Igår morse plockade jag de första mogna smultronen på tomten. Finns det något ljuvligare än att gå ut i daggvått gräs och leta upp smultronplantorna bland buskarna. Och få ihop så pass mycket att man kan lägga dem i frukostfilen. Vilken lycka!
Dagen innan hade jag lyssnat på sommarprogrammet med Kristian Gidlund. Det var en omtumlande upplevelse. En ung man, inte ens fyllda trettio, i väntan på döden. Jag har inte läst hans blogg och inte heller boken, som bygger på bloggen. Jag var alltså inte förberedd på vad som kunde vänta mig. En skapande människa, så full av tankar och känslor, som han så omedelbart och rakt kunde förmedla till lyssnarna. Starkast blev det på slutet, när han funderade på sina nära och kära. Hur de skulle hantera det, om han skulle vara med dem på något sätt, hur begravningen skulle vara - han hade berättat om sina önskemål. Men allra djupast grep det mig, när han läste upp ett brev, skrivet till det barn han aldrig skulle få och som därmed aldrig skulle födas.
Jag tänkte på allt detta, när jag plockade smultronen. Hur kort livet är även när man är över sjuttio. Hur fort det har gått. Hur länge sedan det var, fast jag minns det som det var igår, när jag sprang i backarna runt på Stenbäcken och plockade smultron. Hur gott det smakade, liksom det gör nu. Hur närvarande naturen var, liksom nu, hur bäcken porlade. Och hur tacksam jag är att jag ännu kan uppleva allt detta, det stora i det lilla, med alla mina sinnen i behåll.
1 kommentar:
Du förmedlar tankar som jag själv
kan tänka ibland. Att leva på lånad tid - det går ju an när man är i vår ålder och har fått "uppleva livet".
Jag är hemma igen efter att sett och upplevt många platser, träffat trevliga människor, ja, kopplat av från vardagen.
Det finns mycket att glädja sig åt här hemma - en handfull smultron.
Idag har jag haft besök av mina barnbarnsbarn - tvillingpojkar som är tre månader - även det en upplevelse att få vara med.
önskar dig en fin helg.
Kram Viola
Skicka en kommentar