Midsommar!

Vi har en underbar midsommartradition i min släkt. Varje år träffas vi på torpet Stenbäcken i Örby, där mina syskon och jag är sjunde generationen med rötter på stället. Nu är vi den äldsta generationen i livet och det har kommit till en åttonde och en nionde. Traditionen att träffas på midsommarafton har vi haft i många år sedan våra föräldrar levde och vi är lite utspridda i landet, även om de flesta fortfarande är marbor.

I år var vi väl ett 30-tal, men vi kunde varit några fler. Vi träffas på tidig eftermiddag, folk droppar in lite då och då och när alla är samlade, badar vi bastu. i år var det manfolken, från lille Måns 1½ till åldermannen Inge, 74, som badade först. Efteråt kommer alla vi flickor, där jag numera är släktens grand old lady.

När vi kommer upp från bastun, har gubbarna förberett maten, sill och färskpotatis, förstås, men också sallader, pajer, frestelse, köttbullar och skinka till icke-sillätare och jordgubbar till efterrätt. Under måltiden sjunger vi snapsvisor och andra visor. Eftersom vi nu har ganska många småbarn, så blir det också repertoar som passar dom.

Sen blir det dans runt midsommarstången, tradtionsenligt. I år stod min syster för dragspelandet, ibland är det jag som gör det och efter detta går de som har lust några vändor i skogen och tittar till gamla kära platser som är förknippade med släktens historia. Det är nästan alltid någon ny pojkvän eller ett barn som har blivit tillräckligt stort för att vara intresserad, som ger oss gamlingar chans att dra historierna på nytt. Så även i år.

Framåt kvällen blir de flesta lite hungriga igen och då kommer grillen fram. Det hela brukar sluta med en samling inne i stugan, när knotten blir för svåra. Det blir mycket sång och musik och prat och varm stämning.

I år var ju vädret så sagolikt skönt. Detta hade väl inte värdparet, min kära syster och svåger, så stort inflytande på, men allt annat vill jag tacka dem för, gästfriheten, glädjen, allt praktiskt ordnande. Utan dom hade det varit svårt att genomföra och fortsätta med vår tradition.


Delar av släktingarna samlade på ruinerna efter Allstorpet, där min morfars farfar, Anders All, slog ner sina bopålar efter att han fått avsked från tjänsten som indelt soldat.


Ett par av släktens yngsta ovan Maja All snart tre år och nedan, den allra yngsta, Kajsa Manskog 15 månader.

Mitt nya kryddland...

... har kommit igång ordentligt. Tack vare makens energi till att gräva och snickra, fick jag en riktigt bra odlingsplats, nära köket och växthuset. Och nu frodas både köpta och egenodlade plantor riktigt fint.
Det är ljuvligt och inspirerande att kunna gå ut och plocka färska kryddor av många slag och slänga i grytorna direkt. Eller, vilket jag ofta gör på sommarmorgnar, lägga en kvist mynta (som jag odlar i kruka, eftersom den gärna vill sprida sig hej vilt) eller citronmeliss i en kopp varmt vatten med en klick honung och insupa till frukostmackan. Mums, mums!

Tänk att det funkar!

Ibland händer det otroliga. När något går fel med ens tekniska grejer och man ska få det levererande företaget att rätta till problemet, brukar det oftast bli en massa besvär, argumentation, ifrågasättande osv. Men EN firma har bara visat sig vänlig och hjälpsam.
Det är företaget Mulltoa. Vi införskaffade en sådan för några år sedan för att få det lite bekvämare vid toalettbestyren. Bekvämt blev det, men det blev också lite fel. Först slutade motorn fungera, kontakt med företaget som konstaterade fabrikationsfel, föll inom 2-årsgarantin, reparation och nya delar utan kostnad. Sedan gick en brytarpinne av, inte så besvärligt, ny sådan kostade 25 spänn och snäll svåger hjälpte till. Det senaste som hände var att en del av ytterhöljet i hårdplast sprack. Ny kontakt med företaget, som meddelade att jag skulle skicka lite bilder på skadan "så ska vi se vad vi kan göra". Och just idag fick jag meddelande: "Vi skickar en ny underdel, men du får byta den själv", åtföljt av beskrivning hur man ska göra.

Detta är naturligtvis inga märkvärdigheter, så ska det ju fungera! Men efter allt stök med bl.a. tele- dator och liknande firmor, blir man ju överdrivet lycklig över Mulltoa!

Trädgårdsfilosofi

En gång för flera år sedan såg och hörde jag i ett trädgårdsprogram på TV författaren Stefan Casta. Hans idéer om trädgård var mycket sympatiska. Stefan Casta menade att växterna i trädgården skötte om planeringen själva. Han försökte göra så lite ingripanden som möjligt, lät växter, som spred sig få vara kvar där de stod t.ex. Det enda han egentligen bekämpade var kirskål.

Jag tyckte detta var mycket sympatiskt. Det går dock inte att tillämpa i alla trädgårdar. Men nu har vi en trädgård där man nästan kan låta växterna råda. Och det är helt underbart.

Vi har haft flera trädgårdar genom åren, från nyanlagd gräsmatta och styv lerjord i zon 1, till denna branta morän-skogstomt i zon 5, som vi nu äger. Däremellan gamla torpträdgårdar och en "riktig" uppvuxen trädgårdstomt med fruktträd och ett stort grönsaksland. Vi har anpassat oss efter våra tomter och brukat efter de förutsättningar som funnits. Så även nu.

Visst har vi förändrat en del för vår egen bekvämlighets skull. Där vi nu finns var den största förändringen att vi de första åren tog ner flera stora granar och tallar, som förmörkade tomten. Vi har också tagit upp några små rabatter och ett litet potatisland mellan stenarna. Efter några år började då gamla trädgårdsväxter ta sig fram på egen hand allteftersom granarna försvann. Det är en fröjd att se hur de gamla syrenbuskarna blommar igen och perennerna dyker upp mellan gräs och blåbärsris. Några stora lövträd har vi också tagit bort för att få mer ljus, men vi har låtit andra, som står bättre till, fått växa till sig. Fröande perenner, som digitalis och akvileja får stå kvar där de rotat sig och blandar sig med vilda blommor. Vi tar hand om det vilda och odlade och det vilda och odlade tar hand om oss.

Naturens egen odling blir ett vackert stilleben runt den mossiga stenen.

En vackert mångdubbel akvileja har självsått sig i slänten.

Vid flaggstångsstenen har ormbunkarna blandat sig med en växt som min mamma brukade kalla Jakobs stege. Den finns i denna blå variant, men även i vitt. Om någon av mina läsare känner till något annat namn på denna växt, är jag glad att få veta detta.

Vem tror han att han är!?

Det är inte mycket till nyheter dessa dagar. Tre stora, har jag märkt: prinsessbröllop, fotboll och utspilld olja med därtill hörande konsekvenser. Igår poppade det upp en annan grej, som fick lite utrymme: sista partiledardebatten i riksdagen under denna mandatperiod. Vissa saker som där yttrades, fick min ilska att ta fart igen efter mitt förra inlägg. Jag gillar inte att vara arg, men det är svårt att låta bli ibland.

Denne Fredrik Reinfeldt! En statsminister, som vi stackars svenskar tycks ha fått för våra synder! Vem tror han att han är! Mästrande och sur och samtidigt verkar han ha ambition att vara någon slags landsfader!!! En kommentator i radion sa mycket träffande att Reinfeldt lät som ett pekoral.

Jag hörde inte allt han sade, det orkar jag bara inte. Men det som fick mig mest arg, var när han gjorde sig till talesman för lågavlönade kvinnor. Det skulle väl vara någon slags taktik. Kvinnor i allmänhet och lågavlönade i synnerhet är den väljargrupp, som minst attraheras av moderatpolitiken. Reinfeldt påstod att han talat med massor av lågavlönade kvinnor och samtliga säger "att de vill att det ska löna sig att arbeta"! Det tror f-n det! Det vill väl alla. Men de lågavlönade kvinnorna vill få bättre lön i första hand, inte avdrag, det är vad jag tror! Och det talade inte herr R. om.

Mona Sahlin pratade om att hon vill arbeta för solidaritet och minskade klyftor i samhället. Det gjorde hon rätt i. Jag för min del, vägrar att tro, att svenska folket är en majoritet av egoister, som bara ser till hur mycket man själv får i plånboken och är ointresserade av hur andra har det i samhället. Rika människor förlorar också på ett ojämlikt samhälle. Om man bara värnar om sitt och struntar i hur andra har det runt omkring en, blir man otrygg och misstänksam och det tror jag inte att ens Reinsfeldts väljare vill vara.

Opinionen har talat

Idag presenterades SIFO:s senaste väljarundersökning. Jag är en av de väljare som svarat i början av veckan. När jag skickat in mitt svar på det ganska omfattande frågeformuläret - det tog faktiskt en halvtimme att fylla i - kände jag mig rätt belåten. Jag kände mig betydelsefull och räknade med att mina svar skulle motsvara det som majoriteten av tillfrågade skulle svara. Detta i synnerhet som SCB:s stora undersökning visade klart övertag för de rödgröna, vilket förstås gladde ett vänsterhjärta som mitt.

Men pyttsan!! Moderaterna hade gått och blivit största parti enligt SIFO! Detta är för mig fullständigt ofattbart!! Efter snart fyra års regerande med stigande arbetslöshet, försämringar i välfärden, skattesubventioner, som gynnar mest de högavlönade, katastrofala försämringar för sjuka och pensionärer osv, osv och med moderaterna som absolut dominerande parti, som ställer till det!

Riktigt beklämd blev jag härom dagen, när jag lyssnade på det utmärkta programmet Tendens, som denna vecka haft ett tema, som dom kallade "Knegarmoral". Den borgerliga regeringen har ju dessa år hävdat att socialdemokratisk majoritet har inneburit att folk har blivit "bidragsberoende". Jag tycker det är så fräckt att beteckna strävsamma arbetsmänniskor, som slitit ut sig på grund av att de haft en alldeles för sträng "knegarmoral", som lett till utslitna kroppar och för den delen också själar. Eller att de som är sjuka och inte kan arbeta, ska sättas åt, när vi andra är beredda att lägga våra skatter på ett rättvist och humant samhälle.

Jag frågar mig istället om det inte är avdragarna som är de verkliga bidragstagarna. Avdrag och bidrag är egentligen samma sak. Båda delarna måste subventioneras av samhället, dvs. dina och mina skattepengar. Även lånefinansieringen (t.ex. för att kunna göra skattesänkningar, mest för dom som redan har mycket) får vi andra som inte får skatteavdrag, betala.

Den starka knegarmoralen har jag själv vuxit upp med och jag vet att den fortfarande finns bland de flesta arbetare även idag. Inte bara bland de äldre. Men den verkar inte finnas bland borgerlighetens unga att döma av den intervju med MUF:s ordförande, som sändes i tendensprogrammet. Denne unge man (som jag f.n. inte minns namnet på) menade att "de äldre" inte förstår hur unga människor arbetar nu för tiden. Med äldre menade han inte bara stofiler som jag utan även t.ex. mina söner, som passerat 40-årsstrecket. "Unga människor", förklarade den unge moderaten, "arbetar på ett annat vis. De arbetar dygnet runt och har fritid när det passar, liksom". Han menade att om man ser en ung människa till synes surfande på sin laptop på tunnelbanan, kan denne mycket väl arbeta med sin firma t.ex. Likadant om han pratar i mobiltelefon på parksoffan. Det kan mycket väl vara ett jobbsamtal!

Har man hört! Muffaren verkar inte ens känna sin egen generation. Undrar hur många han känner som t.ex. gått industriprogrammet och jobbar hela dagen, eller skiftarbetar. Det lär ju inte vara så många av dom som sitter och surfar på tunnelbanan.

Jag kan inte lita på moderaterna, när de utger sig för att vara ett "arbetarparti". Det känns som rena taktiken utan något annat syfte än att få makten att genomföra en samhällsordning, som definitivt inte gynnar människor med hög knegarmoral. Den unge muffaren bekräftade detta med råge.

En regnig dag

Det regnar idag. Det är för all del välbehövligt, det var ganska torrt i nyplanteringar och nysådda land. Men livet i stugan bygger mycket på utevistelse, så man får hitta på något annat.

I mitt fall börjar det med att baka bullar. Det är en bra regnsysselsättning. Medan bulldoften sprider sig lyssnar jag på radion. Den här förmiddagen sänder SR bl.a. "Odla med P1". Detta är något som intresserar mig. Idag är det telefonväkteri. "Ring och fråga varför våra rabarber inte växer", säger maken.
Sagt och gjort. Jag ringer och hör och häpna - kommer fram! "Du får se till bullarna i ugnen", ropar jag till maken.

Jodå, jag fick besked. Tydligen behöver rabarberna ordentlig lerjord för att trivas. Vår skogstomt, där vi med möda (läs maken) tagit upp några små plättar för odling, är inte tillräckligt fet, trots att vi vräkt i både latrinkompost och hästgödsel. "Din jord är nog alltför porös. Skaffa lerjord och gödsla rejält", säger Majlis i radion. "Då kommer dom att växa!"

Så nu vet vi det! Sedan fortsatte radion med "Kaliber", radions motsvarighet till Uppdrag granskning. Där griper dom sig an många intressanta ämnen, ofta sådant som gör mig upprörd, inte minst idag. Det visar sig att ett flertal religiösa ungdomsorganisationer, som får statsbidrag för att ge unga människor demokratisk fostran, diskriminerar homosexuella personer. Reglerna för att få statsbidrag föreskriver att man ska lova att inte bedriva verksamhet som utesluter människor på grund av ras, kön och sexuell läggning. Det vill säga, man ska hålla sig inom ramen för de lagar som förbjuder diskriminering i allmänhet. Programmet hade exempel från Missionsförbundets och Pingstkyrkans ungdomorganisationer, från Muslimsk ungdom och Katolska kyrkans ungdom och kanske några fler, som jag inte kommer ihåg. I några fall kunde man få vara med om man inte "levde ut" sin homosexualitet, som dom säger. Dom får alltså inte välja att leva med och älska en person av samma kön.

Jag fattar inte att unga människor idag är så dåligt upplysta och har så mycket fördomar, att dom tror att sexuell läggning går att förändra genom förböner, helbrägdagörelse eller gå till doktorn. Detta var de förslag som de intervjuade kyrkliga ungdomarna föreslog. Att de inte förstår den kränkning som ligger i att inte respektera varje människa för den hon/han är. Detta är ju fråga om identitet, inte något ytligt beteende.

Tack och lov ska Statens Ungdomsråd, som beviljar statsbidragen, nu göra en ingående utredning om fallet. Och tack Kaliber, för att ni sätter fingret på alla slags orättvisor i samhället!

Nu vill dom ut!

Det har varit mycket liv i nötväckeholken de senaste dagarna. Ungarna hänger halvvägs ut ur holken och spanar in den stora världen och föräldrarna manar på: "Ut med er nu och försörj er själva!" Man förstår att de vill ha lite lugn och ro nu efter en hektisk tid. Men känner jag nötväckorna rätt, är de snart igång att förbereda för en ny kull.

Frukost

Till vardags tycker jag att frukosten är dagens bästa måltid. Sedan vi båda slutat jobba, har vi lagt oss till med lite lyxiga frukostvanor. Vi börjar dagen med en kopp kaffe och en liten macka eller bulle sådär vid sju- halvåttatiden. Någon gång efter tio äter vi frukost. Då har vi kanske hunnit ta en promenad, grejat i trädgården, kollat datorn eller något annat smått och gott. När vi bänkat oss vid frukostbordet har vi hunnit bli hungriga och då smakar frukosten jättebra.

Denna förmiddag dukade jag frukostbrickorna i köket och vi bar ut dom på altanen.
Innan dess hade maken klyvit ved och jag hade rensat rabatter och gallrat rödbetor, så det smakade jättebra. Min bricka syns på bilden. Den innehåller följande:
1. Naturell lättyoghurt med müsli, linfrö, solroskärnor och färska jordgubbar.
2. Två mackor på hembakt bröd en med kokt, kall, skivad färskpotatis, majonäs och gräslök och en med lätt färskost, kallrökt skinka och gurka.
3. Kokt ägg med kaviar.
4. Avocadohalva.
5. En klyfta cantalopemelon.
6. Te och apelsinjuice

Efter detta står vi oss hela dagen fram till middagen vid femtiden. (Okej, det blir en korv i bastun också!)

Bryggkaffe

För första gången i år intog vi vårt morgonkaffe vid bryggan. Det betyder att sommaren har börjat. Bryggkaffet är bland det ljuvligaste vi upplever i stugan. Vi förser oss med termoskanna med kaffe, varsin macka eller bulle, lite grädde till maken och så drar vi ner till stranden för att njuta av morgonsolen, som flödar över oss. Idag var första gången i år som vi tyckte det var tillräckligt varmt för detta evenemang.

Jag hade varit upp redan klockan sex och vattnat min rödbetssådd. Då var fågelsången mer intensiv. Bara en timme senare verkar de flesta fåglarna vara upptagna med att mata ungar. I björken närmast bryggan håller nötväckorna till för tredje året i rad. Deras ungar är nog snart flygfärdiga, för det är ett jädrans liv i holken. Föräldrarna är vana vid oss, eftersom vi ofta sitter vid bastun intill och kollar in deras förehavanden. I holken närmast bastun bor blåmesar, som nog är lite senare. Deras ungar har ännu ganska svaga pip i högre frekvens. Såpass högt att maken har svårt att höra dem, men mina öron hänger tack och lov med än så länge.

Tidigare i morse, när jag var uppe och vattnade rödbetorna, såg jag också en kniphona vara ute och lufta sig. Hon stod på en sten i vattenbrynet och sträckte på vingarna, innan hon gled ner i vattnet och simmade iväg, brytande den blanka vattenytan. Jag kan inte avgöra om det var honan, som häckar i vår holk, eller om det var "dagisfröken", som uppenbarat sig. Jag såg henne aldrig flyga in i holken, så det kan ha varit den senare. Kniphonorna har den egenheten, eller ska man säga framförhållningen, att de inte lägger ägg varje år, utan istället hjälper en medsyster, som häckat, med att ta hand om ungarna. Detta har jag lärt mig, när jag läst Staffan Ulfstrands underbara bok, FÅGELLIV - inblickar i 30 nordiska fågelarters levnadssätt, som jag fick i julklapp för ett par år sedan. Jag har sett en sådan här extramamma väntandes på bryggan tidigare år, när vi haft häckande knipor i holken.

Ja, livet kan vara underbart i stort och smått. Det är frestande att gömma sig för världen en sådan här morgon och låta bli att tänka på något annat, men verkligheten tränger sig på, så fort man sätter på radion och hör de hemska nyheterna om biståndsfartygen som bordats av israeliska soldater på internationellt vatten och förorsakat tio människors död.