg dit och i tidningen som SJ lägger ut hittade jag en vårmeny. Jag visade maken och han kom fram till att detta skulle bli grunden till min födelsedagsmiddag. I alla fall varmrätten. Så det blev en vända till stan för att inhandla en liten flaska Cremant Dopff brut från Alsace och en Cote du Rhone (vad annars) till kalvfilén. Vi försökte inte ens att få tag ramslök, så till förrätt blev det en skagenröra med löjrom, serverat på små rårakor enligt sonens eminenta recept. Till det en vit bourgogne, som vi köpt från beställningssortimentet. Ingen dessert, men en bit av Lindts mörka choklad med hallonfyllning beledsagat av en gnutta välsmakande starkt, rundade av det hela.

Men innan vi avåt denna goda födelsedagsmiddag hade vi ägnat oss åt något helt annat. Vi gick och tittade på en utställning med verk av Lasse Åberg på Villastadens Galleri. Men det var inte bara för utställningen vi gick dit. Vi ville också särskilt träffa en av innehavarna av galleriet, Martina Levinsson, som är en för oss nyupptäckt släkting till maken. Hur hela den historien med makens okända släktingar i Borås och med deras gemensamma rötter i Lappland ligger till, kräver nog ett eget blogginlägg. Jättekul var det i alla fall att träffa denna rara, konstnärliga tjej och vi hade mycket att prata om, minsann. Och utställningen var också jättefin. Den hänger på galleriet till och med den 29/4. Ni som bor i Borås med omnejd och är konstintresserade, missa inte detta. Den är överraskande bra och och intressant och handlar inte - eller knappast alls, om Musse Pigg. Jag avslutar med en bild på Martina och länk till galleriets hemsida.




Galleri Villastaden

En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna

Så länge sedan

Jag hittade ett gammalt foto i chiffonjén igen. Ett foto, som jag inte kommer ihåg att jag sett tidigare. Det måste ha legat inkilat bland mammas foton och jag har råkat bläddra förbi det, när jag rotat i lådorna.

Jag blev mycket glad, när jag hittade det här skadade, lite suddiga fotot. Jag såg direkt vilka personerna är. Det är min farmor och farfar, Augusta och Johan Karlsson, Andorslid, Örby, och fem av deras sju barn. Kortet måste vara taget 1915 eller kanske hellre, sommaren 1916. Det är ett av två foton jag har av min farfar, som dog redan 1918 i spanska sjukan. Jag har skrivit om honom i ett blogginlägg 20 mars 2010 under etikett Släkten. Han hade således inte så långt kvar att leva, när den här bilden togs. Min farmor är här i 40-årsåldern. Hon har hittills fött sex levande barn och två dödfödda. Hon ska hinna med ett till, den yngste, Filip, som bara var tre månader, när fadern dog. Det andra barnet, som fattas på bilden, är den fjärde i skaran, Erik, som bodde långa tider hos en morbror och hans fru. De hade en stor gård, men inga egna barn, och ville tydligen att Erik skulle bo hos dem.

De två flickorna är äldst. Jag har inte tidigare sett några foton på dem i så unga år. Selma till höger är äldst. Hon kom att utbilda sig till hemsyster, som det hette, och lämnade hemorten och bosatte sig i Åtvidaberg. Vi åkte tåg dit några gånger och hälsade på i min barndom. Faster Selma bildade familj med Erik och de adopterade två barn, som blev våra kusiner.

Selma var den enda som inte fanns i vår närhet. De övriga syskonen blev hembygden trogna och vi umgicks mycket med våra kusiner. Den andra dottern, Karin, blev mamma till tre flickor, varav den yngsta var lika gammal som jag och vi gick i samma klass i folkskolan.

Så var det då pojkarna. Arvid, som så småningom tog över det lilla torpet och utvidgade markerna en del, så han kunde försörja sig helt på jordbruket. Bredvid honom sitter lille Karl, som blev min pappa och som jag skrivit ganska mycket om i tidigare inlägg. Så är det Eskil, som bl.a. jobbade som bilreparatör och också hade egen verkstad.

När jag förstorar bilden blir jag så rörd över lille Karl Gottfrid. Han är väl tre - fyra år, som jag tänker mig. Han var född i oktober 1912. Jag tycker att han är så söt och jag känner igen dragen i barndomskort på min syster och en av hennes söner, med bruna ögon som signum. Även om det inte är färgfoto.

Morfar

Jag har botaniserat bland gamla foton igen och fick inspiration att skriva ett inlägg om min morfar. En av männen i mitt liv, som jag höll mycket av och som jag tänker på med mycket värme. Jag har skrivit lite om morfar tidigare, när jag låtit renovera klockan, jag ärvt från honom. Nu tänkte jag berätta lite utförligare om denne fine man.

Klas Edvin Andersson, sedermera All föddes i november 1895, på det lilla torpet Stenbäcken i Örby socken i Marks härad i södra Västergötland. Han var andre son till Vilhelm Andersson och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, där hennes släkt hade bott sedan fem generationer tillbaka. (Själv hör jag till sjunde generationen). Torpet var fattigt och barnen fick börja arbeta tidigt. Edvin hade varit duktig i skolan, men någon fortsatt utbildning hörde man väl aldrig talas om, utan det var att börja arbeta så snart skolan var slut.
Vid den här tiden slutade läsåret vid jul, och Edvin, som nyss fyllt tolv år fick på nyåret följa med sin far till Häggådalens textilfabrik (numera Almedahls) i Kinna. Det kom att bli hans arbetsplats ända tills han gick i pension vi sextiosju års ålder.

Idag är det svårt att förstå att någon kan stå ut med att arbeta ett helt liv på en och samma fabrik, visserligen med lite olika uppgifter, men ändå... När jag var barn höll han till i "bommen". Det vill säga, han drog upp varpen i vävstolarna på den stora bommen. När han var barn, fick han väl göra andra saker. Man kan tänka sig tolvåringen gå till fabriken tidigt på morgnarna tre, fyra kilometer genom skogen och hem igen på kvällen, varje dag utom söndag. Han pratade inte så mycket om detta och jag hörde honom aldrig klaga över sitt arbete. Jag tror att han kompenserade det monotona slitet med andra sysselsättningar, som jag återkommer till senare. Men jag minns den dag han slutade. Han hade varit Häggådalen trogen i femtiofem år. Han hade praktiskt taget aldrig varit sjuk eller borta från jobbet. Det hade förutskickats att han på något sätt skulle uppmärksammas. Jag var hemma, när han kom från sin sista arbetsdag. Han hade med sig ett paket, inslaget i vanligt brunt omslagspapper. Han slängde paketet på bordet i hallen och muttrade: "Det var tacken!" Ingenting mer. Paketet innehöll en damastduk från fabrikens linneproduktion. Sådana fanns det redan många i huset. Tillvaratagna ändbitar och annat, som hade slängts om ingen tagit hand om dem.
Morfar var en stillsam, saktmodig man, som tyckte om att läsa böcker och bilda sig på det sätt som stod till buds för en man med hans bakgrund. Hade han levt i en annan tid hade han säkert haft ett intellektuellt yrke. Han hörde till den grupp, som brukade kallas "begåvningsreserven". De som sökte sin bildning genom folkrörelserna.

Edvin och Selma bildade familj tidigt. Jag har skrivit om det, när jag skrev om mormor Selma i min serie under etikett "Urmödrarna". Selma "kom i omständigheter", som det hette. De fick inget bröllop, de gifte sig en månad innan äldsta dottern kom till världen. Bilden ovan är tagen i samband med äldsta dottern Ellas konfirmation. Min mamma Dagmar är i 10-årsåldern. Det torde vara omkring 1930. Det skiljde fem år mellan systrarna. Båda döttrarna var födda i fabriksbostäderna, som växte upp omkring fabrikerna. Men nu, när bilden är tagen, bor de alla i ett fint litet hus, ett egnahem, och har det riktigt bra. De är fortfarande unga, några och trettio år.

Jag tycker så mycket om det fotot. Edvin, som var lång och reslig, som de flesta av stenbäckarna, ser så stolt ut över sin lilla familj. Edvins samhällsengagemang började i fackföreningsarbete, som han deltog i från ganska unga år. Det fanns en käpp med silverkrycka i morfars och mormors långgarderob. På kryckan stod graverat "Till Edvin All på 30-årsdagen från kamraterna i Textilarbetareförbundet". Senare, och det jag kommer ihåg, var det ABF och Folkets Hus-föreningen, som gällde. Och så IOGT och hembygdsföreningen.

Men det jag minns bäst av min morfar var nog hans stora läsintresse. Och hans berättelser. Han kunde berätta om vad han läst, men också om sin barndom och annat han upplevt. Han hade börjat köpa böcker tidigt, enligt vad mamma berättade. Lite mer än vad som var vanligt bland textilarbetare i allmänhet. Han köpte också en tramporgel. Mormor hade lärt sig spela orgel i tonåren och nu fick döttrarna också lära sig. Hela familjen kunde sjunga och till och med jag själv, gjorde mina första stapplande försök att spela på morfars och mormors orgel.

Läsandet var det, ja. Jag tror att morfar trivdes allra bäst, när han fick sitta i lugn och ro och läsa en bok. Vad man skulle ge honom i julklapp, var det inget tvivel om. Han läste gärna historiska böcker, både romaner och fackböcker. Biografier, naturskildringar - ja, det mesta, som kom i hans väg. I hushållet var han inte särskilt praktisk. Men han var stor och stark och trädgård och skogsarbete vid barndomstorpet, som han tog över, när modern dött, var förstås givet och gjordes med omsorg. Min syster och jag brukade beordras att hjälpa till att stapla ved, men det var ganska otacksamt. Morfar övervakade oss noga och plockade oftast om det vi hade staplat. Han var mycket ordentlig med sådana ting.

När jag gick i realskola och gymnasium och hade mycket läxor, brukade jag gå upp till morfar och mormor, som bodde på övervåningen i vårt hus, och sätta mig vid deras stora bord i rummet, där också morfars bokhyllor fanns. Morfar gillade att jag satt där. Han var intresserad av vad jag läste, och de var båda mycket måna om att jag skulle ha lugnt omkring mig. De stängde dörrarna och drog ner ljudet på radion, som stod i rummet intill. Jag kunde känna att han tyckte mycket om att jag fick studera och han var mån om att det skulle gå bra för mig. Kanske han tänkte, att han själv skulle velat vara i mina kläder. Dock yttrade han aldrig något sådant som andades det minsta avundsjuka.

Edvin och Selma hade träffats i tonåren och höll ihop hela livet. Som jag berättat tidigare, hade Selma psykiska problem till och från under hela livet. Idag skulle det väl diagnostiserats som bipolär sjukdom. Men trots detta tror jag att morfar och mormor var mycket fästa vid varandra. Jag hörde dem faktiskt aldrig höja rösten mot varandra och vad det gäller morfar egentligen aldrig mot någon. När Selma dog, dagen före julafton 1969, hade de varit gifta i femtiofyra år och hållit ihop ännu längre. Kvällen innan Selma dog hade de varit på julfest i PRO. Mormor hade varit frisk en längre tid och hade förberett för julen. På morgonen dagen efter hade mamma hört mormor hosta våldsamt och sprungit upp. Mormor hade fallit ihop och mamma skyndade sig att ringa efter ambulans. Under tiden allt detta skedde hade morfar varit i badrummet i källaren. Han kom upp när ambulanspersonalen redan var uppe i lägenheten och hämtade mormor. Han hade stått alldeles handfallen och sett dem bära ner henne för trappan. "Adjö med dej, Edvin" hade hon sagt. Sedan hade huvudet fallit lite åt sidan. Hon dog innan hon kom fram till lasarettet.

Morfar blev sig aldrig mer lik efter mormors död. Den starke, kraftige Edvin, tacklade av, slutade att vara aktiv i föreningar, höll sig hemma och sörjde. Han överlevde henne med fyra år. Bilden nedan är tagen något år innan han dog. Han är fortfarande lång och rak i ryggen, men man ser hans vemodiga ansiktsuttryck. Min fine morfar.

Kära släkten

 
 
Den vackra blomman nedan är en present från den lika vackra tjejen till höger. Jag fick blomman av henne, när hon och hennes bror besökte oss i stugan i förrgår. Att de var här är ett resultat av mina aktiviteter på sociala medier på nätet.

Blomman heter 12-gudablomma. Ett fantastiskt namn på en växt. Jag har inte tidigare träffat på en sådan. Inte ens hört talas om. Tjejen heter Inger och hennes bror heter Jerker. Dem hade jag hört talas om, men inte tidigare träffat. De är kusiner till maken. De tre kusinerna har inte setts sedan de var barn och inte ens då vid särskilt många tillfällen.

I december 2010 skrev jag ett blogginlägg i min serie "Urmödrarna". Inlägget handlade om makens mormor Maria Andersson f. Naisuk från Piilijärvi by söder om Svappavaara i Kiruna kommun. Jerker hade råka läsa inlägget, när han sökte på nätet efter sin mormor. Han berättade det för Inger, som sedan tog kontakt med mig. Det hade då gått ett tag sedan jag skrev inlägget om Kartanon-Marja och jag brukar inte titta tillbaka så långt om jag fått några kommentarer. Det förstod en av Ingers döttrar, som i sin tur gjorde en kommentar på mitt senaste inlägg för tillfället. Då mejlade jag till Inger och sedan blev vi vänner på Face Book och nu har hon varit här tillsammans med sin bror, som bor i Borås av alla ställen!

Det blev en oförglömlig eftermiddag. Vi hade så mycket att prata om, timmarna gick fort. Nu har vi bestämt att vi ska försöka träffas hemma hos Inger nästa gång vi kommer till Stockholm. Hon bor i Riala  och man kan åka buss dit från stan. Och Jerker bor ju här i Borås, så det är ju inte så lång väg!

 

Det är så mycket snack nu för tiden om det meningsfulla eller meninglösa med att vara med på Face Book. Inger och jag är i alla fall överens om att det är en välsignelse med sociala medier. Hur hade vi annars kunnat mötas!

 

Vinter i Lappland 1980

Nu när det snöar utanför rutan, blickar jag på min anslagstavla med bilder och fångar fotot på familjen Andersson, på farstubron hos farmor och farfar i Lappeasuando. Vi är på väg att åka hem till Kalmar efter att ha firat påsken där uppe, som vi brukade göra de där åren. Februarilovet, var oftast för kallt och ljuset hade inte kommit tillbaka fullt ut. Men vid påsk brukade det ofta var fint väder. Den här påsken 1980 hade vi strålande väder, vilket framgår av bilderna nedan. Det hände många saker den här påsken. Flera av familjerna var samlade och ett gäng killar valde att delta i skidtävling "Kaitumraiden". Våra pojkar skulle fylla 13 och 11 det här året. Vi hade haft snövinter i Kalmar också och de hade haft tillfälle att åka på längden hemma. Jag vill minnas att de åkte den kortare varianten av tävlingen, som dock var ganska lång, över två mil, tror jag.

Lillasyster Sara, 5 år och hennes några år äldre kusin, Cecilia, fick nöja sig med att åka skidor hemma på gården. Ett tidigare år var vi så många hemma att vi kunde sätta ihop två stafettlag och köra runt en slinga i skogen och på myrarna. Jag minns att det var mycket tjo och tjim och tråkningar och roligt hade vi.

Och så var det gropen! Ser det inte härligt ut! Efter skidåkning och andra aktiviteter kunde vi dra oss tillbaka i en backe, där vi skottade upp en härlig solgrop, tände brasa, kokade kaffe över öppen eld och grillade korv. Och solade förstås. Efter vårdagjämningen stod solen högre på himlen där uppe än vad den gjorde söderut. Det här var den bästa tiden i Norrbotten, tyckte jag. Sedan, fram i slutet av maj, minns jag tiden i Boden. När snön smälte och det ändå inte var vår. Inte i mina ögon i alla fall. Det var den tid, som var svårast, inga vitsippsbackar, ingen långsam lövsprickning, bara grått, grått. Då längtade jag hem till södra Västergötland med porlande bäckar, där kabbelekan strålade solgul, blåsippor, vårlökar och som sagt, vitsippor i överdåd! Men nu var det påsk i Lappeasuando och då var det bara härligt. Och vad vore vistelsen där om jag inte nämnde något om maten. Jag hittade en bild på folk vid matbord också. Lite otydligt vilka som är med, men farmor sitter vid bordet bland oss andra hemma hos Männikkös i Skaulo. Och min svåger Östen sitter nära kameran. Han som tog den första bilden i inlägget och vars hund vänder baken till. Östen, mycket saknad, är värd ett eget inlägg, men det får bli en annan gång, liksom maten vi fick i Lappeasuando. Den är också värd ett eget kapitel.

...och sedan for vi till Linköping

Några dagar efter att vi kommit hem från Stockholm, tog vi en ny tur, denna gång till Linköping. Det var dags att hälsa på makens syster och svåger, Nora och Arne, som bott i denna vackra stad i många år nu. Själv har jag också en del av hjärtat i Linköping efter att ha studerat där vid universitetet i ett år - folkhögskollärarutbildningen, en påbyggnad på tidigare akademisk utbildning. Det är tjugo år sedan denna vinter och jag ser tillbaka på det året med glädje. Att få sätta sig på skolbänken det år man fyller femtio och fixa det - dessutom bra, om jag får säga det själv - det är en oerhörd stimulans och kick för självförtroendet.

Allt nog, jag bodde hos Nora och Arne det läsåret i deras villa i Lambohov. Nu bor de mera centralt och vi har alltid trevligt när vi hälsar på. Numera tar vi ofta bussen dit, i alla fall under vinterhalvåret. God mat får vi också, Nora har en gång arbetat som kokerska, så hon kan sina saker.

Jag har en annan anknytning till Linköping. Sommaren 1983 gick jag en vävkurs på Lunnevads Folkhögskola ett par mil utanför stan. Då besökte vi Hemslöjden för att köpa garner och bli inspirerade. Nu har det blivit tradition att Nora och jag tittar in på hemslöjden - särskilt nu före jul - och ibland köpa någon liten grej. Tyvärr blir det allt dyrare år efter år, vilket är förståeligt. Men mitt gamla hantverkarhjärta klappar alltid lite extra för vackert konsthantverk.

När vi gick ifrån Hemslöjden passerade vi en ny pub, som vi inte sett förut. Den heter The Horse and Hound och såg väldigt trevlig ut. Vi letade upp svågrarna på ett annat ställe, där de satt med varsin öl, och vi berättade om den nya puben. Sagt och gjort, vi måste prova stället. Det var lite före öppningsdags, så vi fick hänga på låset några minuter. The Horse and Hound visade sig vara ett riktigt mysigt ställe i äkta engelsk stil och gott öl hade de förstås.

Dagen därpå fick jag en ny nostalgikick av hantverk. Vi beökte julmarknad på Brunneby gård. Där fanns allt som jag kände igen från mitt förflutna som marknadsknalle. Mycket textil förstås, men också träslöjd, smide, smycken och mat, mat, mat. För att inte tala om tomtar i alla de former. Brunneby gård är annars känt för sitt musteri. Har tillverkas äppelmust, saft och cider och man saluför också produkter från närliggande matproducenter. Här handlade jag också lite. Kameran var med, men det blev inte så många bilder, det var så vansinnigt mycket folk. Men jag fick i alla fall en bild på denne tjusige herre som sparkade sin manuella träsvarv. Stilig hatt hade hans också!



När vi kom hem tog jag denna bild på det jag köpte. En burk honung, ett rullat paket hemkärnat smör (ska tas fram till vört- och farmorsbrödet på julafton) och ett par röda änglar att hänga i öronen. Jag köpte också en påse närproducerade ekologiska chips, men de var redan uppätna, när jag tog bilden.



På lördagen var det dags för hemresa, men innan dess hann vi med att hälsa på en av Noras och Arnes söner, som bor strax utanför stan, och hans rara fru. De bjöd oss på lunch, trattkantarellsoppa, gott bröd, fikonmarmelad och ostar. Det smakade mums inför hemresan!
Det är härligt att ha en stor släkt så man får göra lite utflykter ibland. Tack Nora och Arne, Thomas och Ulla-Stina för ett par härliga dagar!

Lammkött

Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com

Stenbäckesläkten

Jag fortsätter botaniserandet bland gamla foton. Jag kan bli helt uppslukad av bilderna. De skapar tankar om glädje och sorg, liv och död om tider som fanns innan jag fanns och de som ska komma när jag inte längre finns. Av de människor som finns på de foton jag har publicerat här, finns ingen längre i livet.

Nästan alla på bilderna är mina släktingar på min morfars sida. Jag tror att det är den grenen av släkten, som jag känner mig mest identifierad med. Det beror i första hand på två omständigheter. Först och främst är det nog det faktum att min morfar, efter hans mors död, köpte torpet Stenbäcken, där hans förfäder bott sedan sekelskiftet 17-1800. Därigenom har jag, mina syskon och ett par kusiner kommit att tillbringa vår barndom och även som vuxna där, och torpet finns fortfarande i släktens ägo. En annan omständighet är att morfar och mormor bodde i samma hus som jag och mina föräldrar och syskon under hela vår uppväxt. Vi kom att stå varandra nära och morfar berättade mycket om livet i den lilla torpstugan i skogen. Den stugan fanns inte kvar när jag föddes, men morfar och pappa byggde en ny liten stuga, som fick bli vårt älskade fritidsställe och en plats att återvända till, när jag senare flyttade från hembygden. För mig har det varit en trygghet att känna förankringen i att ha en liten plätt på jorden, där jag känner mina rötter.

Den första bilden är tagen på Stenbäcken, troligen någon gång runt 1930. Det är min morfars föräldrar, Vilhelm Andersson All (Ville på Stenbäcken) och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, och som var tolv år äldre än sin make. Det sitter i gräset framför syrénbuskarna med sina två yngsta barn, dottern Agda och sonen Axel. Barnen är Agdas tre söner och Axels lilla dotter. Det finns fortfarande syrener i torpet, har funnits så länge jag minns, och jag vill tro att det är rester av de ursprungliga.



De två andra bilderna är inte tagna på Stenbäcken, men personerna hör dit. Min mamma har skrivit på kortets baksida att det är taget vid firandet av äldste brodern Algots 40-årsdag. På bilden ovan syns tre svägerskor, t.v. min mormor Selma, alltså gift med min morfar Edvin, i mitten Emilia, gift med födelsedagsbarnet Algot, och deras lilla dotter och till höger Alice, gift med yngste sonen Axel, och deras dotter Eva.

Nedan ser vi hela gänget samlat i gröngräset. Året är 1933. Det betyder att min mamma Dagmar, som sitter längst fram, är tretton år. Föremålet för firandet, Algot, halvligger längst till vänster. De ser ut att ha trevligt. Algot och Emilia bodde i Borås. Det betydde att bröderna Edvin och Axel med familjer, måste ha rest med tåget från Kinna, vilket alltid var lite spännande enligt min mammas utsago.



Det är inte alls så länge sedan de här människorna levde och verkade. I alla fall inte ur mitt perspektiv. Jag är född 1942, inte ens tio år efter att fotografen ställt upp kameran och förevigat dem i en skogsbacke utanför Borås.

Rötter

Nu när hösten är kommen har jag börjat studera mina anor igen. En del av detta är att gå igenom gamla fotografier. Så hittade jag härom dagen i min ärvda chiffonjé ovanstående foto. Till fotot fanns ett papper bifogat. Det var skrivet med mammas vackra handstil. Så här stod det:

"HÅLAN, torp under Lundsbol.

Här bodde Johannes Olofsson, född 4/4 1800, död 25/11 1863, och hustrun Maria Andersdotter, född 5/3 1806, död 14/4 1866? De hade minst sex barn, däribland dottern Edela, född 29/11 1836, död 1915.
Edela Johannesdotter gifte sig 27/12 1872 med torparen Carl Eriksson på Andorslid under Örby Bosgård, född 1835, död 1918. De hade sönerna Johan, född 19/2 1874, död 1918 och Edvard född 19/2 1874, död 15/8 1874."

För mig sätter en sådan här bild och de knapphändiga personuppgifterna, igång fantasin. Vilka var de här människorna egentligen? Hur såg de ut? Hur levde de sina liv? man kan ana att det var ganska så strävsamt. Men mer...? Jag vet hur jag är släkt med dem.

Johannes Olofsson och hans hustru Maria var min farfars morföräldrar. Om min farfar har jag tidigare skrivit i bloggen. Både min farfar Johan och min farfars far Carl Eriksson dog 1918 i spanska sjukan. De ligger begravna ganska när varandra på Örby kyrkogård, medan farfars mor, Edela, som dog tre år tidigare, är begravd ett stycke därifrån.

För några år sedan hade jag anledning att rensa bland mina böcker. Jag hittade då en gammal postilla, som pappa tagit hand om när farmor hade dött. Den har legat i lådorna och jag hade glömt bort den. I på försättsbladet stod präntat "Till Edela Johannisdotter vid konfirmationen". Jag var tveksam om vilken Edela det handlade. Min morfars mormor bar också detta namn. Men årtal och annat stämde bättre med min farfars mor. Jag gav boken till min kusin Anette, som har samma släktrelation till Edela som jag. Anette är kyrkomusiker och den enda i min släkt som är kyrkligt engagerad.

Nu tänker jag på Edela, som kom mig närmare, när jag fann fotot på den lilla stugan, som var hennes barndomshem. Visst är det spännande att söka sina rötter!

Sorgen

Så har hon slutat sitt liv, Hjördis, kär svägerska och syster. Alldeles för tidigt, som man numera anser, när någon dör före 80-85 års ålder. I förrgår somnade hon stilla in på förmiddagen. Vi fick beskedet fram på eftermiddagen och sorgen tog snabbt hand om oss.

Vi var beredda, visste att hon varit dålig en längre tid och att tillståndet ytterligare försämrats den sista veckan. Maken, som ständigt haft sin syster i tankarna den senaste tiden, har hela tiden gått omkring med telefonen i fickan. Ändå - när beskedet väl kommer, blir det likväl chockartat.

Med sorgen kommer minnena. Jag minns mitt första möte med Hjördis. Det var första gången jag kom till Gällivare för att hälsa på min blivande makes föräldrar och syskon. Naturligtvis också Hjördis och Helge. Det var påsken 1964. Vi var unga, hon bara ett år äldre än jag, men hon hade redan hunnit med att bilda familj, hade också hunnit med en stor sorg, hennes första barn, en pojke, hade fötts för tidigt och dött. Deras första flicka var väl dryga året vill jag minnas.

Jag tyckte att Hjördis var så söt. Hon hade ett härligt skratt, glittrande ögon och smilgropar. De sista åren skrattade hon inte så mycket, men som ung minns jag henne som en glad människa.

Hjördis var en äkta naturmänniska. Skogen, fjället, myren och vattnet var hennes och Helges domäner. Det var mycket skidåkning, fiske, hjortronplockning och strövande i markerna. Aldrig var hon så harmonisk, som när hon fick vistas ute i naturen.

Detta blev också det bestående intrycket efter vårt sista möte för snart två år sedan. Vi reste upp till Gällivare tillsammans med en av sönerna och hans familj. Vi stannade ett par nätter hos Hjördis och Helge. Hennes demenssjukdom hade då börjat bli uppenbar för omgivningen, så även för oss. Man förstod att hennes närminne sviktade, hon upprepade saker hon nyss hade sagt och hon tog inga initiativ till nya samtalsämnen. Men kärleken till vildmarkslivet och harmonin med naturen fanns där. De föreslog att vi skulle åka till Killingi vid Kaitumälven. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället. De hade packat ner mat och dryck, korv att grilla, nyponsoppa ... Helge tog med dragspelet och Inge bjöd upp sin lillasyster till dans.

Då log hon det där varma leendet från förr, med smilgroparna kvar.

Jag är glad att detta fick bli det sista och bestående minnet av Hjördis, som nu inte längre finns ibland oss.

Är det det här som kallas kärlek....

Jag hittade det här kortet i min kortlåda, när jag letade efter något helt annat. Kortet föreställer mina föräldrar. Det är taget på förmiddagen en sommar på 70-talet på torpet Stenbäcken. Vi ska ha fest på kvällen, det är därför mamma har rullat upp håret på spolar under sjaletten. Kanske är det midsommarafton, men det kan också vara ett annat tillfälle. Det finns en annan bild, tagen ur annan vinkel, som kopierats och finns hos flera i släkten. De ser lika förtjusta ut på det.

Bilden kräver inte så många ord. De ser så glada och lyckliga ut, så som jag minns dem. Och jag vill gärna tro att det är det här som kallas kärlek.

Var kommer vi ifrån?

Jag har alltid varit fascinerad av att tänka på mina rötter och varit nyfiken på de människor som varit före mig. Det började med min morfar, som släktforskade en del. Han reste ibland till Landsarkivet i Göteborg och han brukade berätta om vad han kommit fram till.
På det sättet fick jag och min syster lära oss att rabbla namnen på de torpare som bebott torpet Stenbäcken i Örby. Vi fick veta att vi var sjunde generationen på torpet, morfars föräldrahem där uppe i skogen. Han gick med oss i skogen och visade rester efter husgrunder från andra torp runt omkring. Och vi fick lära oss att en grop i slänten nedanför stugan, var rester efter den första "jordkulan", som anfadern Lars någon gång i slutet på 1700-talet hade fått gräva ut och lägga tak på för att ha någonstans att bo, när han kommit på obestånd och fått lämna gården Ryd.

Senare har jag försökt ta reda på mer och de senaste åren har jag mer systematiskt börjat sammanställa de uppgifter jag fått tag i, i första hand om min egen släkt. Men nu har jag den turen att vara gift med en man från en helt annan landsända, nämligen från översta Lappland, i trakterna runt Gällivare och Kiruna. Han har inte vetat så mycket om sin släkt bakåt i tiden, men har nu fått tag i uppgifter om sina anor både på mors- och farssidan. För mig är detta mycket exotiskt och spännande och samtidigt intressant, för det är ju också mina barns anor.

I två regniga dagar har jag nu ägnat mig åt att katalogisera det maken fått reda på och det är så vansinnigt spännande att jag har svårt att slita mig från datorn. Fantasin skenar iväg, när jag börjar tänka på hur deras liv kan ha tett sig. En gren på makens mormors sida är samer och det är ju lite extra spännande. Mormodern är den enda av den äldre generationen, som maken har minnen av och jag ska försöka skriva lite om henne i min serie "Urmödrarna" så småningom.

Midsommar!

Vi har en underbar midsommartradition i min släkt. Varje år träffas vi på torpet Stenbäcken i Örby, där mina syskon och jag är sjunde generationen med rötter på stället. Nu är vi den äldsta generationen i livet och det har kommit till en åttonde och en nionde. Traditionen att träffas på midsommarafton har vi haft i många år sedan våra föräldrar levde och vi är lite utspridda i landet, även om de flesta fortfarande är marbor.

I år var vi väl ett 30-tal, men vi kunde varit några fler. Vi träffas på tidig eftermiddag, folk droppar in lite då och då och när alla är samlade, badar vi bastu. i år var det manfolken, från lille Måns 1½ till åldermannen Inge, 74, som badade först. Efteråt kommer alla vi flickor, där jag numera är släktens grand old lady.

När vi kommer upp från bastun, har gubbarna förberett maten, sill och färskpotatis, förstås, men också sallader, pajer, frestelse, köttbullar och skinka till icke-sillätare och jordgubbar till efterrätt. Under måltiden sjunger vi snapsvisor och andra visor. Eftersom vi nu har ganska många småbarn, så blir det också repertoar som passar dom.

Sen blir det dans runt midsommarstången, tradtionsenligt. I år stod min syster för dragspelandet, ibland är det jag som gör det och efter detta går de som har lust några vändor i skogen och tittar till gamla kära platser som är förknippade med släktens historia. Det är nästan alltid någon ny pojkvän eller ett barn som har blivit tillräckligt stort för att vara intresserad, som ger oss gamlingar chans att dra historierna på nytt. Så även i år.

Framåt kvällen blir de flesta lite hungriga igen och då kommer grillen fram. Det hela brukar sluta med en samling inne i stugan, när knotten blir för svåra. Det blir mycket sång och musik och prat och varm stämning.

I år var ju vädret så sagolikt skönt. Detta hade väl inte värdparet, min kära syster och svåger, så stort inflytande på, men allt annat vill jag tacka dem för, gästfriheten, glädjen, allt praktiskt ordnande. Utan dom hade det varit svårt att genomföra och fortsätta med vår tradition.


Delar av släktingarna samlade på ruinerna efter Allstorpet, där min morfars farfar, Anders All, slog ner sina bopålar efter att han fått avsked från tjänsten som indelt soldat.


Ett par av släktens yngsta ovan Maja All snart tre år och nedan, den allra yngsta, Kajsa Manskog 15 månader.

Nära och långt borta

En av mina närmaste anförvanter vet jag väldigt lite om. Det är min farfar. Mycket tidigt fick jag erfara att jag inte hade någon farfar. Jag hade mormor och morfar mycket nära och jag hade farmor, som vi ofta hälsade på, men farfar - han fanns inte. Han hade dött långt, långt innan jag föddes, redan 1918, när min pappa bara var fem år.

Det fanns ett enda fotografi på Johan Karlsson, Andorslid, som hängde på väggen i farmors rum. Det var en suddig förstoring på en bister man i svart mustasch, men det var svårt att få någon riktig uppfattning om hur han hade sett ut. Jag undrade redan då hur han hade varit. Att fråga farmor blev väl aldrig av. Pappa hade bara några väldigt suddiga minnen av sin far.

Att han dog vid 45 års ålder i spanska sjukan, det visste vi. Vi gick ibland till graven på Örby kyrkogård, men inte så ofta som till en del andra gravar. Farfar hade funnits en gång, men han var mycket, mycket avlägsen.

Långt senare, när jag själv nått mogen ålder, fick jag fotot ovan. Det var min yngste farbror Filip, en trogen släkt- och hembygdsforskare, som fått tag på bilden. Den föreställer ett gäng arbetare, som är sysselsatta med att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan nära Skene. Kraftverket ligger bara någon knapp kilometer från Johans hem. Mannen längst fram vid skottkärran, tvåa från höger, är min farfar.

Jag blev riktigt rörd, när jag första gången såg bilden på min farfar. Man ser verkligen hur han såg ut. Jag letade efter likheter med pappa, som inte var riktigt lik något av de andra syskonen. Han var inte heller det minsta lik farmor. Men nu såg jag likheter och det första jag såg var händerna. De stora grova starka arbetarhänderna är precis som pappas. Den bestämda hållningen, en stark man i sina bästa år.

För något år sedan läste jag om spanska sjukan, att de flesta offren var just män i arbetsför ålder. Man vet väl inte varför det förhöll sig så, men farfar var den ende i familjen som drabbades. Det var långt före vaccinering och modern sjukvård. Därför fick jag aldrig lära känna honom. Men jag kan fortsätta att fantisera om honom.

Min farmor Augusta än en gång

Mitt släktforskarintresse utvecklas allt eftersom jag tränger in i anorna. Jag har ju tidigare skrivit om min farmor under etikett urmödrarna. Där berättade jag att hon blev änka 1918 när min farfar Johan dog i spanska sjukan. Farmor blev ensam med sju barn mellan fjorton år och tre månader. Vad jag inte visste då var att hon dessutom hade haft två dödfödda barn; som nummer tre efter de två första flickorna ett flickebarn och som nummer sex, före min pappa ett gossebarn. Mellan 1904 och 1918, dvs under fjorton år hade hon fött nio barn.

Jag är det fjärde av min farmors barnbarn. Före mig kommer tre flickor, döttrar till min farmors dotter Karin. Den yngsta av dessa tre är en månad äldre än jag och vi gick i samma klass i Örby skola. På bilden, tagen av min farbror Filip, med en lådkamera, ligger jag i min farmors knä med mamma stående bakom. Mamma var tjugotvå år när jag föddes. Farmor var sextiosex - ett år yngre än jag är nu. Jag hittade bilden i ett fotoalbum jag fick som barn.

En annan bild som jag hittat i gömmorna är den enda jag vet som visar min far som barn, utom något skolkort. Fotografen, som är okänd för mig, har radat upp farmors fem söner. Fr.v. den äldste, Arvid, som har kostym och slips och tydligen anses som vuxen, därefter Erik, Karl - min pappa - och minstingen Filip och den näst yngste Eskil. Jag tror att bilden måste vara tagen någon gång i början av 1920-talet. Min pappa som var född 1912, ser ut att vara i 11-12-årsåldern.
Vad jag kommer ihåg är att farmor verkade vara stolt över sina pojkar, som redde sig bra i livet. Och de var alla fästa vid henne. Jag minns bara en gång som jag såg min pappa gråta öppet och det var när farmor dog 1958.
Som vanligt kan man klick på bilderna och få en bättre förstoring.

Mina anfäder - knektarna

Mina anfäder är till absolut största delen sysselsatta i två yrken - knektar och torpare. Och knektar var ju också torpare när de inte var inkallade. Några bytte sysselsättning som t.ex. min mormors far, som ärvde soldattorpet efter sin far, men som sedan tog avsked och blev handelsman. Jag har hittat ett par hantverkare, en skomakare och en skräddare. Det finns några hemmansägare också. Där finns också i senare generationer några textilarbetare som min morfar far.

De flesta knektarna finns på mina morföräldrars sida. Man kan ju fundera på om det finns någon rationell orsak till detta, men troligen är det en slump. Min farmor kom från en annan del av Sjuhäradsbygden och där finns fler självägande bönder, kanske detta har viss betydelse.



Jag blir så fascinerad av alla dessa namn och årtal, så jag har svårt att slita mig från datorn. Det blir många frågor att ställa till historien. Hur levde de här människorna, hur såg deras vardag ut, hur såg samhället ut osv. De flesta av mina indelta soldater verkade ha levt ganska fredligt trots sitt krigiska värv. Men jag har i alla fall hittat två som verkligen varit ute i krig enligt dokumenten.
Den förste var min morfars farmors farfars far. Han hette Nils Persson Hagman och var född 1725. Nils blev antagen som soldat för rote 1071 den 12 november 1747. Han var då 22 år gammal. 1774 hade han avancerat till korpral. Vid mönstringen i Borås den 21 oktober 1785 får han avsked med noteringen: "Tjänt längen och bevistat Pommerska kriget, får avsked och anmäld till underhåll". Nils var 59 år och hade tjänat i 37 år. Han kom alltså hem med livet i behåll efter sin krigstjänst. Han avled 1804 81 år gammal.
Värre gick det för den andre. Det var min morfars morfars morfar, Anders Persson-Gren född 1776. Han rapporteras som död 1806 i slaget vid Stralsund och blev alltså bara 30 år och efterlämnade änka och fyra små barn.
Mina gamla historiekunskaper räckte inte till för att komma ihåg omständigheterna vare sig kring Pommerska kriget eller slaget vid - eller snarare belägringen av- Stralsund, så jag gav mig ut på nätet och letade. För den som är intresserad tipsar jag om följande länkar: http://sv-wikipedia.org/wiki/Pommerska_kriget och http://www.interaktivhistoria.se/sistaslaget/historia.html.