Visar inlägg med etikett djurliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett djurliv. Visa alla inlägg

fredag 22 mars 2013

Alla dessa katter.....


Är du katt- eller hundmänniska? Den frågan diskuteras ibland. Det beror kanske på att det rör sig om våra närmaste husdjur, som vi gärna förmänskligar. För min del känner stark sympati för båda. Innerst inne är jag nog lite mer kattmänniska trots allt.

Jag har flera fb-vänner som älskar katter. De lägger ut fina bilder på de rara djuren. Ja, jag har vänner, som gillar hundar också. Det har jag fått bevis för, när jag skrivit om våra gamla hundar på bloggen. Därför fick jag lust att skriva lite om katterna i mitt liv. De är ganska många och de är alla borta för länge sedan.

Alla katter jag levt med utom en, fanns i min barndom. Den enda katt som funnits i min vuxna familj, var den intelligenta Amanda, som dottern fick som tröst, när vi flyttade till Holsby. Det var alltså egentligen hennes katt. Att vi inte hade katt tidigare, berodde på att vi inte hade bott så, att vi kunde släppa ut katten tidigare. Jag vet att man kan ha innekatter, men det passar inte mig. Katter ska kunna få röra sig fritt utomhus, tycker jag.

Men hemma i Örby kunde katterna gå fritt. Ut och in som de ville. Vi hade alltid katt, vad jag minns. De försvann ibland, men då kunde man få en ny unge av grannen, tant Ina. Historien om katterna är en del av historien om min barndom.

Den första katt som jag kommer ihåg, var nog född före mig. Det var en stor svart hankatt, som hette Petter. Han fanns i morfars och mormors hus i Kinna, där mamma och pappa hyrde enrumslägenheten på andra våning och där vi bodde tills jag var fem år, och vi flyttade till den nybyggda villan i Örby. Huset i Kinna togs över av min moster och morbror och det bestämdes att Petter skulle bli kvar hos dem. Men så hände det, som jag som fem-sex-åring minns så klart och som jag tog stort intryck av.

En dag, när mamma gick ner till landsvägen för att hämta posten, får hon se en svart katt komma gående i vägkanten. Hon kände genast igen Petter. "Kommer du, Petter", säger hon och Petter svarade högt och ljudligt. Sedan följde han med mamma hem och stannade hos oss. För mig kändes detta helt förunderligt. Tänk att Petter hade hittat till oss och gått den, som jag tyckte, långa vägen ända från Kinna! Petter blev till slut så gammal och orkeslös, så de vuxna insåg att det var dags att han skulle få sluta sina dagar.

Det kan inte ha gått alltför lång tid innan Petter fick lämna jordelivet, när man ser det så här i backspegeln. Nästa katt var en helvit hona med extra tår. Det var den första av tant Inas leveranser. Vi kallade henne Rosa. Hur hon försvann vet jag inte, men vi hade henne tillräckligt länge för att hon skulle få ungar. En av dem fick vi behålla och det blev Sessan. Hur de vuxna katter vi hade försvann, var svårt att förstå, men att man inte kunde behålla alla ungar, det fick vi acceptera. Och att det var pappa som tog hand om den saken, blev ju uppenbart. Jag läste Astrid Lindgrens berättelse, Något levande till Lame-Kal. Jag ska inte dra hela historien om det här, men den handlar om Anna-Stina och Lill-Stumpan, vars katta fick ungar, tre stycken som de döpte efter Männen i den brinnande ugnen, Sadrak, Mesak och Abednego. Sadrak gav de bort till en sjuk pojke, men de andra två? " 'Vi kan inte ha huset fullt av katter' förklarade mamma tålmodigt för sina små flickor. Så nu finns det ett kors målarmästarens trädgård med texten: Här vilar Mesak och Abednego djupt sörjda av Anna-Stina och Lill-Stumpan och monga andra katter."

Det var ju inte tal om att gå till veterinär med en bondkatt på den tiden. De fick leva sitt fria liv med de risker det innebar. Jag kommer inte ihåg alla, men katten på bilden minns jag mycket väl. Han hette Putte. Jag har för mig att han också kom från tant Ina och att hon behöll en kullbror till honom. Brorsan hette Klas-Emil. Putte gillade att krypa ner i portföljen som på bilden. Han trivdes också med att vi bar omkring honom i den. Vi hade lärt honom att vinka åt oss, när vi gick till skolan. Då satt han på köksbänken vid fönstret och skrapade med framtassarna på fönsterrutan, när vi vinkade till honom.

Putte fick vi behålla förhållandevis länge, men till slut försvann han också. Så småningom började vi misstänka att allt inte stod rätt till. Längre ner efter gatan bodde en familj, där både far och son var jägare. Särskilt sonen verkade intresserad av att prickskjuta katter. När vi så fick ytterligare en ny katt, den lilla grårandiga Pussy, en riktigt behändig kisse, tog mamma med sig den till herrarna ifråga. Hon visade upp Pussy och sa till dem att "detta är töseras katt, och låt bli att skjuta den!"

Pussy blev en riktig kelgris. Hon slapp att som de tidigare katterna vara i källaren om nätterna. Hon fick ligga i min säng och gosa. Hon gick med på att bäddas ner i dockvagnen och köras runt. Vi älskade Pussy.

En söndagsmorgon såg vi henne vandra iväg på närmsta grannens stenmur med svansen stolt i vädret. Det var det sista vi såg av Pussy. Inte långt efteråt hörde vi ett skott. Vi förstod genast vad som hänt. Pussy hade gått 50 meter för långt och kommit inom skotthåll. Min syster och jag var förtvivlade, vi var otröstliga. Till slut hittade mamma ett sätt att försöka lugna oss. Hon lovade att vi skulle ta bussen till Skene och gå på bio Cosmorama på eftermiddagen. Jag minns ännu filmen, inte så mycket av innehållet, men att den hette Sabina och titelrollen spelades av Audrey Hepburn. Men det var en tillfällig tröst. När vi kom hem från bussen och passerade stenmuren började vi gråta igen.

Det blev väl fler katter, men Pussys öde satte liksom en punkt för min barndoms oskuldsfullhet. Medvetenheten om att man inte kan lita på alla människor, att det rentav finns ondska i världen blev plötsligt ett realitet.

Det här hände på 50-talet. Mycket har förändrats, katter värderas på ett annat sätt nu för tiden. Och man kan definitivt inte skjuta med gevär hej vilt i villaområden. Det hade definitivt blivit polisanmälan. Men det var det ingen som tänkte på då.


onsdag 20 februari 2013

Vår ännu äldre hund



I förrgår skrev jag i bloggen om vår bernersennenhund Bamse. Detta med anledning att vi hittat några gamla foton på honom. När jag var klar med det inlägget säger maken: "Du måste skriva om Buck också!"

Så klart måste jag det. Vår första gemensamma hund. Född 1966, ett år före första sonen. En golden retriever, som på den tiden var en mycket ovanlig ras. Buck ingick i den första valpkull i den rasen, som föddes i Norrbotten, där vi bodde då. Vi hade sett goldenhundar första gången på SKK:s stora utställning i Göteborg ett par år tidigare och jag tyckte att det var de vackraste hundar jag någonsin sett. När vi då såg ett reportage i Norrländskan om de här valparna, slog vi till och valde en av hanhundarna i kullen. Maken ville att han skulle heta Buck efter Jack Londons Varghunden. Många år senare, långt efter Bucks död, fick han stöd för det namnet. Forskning visade att golden retriever var det mest varglika i beteende av alla raser, vilket kunde tyckas något förvånande.

Det fanns likheter mellan de här hundarna, men också stora olikheter. Främsta likheten var nog deras vänlighet mot allt och alla. Buck var en väldigt snäll hund. Han skällde aldrig t.ex. En gång, när vi var ute i hagarna runt Kalmar skrämde han upp en fasan och gav ståndskall. Förvånad utbrast yngste sonen: "Buck skäller!" Han hade knappast någonsin tidigare hört detta. Båda hundarna hade också stark familjekänsla, men Buck var mera husses hund. Jag blev med barn strax efter vi skaffat Buck och var höggravid när det var dags för honom att gå dressyrkurs. Det blev husse som fick ta ansvar för detta och det lyckades han bra med. Buck blev en mycket väluppfostrad hund.

Så till skillnaderna. Med mänskliga mått mätt var nog Buck den smartaste av de två. Det var lätt att vardagsfostra dem båda, men göra trick och sådant, det var inte Bamse så intresserad av. Men kanske handlade det mer om lättja än smartness. När maken tog fram sina träningskläder, hoppade Buck omkring i vild glädje och kunde inte komma ut fort nog. Bamse, i samma situation, gick och lade sig under ett bord och låtsades inte se. Husse fick kalla på honom och lydig som han var kom han lufsande om än motvilligt. Det hände faktiskt att han i ett obevakat ögonblick vände om och stack hem innan rundan var slut och låg på trappen och väntade tills husse var klar med motionen. Detta skulle aldrig hänt med Buck.

Buck var en hund som älskade att jobba. Roligast var förstås att apportera och bära. Det låg ju i hans rasgener. Spåra var också kul. En rolig lek, när barnen var med ute i skogen, var att de fick springa och gömma sig och Buck fick leta upp dem. Jag är inte riktigt klar över vem som hade roligast. Förmodligen hunden. På hemväg från rastrundan skulle han alltid bära kopplet. Tidningen skulle bäras in från brevlådan och slaskpåsen bäras ut till soptunnan. Att få Bamse att apportera var nästan omöjligt. Det intresserad honom inte ett dugg. Buck bar alltid med högburet huvud och likaså hög svansföring. När vi tog fram dragpulkan på vintern, hoppade han glatt in mellan skaklarna och väntade på att bli selad. När vi försökte med samma sak med Bamse, fick vi med milt våld fösa in honom på samma ställe. Visst han drog - men det var ganska tråkigt. Han ville ju inte ha något efter sig, han skulle vara sist och ha koll på allt.

Buck hade också riktig vaktinstinkt, men han visade det inte i hemmet utan bara om vi var på okända platser. Då vaktade han våra ägodelar. Vi kunde placera honom i bakluckan på vår gamla SAAB v4 och lugnt lita på att han vaktade våra saker. Kom någon okänd för nära, morrade han grovt. Jag minns en gång, när jag var ute med barnvagnen och stannade i en hage för att plocka blommor. Buck var inte kopplad men han satt sig spontant vid barnvagnen, när jag gick en bit ifrån. Det kom en promenerande man förbi och Buck morrade. Han skulle försvara det dyrbaraste vi hade.

Det var stor sorg, när Buck dog. Han blev tretton år en ganska hög ålder för en retriever. Sista året fick han problem med hjärtat och fick äta medicin. Han var inte längre lika mycket på alerten, kunde ligga och snarka på morgnarna och var tvungen att väckas, när det var dags för morgonrastningen. För barnen blev det en stor förändring när han dog. Buck hade ju alltid funnits i deras liv. För oss båda vuxna blev han ett befästande av vår gemenskap, han var på sätt och vis vårt första "barn". På gamla dagar utstrålade han en vishet, som inte lät sig skymmas av hans starrgrånade ögon.

När det var slut, befann vi oss i Örby hos mina föräldrar. Buck hade visat sig ovanligt trött några dagar. Vi var på torpet och barnen ville leka och ha Buck till att apportera, och han masade sig sakta iväg och hämtade pinnen, men gick snart och lade sig. Så en dag raglade han omkull, när han skulle försöka äta lite. Vi for till veterinären, som skakade på huvudet, men gav honom ändå en spruta b-vitamin. Hem igen, men när vi kommit ur bilen och kom ut på backen, satte Buck sig bredvid oss och tittade bedjande på husse. Hans ögon sade: "Hjälp mig!" Vi åkte ner till veterinären igen och han fick en annan spruta. Han ligger begravd på torpet Stenbäcken. Vi brukar gå en vända förbi stenen, som vi markerat hans sovplats med, varje gång vi är där.

Jag har publicerat bilder på Buck i bloggen tidigare. Nu plockade jag fram ett par tidigare opublicerade. Den första, som inleder den här texten, är tagen vid en fikapaus på väg från Kalmar till Örby i början av 70-talet, troligen -72.

Den här bilden har varit med i bloggen, när jag skrev om en resa till Lappland 1974. Den är tagen vid en "vildcamping" någonstans i Härjedalen.
Och här är en av de sista bilderna på en grånad gammal hund, sista vintern han levde. Lägg märke till pulkan i bakgrunden. Tydligen orkade han fortfarande dra nästan  in i det sista!

måndag 18 februari 2013

Vår snälla gamla hund


Av alla djur jag haft förhållande till, står nog Bamse mitt hjärta närmast. Vår stora, varma, veka berner sennenhund, som vi fick leva med i nio år, innan cancern ändade hans liv.

Bamse hade nog gärna velat vara en knähund. Det var ju omöjligt, bara hans stora huvud tog upp hela mitt knä, när han placerade det där och tittade bedjande på mig med sina stora bruna ögon. Men han ville alltid vara nära och helst ha oss alla samlade.

Han var nog mest präglad på mig, trots allt. Jag var sommarledig från jobbet, när han var valp och han blev väl bunden till mig på något vis. Om vi var ute i skogen flera i familjen och vi spred oss, t.ex. när vi plockade bär, ville han helst samla ihop oss, men om det inte gick, följde han mig i spåren.

Bamse var omtänksam om alla varelser från småfåglar och igelkottar till kor och hästar. Han jagade aldrig. Hans instinkt var att valla, att hålla samman flocken. Han var vek, men inte harig. Han kunde lugnt larva runt i en kohage, utan att kossorna blev irriterande, som de annars nästan alltid blir på hundar. Och han kunde kärvänligt puffa igelkotten i baken, när den kom tassande i skymningen, utan att kotten blev till en nåldyna. Dotterns katt, Amanda, hade sin favoritsovplats mellan hans framtassar tätt intill hans ulliga bringa. Hans något flegmatiska sätt hade en lugnande inverkan på både människor och djur.

Han var inte så mycket till vakthund heller, men indirekt blev han det ändå. Han gav alltid skall, när det ringde på dörren. Och de som var objudna och inte kände honom, hejdade sig nog, när de hörde hans grova stämma.

Att jag kom att skriva om Bamse just nu, beror på att vi tittade på gamla kort, när släktingarna från Gällivare hälsade på i förra veckan. Då kom de här bilderna fram. De är tagna i Lappeasuando sommaren 1980, när vi hade släktträff och alla var samlade. Bamse är här drygt ett år. Han bekantade sig förstås med alla individer han stötte på, som alltid. Familjen Grusmarks kattunge inte undantagen. Den lilla katten börjar med att morska upp sig och daskar Bamse på nosen. Men det hela slutar förstås med en puss. Är det inte rart!


fredag 21 oktober 2011

Lammkött



Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com

söndag 3 juli 2011

Hundparadiset



Den här svarta trasselsudden har gästat oss några dagar med sin familj. Det var första gången han var här i stugan och han verkade trivas i fulla drag. Trasslet heter Nelson, 6 månader, och är av rasen portugisisk vattenhund. Ett bättre epitet än vattenhund finns inte. Nelson bokstavligen älskar att bada. Helst tillsammans med mänskliga individer, som han får simma ikapp med.

Hundarna verkar älska vår lilla plätt på jorden. De får gå omkring lösa och lediga, skrota och nosa och uppleva saker bland buskar och blåbärsris, plaska i vattnet och sussa sött på altangolvet. Gärna tillsammans med sina "valpkompisar" Tilda och Albin.



När familjen skulle åka hem till Småland ville inte Nelson följa med. Han gick fram till bilen, men när han förstod att det handlade om att bli instängd i en bur, vände han om. Han ville inte lämna paradiset. Men snart får han komma hit igen. Om ett par veckor får han komma tillbaka, då i sällskap med "kusinerna", pudlarna Bosse och Frasse. Då blir det high life med tre svart trasselsuddar. Mysigt!

söndag 3 januari 2010

När den "bullriga minoriteten" får råda

Så har då tiotusen jägare gett sig ut i skogarna för att slakta tjugjosju stackars vargar! Hur har detta kunnat ske?! Det strider ju mot all vett och sans. Dessutom lär det strida mot EU-reglerna, som det annars är så noga att följa i det här landet. Jag kommer ihåg att Fredrik Reinfeldt i förra valrörelsen var uppe i Värmland eller Dalarna och lovade jägarna att han skulle ändra på reglerna för vargjakt, om han kom till makten. Nu är det fixat och det lär bli fler än de tjugosju "tillåtna" vargarna, som stryker med. Vi hade ju redan s.k. skyddsjakt på varg och räknar man med den tjuvjakt, som förekommer så är denna i landet utrotningshotade art snart ett minne blott. Hur tänker de som så helt saknar respekt för natur, liv och mångfald?! Allt detta hänger ju också samman med respekt för människovärdet.

Så går det när den bullriga minoriteten får råda, läste jag på Naturskyddsföreningens hemsida www.naturskyddsforeningen.se. Därifrån har man nu anmält hela saken till EU. Hoppas det inte är för sent.

lördag 4 juli 2009

Kattsällskap

Tilda och jag hälsar på Sara i Stockholm. Hon har för tillfället en "inhysekatt". Han heter Morris och är ungefär dubbelt så stor som Saras egen katt, den heliga lilla birman Muskot. Morris har för vana att hitta sina egna ställen att sova på. Vad sägs om ovanstående sköna slaf!?