Rivningshus

För ett tag sedan läste jag i lokalbladet att den gamla folkskolan i Kinna skall rivas. Huset är ruttet. Bara riv skiten. Jag tycker ofta att jag blir lite vemodig, när gamla hus, som en haft något slags förhållande till, ska rivas. Jag har inte själv gått i denna skola. När jag gick i realskolan i Kinna hade vi dock skolkök i ett annex till huvudbyggnaden. Och ibland hade vi också gymnastik där.

Men min mamma gick hela sin skoltid där. 6-årig folkskola och någon kortare variant som kallades fortsättningsskola. Sedan var det att börja jobba.

Mamma Dagmar, var en duktig skolflicka. Hon hade avgångsbetyget fullt av stora och små A:n, mest stora. Lärarinnan, Augusta på Åttingen, uppmuntrade henne att söka till realskolan. Morfar och mormor hade ingenting emot det. Tvärtom. Men Dagmar kände sig inte hemma bland de "fina" familjernas barn.

Dagmar började som elev på Kinna Damekipering och blev en duktig sömmerska. Ibland brukade hon säga att det var dumt att hon inte började realskolan. Hon skulle gärna velat bli textillärare. Men så här på Internationella Kvinnodagen, kan vi väl påminna oss om våra mödrar, som av olika skäl inte blev det de skulle kunnat bli.

Dagmar behöll kontakten med den gamla läraren Augusta ända tills denna dog. Jag träffade henne också. Hon var ett original, kan en gott säga. Bodde ensam i sin födelsegård och cyklade i ur och skur, vart hon skulle. Hon brukade alltid hälsa på mamma och oss tredjedag jul. Sista gången jag träffade henne var just vid en sådan julträff. Då hade jag förlovat mig och när Augusta kom till oss, höll mamma på att sy en finklänning åt mig, som jag skulle ha till nyår. Jag skulle följa med min nyblivne fästman till Stockholm, där han fortfarande hade sin lya kvar. Augusta var mycket intresserad av mina förehavanden och hon gav mig en liten fint virkad spetsduk, som jag fortfarande har kvar. Hittade den förresten så sent som igår, när jag städade linneskåpet.

Tillbaka till skolan. Jag kollade lite på mina gamla bilder och hittade mammas skolkort från sista, dvs 6:e klass. Dagmar står längst fram som nummer tre från vänster. Jag tycker att hon är jättefin, lång och slank och vacker. Året torde vara 1932-33. Hon som blev den snällaste mamma jag kunde fått.

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

Resan till rötterna

Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.

Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.

Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.

Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Kajsa Kavat

Det här är en bok, som jag läst om många gånger. En kär och älskad bok, med numera kladdiga sidor, sliten pärm och märken efter blyertspennor, från en tid när min syster och jag lekte bibliotek, när vi var små.

Jag fick den här boken när jag var åtta år och hade börjat i andra klass i folkskolan. Det var 1950, ett år då många smittsamma sjukdomar florerade, bl.a. polio, eller barnförlamning, som en sa på den tiden. Dessutom var scharlakansfeber en epidemisk sjukdom, som en blev inlagt på Epidemisjukhuset i Borås, om en drabbades av den. Vilket jag blev.

På den tiden hade vi provinsialläkare i Kinna. Det var före vårdcentralernas tid. Dr Regnér, som han hette, kom också hem till sina patienter, när en blev akut sjuk. Så även till oss, när jag fick hög feber och smultronröd tunga. Det fanns inget att välja på. Det blev ambulans direkt till Borås, det fanns inget att välja på. Mamma hade packat en väska med lite saker, bl.a. den nya boken om Kajsa Kavat och andra berättelser.

Men väl framme och installerade, avslöjades det ledsamma, att på grund av smittorisken, kunde en inte ta med sig saker in på salen, om man ville ha med sig dessa saker hem igen. Och inte ville jag lämna boken om Kajsa Kavat, som jag precis hade börjat läsa i. Den fick vackert följa med mamma hem igen.

I helgen har vår sondotter, Tilda och hennes pojkvän hälsat på. Tilda, som är intresserad av vad vi har i våra bokhyllor, hittade boken om Kajsa Kavat. Jag berättade historien ovan för henne. "Läste du den här boken, när du var åtta år" säger Tilda. "Javisst, jag började läsa, när jag var fem", säger jag.
Det hör till saken att Tilda jobbar f.n. som elevassistent på en skola i hemkommunen. "Ja, men den är ju tjock, den här boken!" utbrister Tilda. Det visar sig att Tildas erfarenhet säger att dagens åttaåringar inte orkar läsa en sagobok på ett normalt antal sidor och utan bilder på varje sida. Böckerna ska vara tunna och med lite text. När jag var åtta år, tyckte jag att sådana böcker var tråkiga.

Jag blev minst sagt förvånad. Att läsa böcker, var en av min barndoms främsta sysselsättningar. Lyckan, när en fick en ny bok, upptäckterna en gjorde på biblioteket, att ligga med ficklampa under täcket och läsa, när lampan egentligen skulle vara släckt. Allt detta unnar jag dagens barn av hela mitt hjärta.

En ung pionjär

Jag har märkt att jag mycket sällan, eller för att inte säga aldrig, har skrivit blogginlägg om mitt yrkesliv. Ett yrkesliv, som har varit långt och rikt. Nu, när jag är pensionär sedan åtta år, börjar det också lägga sig en skugga över det. Jag har inte heller många foton från mina arbetsplatser, som kan väcka minnen till liv. Men trots allt tänker jag ofta på saker som hänt på jobbet. Och jag har kontakt med flera gamla arbetskamrater.

När jag hittade en bild från min första fasta tjänst, tyckte jag ändå att jag fick en anledning att skriva några rader om detta. Jag tycker att jag ser obegripligt ung ut. Jag tror att året kan vara 1967 eller -68.

Jag började det här jobbet i januari 1966. Då skulle jag fylla 24 år till våren och var nyutexaminerad socionom. Det vill säga, examinerad var jag faktiskt inte. Jag hade en uppsats och en muntlig tenta kvar. Men det ska jag återkomma till.

1965 i mars, flyttade vi från Göteborg till Luleå. Maken hade fått jobb i Norrbotten och jag fick lov att göra min långa praktik från mars till september på socialbyrån i Luleå. I september fick jag åka tillbaka till Göteborg, för att avsluta mina studier. Under hösten skulle jag också försöka få jobb i Norrbotten.

Jag sökte två jobb och fick båda två. Det som lät mest intressant var en anställning som skolkurator. Kruxet var att jobbet var i Boden. Men makens jobb omfattade hela Norrbotten och han hade kontoret hemma, så vi kunde lika gärna bo i Boden. Och cheferna på skolförvaltningen verkade angelägna om att få tjänsten besatt och skaffade lägenhet åt oss i ett alldeles nybyggt hus.

Det visade sig bli ett pionjärarbete. Tjänsten hade inrättats ett och ett halvt år tidigare, men bara varit besatt den första terminen. Sedan hade den varit vakant i ett år. Rektorer och lärare visste nog inte riktigt vad de skulle ha mig till. Skolkuratorer var ett relativt nytt påfund. Jag fick försöka hitta arbetsuppgifter själv.

Jag har alltså upplevt att vara pionjär. Det var inte alltid så lätt. Men så småningom gick det ganska bra med jobbet. Sen hände det andra trevliga tilldragelser. Någon gång på sensommaren förstod jag att jag var gravid. Då insåg jag att jag måste ta tag i uppsats och tenta, för när barnet var fött, skulle det väl aldrig bli av. Uppsatsen skrev jag under vintern och fick den godkänd. Vid påsktid reste jag ner till Göteborg och tenterade i socialpolitik för lektor Andersson. När han hade förklarat sig nöjd över mina svar på hans frågor, tittade han vänligt på mig och min stora mage och sa: "Ni ska väl arbeta?"

Jo, nog skulle jag arbeta. Mödrapenningen, som det hette på den tiden räckte bara ett halvår. Det blev att skaffa barnflicka, dagis var förbehållet för ensamma föräldrar. Jag tyckte jag blev en rätt bra skolkurator med tiden. Vi hade inte något organiserat elevvårdsarbete från början, var och en gjorde sitt. Men så småningom fick vi igång ett riktigt bra team. Bilden ovan är tagen vid ett sådant teammöte. Killen bredvid mig var obsklasslärare och jag tror att det var en syolärare som tog bilden.

Det blev fyra år och ett barn till i Boden. Sedan drog vi iväg till Kalmar. Men det är en senare historia. Kanske berättar jag den också, om andan faller på.

Slit, släng och bevara

Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!

Minnen om krig och fred

Det är tätt med mediernas påminnelser om dessa dagar. Sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. Fyrtio år sedan amerikanarna gav sig av från Vietnam. I  år blir det också sjuttio år sedan de första och hittills enda atombomberna, som fällts i krig skickades ner från amerikanska plan över Hiroshima och Nagasaki.

Jag har med intresse lyssnat på flera av de radioprogram, som sänts under helgen. Ett par exempel länkar jag till här. Amerikansk krigsfånge i Vietnam och Nazistförbrytarens son. Dessa program är hämtade från God morgon världen i P1. Idag har jag också lyssnat till ett mycket intressant program i Tendens, även det från  P1,  När kriget kom till Malmö. Två äldre herrar, som var tonåringar på 40-talet berättar sina minnen från tiden, när de i Malmö fick tillfälle att ta emot judiska flyktingar.

Jag funderar på vad jag själv minns. 1945 var jag tre år. Det säger sig självt att jag inte kan ha några egna minnen av kriget. Men jag minns förstås vad mina föräldrar berättade. Hur pappa blev inkallad bara någon månad efter att de gift sig i september 1939. Om den första julen, när hon inte visste om de skulle få fira den tillsammans, om hur pappa legat bakom en luftvärnskanon utanför Helsingborg och sett den tyska flottan lämna Danmark och spänningen som låg i luften - skulle de gå mot Sverige?

Ett av mina tidigaste minnen över huvud taget hänger emellertid ihop med kriget. Ett stort päronträd hade blåst ner en natt och när vi samlades i trädgården på morgonen och beskådade förödelsen, utbrister  mormor: "Det är den usle atombomben". Jag förstod då att vi hade att göra med något väldigt farligt.

Efterkrigstiden minns jag förstås. Ransoneringskorten fanns kvar, fortfarande när jag blivit så pass stor att mamma skickade mig att handla. Jag ville inte handla sådant som var ransonerat - det handlade väl främst om kaffe och socker.

Sedan kom tonårstiden och då började jag engagera mig politiskt. Då var det stor debatt om huruvida Sverige skulle skaffa atomvapen eller inte. Vi ungdomar var fredsälskande och det var opinionsmöten och diskussioner och jag, som var en flitig brevväxlare på den tiden, hade klistermärken med antiatomvapenmotståndets märke. I realskolan höll jag föredrag både om koncentrationslägren i Tyskland och om besättningen på planet, som fälld atombomberna i Japan.

Under 50-talet var det också oroligt i världen. Det var koreakriget, men det kändes väldigt långt bort. Närmare  var då Ungernrevolten 1956. Då lyssnade vi spänt vid radioapparaterna till reportern Kurt Anderssons ödesmättade rapporter.

Jag minns inte något decennium under mitt drygt 70-åriga liv, som varit fritt från krig och konflikter. Ändå har jag tyckt att jag haft det lugnt och fredligt, trots att engagemanget för utsatta människor runt om i världen har funnits där. När Vietnamkriget tog slut 1975. var glädjen stor. Där hade vi engagerat oss och demonstrerat mot de gräsliga krigshandlingarna. Det var en lycka att samma dag som det blev vapenstillestånd i Vietnam, den 15 april 1975, födde jag vår dotter. Två veckor senare lämnade amerikanarna Vietnam. Vi gav dottern namnet Sara efter två starka kvinnor Sara Lidman, som engagerat sig djupt för det vienamesiska folket och Sara Ranta-Rönnlund, en annan stridbar kvinna, väl värd att bli uppkallad efter.

Barndomsminnen

Jag rotade bland gamla bilder och hittade den här lilla pärlan - som jag tycker att det är. Två soligt leende småflickor på trappan till vårt alldeles nybyggda hem. Åkerberga, Örby, Kinna var adressen. Inget gatunamn, inget postnummer. Det fanns inte då, 1947.  Vi fick gå ner till landsvägen och hämta posten. Senare skulle adressen bli Högsvägen 11. Men då var jag utflugen ur boet.

Jag minns mycket väl, när vi flyttade till det nya huset. Jag var drygt fem år. Min syster skulle fylla tre om någon månad. Bilden måste vara tagen, när vi är alldeles nyinflyttade. Huset var inte helt färdigt. Som syns på bilden är det inte målat och de smidda räckena, som senare skulle komma att kringrama verandan, finns ännu inte på plats.

Men en sak har tydligen kommit igång ganska fort. Det visar skylten som syns till hälften till höger på bilden. "Dagmars Kortvaruaffär" står det på skylten. Mamma hade blivit företagare. Egentligen hade hon varit det redan tidigare. Hon var ju utbildad ateljésömmerska, hade gått som elev på Kinna Damekipering, och när hon gifte sig började hon sy klänningar  till folk hemma i lägenheten. När vi flyttat till villan öppnade hon affär, där hon sålde framför allt tyger och sybehör, men också underkläder och liknande. Och så tog hon fortfarande emot beställningar på klänningar förstås.

Huset var, som sagt inte färdigt, när vi flyttade in. Jag lärde mig ett nytt ord: provisorisk. Trappan upp till andra våning, där morfar och mormor flyttade in, var inte färdig. Den såg ut mer som en trappstege. Det var inte färdigmålat inne heller och vi blev bekanta med målarna, som fanns runt omkring oss. Men vi tyckte ju att det var så fint. Vi fick till och med ett eget rum. Det var husets minsta och låg mellan köket och mammas och pappas sovrum. Tre rum och kök och möblerbar hall - det var annat än den lilla enrummaren. Mormor och morfar hade likadant men bara två rum.

Huset kostade 30.000. Det var en stor investering för en textilarbetarfamilj. Mamma berättade senare att när de skulle betala handpenningen, fyratusen kronor, kunde hon inte sova på hela natten innan den skulle betalas. De hade varit på banken och tagit ut kontanterna och hon var så ängslig att något skulle hända med pengarna, innan de hade hunnit göra sig av med dem. Hon hade pengarna under huvudkudden.

Ja, det var en stor händelse i livet för oss alla. När pappa hade dött, flyttade mamma så småningom till en lägenhet och min bror och svägerska tog över huset. De bodde där till omkring år 2000, då huset såldes. Jag hoppas att de som nu bor där, har en lika lycklig tillvaro, som jag och min familj hade i huset på Högsvägen 11.

PS. Bilden är tagen med en lådkamera. Det går att förstora den om en klickar på bilden.

Hur är det med minnet?

Jag scannade ett par bilder ur min barndoms fotoalbum. Jag fick det albumet när jag var ganska liten, jag minns inte annat än att jag haft detta i min ägo. De första bilderna i albumet har uppenbarligen mamma klistrat in. Senare har jag själv satt in bilderna och skrivit undertexter.

De här bilderna har jag alltså sett och förhållit mig till så länge jag minns. De är tagna i trädgården vid mitt första barndomshem. Morfar och mormor hade byggt huset i början av 1920-talet. Det var två rum och kök på nedervåningen och ett rum och kök på andra våning. Den senare hade bebotts av min mormorsmor och mormors syster. När mamma och pappa gifte sig, fick de ta över den lilla ettan. Jag minns faktiskt hur det såg ut uppe hos oss. Det finns inga fotografier därifrån, så det handlar om mina egna minnen.

Från det här huset och trädgården har jag alltså mina allra första minnen. De som jag alltid återkommer till, där samtal om ämnet kommer upp i olika sammanhang. Ett par av dem kan jag datera. Det första jag minns säkert. Det var när jag fick min lillasyster i oktober 1944 och jag var två och ett halvt år. Det är ögonblicksbilder. Först innan mamma och lillasyster hade kommit hem, "hjälpte" jag pappa att bädda i barnvagnen. Nästa bild som finns på min näthinna, är när mamma kommit hem med ett bylte i famn. Hon sätter sig vid köksbordet vid fönstret och börjar veckla upp filtarna. Det känns som om det tog en evighet. Hur bebisen såg ut minns jag inte, bara känslan.

Det andra daterade minnet kommer ett år senare, sensommaren 1945. Det hade varit storm på natten och på morgonen gick familjen ut för att inspektera förödelsen. Ett stort päronträd hade blåst ner. Vi stod där och tittade och min mormor utbrast: "Det är den där 'uschle' atombomben." Jag minns inte att någon förklarade för mig vad det handlade om. Bara känslan av att atombomben var något hemskt och farligt, som kunde fälla ett stort träd.

Författaren Torgny Lindgren skrev för några år sedan en bok med titeln "Minnen". Den gick som radioföljetong med författarens egen uppläsning. Jag följde den och det var en sann njutning till läsupplevelse. Torgny Lindgren menar att vi har egentligen inga minnen. Det vi kallar minnen är påhitt, fantasier, efterkonstruktioner eller vad du vill. Det är en villfarelse att vi tror vi minns. Efter denna slutsats skriver han dock en roman utgående från sina "minnen"!

Men med fotografiernas hjälp, kan man väl få ägna sig åt att minnas. De här bilderna, som föreställer episoder från trädgården, mina unga morföräldrar - de är ännu inte fyllda 50 år - med sina två första barnbarn på arm och i knä, från 1943 och saftkalas i samma trädgård med min syster och mig med vår kusin och en lekkamrat, troligen 1946. Jag minns förstås inte själva händelsen, men bilden ger mig förnimmelser av sommar, dofter, och den härliga känslan att sitta på en filt i gröngräset och festa på saft och bullar.

När jag var fem år byggde pappa och mamma eget hus. Det var också en tvåvåningsvilla med två lägenheter och morfar och mormor följde med oss och överlät huset på 2:a Hedåkersgatan i Kinna till min moster och morbror.

Minnen, fantasier - de hänger ihop som ler och långhalm. Och att bilder kan väcka känslor har jag fått bekräftelse på i rikligt mått de senaste dagarna. Jag är med i en öppen FaceBook-grupp som heter "Du är från Mark om du känner igen...." Och folk känner igen. Jag tror inte jag någonsin har fått så mycken gillanden och kommentarer tidigare. Det är för mig både kända och okända människor som reagerat med minnen och associerat vidare till egna upplevelser. Det var just den här reaktionen som inspirerade mig att skriva detta inlägg. Och så Torgny Lindgren förstås.

En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna

Det är inte klokt.......

..... vad tiden går. Så säger vi ofta nu för tiden, som gammalt folk gör mest. Men visst är det nästan ofattbart att vi i dessa dagar har varit gifta i femtio år. I den gångna helgen har vi blivit firade ordentligt av den närmaste familjen, som nu består av femton personer. Det är barn och barnbarn, fruar och sambo, flick- och pojkvänner och till och med ett litet bonusbarnbarn. Det är en rikedom.

Alla dessa underbara personer hade verkligen ansträngt sig för att bjuda oss på en riktigt rolig tripp. Det började för några månader sen, när dottern ringde och meddelade att vi skulle boka helgen den 22-24 augusti. För då skulle det hända saker. Lite senare kom hon med lite fler detaljer. Vi skulle infinna oss Stockholm senaste kl. 15.45 på fredagen. Vi fick inte ta tåget, för det är ingenting att lita på, så det fick bli bussen. Vidare fick vi veta att vi skulle ha snygga kläder med oss för två kvällar, samt promendskor. "Mer behöver du inte veta" sa dottern.

Så klart att vi började fantisera lite om vad som skulle hända. Sen ringde hon igen och sa att vi skulle ta med oss badkläder. En ledtråd till, alltså. Vi började ställa in oss på att det nog skulle bli en färja - men vart? Tre dagar före avresan kommer ett nytt påbud. "Ni ska ha passen med er!" Då började vi ana att det inte var Finland vi skulle till.

Det visade sig att det var Tallin. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var ju kul bara med den saken. Dottern mötte vid Centralen, sambon  och bonusbarnet anslöt vid T-banan och alla våra smålänningar stötte till vid färjeterminalen och så var vi samlade alla femton.

Allting flöt så bra, Maken och jag fick det finaste rummet högst upp i båten med utsikt åt sjösidan. Middag var beställd i à la Carte-matsalen, där vi samlades vid fyra bord intill varandra. Det blev en riktig festmåltid förstås. Vi fick välja vad vi ville från menyn men jag går inte in på detaljer i maten, det blir för mycket att skriva. Det fotograferades en del, men bilden ovan är den enda jag har med mig hem till datorn. Jag hoppas på lite fler så småningom.

Det blev en lång dag, som avslutades med dans och en fantastisk show. Och visst hade någon i gänget (dottern tror jag) också ordnat så att vi blev officiellt firade och framkallade till scenen, där vi gratulerades av  programledarna och uppmanades att pussas, och så fick vi en flaska Prosecco i present.

Dagen efter blev det lyxvarianten av frukost, som också inleddes med ett glas Prosecco och efter frukost blev det en tur på stan, där de beordrade promenadskorna kom väl till pass. Där delade vi upp oss och gick åt olika håll, allt efter tycke och smak.

Sen blev det bastu och bubbelpool, innan det var dags att äta middag igen, denna gång buffé med rikhaltigt innehåll. Kvällen ägnades åt bl.a. musikquiz i puben, vilket var lyckosamt för oss, fyra vinster gick till vårt gäng! Senare på kvällen var det show igen, men i detta fall tog åldern ut sin rätt, så guldbröllopsparet drog sig undan till den privata sfären, som brukligt är bland bröllopspar.

Ja, sen blev det frukost och landgång vid färjeterminalen och vi tog att varmt och kramrikt farväl av hela vår underbara familj! Tänk så mycket omsorg och planerande de har haft för vår skull. Och vi är så tacksamma och värmen känns långt in i hjärteroten.

Jag kunde inte låta bli att lägga in bilden nedan. Jag medger att det är ganska tydligt att det har gått femtio år!

Blomsterfröjd i juli

Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset

Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.

Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!

Presentbordet

Jag lagade klassisk panerad rödspätta med kokt sparrispotatis, morötter, smält smör och remouladsås. Vi hade dessutom varit och köpt en flaska vitt, så här mitt i veckan. Saken är den att vi ska åka till Berlin i morgon. Tidigt 06.30 går bussen från Resecentrum. så vi länsar skafferiet och unnar oss en liten mysig vardagsmiddag.

Som vanligt ett småtrevligt samtal och jag kom på att bordsdekorationen bestod av gåvor från skilda tider. Rosen är nyast. Den fick jag för en vecka sedan, när jag varit med kören och sjungit på ett äldreboende. Den har stått sig ovanligt fint. Vasen som den står i, fick vi av mamma för snart 25 år sedan, när vi firade silverbröllop. Det hör till att man ska få något av silver en sådan dag. I år har det gått ytterliga 25 år, så nu blir det guldbröllop i augusti. Mamma lever inte längre, så någon guldpresent blir det nog inte. Men det behövs inte heller.

Ljusstakarna, så kallade "stumpastakar, fick jag av gode vännen Georg, när jag fyllde femtio och den lilla hjärtformade ljusskålen kom vännerna Jaana och Fabio med, när de hälsade på oss i somras.

Inte konstigt att man fäster sig vid tingen, när de bringar mig så mysiga minnen!

Nostalgilådan igen

Det är länge sedan jag öppnade nostalgilådan och skrev något om innehållet. Och det var inte min avsikt att göra det nu heller. Jag gjorde istället en djupdykning i linneskåpet. Där har det länge varit oordning, därför att ett par hyllor glidit ur sina spår och hamnat på snedden.

Jag är rätt slarvig med städning och sådant, men linneskåpen vill jag ha ordning i. Jag har länge retat mig på de lutande hyllorna, men inte förrän härom dagen har jag fått ändan ur vagnen.

Jag har så oändligt många dukar i alla storlekar och tekniker. Jag kommer ju från en textilfamilj och både mamma och mormor var duktiga sömmerskor och brodöser. Jag fick tidigt lust för handarbete och jag hade väl knappt börjat skolan när mamma stack ett ritat broderi i nävarna på mig. Så det finns många timmars arbete av flitiga händer som fått ihop skatterna i mitt linneskåp. När vi bildade hem, fanns ju inte heller påslakan, så även lakan och örngott ståtar med fina vitbroderier, mest gjorda av min mormor Selma.

Det är många dukar, som jag väldigt sällan har använt, och som hamnat i botten av högarna och glömts bort. Och så finns det några, som bara använts när jag var barn och sedan sparats för minnets skull.

Några av de senare har jag hittat långt bak i skåpet. Det är mina första alster från skolslöjden. Jag tog en bild på dem och de ses här nedan.

Den lilla duken med fransad kant och trådar trädda upp och ner på aidaväv, är mitt allra första arbete i slöjden. Vi fick börja i tredje klass och jag tyckte att det var barnsligt lätt. Den lilla rutiga duken med korsstygn och langettkant, tror jag också är en av de tidigaste. Sådant rutigt bomullstyg var legio i skolslöjden. Jag har också ett förkläde och dockkläder i sådant tyg. En gymnastikpåse har också funnits, men den har skattat åt förgängelsen för länge sedan.

I folkskolan blev det mer och mer avancerade saker, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och en hel klänning i sjätte klass. Därför kändes det lite enkelt, när vi började realskolan (motsvarande dagens högstadium), där vi också hade slöjd ett par år, och fick börja med att göra en märkduk, med olika sorters sömsätt. Då hade jag redan broderat myrgång, kråkspark, kedjesöm, langett och allt vad det hette i flera år.

Nu har mina små slöjdalster hamnat i nostalgilådan. Där får de bli kvar, så länge jag har kontroll över dem.

En riktig krukmakare

Jag blev inspirerad av att skriva något om de här föremålen, efter att deras upphovsman hade kommenterats på FaceBook på sidan "Du är från Mark om du känner igen....."  Där hade någon lagt in bilder på "Anjou-gården", numera kulturminnesmärkt och skött av Hembygdsföreningen i Skene.

När jag växte upp fick jag göra bekantskap med den tredje generationens krukmakare, Carl Anjou. Det är han som gjort kannorna och faten ovan. Carl Anjou kallade sig inte keramiker. Han var krukmakare rätt och slätt. Han signerade aldrig sina alster. Men vi som är från Mark, känner nog alla igen hans alldeles egna stil.

Mina föräldrar och morföräldrar var medlemmar i IOGT, Logen 1727 Ihärdig i Skene. Det var där man kom i kontakt med Anjous. Carl hade två systrar som också var med i logen. De hette Anna och Elsa. Den senare var yngst av dem och hon var gift med Oskar Nilsson, som också var med i logen förstås. Carl och Anna var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, som var byggt av deras farfar, som också grundade krukmakeriet.

Carl var en liten mager gubbe med mustasch och pliriga bruna ögon. Han var alltid först i Ordenshuset vid logemötena och eldade i kaminen, som värmde upp möteslokalen. Anna och Elsa skötte kaffekokningen. Vi barn var alltid med på mötena. Det var lite hemtrevligt i Ordenshuset. Det var slitet, trätrappan var nött och knarrade. Det luktade på ett speciellt sätt.

Men det var inte om logen jag skulle skriva. Det var ju om krukmakeriet. Man kunde beställa vad man ville ha. Både mamma och mormor köpte mycket av Anjou. En hel del har väl gått sönder, men lite finns kvar. En stor kruka, invändigt glaserad, använde mamma till att salta fläsk i. Den krukan har min dotter fått överta. I stugan har jag en ljusstake för ett gilleljus, med plats att lägga mossa eller annan dekoration runt om. Jag tror till och med att mamma designade den. Han  gjorde också en kyrka  att ställa fram till jul och min syster bevarar nu den traditionen.

Anjou hade ingen motor till drejskivan. Han satt och sparkade för hand - eller heter det fot. Han tog oerhört lite betalt för sina grejer. Jag minns att vi var några stycken i klassen, som fick följa med vår lärare och köpa lerfat, som vi skulle dekorera på teckningslektionerna. Jag tror inte de här faten kostade mer än 25 öre styck, vilket var billigt även på 50-talet.

Jag vårdar ömt och vördsamt mina anjougrejer. De har väl inget större antikvärde vad jag vet, men de minner om ett gammalt hantverk och en tid, som känns helt annorlunda mot idag.

Bilden nedan på syskonen Carl och Anna Anjou har jag hämtat från Anjougårdens hemsida.
http://www.hembygd.se/skene-orby/vara-byggnader-2/anjougarden/

Skogsviola - hattmänniskan

Jag brukar sällan göra impulsköp, när jag handlar kläder, men det fanns en tid, när jag var förtjust i hattar  och älskade att prova, när jag fick tillfälle. Ja, förtjust är jag fortfarande, men numera är det mest ute vid stugan, som jag använder dem. Och någon ny har jag inte köpt på många år.

Det är en särskild känsla att bära hatt, tycker jag. Det går liksom inte att smyga sig undan. Nej, tvärtom, det kräver att man rätar på ryggen och släpper fram den goda självkänslan. I synnerhet när man, som jag gillar hattar med stora brätten. Jag har inte slängt några av mina hattar. Några har jag knappt använt. Andra har suttit på rätt ofta. I fotolådan hittade jag några av dem. De har var och en sin egen historia.

Här sitter jag vid ett litet bord på trottoaren utanför en tabac i Paris 1986. Hatten, liksom solglasögonen är nyligen inköpta på ett av de kända Parisvaruhusen, som jag för tillfället glömt namnet på. Det var varmt i Paris den gången, därav den lätta klädseln med mitt egenhändigt virkade linne. Tygkassen, som skymtar i knät syddes av min goda vän och firmapartner Gugge, som för övrigt också var med på resan.

Gökotta i en hage i Vetlanda 1991. Den blå stråhatten med vitt band med röda prickar, använde jag ganska mycket. Sedan låg den lite för länge på en hylla och är numera blekt och lite tillknycklad, men jag har inte slängt den. Maken gillar också hattar, men här har han tydligen valt en skärmmössa istället.

Och här tar dottern studenten 1993. Jag står lite i skuggan bakom skylten, men hatten syns ju. Den är inköpt i London några år tidigare, när Sara och jag var där tillsammans. Det är en riktig finhatt och den bar jag också, när maken och jag var värdpar på min systerdotters bröllop.

Sommaren 1993 var jag på målarkurs i Frankrike, närmare bestämt i den lilla byn Gy, nära staden Becancon i Lorraine. Där behövde jag en hatt att skugga mig med, när jag satt ute och målade, eller som här när min rumskamrat och jag åt våra små luncher på balkongen. Den hatten har jag också använt mycket, numera som sol- och trädgårdshatt ute vid stugan.

Gy-hatten finns också med på bilden nedan. Året är 1994, vi gonar oss i värmen på släkttorpet. Maken har också en fin stråhatt, som jag tror är inköpt i Italien. Sonhustrun Anna, som här väntar vårt första barnbarn, har också en mysig hatt. Den ende som är utan är sonen, som jag faktiskt aldrig har sett bära hatt. Men jag tror nog han skulle klä bra i en snygg sådan, precis som far sin.

En veckotidning, del 2

Så var det dags för nästa kulturgärning i veckotidningsbranschen. En tidning, som funnits länge och som fortfarande finns. Den har bytt skepnader många gånger genom åren, men aldrig svikit sina ideal, Tidningen VI.
Tidningen hette från början Konsumentbladet och gavs ut som en veckotidning 1913 av Kooperativa Förbundet (KF). 1937 bytte tidningen namn till sitt nuvarande. 1988 bildades AB Tidningen Vi och blir därmed en fristående tidning, men bolaget ägs fortfarande av KF.

Vi handlade i Konsum och prenumerarade på VI i min familj redan när jag var barn. Men tidningen kom in i vårt hem senare än FIB. Från början handlade familjen inte i Konsum utan i Örby Handelsförening. Som namnet antyder var detta också ett slags kooperativ, ett lokalt sådant. Men föreståndaren för denna affär betedde sig som om det var han som ägde affären och därmed föreningen. En episod, som mamma råkade ut för, blev anledningen till att hon valde att gå över till Örby Konsum. Så här gick det till.

Det var ett par år efter krigsslutet. Vi hade flyttat till det nybyggda huset i Örby. Mamma var i Handelsföreningen (eller Lugnet, som vi kallade det ). Bl.a. skulle hon köpa ost. Hon expedierades av föreståndaren, Pålsson. Mamma ville ha av den helfeta osten, men Pålsson sade att de bara hade halvfet ost denna dag. Med det fick mamma nöja sig. Men så hörde hon att biträdet i affären, som expedierade en annan kund, som också skulle ha ost, frågade sin kund om hon skulle ha helfet eller halvfet ost. Mamma blev rasande. "Jaså, ni har helfet ost i alla fall!" sa hon till den avslöjade föreståndaren och fortsatte, "Pålsson, ta fram osten!" Mamma begrep väl att Pålsson sparade den bästa osten till de så kallat "finare" kunderna.

Sedan blev det Konsum och med det tidningen VI, och mamma satt med i medlemsrådet i många år. Nu är båda affärerna nedlagda sedan länge.

För femtio år sedan, 1964, blev jag själv konsummedlem och VI-prenumerant. Det hände mycket det året för min del. Så här i backspegeln känns det som det var då jag blev vuxen på riktigt. Hösten 1963 hade jag påbörjat högskolestudier, jag hade också träffat mitt livs kärlek och vi förlovade oss efter fyra månaders bekantskap. Och nu på nyåret hade jag fått en egen studentlägenhet med kontrakt och allt,  och jag flyttade hemifrån på riktigt. Dittills hade jag bott i inackorderingsrum och fortfarande varit skriven i Örby. Jag skulle fylla tjugotvå år det här året och kunde nu skriva mig i Göteborg. Jag skulle rösta för första gången i september detta år (myndighetsåldern var ju tjugoett vid den här tiden). Och det viktigaste av allt - vi skulle gifta oss i augusti detta år. Och det skulle bli borgerlig vigsel, och nu när jag inte längre var skriven i Örby, valde jag att begära utträde ur Svenska Kyrkan. Det var alltså ganska många vuxenpoäng, som man säger nu för tiden, att inhösta det här året.

Men det var ju om tidningen VI jag skulle skriva. Vid Nobelgatan i stadsdelen Lunden i Göteborg, där vi bodde, fanns en konsumbutik alldeles intill. Det var självklart att jag skulle bli medlem och att jag skulle ta en prenumeration på VI. Tidningen, som jag läst sedan barndomen. Inte med riktigt samma slukarintresse som med FIB. VI var då ganska mycket konsumenttidning. Men man hade också spännande reportage och skönlitterära inslag. Och som tonåring hade jag blivit mer intresserad av matlagning och annat som därtill hör.

Tidningen VI har förändrats genom åren. I många år var det en veckotidning, numera är det en månadstidning. Den har gått från att vara konsumentinriktad till att bli en mer renodlad kulturtidskrift. Jag har gillat den utvecklingen. Matrecepten är nästan borta. Det finns ett uppslag kvar, men mattidningar finns det ju en uppsjö av. Desto mer artiklar om litteratur, intressanta kulturpersonligheter, konst och debatt. Och Vi-skogen finns kvar. Ett projekt att plantera träd i utvecklingsländer, framför allt i Afrika, för att bevara kultur och miljö. Under några år blev VI en mycket uttalad bildtidning. Fantastiska bilder av fantastiska fotografer. Men... det blev lite för mycket bild och lite för lite text, samtidigt som tidningen blev betydligt dyrare. Vid ett årsskifte för nu några år sedan, när jag såg över ekonomin, insåg jag att jag inte hade den behållning av VI, som jag haft tidigare. Det kändes tomt, men jag sade upp prenumerationen. Något år efteråt kom ett erbjudande om att till reducerat pris ge bort en årsprenumeration i julklapp till någon. Jag kunde inte motstå frestelsen och beställde den som julklapp till maken. Så fick jag läsa den igen och konstatera att den är bättre än någonsin. Och nu är jag prenumerant igen på denna gamla nygamla tidning, som funnits redan för hundra år sedan. Intressant läsning är det fortfarande. Det är bara att titta på omslaget till senaste numret.