Varför smakar inte renköttet ren

Vi har väntat ett tag på att få tag på renkött. Ibland finns det på COOP, men det är ganska dyrt 3-400 kronor kilot för en stek och över 400 för filéerna. Nu var det sista datum, så varför inte slå till. Små fina stekar för sextio spänn!

Ja, jag vet, snåla pensionärer! Men ändå. Man får hålla lite i slantarna, även om man älskar renstek.

Maken lagade maten. Det brukar han göra när vi har renkött. Han har det i generna på något vis. Det doftade frestande gott, när han brynte köttet. Jag ordnade en lite förrätt med kallrökt lax, smetana, dill, lime och nybakade baguetter från min egen ugn.

Sedan skulle det hela avnjutas. Jag skar upp steken, den var saftigt rosastekt. Som tillbehör serverades rostade rotfrukter. Små delikatesspotatisar ingick i det hela, fantastiskt goda faktiskt. Steken hade bräserat i rödvin i ugn vid låg temperatur. Goda kryddor därtill. På skyn gjorde han en smaskig sås förstås. Allt var perfekt. MEN VARFÖR SMAKADE INTE KÖTTET REN???

Det var faktiskt inte första gången vi upplevde det här. Vart har viltsmaken tagit vägen i vårt mesta viltkött? Man kan misstänka att det har att göra med att renarna inte föds upp som förr. Det verkar som om de blir mer och mer lik farmade djur. Jag har hört att de numera utfodras med pellets. Det är en följd av Tjernobyl kanske. Och kanske det beror på att köttet läggs tillrätta för moderna människor, som inte tål ben och fett på köttet. Renmärgben t.ex.  kan vi inte överhuvudtaget få i södra Sverige. Det finns inte på kartan att man kan sälja kött med fett på. Allt ska va renskuret. (märkte ni vitsen?) Det är i benen, märgen och fettet som smaken sitter. Maken säger att fettet på svansstumpen skulle vara tre fingrar tjockt. Det var för mycket även för mig. Man kan ju skära bort det när man ska äta, men det bör finnas med vid tillagningen.

Nåväl, det blev gott i alla fall, riktigt gott. Nu gonar vi oss med resterna av vinet och njuter fredagskväll. Men vilt smakade det inte!

Vår ännu äldre hund

I förrgår skrev jag i bloggen om vår bernersennenhund Bamse. Detta med anledning att vi hittat några gamla foton på honom. När jag var klar med det inlägget säger maken: "Du måste skriva om Buck också!"

Så klart måste jag det. Vår första gemensamma hund. Född 1966, ett år före första sonen. En golden retriever, som på den tiden var en mycket ovanlig ras. Buck ingick i den första valpkull i den rasen, som föddes i Norrbotten, där vi bodde då. Vi hade sett goldenhundar första gången på SKK:s stora utställning i Göteborg ett par år tidigare och jag tyckte att det var de vackraste hundar jag någonsin sett. När vi då såg ett reportage i Norrländskan om de här valparna, slog vi till och valde en av hanhundarna i kullen. Maken ville att han skulle heta Buck efter Jack Londons Varghunden. Många år senare, långt efter Bucks död, fick han stöd för det namnet. Forskning visade att golden retriever var det mest varglika i beteende av alla raser, vilket kunde tyckas något förvånande.

Det fanns likheter mellan de här hundarna, men också stora olikheter. Främsta likheten var nog deras vänlighet mot allt och alla. Buck var en väldigt snäll hund. Han skällde aldrig t.ex. En gång, när vi var ute i hagarna runt Kalmar skrämde han upp en fasan och gav ståndskall. Förvånad utbrast yngste sonen: "Buck skäller!" Han hade knappast någonsin tidigare hört detta. Båda hundarna hade också stark familjekänsla, men Buck var mera husses hund. Jag blev med barn strax efter vi skaffat Buck och var höggravid när det var dags för honom att gå dressyrkurs. Det blev husse som fick ta ansvar för detta och det lyckades han bra med. Buck blev en mycket väluppfostrad hund.

Så till skillnaderna. Med mänskliga mått mätt var nog Buck den smartaste av de två. Det var lätt att vardagsfostra dem båda, men göra trick och sådant, det var inte Bamse så intresserad av. Men kanske handlade det mer om lättja än smartness. När maken tog fram sina träningskläder, hoppade Buck omkring i vild glädje och kunde inte komma ut fort nog. Bamse, i samma situation, gick och lade sig under ett bord och låtsades inte se. Husse fick kalla på honom och lydig som han var kom han lufsande om än motvilligt. Det hände faktiskt att han i ett obevakat ögonblick vände om och stack hem innan rundan var slut och låg på trappen och väntade tills husse var klar med motionen. Detta skulle aldrig hänt med Buck.

Buck var en hund som älskade att jobba. Roligast var förstås att apportera och bära. Det låg ju i hans rasgener. Spåra var också kul. En rolig lek, när barnen var med ute i skogen, var att de fick springa och gömma sig och Buck fick leta upp dem. Jag är inte riktigt klar över vem som hade roligast. Förmodligen hunden. På hemväg från rastrundan skulle han alltid bära kopplet. Tidningen skulle bäras in från brevlådan och slaskpåsen bäras ut till soptunnan. Att få Bamse att apportera var nästan omöjligt. Det intresserad honom inte ett dugg. Buck bar alltid med högburet huvud och likaså hög svansföring. När vi tog fram dragpulkan på vintern, hoppade han glatt in mellan skaklarna och väntade på att bli selad. När vi försökte med samma sak med Bamse, fick vi med milt våld fösa in honom på samma ställe. Visst han drog - men det var ganska tråkigt. Han ville ju inte ha något efter sig, han skulle vara sist och ha koll på allt.

Buck hade också riktig vaktinstinkt, men han visade det inte i hemmet utan bara om vi var på okända platser. Då vaktade han våra ägodelar. Vi kunde placera honom i bakluckan på vår gamla SAAB v4 och lugnt lita på att han vaktade våra saker. Kom någon okänd för nära, morrade han grovt. Jag minns en gång, när jag var ute med barnvagnen och stannade i en hage för att plocka blommor. Buck var inte kopplad men han satt sig spontant vid barnvagnen, när jag gick en bit ifrån. Det kom en promenerande man förbi och Buck morrade. Han skulle försvara det dyrbaraste vi hade.

Det var stor sorg, när Buck dog. Han blev tretton år en ganska hög ålder för en retriever. Sista året fick han problem med hjärtat och fick äta medicin. Han var inte längre lika mycket på alerten, kunde ligga och snarka på morgnarna och var tvungen att väckas, när det var dags för morgonrastningen. För barnen blev det en stor förändring när han dog. Buck hade ju alltid funnits i deras liv. För oss båda vuxna blev han ett befästande av vår gemenskap, han var på sätt och vis vårt första "barn". På gamla dagar utstrålade han en vishet, som inte lät sig skymmas av hans starrgrånade ögon.

När det var slut, befann vi oss i Örby hos mina föräldrar. Buck hade visat sig ovanligt trött några dagar. Vi var på torpet och barnen ville leka och ha Buck till att apportera, och han masade sig sakta iväg och hämtade pinnen, men gick snart och lade sig. Så en dag raglade han omkull, när han skulle försöka äta lite. Vi for till veterinären, som skakade på huvudet, men gav honom ändå en spruta b-vitamin. Hem igen, men när vi kommit ur bilen och kom ut på backen, satte Buck sig bredvid oss och tittade bedjande på husse. Hans ögon sade: "Hjälp mig!" Vi åkte ner till veterinären igen och han fick en annan spruta. Han ligger begravd på torpet Stenbäcken. Vi brukar gå en vända förbi stenen, som vi markerat hans sovplats med, varje gång vi är där.

Jag har publicerat bilder på Buck i bloggen tidigare. Nu plockade jag fram ett par tidigare opublicerade. Den första, som inleder den här texten, är tagen vid en fikapaus på väg från Kalmar till Örby i början av 70-talet, troligen -72.

Den här bilden har varit med i bloggen, när jag skrev om en resa till Lappland 1974. Den är tagen vid en "vildcamping" någonstans i Härjedalen.

Och här är en av de sista bilderna på en grånad gammal hund, sista vintern han levde. Lägg märke till pulkan i bakgrunden. Tydligen orkade han fortfarande dra nästan  in i det sista!

Vår snälla gamla hund

Av alla djur jag haft förhållande till, står nog Bamse mitt hjärta närmast. Vår stora, varma, veka berner sennenhund, som vi fick leva med i nio år, innan cancern ändade hans liv.

Bamse hade nog gärna velat vara en knähund. Det var ju omöjligt, bara hans stora huvud tog upp hela mitt knä, när han placerade det där och tittade bedjande på mig med sina stora bruna ögon. Men han ville alltid vara nära och helst ha oss alla samlade.

Han var nog mest präglad på mig, trots allt. Jag var sommarledig från jobbet, när han var valp och han blev väl bunden till mig på något vis. Om vi var ute i skogen flera i familjen och vi spred oss, t.ex. när vi plockade bär, ville han helst samla ihop oss, men om det inte gick, följde han mig i spåren.

Bamse var omtänksam om alla varelser från småfåglar och igelkottar till kor och hästar. Han jagade aldrig. Hans instinkt var att valla, att hålla samman flocken. Han var vek, men inte harig. Han kunde lugnt larva runt i en kohage, utan att kossorna blev irriterande, som de annars nästan alltid blir på hundar. Och han kunde kärvänligt puffa igelkotten i baken, när den kom tassande i skymningen, utan att kotten blev till en nåldyna. Dotterns katt, Amanda, hade sin favoritsovplats mellan hans framtassar tätt intill hans ulliga bringa. Hans något flegmatiska sätt hade en lugnande inverkan på både människor och djur.

Han var inte så mycket till vakthund heller, men indirekt blev han det ändå. Han gav alltid skall, när det ringde på dörren. Och de som var objudna och inte kände honom, hejdade sig nog, när de hörde hans grova stämma.

Att jag kom att skriva om Bamse just nu, beror på att vi tittade på gamla kort, när släktingarna från Gällivare hälsade på i förra veckan. Då kom de här bilderna fram. De är tagna i Lappeasuando sommaren 1980, när vi hade släktträff och alla var samlade. Bamse är här drygt ett år. Han bekantade sig förstås med alla individer han stötte på, som alltid. Familjen Grusmarks kattunge inte undantagen. Den lilla katten börjar med att morska upp sig och daskar Bamse på nosen. Men det hela slutar förstås med en puss. Är det inte rart!

En fredagskväll på tu man hand

I fredags var det en sådan där dag, som det blir ibland. Man ids liksom inte. Inte gå ut, inte laga mat, bara vegetera. Ja, och så är det ju det här med skidåkning på TV. Lämplig sysselsättning, titta på när andra anstränger sig. Men mat ska man ju i alla fall ha. Coop-kontot sinar, pensionen går inte in förrän om några dagar. Den stora frågan blir: "Har vi nåt' hemma?"

Det blev till att botanisera i skåpen. Som tur var hade vi haft gäster tidigare i veckan, så det fanns lite över både till för- och efterrätt. Och i frysen hade vi en påse med de sista kotletterna från det fina lammet vi köpte av Fredrik och Petra på Hjortedal. Lite vitt vin fanns kvar i en box och våra gäster hade förärat oss en riktigt god italienare, som skulle passa bra till lammkotletterna.

Så jag dukade med rosa duk och fina buketten vi fick från dottern, tände ljus och gjorde det mysigt i största allmänhet. Och menyn blev så här:

 

Förrätt

Tre munsbitar med tapenade, laxröra och sikrom med smetana

 

Varmrätt

Chevregratinerade lammkotletter med sallad och små potatisgratänger

 

Dessert

Tre sorters hemlagad glass med choklad- och mandelkaka

 

 



Här lägger maken sista handen vid lammkotletterna, innan de skall in i ugnen. Och det blev en riktigt mysig fredagskväll.

Röda Kvarn

Vi har ett fantastiskt kulturutbud i den här staden. Det har jag skrivit om tidigare och det förtjänas att upprepas. En sådan fin institution är Röda Kvarn. Ett klassiskt biografnamn och i vårt fall också en klassisk byggnad.

När jag var ung, var Röda Kvarn en bland många biografer i staden. Röda Kvarn var nog den som jag mer sällan besökte då. Där visades mest det som vi kallade pang-pangfilmer, som inte intresserade en städad läroverksflicka.

Men nu för tiden är Röda Kvarn en kvalitetsbiograf. Den ägs av kommunen och förvaltas av kulturnämnden. Biljetterna kostar 50 kronor och än billigare är det för barn förstås. Det är verkligen facila priser. Dessutom är lokalerna pietetsfullt restaurerade och salongen är stor.

I söndags gick vi till Röda Kvarn för att se Jan Troells film Dom över död man, som handlar om den kände tidningsmannen Torgny Segerstedt. När vi passerat Stora torget och blickade framåt gågatan mot biografen, såg vi att det redan var lång kö vid ingången, fastän det var dryga halvtimmen kvar tills visningen av filmen skulle börja. Och än fler kom efter oss. Men vi kom in och många med oss. Salongen på Röda Kvarn har platser så det räcker långt.

Filmen då? Jo, den var mycket bra. Fina rollprestationer, särskilt av de på kvinnliga huvudrollerna, spelade av Pernilla August och Ulla Skoog. Den senare fick filmens enda guldbagge för bästa kvinnliga biroll. Men även foto, manus och förstås regi var väldigt bra.

Igår läste jag på Facebook att i mars kommer den första direktsända operaföreställningen på Röda Kvarn. Det blir Puccinis Turandot. Få se om vi får tag i biljetter till detta evenemang.

Från donationsregistret till körkort

Det blev helt apropå en liten nostalgitripp idag. Jag hade gjort en omregistrering av min anmälan till donationsregistret och fick med posten en bekräftelse att så skett. När jag skulle sortera in detta i en pärm jag har med lite av varje, hittade jag under bladet "övrigt" en del riktigt gamla grejer.

Där låg bland annat vårt vigselbevis utfärdat av Borgmästare Wilkens i Göteborgs rådhus den 27 augusti 1964. Där fanns min gamla examensuppsats på Sopis. Inom parentes sagt, rätt dålig, men ändå bra på den tiden. Det krävs betydligt mer nu för tiden. Det har jag erfarit, när jag tagit del av dotterns vedermödor.

Nåväl, betydligt angenämare var de dokument från BB i Boden, som bevisar att jag där fött två friska gossebarn efter normala förlossningar. Något liknande finns inte om det friska flickebarn jag födde i Kalmar, men jag har istället sparat två plastband, ett litet och ett lite större, som bevisar den saken. I Boden fick vi inte plastband, jag tror den var bomullsband med tuschskrift, som togs bort när vi åkte hem.

Och så fanns där mitt första körkort. Kan någon se att det är jag?! En blyg skolflicka, eller...? Jag ser ut som de elever vid gymnasiet i Boden, där jag arbetade som skolkurator. Det var en nödvändighet att skaffa körkort. Jag var egentligen inte så intresserad av att köra bil. Hemma fanns ingen bil, när jag växte upp. Pappa hade motorcykel och köpte inte bil förrän jag flyttat hemifrån. Men mitt livs kärlek är synskadad. Skulle vi ha bil, fanns inget alternativ.

 

Jag började övningsköra hos den aktade körskolan Norléns i Boden. Far och son, jag fick köra med sonen. En timid man, som jag efteråt förstått hade en mycket god pedagogisk förmåga. Framför allt tog han det lugnt. Jag hade aldrig suttit bakom en ratt före den första lektionen. Jag minns att Ingvar (så hette han) lärde mig hur jag skulle balansera kopplings- och gaspedalerna med känsla för att fixa dragläget. Ingvar sade: " Kvinnor brukar ha lättare för detta än män. Kvinnor är känsligare, gasen är som att hantera pedalen på symaskinen. Man får använda pedalen rätt efter omständigheterna." Tänk, jag förstod precis hur han menade. Så mycket som jag suttit vid en symaskin!

 

Det var bra att övningsköra i Boden. Jag började efter nyår och körde upp i april. Vinterväglag hela tiden. Halkkörning på Bodträsket. Ingvar tvingade ner mig i en garagenedfart full med snö och jag skulle backa upp. Jag fixade det och var omåttligt stolt.

 

Jag fixade körkortet också. Behövde bara köra upp en gång. Sedan köpte vi en SAAB med tvåtaktsmotor och tuffade runt i Norrbotten. Vilken lycka!

 

Vi höll oss till SAAB i många år. Numera kör jag inte så mycket. Men jag har alltid gillat att köra bil. I år ska jag byta körkort igen. För vilken gång i ordningen minns jag inte. Men körkortet är för evigt förknippat med Boden och min pedagogiske körlärare, Ingvar Norlén.

 

En vanlig onsdagskväll i februari

I den gångna helgen hade jag planerat att göra en avocadosoppa. Det var bara det att avocadorna som jag köpt, hade inte mognat tillräckligt för att jag skulle kunna mixa dem. Alltså fick jag vänta. Idag var avokadon precis lagom. Redan innan hade jag planerat att göra lammfärsjärpar med goda tillbehör till varmrätt. Så det blev två rätter. När man gör så goda rätter, vill man ju duka lite fint och dessutom kräver ju goda rätter även goda drycker. Så då blev det så här:

 

Meny

 

Förrätt

 

Avocadosoppa med citron och sikrom

Vin: Monte Garbi Soave

 

Varmrätt

 

Kryddiga lammfärsjärpar med myntatzatziki och klyftpotatis

Vin: Allegrini

 

 

Så där satt vi ju då vid bordet, dukat med vit linneduk och tända ljus en alldeles vanlig onsdag. "Vad firar vi idag" säger jag. Det kändes  som om vi skulle fira något. Just då hör vi på radion i bakgrunden: "Idag är det samernas nationaldag"! Vilken bra anledning att fira! Men det borde egentligen ha varit renfärs i järparna!





Promenad och semlor

Vi tog en promenad i det för dagen mycket behagliga vintervädret. Det var igår. Ett par grader kallt, ingen snö, rent och torrt på gatorna. Gick ner till Druvefors för att se hur långt bygget av Borås första riktiga höghus, 21 våningar, har kommit. Bygget hade dock inte kommit över marknivå än, så det var inte mycket att titta på. Men det var skönt att komma ut en sväng. Maken föreslog att vi skulle ta oss förbi Lulus och köpa semlor till söndagskaffet. Numera är vi sparsamma med dessa läckerheter, men en gång per säsong ska det åtminstone bli. Enligt Borås Tidnings testpanel har Lulus de bästa semlorna i år. Dessutom öppet på söndagsförmiddagar.

Semlorna var fina, mycket mandelmassa med rätt konsistens, vilket är det viktigaste för min del. Emil Jönsson och Teodor Pettersson blev tvåa i sprintstafetten i Sotji (hur det nu stavas) och Norge med Petter Northug blev bara femma. Sen blev det god middag med ossobucco på kalvlägg, som sonen lämnat i frysen efter senaste besöket hos oss. Och så risotto förstås. En skön söndag.

Nu är det måndag morgon och det snöar igen. Vintern är inte över, vi har den statistiskt sett kallaste och snörikaste månaden att ta oss igenom. Och nu ska jag snart vandra ut i snöyran och ta mig till sjukgymnasten.

Hur ska vi ha det med skolan egentligen?

Det har åter igen varit mycket diskussion om skolan. Politikerna verkar ha skolan som favoritämne. Det är ju oerhört viktigt förstås, men hur kan man ha så olika idéer. Och varför händer det inte några vettiga förändringar?! Det är som att vispa runt i en kaksmet, men aldrig få in kakan i ugnen.

Senast hörde jag på radion att universitetslärarna har stora bekymmer med att de nya studenterna, som kommer direkt från gymnasiet, inte kan skriva svenska begripligt. De behärskar inte grammatiken, har dåligt ordförråd, skriver talspråk när de ska skriva vetenskapliga uppsatser osv. I debatten uttalar sig både studenter och lärare med olika teorier om vad detta beror på. En student menar att "man ska inte ha tråkigt i skolan" (dvs att t.ex. plugga grammatik). Utbildningsministern skyller på tidigare regeringar, men verkar inte ha några andra idéer än att "återgå till katederundervisning". En röst, jag minns inte vems, framhåller konkurrensen skolor emellan. Rektor är angelägen om att eleverna ska trivas ("ha roligt") och få bra betyg, annars väljer de en annan skola.

Socialdemokraterna lanserar idén att förlänga skolplikten och göra även gymnasiet obligatoriskt. Centerpartiet vill tvärt emot slopa skolplikt helt och hållet. Allt i något slags fåfänga försök att bereda eleverna bättre förutsättningar för arbetsmarknaden. Hela tiden med detta i bakgrunden, ingen pratar om att skolan ska leda till individens mognad och "allmän medborgerlig bildning", som det hette i den gamla folkhögskolestadgan.

De här tankarna vaknade till liv, när jag städade bland mina papper och hittade ett par artiklar, som jag glömt. Den första var en recension i Borås Tidning av en bok av idéhistorikern Sven-Erik Liedman. Boken heter Hets - en bok om skolan och är ett inlägg i debatten om de radikala förändringar som skolan genomgått de senaste åren. Recensenten, Mikael R Karlsson, anser att boken  är viktig, men att Liedman inte kommer med några förslag till lösningar på de problem han pekar ut. Jag tycker ändå att det är viktiga frågor som ställs. Jag citerar:

Vet föräldrar och andra om, att tanken om den likvärdiga skolan är offrad på marknadens altare? Förstår alla aktörer vad det innebär att mäta skolans kvalitet med pseudokvantitativa siffror? Förstår man vilken ytlig syn på kunskap, bortom de retoriska utspelen, som är förhärskande bland de mest högljudda politikerna? Förstår man vilken social sortering den nya gymnasieskolan egentligen innebär? Är anställningsbar och entreprenör verkligen de två viktigaste begreppen i ett livslångt lärande?

Titeln Hets syftar på det ständiga utvärderandet och den allt mer galopperande provhetsen. Eleverna läser för prov och betyg, men lära för livet består ju i så mycket mer. Varför läser inte ungdomar skönlitteratur? Kanske för att deras lärare inte heller gör det. I alla fall i ganska liten utsträckning enligt en undersökning jag tog del av för en tid sedan.

Jag hittade en artikel till. Det var ett utdrag ur boken Birgittas pojke - fostrad till en ledare av Ulf Kristofferson. Birgitta är statsministerns mamma. Boken kom ut 2006 före valet och innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Den uppdaterades i Expressen 2011. Man får veta att i hemmet var det "ordning och reda". Har någon hört detta förut? Kanske inget fel i och för sig. Men inte nog med det. Barnen i det Reinfeldska hemmet fick också lära sig att inte lita på andra. "Kollektivet" kan man inte lita på. Var och en sköter sig själv och litar till sig själv i första och andra och tredje hand.

Är det dessa ideal som numera präglar även skolan? Lite vulgärt sagt "sköt dig själv och skit i andra".
Viktigast är att du själv klarar dig. Hur blir en människa som aldrig tillåts uppleva kaos i tillvaron? Som alltid har "ordning och reda" omkring sig. Hur kan den människan känna empati för de som inte klarar av dessa krav?

I den gamla folkhögskoleförordningens målparagraf fanns ytterligare fina mål för verksamheten. Man skulle lära sig att samverka med andra. Och skolan skulle möjliggöra för de studerande att vara skapande . Ytterligare en sorglig nyhet hörde jag på radion i veckan. Musiklärarutbildningen har för få sökande. Vem vågar utbilda sig till musiklärare, när kommunerna lägger ner musikskolor och estetiska linjer i allmänhet?

Det finns fortfarande skolor, inte bara folkhögskolor, där personal, föräldrar, elever försöker arbeta efter de ideal jag antytt borde styra utbildningen om vi vill ha ett mänskligt samhälle. Jag känner många sådana kämpar i skolsamhället. Men vi måste protestera mot den politik, som leder ungdomar in i egoismens samhälle. Jag vill tro att vi vinner!