torsdag 4 december 2014

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.


Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

Inga kommentarer: