Därför är jag republikan...

.....så lyder titeln på Vilhelm Mobergs kända lilla skrift, som kom ut 1955 och som väckte mycket uppmärksamhet. Skriften fanns i makens boksamling, som blev vår gemensamma när vi flyttade ihop. Numera är jag själv medlem i Republikanska Föreningen och fick medlemstidningen, Reform, för några dagar sedan. Den inspirerade mig till att plocka fram Villes lilla bok, som jag inte läst på många år.

Det är nästan lite märkligt att läsa den här lilla boken och upptäcka att det inte har hänt mycket på över sextio år. Argumenten för att avskaffa monarkin är exakt de samma. Moberg tar upp de tre grundläggande principerna för republik.

Om den första principen skriver Moberg: "För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen."

Den andra principen är stadgan i regeringsformen att statsöverhuvudet inte får åtalas om hen begår något brott. Enligt Moberg stod det så här: "Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade." Kanske är det en annan formulering nu, men innehållet är detsamma. Men Moberg fortsätter, "Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavare medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle - budet lyder: Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället."

Den tredje principen är den Vilhelm Moberg ägnar sig mest åt att förklara och den som är mest iögonenfallande, nämligen fjäsket för kungahuset. Så här skriver han inledningsvis: "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet framkallar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

När jag läser Reform och jämför med Vilhelm Mobergs skrift, upptäcker jag att argumenten för republik är förvillande lika. Skillnaden ligger i språket och i persongalleriet, men principerna är de samma. T.ex. resonemanget om vad som händer kring de kungliga barnen, som föds in i offentligheten så snart de kommit ur livmodern.

"Och man önskar endast beklaga de människor, som i vår tid drabbas av lotten - eller rentav olyckan- att födas inom en kunglig familj. Och alldeles särskilt bör vi hysa medkänsla med det gossebarn, som redan i vaggan råkade bli Sveriges kronprins och som är dömd att genomgå den uppfostran, som skall skilja honom från alla andra människor.
Denne nioårige pojke vädjar djupast till vår medkänsla, emedan han är ett oskyldigt och värnlöst offer: Alltifrån vaggan har han varit utsatt för en systematiskt fotografering, som tagit till uppgift att utlämna honom åt allmänheten. Knappast i någon situation i sitt liv hittills har detta barn skonats. Nästan allt vad han gjort har han måst göra inför offentligheten;...... om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta, så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet."

Nu närmar vi oss dagens debattörer. I Reform skriver Erik Bredhe Under rubriken "Därför vill du inte att ditt barn ska växa upp som prins eller prinsessa". Bredhe listar fem punkter, Den första punkten sammanfaller väl med Vilhelm Mobergs skrift. Så skriver Bredhe under rubriken Kränkta rättigheter. "Att växa upp i Kungahuset strider mot flera av FN:s barnkonventions artiklar. "Rätten till privatliv och skyddet mot alla former av utnyttjande" far all världens väg redan i samma ögonblick som de stolta föräldrarna möter den samlade pressen utanför BB. Kungabarnen föds in i ett skyltfönster där de kläs upp och uppfostras till att bete sig kungligt och blir ovetandes brickor i det raffinerade pr-spel som hovet administrerar. Och det barn som genom livets lotteri råkade hamna överst i tronföljden berövas sin självbestämmanderätt på ett omänskligt vis. Inte tal om att förverkliga sig själv och sina drömmar. Yrket är på ett omänskligt vis förutbestämt och på livstid."

Moberg har också synpunkter på hur det ska gå för tronföljaren i framtiden. "Och hur verkar det på utvecklingen av ett barns karaktär att leva och fostras i en omgivning, där barnet som den blivande konungen intar en särskild, privilegierad ställning? Det torde krävas sunda instinkter av sällsynt styrka hos ett barn, om en uppfostran till konung skall kunna motverkas så pass, att barnet icke tar skada för livet därav. Och att alltifrån sina tidiga mottagliga år leva sitt liv värnlöst utlämnad åt offentligheten måste sätta sina outplånliga märken i en människosjäl."

Ja, nu sitter vi ju här och har väl en del svar på Villes  farhågor. Och även på Bredhes inlägg i debatten. Moberg ställer frågan: "Vem vill låta härkomstens predestination avgöra ens uppgift i livet, utan någon hänsyn till anlag, lust och fallenhet?"

Svaret på den frågan är ju så självklar, ingen  av oss, antagligen.

En behöver inte hitta egna formuleringar för sin ståndpunkt, när det finns så välformulerade debattörer som Vilhelm Moberg, salig i åminnelse, och medarbetarna i Reform. När jag själv ska ge ett svar på frågan "Varför är du republikan?" lånar jag Nina Lekanders, författare, översättare, kritiker och journalist, svar. Nina Lekander medverkar också i Reform i detta nummer. Hon svarar så  självklart: "Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll."

Och Vilhelm Moberg kanske ler i sin himmel över detta sista citat, men lika väl kan han vända sig i graven för att utvecklingen mot republik går så förtvivlat långsamt.

Kajsa Kavat

Det här är en bok, som jag läst om många gånger. En kär och älskad bok, med numera kladdiga sidor, sliten pärm och märken efter blyertspennor, från en tid när min syster och jag lekte bibliotek, när vi var små.

Jag fick den här boken när jag var åtta år och hade börjat i andra klass i folkskolan. Det var 1950, ett år då många smittsamma sjukdomar florerade, bl.a. polio, eller barnförlamning, som en sa på den tiden. Dessutom var scharlakansfeber en epidemisk sjukdom, som en blev inlagt på Epidemisjukhuset i Borås, om en drabbades av den. Vilket jag blev.

På den tiden hade vi provinsialläkare i Kinna. Det var före vårdcentralernas tid. Dr Regnér, som han hette, kom också hem till sina patienter, när en blev akut sjuk. Så även till oss, när jag fick hög feber och smultronröd tunga. Det fanns inget att välja på. Det blev ambulans direkt till Borås, det fanns inget att välja på. Mamma hade packat en väska med lite saker, bl.a. den nya boken om Kajsa Kavat och andra berättelser.

Men väl framme och installerade, avslöjades det ledsamma, att på grund av smittorisken, kunde en inte ta med sig saker in på salen, om man ville ha med sig dessa saker hem igen. Och inte ville jag lämna boken om Kajsa Kavat, som jag precis hade börjat läsa i. Den fick vackert följa med mamma hem igen.

I helgen har vår sondotter, Tilda och hennes pojkvän hälsat på. Tilda, som är intresserad av vad vi har i våra bokhyllor, hittade boken om Kajsa Kavat. Jag berättade historien ovan för henne. "Läste du den här boken, när du var åtta år" säger Tilda. "Javisst, jag började läsa, när jag var fem", säger jag.
Det hör till saken att Tilda jobbar f.n. som elevassistent på en skola i hemkommunen. "Ja, men den är ju tjock, den här boken!" utbrister Tilda. Det visar sig att Tildas erfarenhet säger att dagens åttaåringar inte orkar läsa en sagobok på ett normalt antal sidor och utan bilder på varje sida. Böckerna ska vara tunna och med lite text. När jag var åtta år, tyckte jag att sådana böcker var tråkiga.

Jag blev minst sagt förvånad. Att läsa böcker, var en av min barndoms främsta sysselsättningar. Lyckan, när en fick en ny bok, upptäckterna en gjorde på biblioteket, att ligga med ficklampa under täcket och läsa, när lampan egentligen skulle vara släckt. Allt detta unnar jag dagens barn av hela mitt hjärta.

Fler reaböcker

Under den gångna helgen besökte vi dottern i Stockholm. Det blev några fina dagar med besök hos goda vänner, fina middagar både på restaurang och tillsammans med dottern och ytterligare vänner hemma i Fruängen. Och på söndagen hann vi med några timmar på Skansen i det fina vädret. Det blev inte av att jag tog några bilder, som jag hade tänkt, så det blir inget blogginlägg om den turen.

Igår, när vi varit ute i stugan och fyllt på fågelmataren, åkte vi på hemvägen förbi COOP för att fylla på förråden igen. På Coop har de också bokrea. Maken ville ta sig en titt. Han hade sett i katalogen att Allt om Mats Fredagsgourmet hade kommit i en ny upplaga, sedan vi köpt de böckerna senast.

Vi har redan, när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet, sagt att om vi köper nya böcker, måste vi börja göra oss av med en del gamla. Det har ju förstås inte blivit av. Men nu ska det ske. Vi började med att ta med några tomma fruktlådor från COOP. Alltid något!

Det blev tre nya böcker i alla fall. Alla tre är makens val. Inte så svårt att förstå vilka intressen han har!

Bokrea igen

Dimman lättar, solen börjar titta fram, tvättmaskinerna går för fullt i källaren och vi drar i väg till bokhandeln första readagen. Lite av en tradition, även om det inte är så tjockt med folk, som förr. Men tillräckligt många, för att det skulle kännas lite stämning.

Ganska bra utbud av skönlitteratur, så vi höll oss till det utom den sista valda. Så här blev det:

Elsie Johansson, ett kärt återseende. Det är länge sedan jag läste något av henne. Den här boken hade jag inte hört talas om, men av baksidestexten att döma är det ett innehåll, som verkar passa mig.

Inte heller denna roman av Anneli Jordahl, hade jag hört talas om, i varje fall kommer jag inte ihåg att jag hört något om den. Jag har läst en del av hennes böcker om klass, men att hon också skrivit om klassamhället i romanform var något nytt. Det ska bli spännande att läsa den.

Professor Persson är en av våra skickligaste författare av kriminalromaner. Det är vi överens om, jag och maken. Den senare har för övrigt nupit till sig den här boken och börjat läsa redan en halvtimme efter vi kommit hem.

Här kommer en kollega till GW i kriminologbranschen. Christoffer Carlsson blev känd för oss i en TV-serie med deckarförfattare som gick härom året. Carlsson skriver också mycket skickligt  och spännande.

Senaste nobelpristagaren blev också representerad i vår samling. Den enda utländska författaren idag. Men det kanske blir några fler böcker innan rean är slut.

När vi flyttade till den här lägenheten för snart femton år sedan, bestämde vi att vi inte skulle köpa fler nya böcker utan att göra oss av med några gamla. Det har förstås inte blivit av. Men nu måste det snart ske. Våra hyllor är "knôkafulla", som vi säger på vårt vilda tungomål. 

Kulturmänniskor

Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)

Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

En kärleksroman

En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.

Pasqual Pinon och hans hustru Maria

Bokrean

Så var det då bokrea igen. Den enda rea, som jag helst besöker första dagen. Så även i år. Efter det att jag varit på sista besöket hos sjukgymnasten, stämde vi möte på stan och tågade in i Akademibokhandeln. Det var en del folk, men inte så mycket, som var brukligt förr om åren. Och jag tyckte inte utbudet var så fullödigt i år heller. Men så har det ju varit länge nu och vi hittade lite som vi ville läsa. Det blev skönlitterärt för hela slanten. Maken brukar leta historieböcker, men hittade inget som var intressant för honom. När vi var klara hade vi lagt sex volymer i korgen. Två, som han hade valt, två som jag hade valt och två, som vi båda ville ha. Så här blev det.

Kanadensiska författaren, ofta tippad i nobelpristider, Margaret Atwood, har varit en favorit sedan 1970-talet, liksom amerikanskan Joyce Carol Oats. Oats fanns också med på rean med romanen Dykvinnan, men den verkade lite för mörk för mig. Det fick bli Atwood. Den här romanen Upp till ytan, är hennes genombrottsroman och jag har inte läst den tidigare. Det ska bli spännande att läsa den.

Robert Gustafsson är en favorit alltsedan jag första gången såg honom i en Bosse Parnevik-show på Cirkus i Stockholm för en herrans massa år sedan. Jag blev tipsad om hans memoarer av sonen Mattias. Denna bok har jag redan börjat läsa.

Maken valde två böcker. Först Mikael Niemis Fallvatten. Niemis genombrottsroman, Populärmusik från Vittula, gjorde stor succé i vår familj, mycket på grund av igenkänningsfaktorn. Och det i flera avseenden, miljön, språket och för yngste sonens del, garagebandet. Det andra valet för makens del blev nedanstående. Förrädare av Ola Larsmo. 

Vi hade båda satt upp P O Enquists Liknelseboken på våra önskelistor i julas. Ingen vågade väl köpa den av rädsla för att det skulle bli dubbelköp. Men nu finns den på rean och den är nog det mest självklara köpet. Jag tror inte jag läst något av Enqvist som gjort mig besviken. Maken började med den här boken

En riktig bladvändare ville vi också ha. När jag läste på baksidestexten att Carlos Ruiz Zafón nu återvänder till De bortglömda böckernas gravkammare från Vindens skugga, var valet givet. Den romanen lyssnade vi till som ljudbok under en lång bussresa. Jonas Karlsson läste och det förkortade tiden avsevärt att följa händelseförloppet.

Det blir nog kanske några fler böcker på rean, fast vi bestämde oss för att inte köpa så många fler, när vi flyttade till en mindre lägenhet. Men det går inte att låga bli!

Julklappsböckerna

Nu har jag läst ut mina tre julklappsböcker. Stor behållning har jag haft av dem alla. Det har varit väder att sitta inne och kura, och vad kan då vara bättre än en god bok. Lite annat har jag ju läst mellan varven. bland annat två nya Vi-tidningar, fullspäckade med intressanta artiklar.

Böcker är väl den bästa julklappen. Och det ska vara riktiga böcker, som man kan känna och dofta. Jag har svårt att tänka mig att läsa en hel bok på dator, vare sig det är laptop eller läsplatta. En bok ska kännas fysisk tycker jag. Är det någon som kan känna en riktig doft från en läsplatta?!

I förra veckan var jag på kafé med en god vän, som jag inte träffat sedan i somras. Vi satt med våra tekoppar i tre timmar och tiden rann snabbt iväg. Vi hade så mycket att prata om. Och vi pratade bland allt annat också om böcker. Det är ett så inspirerande samtalsämne och Monica, som är svensklärare har mycket att tillföra.

Jag ska inte ge mig in på några längre rescentioner, men här är i alla fall de böcker jag fick i julklapp.

Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande". En ganska tunn liten bok, men med ett fantastiskt berörande innehåll, som jag snart ska läsa om. Jag tror att det finns fler nyanser att upptäcka.

Än klappar hjärtan av Helena von Zweibergk. En roman om syskonrelationer, något jag är intresserad av.

Och till sist, även den Augustprisbelönad i dokumentärklassen, Bea Uusmas "Expeditionen, Min kärlekshistoria". Även den hade jag svårt att lägga ifrån mig. Fick slita mig från den, när jag var tvungen att göra något annat. En helt fantastisk bok!

En veckotidning, del 2

Så var det dags för nästa kulturgärning i veckotidningsbranschen. En tidning, som funnits länge och som fortfarande finns. Den har bytt skepnader många gånger genom åren, men aldrig svikit sina ideal, Tidningen VI.
Tidningen hette från början Konsumentbladet och gavs ut som en veckotidning 1913 av Kooperativa Förbundet (KF). 1937 bytte tidningen namn till sitt nuvarande. 1988 bildades AB Tidningen Vi och blir därmed en fristående tidning, men bolaget ägs fortfarande av KF.

Vi handlade i Konsum och prenumerarade på VI i min familj redan när jag var barn. Men tidningen kom in i vårt hem senare än FIB. Från början handlade familjen inte i Konsum utan i Örby Handelsförening. Som namnet antyder var detta också ett slags kooperativ, ett lokalt sådant. Men föreståndaren för denna affär betedde sig som om det var han som ägde affären och därmed föreningen. En episod, som mamma råkade ut för, blev anledningen till att hon valde att gå över till Örby Konsum. Så här gick det till.

Det var ett par år efter krigsslutet. Vi hade flyttat till det nybyggda huset i Örby. Mamma var i Handelsföreningen (eller Lugnet, som vi kallade det ). Bl.a. skulle hon köpa ost. Hon expedierades av föreståndaren, Pålsson. Mamma ville ha av den helfeta osten, men Pålsson sade att de bara hade halvfet ost denna dag. Med det fick mamma nöja sig. Men så hörde hon att biträdet i affären, som expedierade en annan kund, som också skulle ha ost, frågade sin kund om hon skulle ha helfet eller halvfet ost. Mamma blev rasande. "Jaså, ni har helfet ost i alla fall!" sa hon till den avslöjade föreståndaren och fortsatte, "Pålsson, ta fram osten!" Mamma begrep väl att Pålsson sparade den bästa osten till de så kallat "finare" kunderna.

Sedan blev det Konsum och med det tidningen VI, och mamma satt med i medlemsrådet i många år. Nu är båda affärerna nedlagda sedan länge.

För femtio år sedan, 1964, blev jag själv konsummedlem och VI-prenumerant. Det hände mycket det året för min del. Så här i backspegeln känns det som det var då jag blev vuxen på riktigt. Hösten 1963 hade jag påbörjat högskolestudier, jag hade också träffat mitt livs kärlek och vi förlovade oss efter fyra månaders bekantskap. Och nu på nyåret hade jag fått en egen studentlägenhet med kontrakt och allt,  och jag flyttade hemifrån på riktigt. Dittills hade jag bott i inackorderingsrum och fortfarande varit skriven i Örby. Jag skulle fylla tjugotvå år det här året och kunde nu skriva mig i Göteborg. Jag skulle rösta för första gången i september detta år (myndighetsåldern var ju tjugoett vid den här tiden). Och det viktigaste av allt - vi skulle gifta oss i augusti detta år. Och det skulle bli borgerlig vigsel, och nu när jag inte längre var skriven i Örby, valde jag att begära utträde ur Svenska Kyrkan. Det var alltså ganska många vuxenpoäng, som man säger nu för tiden, att inhösta det här året.

Men det var ju om tidningen VI jag skulle skriva. Vid Nobelgatan i stadsdelen Lunden i Göteborg, där vi bodde, fanns en konsumbutik alldeles intill. Det var självklart att jag skulle bli medlem och att jag skulle ta en prenumeration på VI. Tidningen, som jag läst sedan barndomen. Inte med riktigt samma slukarintresse som med FIB. VI var då ganska mycket konsumenttidning. Men man hade också spännande reportage och skönlitterära inslag. Och som tonåring hade jag blivit mer intresserad av matlagning och annat som därtill hör.

Tidningen VI har förändrats genom åren. I många år var det en veckotidning, numera är det en månadstidning. Den har gått från att vara konsumentinriktad till att bli en mer renodlad kulturtidskrift. Jag har gillat den utvecklingen. Matrecepten är nästan borta. Det finns ett uppslag kvar, men mattidningar finns det ju en uppsjö av. Desto mer artiklar om litteratur, intressanta kulturpersonligheter, konst och debatt. Och Vi-skogen finns kvar. Ett projekt att plantera träd i utvecklingsländer, framför allt i Afrika, för att bevara kultur och miljö. Under några år blev VI en mycket uttalad bildtidning. Fantastiska bilder av fantastiska fotografer. Men... det blev lite för mycket bild och lite för lite text, samtidigt som tidningen blev betydligt dyrare. Vid ett årsskifte för nu några år sedan, när jag såg över ekonomin, insåg jag att jag inte hade den behållning av VI, som jag haft tidigare. Det kändes tomt, men jag sade upp prenumerationen. Något år efteråt kom ett erbjudande om att till reducerat pris ge bort en årsprenumeration i julklapp till någon. Jag kunde inte motstå frestelsen och beställde den som julklapp till maken. Så fick jag läsa den igen och konstatera att den är bättre än någonsin. Och nu är jag prenumerant igen på denna gamla nygamla tidning, som funnits redan för hundra år sedan. Intressant läsning är det fortfarande. Det är bara att titta på omslaget till senaste numret.

En veckotidning, del 1

Veckotidningar av traditionellt slag fanns normalt inte i mitt hem. Inte serietidningar heller. Om man låg hemma i sjuksängen kunde mamma köpa en Allers eller Hemmets veckotidning. Annars slösades inga pengar på sådana lättsinnigheter. Serietidningar fick man låna av kompisar, om man ville läsa några.

Men det fanns ett par veckotidningar av lite annat slag, som för mig kom att utgöra en ingång till litteraturen och kultur över huvud taget. Den första var Folket i Bild, FIB, den som lades ner redan 1962 och vars namn sedan utnyttjades av Folket i Bild Kulturfront, vilket väl kunde accepteras. Men vad värre var, det blev sen en s.k. herrtidning eller porrblaska, som fick gömmas i boxar för att få säljas i livsmedelsaffärerna.

Om detta öde kunde vi förstås ingenting veta, när pappa kom hem från fabriken på torsdagskvällarna med avlöningskuvertet i fickan och Fib-tidningen i matväskan. Jag minns det här från min tidiga barndom. Då kallade jag tidningen för "Pelle-tidningen". Det fanns två serier i FIB. Det var Pelle Svanslös med text av Gösta Knutsson och tecknad av Einar Norelius. Och det var Rit-Olas (Jan-Erik Garland) Biffen och Bananen.

Jag lärde mig läsa när jag var i femårsåldern och Pelle Svanslös var bland det första jag läste. Sedan blev FIB genom åren  en källa till förlustelser och kunskap i litteraturens värld, resereportage, samhällsdebatt, film och teater, porträtt av författare och andra kulturpersonligheter. Jag läste mina första vuxenromaner och noveller i FIB. Av författare som Per Anders Fogelström, Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson. Jag läste reseskildringar och berättelser från främmande exotiska länder av Sten Bergman, Rolf Blomberg och Erik Lundqvist. Tidningen blev som ett helt bibliotek. Läslusten var stor och jag kom snart in i den s.k. slukaråldern. När jag gick i realskolan och vi skulle "hålla föredrag" hämtade jag stoff i FIB. Jag minns att jag höll två föredrag om ämnen som härledde från krigsåren, som bara låg lite drygt tio år tillbaka i tiden. Det ena handlade om koncentrationslägren och det andra om den pilot, som fällde bomberna över Hiroshima. Händelser som skakade en femtonåring. Det gjorde även en annan krigsskildring, Väinö Linnas "Okänd soldat", som gick som följetong i FIB.

Tidningen kom ut med sitt första nummer 1934 och den lades ner 1962. Den såldes på arbetsplatser och spreds genom ombud. Man gav också ut billighetsböcker, som vanliga arbetare skulle ha råd att köpa. Vi hade många sådana böcker hemma och vi har fortfarande en avdelning för FIB-böcker i vår bokhylla. Det var alltså en folkbildnings- och kulturgärning som spreds genom FIB. Nu sägs det att vi läser mindre och mindre, att nutidens föräldrar inte läser så mycket för sina barn och inte heller läser för sig själva. Tänk, vad de går miste om!

På 1980-talet tog sig Tidens Förlag för att ge ut ett par samlingar med material från Folket i Bild. Det är omslagen till de böckerna, som får illustrera det här inlägget. Jag har inte tittat i dem på många år, men plockade fram dem, nu när jag fick idén att skriva om ett viktigt inslag i min tidiga ungdoms bildningsbana. Nu har jag påmints om hur mycket det finns att läsa i de här volymerna, så jag har riktigt svårt att slita mig ifrån dem. Till sist en liten dikt av en mycket ung Thomas Tranströmer:

Kväll - Morgon

Månens mast har murknat och seglet

skrynklas

Måsen svävar drucken bort över vattnet.

Bryggans tunga fyrkant är kolnad.

Snåren dignar i mörker.

Ut på trappan. Gryningen slår och slår i

havets gråstengrindar och solen sprakar

nära världen. Halvkvävda sommargudar

famlar i sjörök.

Om man klickar på bilderna och förstorar dem, kan man se hur många kända och okända skribenter, som medverkat i tidningen. I nästa inlägg tänker jag skriva om den andra veckotidningen, som fanns i mitt hem.

Astrid och Sara

Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.

Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.

Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.

Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.

Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.

Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet. 

Radioföljetongen

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5630563

Jag hade tänkt, att när jag nu är konvalescent så länge, så ska jag passa på att läsa böcker. Det finns mycket oläst i våra hyllor. Nu skulle jag ha gott om tid.

Javisst, tid har jag. Men lust och ork fattas mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle bli så okoncentrerad. Om det någon allmän trötthet eller en påverkan av de morfintabletter, som jag fortfarande äter, vet jag inte. Kanske båda delarna. På samma sätt, som jag inte kommer mig för att skriva på bloggen. Veckorna går, jag tränar och blir allt bättre i knät. Det är ju det som är huvudsaken.

Men det finns ett bra sätt att kompensera bristen på läslust. Radion finns ju och med den Radioföljetongen. Och tänk vilken tur, att jag inte hunnit läsa den kritikerrosade romanen En storm kom från paradiset - en berättelse om en far av Johannes Anyuru. Nu går den som följetong i radion och jag har kunnat följa den från första början. Trots den bitvis hemska skildringen av fängelser, tortyr, och mänsklig förnedring, förmedlar den också en fantastisk upplevelse om människans enastående förmåga att anpassa sig till rådande situation och aldrig ge upp sitt mål. Romanen innehåller också ett ömsint porträtt av den åldrande fadern.

Uppläsaren är också fantastisk bra. Fredrik Ewers heter han och är skådespelare vid Göteborgs stadsteater. Hans lågmälda, inkännande läsning förstärker innehållet i boken.

Jag har upptäckt att om jag tar ett inte alldeles för svårt sudoko och koncentrerar mig på det, så håller jag också koncentrationen i lyssnandet. Jag måste alltid ha något för händerna, när jag lyssnar. Så har det alltid varit. Förr var det handarbeten, nu är det sudoko. På så sätt kan jag njuta av mycket i radion. Och att lyssna till denna fantastiska roman, augustprisnominerad är den också, har varit en sann njutning.

Jag var i Jante

Jag ser ofta på Facebook att många gillar och länkar till sidor, som heter "Att besegra Jante", eller "Övervinna Jante". Det verkar ha blivit väldigt populärt. Jag undrar hur många som vet var Jante ligger, eller kanske om de över huvud taget vet vad Jante är. Därför tänkte jag berätta att jag (vi) var där för knappt en månad sedan. Och vi har varit där tidigare också.

Jante är nämligen det fiktiva namnet på den lilla danska staden Nyköbing Mors. Mitt tidigare inlägg handlar om denna ö, Mors, där vi tillbringade några sköna dagar, och som jag tänkt skriva fler inlägg om. Nu kommer det andra och det ska handla om Jante eller Nyköbing, som var författaren Aksel Sandmoses födelse- och uppväxtstad.

Sandemose har beskrivit den inskränkta stämningen i Jante i romanen "En flykting korsar sitt spår", som kom ut 1933. Boken har blivit en av hans mest kända och "lagen" i Jante har kommit att förknippas med många skandinaviska småstäder. Sandemoses far var dansk och från början stavade Aksel sitt förnamn Axel och hette Nielsen i efternamn. Han flyttade så småningom till Norge och tog sin norska mors efternamn och ändrade stavningen. Under 2:a världskriget engagerade Sandemose sig i motståndsrörelsen och flydde till Sverige, men återvände till Norge och de sista åren i livet bodde han i Köpenhamn, där han dog 1965.

Sandemose räknas som en norsk författare, men dagens Nyköbingsbor är också stolta över stadens son, trots den illvilliga "lagen". Hans födelsehus är bevarat och vi sökte upp det och fann den lilla reliefen på väggen, med porträttet och "lagen" inristade.

Sedan gick vi och åt en "Sildetallrik" på äkta danskt vis på ett gemytligt ställe. Och några fördömande blickar eller ifrågasättanden eller nedslående kommentarer från dagens Nyköbingsbor, kunde vi inte märka.

Jag behöver inte citera Jantelagen här. Det är bara att googla, och mer fakta om Aksel Sandemose är också lätt att ta reda på.
Förresten är jag konvalescent, så jag ska ta det lite lugnt med både det ena och det andra. Men jag återkommer.

Möte med författare

 

Bland det roligaste jag vet är att få möta författare, som berättar om sig själva och sitt skrivande. De allra flesta jag mött på det sättet har visat sig vara minst lika goda muntliga berättare som skriftliga. Till de allra mest inspirerande hör utan tvekan Majgull Axelsson.

Första gången jag mötte Majgull som berättare, var faktiskt i radion. Sent på kvällen gick ett program, där goda berättare möttes och levererade skrönor av alla de slag. Senare togs programidén över av TV, men jag tyckte aldrig att det var lika bra. Det blev liksom mer suggestivt, när man inte stördes av av bilden. Majgull drog en skröna om en kvinna från hemstaden Nässjö. En vanlig kvinna, men det var något mystiskt med henne. Allt lät verkligen som något som faktiskt hänt. Jag var helt fascinerad av historien, fast jag nu inte kommer ihåg detaljerna.

Nästa gång jag träffade Majgull Axelsson var, när jag som ansvarig för kulturkvällarna på Fristads Folkhögskola, hade bjudit in henne att medverka. Hon kom ganska tidigt på dagen och vi fick tillfälle att umgås och prata med varandra. Majgull kändes som en bästis redan efter ett kort samtal och det blev riktigt personligt.

Vid det tillfället hade hennes genombrottsroman Aprilhäxan gjort stor succé och belönats med Augustpriset. Jag hade läst både den och den efterföljande romanen Slumpvandring med stor behållning och hon hade kommit att bli en av mina favoritförfattare.

Den bok, som var aktuell vid framträdandet i Fristad var den som jag har kommit att uppskatta mest hittills av de jag läst nämligen Den jag aldrig var. Den handlar om en kvinna Mary-Marie, som upplever två alternativa identiteter. Det är en välskriven och spännande bok. Identitetsproblematik har alltid fascinerat mig. Vem är du, vem är jag egentligen? Majgull berättade att idén till den här romanen startade i skrönan från det där radioprogrammet flera år tidigare. Om kvinnan i Nässjö med sin dunkla historia.

Jag har läst och njutit av även de följande romanerna, Is och vatten vatten och is och den senast utkomna Moderspassion. I måndags på Kulturhuset berättade Majgull Axelsson att hon har en ny bok på gång. Hon hann bara antyda lite om bakgrunden till den nya boken. Om jag fattade rätt bygger den på samtal som Majgull avlyssnat på offentliga platser.

Det blev ett trevligt sammanträffande på dagens Fredagslyrik på Borås Stadsteaters lilla scen. Där läste skådespelarna Gullvi Joans och Fredrik Nilsson avsnitt ur en bok vars författare (jag har redan glömt namnet) använt samma idé att avlyssna samtal. Skillnaden var bara att nu var det fråga om direkta citat. Dessutom lästes texter av Claes Andersson, Jonas Gardell och Fredrik Lindström. Temat var vår mänskliga oförmåga att upprätthålla kommunikationen med vår medmänniskor på ett djupare plan. "Det är därför vi pratar så mycket om vädret", sa Gullvi Joans.

 Och jag säger bara, tack och lov för Kulturhuset! Där får vi möta människor som förmår hålla kommunikationen levande.

  

 

Författarafton

I förra veckan var vi på författarafton i Kulturhuset, min syster och jag. Vi hade besök av Vibeke Olsson, som är min systers favoritförfattare. Min syster är också en bloggare under signatur Långa skuggan. Hennes blogg heter Det blir la väl. Det är ett bra namn på en blogg. Dessutom är det ett citat från vår mamma. Det var nästan hennes motto. Då kan alla förstå att har man en mamma med ett sådant motto, så borde man bli rätt avspänd. Och det tycker jag nog att vi är, både min syster och jag. I alla fall nu när vi är pensionärer. Men det tar några år innan man kan tillägna sig denna livsvisdom.

Nåväl, min syster har alltså skrivit om Vibeke Olssons underbara framträdande på Stadsteaterns stora scen. Vi , min syster och jag, var nästan euforiska efter att ha hört henne. Sedan gick vi hem till oss och maken hade fixat ostsufflé, och vi fick en lång kväll med nära samtal och sen sussade kära systern i vår bäddsoffa. På morgonen gav hon sig iväg för att hjälpa ett barnbarn att köpa bil.

Eftersom hon har skrivit ett långt blogginlägg om Vibeke, behöver ju inte jag göra det. Den som vill läsa, kan lätt leta upp hennes blogg i min blogglista till höger.

Det är gott att ha en syster.

Det vi aldrig får glömma

"Möt Göran Rosenberg". Det var rubriken för förra måndagens kulturkväll på Kulturhuset i Borås. Ämnet för kvällen var förstås Rosenbergs senaste bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", som handlar om Göran Rosenbergs far. Det var en gripande framställning, som satte igång många känslor och tankar hos mig som åhörare.

Görans föräldrar var polska judar. De hörde till de få, som räddades från att mördas i förintelselägret Auschwitz. "De var få och de var alla undantag", som Göran uttryckte det.

Föräldrarnas öde påverkade förstås deras barn och han kallar också boken för "en barndomsmemoar". Föräldrarna talade aldrig om det hemska de upplevt. Aldrig fick barnen höra om föräldrarnas barndomsminnen. Deras tidigare värld var helt enkelt död och de var tvungna att skapa sig en ny värld i Södertälje, där de hamnade, fick arbete på Scania och där barnen föddes och växte upp.

Göran Rosenberg har försökt förstå var gränsen gick för faderns minne bakåt. Han kom fram till att från och med tiden i gettot i Lodz hade fadern begravt sitt tidigare liv i glömska. I september 1942, i dagarna sjuttio år sedan, bestämdes att judarna skulle förpassas till gettot och stanna där. Samtidigt i Södertälje producerades stridsvagnslastbilar på Scania. "Den enes död, den andres bröd".

Vägen till Auschwitz via fullastade boskapsvagnar med tåg, där många dog redan där, var en väg till ett kollektivt helvete. Vägen från Auschwitz blev ett individuellt mirakel. Så få var det som klarade sig. Göran Rosenberg konstaterade att mycket lite egentligen är känt om tiden för flyktingmottagandet i Sverige. Flyktingarn från koncentrationslägren "lämnade få spår efter sig i verkligheten". De flydde inte aktivt, de förflyttades.

Göran Rosenbergs far orkade aldrig anpassa sig till tillvaron i Sverige. Hans trauma blev för övermäktigt. När sonen var tolv år tog han sitt liv.

Ett par dagar efter kulturkvällen med Göran Rosenberg, såg jag på TV dokumentären "Ett försvunnet konstverk" av Lena Einhorn. Lenas föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, kom också till Sverige efter nazisternas förföljelser av judar i Polen. De rönte ett annat öde än Rosenbergs. De blev kända forskare och cancerläkare. Jerzy Einhorns far var skräddare. Han var också konstsamlare. Konst var hans stora passion. Alla hans tavlor beslagtogs av nazisterna. Bl.a. en målning av Chagall, som också var jude. Lena Einhorn beslöt sig för att försöka spåra den försvunna tavlan och skildrar denna "skattjakt" i sin film. Det blev ytterligare en påminnelse om det förfärliga som skedde under nazisttiden. Något som vi aldrig får glömma.

Efter Göran Rosenbergs framträdande på Stadsteaterns stora scen, fick publiken möjlighet att ställa frågor. En man i publiken ställde frågan om Göran tror att det fortfarande kan vara möjligt att sådan ondska kan upprepas i vår del av världen och var eller hos vem det skulle kunna ske. Rosenberg replikerade ungefär så här: "Den frågan kan bara besvaras av var och en av oss. Hur skulle jag själv agera och reagera? Kan ondskan rymmas även inom mig?"

Så klokt! Snart finns inte längre de få överlevande från koncentrationslägren kvar. Vi som fortfarande finns i livet har en skyldighet att hålla minnena av deras öden levande. Måtte detta aldrig hända igen.

 

Lena Einhorns farföräldrar med sina barn, Jerzy och hans lillasyster, ovan och nedan en tavla av Marc Chagall, dock inte den i filmen eftersökta.

 



Frösådd och bokrecension

Titeln på detta inlägg kanske verkar lite förvirrande. Men kanske ni kommer ihåg att jag skrev om mina fynd jag gjorde på bokrean. En av mina FB-vänner ville ha en recension av biografin över Gösta Ekman. Nu råkar det förhålla sig så att jag läste ut boken under dessa varma dagar i veckoslutet, när jag samtidigt pysslade med den första förkultiverigen i växthuset.

Idag åkte vi tillbaka till stan och eftersom jag inte har något termostatreglerat element i växthuset, var jag tvungen att bära in odlingarna och ställa dem på köksbordet tills vi kommer ut för att övernatta nästa gång.



Här står mina pelargonsticklingar i krukor under plastpåsar. Jag har sått i lådor, ruccola, basilika, persilja, och rosenkrage och i stora krukor under plastkupolerna finns det plocksallad.



Ruccolan kom upp efter tre dagar och det var bra grobarhet, fastän det var frön från ifjol!



Nog med det. Det här tycker jag om boken "Gösta Ekman, Farbrorn som inte vill va' stor":
Gösta har inte skrivit boken själv. Författaren heter Klas Gustafson och har skrivit flera andra biografier, bl.a. om Monica Zetterlund. Biografin om Gösta Ekman har tillkommit genom många samtal med huvudpersonen och andra personer i hans omgivning. Klas Gustafson har också fått tillgång till Göstas dagböcker, som denne skrivit under många år. Således ett gediget material.

Vad är det då som gör att jag inte är odelat förtjust i den här boken? Jag tror det beror på att den inte går riktigt på djupet. Som i nästan alla böcker av den här sorten tycker jag avsnittet om barndom och uppväxt är mest intressant. Där berättar Gösta mycket personligt om sin på många sätt komplicerade barndom och rollen som storebror, som fick ta ansvar för sina tre småbröder. Föräldrarna var mycket frånvarande och pojkarna var hänvisade till barnflickor och ibland till farmor.

Men ju äldre Gösta blir, desto mer handlar boken om hans karriär och yrkesroll och mindre om personliga upplevelser. Visst där finns beskrivet ett inställt självmordsförsök, kärlekshistorier, tre äktenskap och två skilsmässor, men i huvudsak är boken en kronologisk uppräkning av allt som Gösta gjort i film- och teatervärlden. Och det är sannerligen inte lite! Han har jobbat hårt den mannen!

Mot slutet, nu när Gösta Ekman passerat de sjuttio, blir det lite mer personligt igen. Äktenskapet med Marie-Louise är innerligt skildrat och deras liv tillsammans är också en arbetsgemenskap. Marie-Louise skrev och regisserade TV-serien Wennerman och Winge, som handlar om två homosexuella män som gestaltas av Gösta Ekman och Kent Andersson. Den senare föredrog män även privat och Gösta för ett resonemang i boken om detta. Han säger att han själv är totalt heterosexuell och har aldrig känt dragning till män, trots att han känner och är god vän med många och att både hans far och farfar hade haft relationer med både män och kvinnor. Han konstaterar lakoniskt att "kvinnor har tio kroppsöppningar och män bara nio, det gör stor skillnad i vissa lägen!"

Göstas liv består av arbete och åter arbete, ibland har han åtagit sig så många engagemang att han nästan jobbat dygnet runt. I slutet av boken citerar han sin psykoanalytiker som en gång berättade för honom att det tar en och en halv minut för oss människor att fatta ett viktigt beslut i livet, resten av tiden ägnar vi åt att försöka förstå VARFÖR vi gjorde det. Och med det liv Gösta Ekman levt har han väldigt mycket att söka förklaring på.

Fredagslyrik med älskade Tage

Fredagslyriken är igång igen. En efterlängtad tilldragelse. Gullvi Joans håller i det hela som vanligt. Igår hade hon med sig Lennart Eriksson, skådespelare i Borås Stadsteaters fasta ensemble och diktaren för dagen var den mångsidige, älskade och saknade Tage Danielsson.

När jag kom hem var jag tvungen att gå till bokhyllan och se vad som fanns av Tages produktion. Jag hittade tre stycken nämligen Sagor för barn över 18 år, Tage Danielssons Postilla, och det lilla tunna häftet i fickdagboksform, En soffliggares dagbok.

Den senare kom ut inför valet 1968 och är en helt genial liten pamflett i humorform som visar på vikten att faktiskt gå till valurnan och avge sin röst, trots att utgångspunkten är den här:

Min kropp från soffans lock kan ingen skilja.
För mig är politik att inte vilja.
Min själ har jag min själ ej lust att sälja.
För mig är politik att inte välja.
Min sköna tupplur kan väl ingen klandra.
Jag slumrar till och litar på dom andra.
Som röstar väl på nån, i allsin dar,
som styr så att jag får ha soffan kvar?

Efter att ha tänkt efter i två veckor kommer Tage så fram till följande:

I dag ligger jag på soffan och tänker att jag ska nog ändå resa på mej och gå och rösta.
Det känns rentav som en bjudande plikt, faktiskt.
Inte visste jag att jag var så politiskt engagerad förrän jag tänkte efter.
Jag tror jag går nu meddetsamma. Så hinner jag hem till "Det ska vi fira".
Om ni undrar vilket parti jag tänker rösta på så vill jag påpeka att det är hemligt, enligt lag.

Baksidan på En soffliggares dagbok ser ut så här:

Som alla vet, gick Tage Danielsson ur tiden alldeles för tidigt. Men genom sitt livsverk är han ändå levande för oss. Han var en stor humanist, som ständigt visade oss på de stora moraliska frågorna, fred, solidaritet, värnandet om natur och miljö, medmänsklighet.

Igår, på Borås Stadsteaters lilla scen, avslutade Gullvi Joans med att läsa Tages dikt "Avsked"

Du som förhäxats av min ordmagi,
som fått din världsbild skakad ifrån grunden,
du som ryckts med av språkets melodi,
betagen, glömsk av allt, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden
av skönhet, av fonetisk harmoni!
Om några ögonblick är allt förbi.
Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni
för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.
Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt som jag rör vid blir till poesi.
Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Det är som när ett bakben lyfts av hunden.

Bokrean

Förr om åren var bokreans första dag en riktig högtidsdag. Man förberedde sig genom att noggrant gå igenom katalogen och pricka för vilka fynd man ville göra. Det var till och med läge att jaga förstaupplagor och riktiga rariteter försökte man beställa i förväg. Man letade klassiker och nyare böcker, som man inte haft råd att köpa när de kom ut. Men helt nya fanns inte över huvud taget. Jag tror man hade en gräns för hur långt efter utgivningen förlagen lämnade till rean, det kan ha varit fem år ungefär. Det fanns inga pocket på den tiden, men man kunde köpa häftade exemplar, som man fick sprätta själv. Det var en särskild känsla att sprätta upp de nya böckerna och undan för undan ta del av innehållet. Jag kommer ihåg en kompis på Sopis, som lämnade in sina böcker för uppsprättning på bokhandeln och betalade en extra slant för detta. Jag förstod mig inte på honom. Hade han inte upptäckt tjusningen med att sprätta själv?!

Nu är allt annorlunda. Många av de nu reade böckerna kom ut nya i höstas. De två senaste åren har jag upplevt att flera av de nyutkomna julklappsböckerna, både de jag fått och gett bort, dyker upp på rean till halva priset ungefär. Vad är det för kul med det. Ska man börja köpa årets julklappar i februari för att få glädjen att ge bort något originellt. De nya kan man ju köpa själv två månader senare. Och några fynd gör man ytterst sällan på reorna nu för tiden. Några gamla utgåvor existerar över huvud taget inte. De eventuella klassiker som finns trycks upp i nya upplagor i tråkiga kartongpärmar till rean.

I år läste jag inte ens igenom katalogerna. Men vi gick till bokhandeln i alla fall första dagen, eftersom vi ändå skulle gå ut på stan. Och mycket riktigt! En av de önskade böckerna, som inte dök upp under granen fanns med på rean. Augustpristagare Tomas Bannerheds "Korparna". Bannerhed är förresten nominerad till Borås tidnings debutantpris, som ska delas ut just idag. Korparna fick hamna i varukorgen igår.



Memoarer och biografier blir allt mer intressanta ju äldre man blir, tycker jag i alla fall. Det fick bli Gösta Ekman den här gången.



Sedan blev det bara två böcker till och båda handlar om mat. Först en ny upplaga av en som vi tidigare har, "1 miljon menyer", en väldigt praktisk bok, när man är tom på idéer. Den här har lite modernare recpt än den tidigare upplagan.


Maken har i flera år pratat om att han ska köpa en rök att blossa med ute vid stugan. Nu kanske det blir av att han skaffar en när han köpt den här boken:



Det var det hela. Jag börjar läsa om Gösta Ekman ikväll, tror jag.