100 år

Idag skulle min pappa, Karl Gottfrid Karlsson från Andorslid i Örby fyllt 100 år. Tyvärr fick han inte leva så länge. Han gick bort för snart 32 år sedan 68 år gammal. Vi tyckte allla att det var alldeles för tidigt. Han hade så mycket kvar att ge. Hann bara att vara folkpensionär i tre år efter ett långt och slitsamt arbetsliv. Men också en man med stort engagemang i politik och föreningsliv och ett stort hjärta för andra människor, vare sig det var i nykterhetsrörelsen eller arbetarrörelsen och särskilt för Unga Örnar. Och sina egna barn också förstås och ännu mer för sina barnbarn.

Han var världens bästa morfar. Farfar hann han aldrig bli i livet, min bror var så ung, när pappa gick bort, och hade inte hunnit bilda familj. När barnbarnen blev så pass stora att det gick att kommunicera med dem på ett förståeligt sätt, gick de före allt annat. Otaliga sagor och lekar hittade han på. Och tröttnade gjorde han aldrig. Vår dotter blev hans yngsta barnbarn, som han fick uppleva i livet. Hon var drygt fem år, när hennes morfar gick bort. Hon uttryckte sig så här: "Varför skulle han dö? Han var ju så snäll. Han sa aldrig nej!"

Nu har han varit borta i över trettio år. Jag tänker fortfarande lite på honom nästan varje dag. Kanske för att jag har bilden ovan på väggen i mitt sovrum. Den är tagen av min man i en paus på en vandring mellan Nikkalouokta och Kebnekajse sommaren 1967. När jag tittar på den bilden kan jag fortfarande känna värmen från den stora trygga handen som greppar den kära pipan. Min älskade pappa.

Dalai Lama och Bengt Ahlfors

Jag delade en länk på Face Book. Det var några visdomsord från Dalai Lama. Jag har kopierat länken ovan. När jag läst texten, insåg jag att det var samma budskap som finns i en av mina absoluta älsklingsvisor och därmed också min bästa tröstevisa. Den heter "Har du visor min vän" med både text och melodi av den finländske poeten Bengt Ahlfors.

Så här lyder texten:

Har du visor min vän, sjung dem nu, för nu är tiden då visor ska sjungas, och den som ska sjunga är du.

I morgon är kanske för sent, min vän. Så synd om de sånger, som aldrig blir sjungna.
Så tala inte om visor med mig, låt visorna tala för dig!

Vill du älska, min vän, gör det nu. För nu är tiden för kärlek inne, och den som skall älska är du.
I morgon är kanske för sent, min vän. Så synd om den längtan som aldrig har vågat!
Så tala inte om kärleken, låt kärleken tala, min vän.

Vill du leva ditt liv, gör det nu. För nu är tiden då ditt liv ska levas, och den som ska leva är du!
I morgon är kanske för sent, min vän. Vem bryr sig om vad du drömde och ville!

Så tala inte om nånting sen! Det är nu du ska leva, min vän!

Och tänk så lycklig jag blev vid höstens samling med kören, när vår körledare tog fram just denna visa, som vi nu tränar in i stämmor för att framträda med någon gång i vår!

Författarafton

I förra veckan var vi på författarafton i Kulturhuset, min syster och jag. Vi hade besök av Vibeke Olsson, som är min systers favoritförfattare. Min syster är också en bloggare under signatur Långa skuggan. Hennes blogg heter Det blir la väl. Det är ett bra namn på en blogg. Dessutom är det ett citat från vår mamma. Det var nästan hennes motto. Då kan alla förstå att har man en mamma med ett sådant motto, så borde man bli rätt avspänd. Och det tycker jag nog att vi är, både min syster och jag. I alla fall nu när vi är pensionärer. Men det tar några år innan man kan tillägna sig denna livsvisdom.

Nåväl, min syster har alltså skrivit om Vibeke Olssons underbara framträdande på Stadsteaterns stora scen. Vi , min syster och jag, var nästan euforiska efter att ha hört henne. Sedan gick vi hem till oss och maken hade fixat ostsufflé, och vi fick en lång kväll med nära samtal och sen sussade kära systern i vår bäddsoffa. På morgonen gav hon sig iväg för att hjälpa ett barnbarn att köpa bil.

Eftersom hon har skrivit ett långt blogginlägg om Vibeke, behöver ju inte jag göra det. Den som vill läsa, kan lätt leta upp hennes blogg i min blogglista till höger.

Det är gott att ha en syster.

Evigt ung på teatern och i verkligheten

Evigt ung, så heter den föreställning, som just nu framförs på stora scenen på Borås stadsteater. Evigt ung... ja, är vi inte alla på ett sätt evigt unga? Den här föreställningen tar oss med på en resa in i framtiden, hur ser det ut om fyrtio år, när dagens skådespelare är i 80- 90-årsåldern. Den tanken fascinerar och skrämmer nog de flesta av oss, för min del handlar det om 15-20 år.

Föreställningen är, vad ska man säga, obestämbar. Ingen riktig teaterpjäs med intrig, nästan en musikal, men men inte riktigt det heller, en absurditet, som ändå är på något vis realistisk. Och framför allt - visar oss att ungdomen inte överger oss, trots att våra kroppar blir allt skröpligare.

Det var många tillfällen till glada skratt, igenkännanden, och allvar, djupt allvar mitt i alltihop. Jag tyckte mycket, mycket om den här föreställningen.

Skådespelarna uppträder med sina egna namn, på sin egen teater, som nu är ombyggd till äldreboende. Scenen finns emellertid kvar, och någon gång får de här gamla skådisarna beträda den. Och när de blir frisläppta och får vara ifred för den barska sköterskan, då blir det verkligen håll i gång.

Jag tänker inte orda så mycket, men jag vill gärna citera pjäsens programförklaring, skriven av Carsten Palmaer:

Visst var hunden gammal.
Riktigt gammal.
Efter den sommaren när han blev sexton år slutade han att pinka revir och gick ur vägen när han mötte andra hundar. Han var stel i benen och nästan döv. Allt fler människor stannade på gatan och föreslog att vi skulle ta livet av honom.
- För hans egen skull, sa de. Det är grymt att låta honom gå omkring så där.
Men hunden föreföll inte hålla med. Han fortsatte att hälsa oss välkomna fast det tog tid att resa sig. Vi blev hans flock.Oss tydde han sig till när han inte förmådde mäta sig med andra hundar. Han ville leva. När han inte kunde resa sig längre och veterinären kom med sprutan skrek han som vi aldrig hört honom skrika.
Ålderdomen är besvärlig, men livskraften är stark.
Erik Gedeons pjäs Evigt ung utspelar sig i en tänkt framtid, om fyrtio år när vård och kultur slagits ihop och personalen är nedbantad till en enda auktoritär sköterska. Det är inget helt verklighetsfrämmande perspektiv. Vi lever längre och längre vilket bekymrar ekonomerna.
Helst bör vi ju dö vid fyllda 67 för att inte belasta kommande generationer.
Om man ser på ett foto med konfirmander från 1930-talet så ser flickorna ut som gamla tanter. Det beror på att de gamla tanterna har håret på samma sätt som när de var flickor. Den som var sexton år när Elvis Presley slog igenom är 72 år idag.
Snart är det dags att skicka ut Nationalteatern på äldreboendena.
På långvårdsavdelningen där jag jobbadeför många år sedan hade sköterskorna - de rara, varma sköterskorna - en standardreplik när någon åldring gick bort:
- Skönt för henne att hon fick sluta.
Jag höll inte med då och jag håller inte med nu. Varje dag såg jag människor, som inte kunde kommunicera med ord, visa längtan och rädsla. Jag minns flirten mellan två människor i rullstolar: han såg ut en en gammal boxare med knölig näsa och blomkålsöron; det enda hon hade kvar var sin attityd av fin dam med spretande lillfinger och klingande skratt.
Det är inte skönt att få sluta. För våra anhöriga kanske, men inte för oss. Och det är inte grymt att låta någon leva.

Så långt Carsten Palmaer. Regissören, Eva Gröndahl skriver också några rader om ålderdomen med utgångspunkt från den norske filosofen Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet.  Men det får jag återkomma till en annan gång.

Slutligen en scannad bild från programmet med ungdomsbilder på skådespelare och regissör. Texten handlar om att var och en fått berätta om tre saker de är stolta över. Och nog skulle vi alla vara betjänta av att våga vara stolta över oss själva och våga stå för det ända in i ålderdomen.

Se den här föreställningen!

Bortglömda kvinnor

Det är släktforskardag på stadsbiblioteket i Borås. Vi kommer just därifrån. Släktforskning är något som intresserar mig mycket, mycket. Inte för att jag forskat speciellt mycket själv, jag har mest tagit vara på sådant som rör min rötter och som andra tagit fram ut hävderna.  Men det är inte så dåligt, det!

Anledningen till att vi gick till Kulturhuset denna lördageftermiddag, var framför allt den utannonserade föreläsningen av historieprofessorn Dick Harrison. Enligt dagens Boråsguide skulle Harrison tala över ämnet "Drottningar, abbedissor och gårdsmatriarker - om mäktiga män och bortglömda kvinnor i Västsverige".

Jag har inte tidigare hört Dick Harrison live. Jag måste säga att det var en upplevelse. Hans förmåga att levandegöra sitt material, ja, rent av dramatisera det, var fantastiskt. Utan något märkbart manuskript, ställde sig nära publiken och fick verkligen publikkontakt. Jag kom att tänka på den gamla västgötahistorien om kvinnan, som skulle beskriva den nye församlingsprästens goda predikoförmåga: "Å dä bara rann u'rn (=ur honom), han hade inte ett papper ens en gång!"

Men det var ju förstås innehållet, som var det intressanta. Harrison har ägnat en hel del tid åt att vaska fram kvinnor med makt i historien. Sådana finns det många av, men inte så många som är kända. Från medeltiden och framåt, finns det hur många kvinnor som helst, som har lika stor makt som männen. Att vi inte känner till dem beror på att vi de senaste århundradena inte sett kvinnor på sådana maktpositioner. Detta förklarar Harrison med att från medeltiden och ända in på 1600-talet, styrdes länder, grevskap, bygder av familjer. Det handlar alltså inte om matriarkat, utan om att de furstar, vanligtvis män, som utsågs till ledare, eller som krigade sig till sina domäner, inte ville släppa makten utanför familjen. Kvinnorna, hustrur och änkor, blev betydande personer i detta sammanhang. De var kanske de enda, som kungen, fursten, vågade lita på. Men det var männen som blev kända i historieskrivningen.

Ett exempel var den belgiska prinsessan Blanche, som giftes bort med kung Magnus Eriksson. Han rike var stort och han var fullt upptagen att resa runt och se till sina olika landsändar. Hans drottning Blanka var stationerad i Västsverige och styrde i praktiken hela kusten ifrån Bohuslän ner till Skåne. Det enda Blanche/Blanka blivit känd för är en barnvisa "rida, rida ranka, hästen heter Blanka" och den tavla av Edelfeldt, som illustrerar visan, med Drottning Blanka  med sin lille son på knät.

Den ena efter den andra, inte bara drottningar, hustrur till godsägare, bruksägare, storbönder, m.fl. hade stor makt och myndighet, blev erfarna och kompetenta. Men i historieskrivningen har de inte gjort så stort avtryck. Med stormaktstiden och Axel Oxenstiernas epok förlorade kvinnorna sitt inflytande. När statsapparaten organiserades och länderna inte längre styrdes av familjer sköts kvinnorna åt sidan och så har det ju förblivit intill den tag som idag är.

När jag studerar mina anor, ser jag många kompetenta kvinnor. Inga drottningar eller hertiginnor förstås, men ansvarstagande, kraftfulla urmödrar har jag nog. Jag tänker förstås på min mormorsmor Johanna Gren, som jag skrivit om i bloggen för några år sedan under etiketten "urmödrarna". Född som oäkta, födde tolv barn, varav fem nådde vuxen ålder, änka, när yngsta barnet, min mormor, var tre år. Då först, som änka, blev Johanna myndig. Då fick hon rösta i kommunalval och då tog hon hand om både jordbruk och lanthandel. På bilden nedan sitter hon rak i ryggen, allvarsam, bestämd.

Och fler är de, kvinnorna, som bär upp samhället då och nu. Jag håller med Dick Harrison, låt dem få sin rättmätiga plats i historieskrivningen.

Hösttankar

Det blev en sådan strålande dag denna sjunde oktober 2012. En sådan dag som man vill ha hela hösten. Lite svalt på morgonen, lite dis och solen som bryter igenom molnen. Spegelblank sjö, hög luft, stilla.

Vi åkte ut till stugan igår. SMHI hade lovat hyggligt väder efter allt regnandet. Maken uppmätte drygt 200 mm bara i september. Det är nästan fjärdedel av årsnederbörden i Sveriges regnrikaste stad, där vi råkar bo. Så nu gällde det att passa på. Första jobbet för maken på morgonen, var att dra upp vår flytbrygga, som nu var överdränkt med vatten i strandkanten. Aldrig har vi haft så högt vattenstånd. Men nu hoppas vi att det ska hålla över vintern, så vi kan vandra ut på bryggan torrskodda, när vi tar våra vinterdopp efter bastun. Och jag har börjat mata fåglarna, talgoxar, svartmesar, nötväckor och en hackspett var de första gästerna.

Hösten är "sista gången-tid". I alla fall sista gången för det här året. Det blir så påtagligt, när man går här och plockar efter sommarens aktiviteter. Trädgårdsmöblerna ska in. Sista gången vi har suttit där det här året. Altanen ska rensas på textilier och annat som inte tål att vara ute i fukt och frost. Stora krukor, som jag odlar i, eftersom den steniga tomten inte tillåter så mycket rabatter, ska tömmas. Nu ikväll har vi ätit grillade lammkotletter, varvid maken konstaterat att "det börjar bli för kallt att grilla, detta var sista gången för i år".

Förr brydde jag mig inte så mycket om att tänka på "sista gången". Så länge man fortfarande har de flesta "första gången-upplevelserna" kvar, tänker man mest på dessa. Vid sjuttio år fyllda börjar det bli tvärtom. Numera får jag leva med ganska många "sista gången". Det blir ingen mer skidåkning, som för var en vederkvickelse för min del. Sonhustrun fick mina skidor och pjäxor härom året. Inga fjällvandringar att tala om heller. Och dansa hambo har jag inte gjort på flera år. Det är ganska sorgligt faktiskt.

Men så tänker jag på, att så länge man lever, så har man fortfarande alltid chans till "första gången". Tänk bara på alla platser man har kvar att besöka. Och alla böcker och filmer man har kvar att läsa och se. Och nya människor att möta, ny mat att prova och nya viner att berusas av och nya sånger att sjunga!

Och det behöver inte vara så märkvärdigt. Min mamma visade mig på det en gång, när jag hälsade på henne och hennes sambo, när de båda var i åttioårsåldern. Lite fnissande som en tonåring berättade hon att "nu har vi gjort något, som vi aldrig gjort förut". Oj, då, vad kunde det vara? "Jo, vi har varit och köpt var sin pizza".

På eftermiddagen gick jag och plockade trattkantareller. Jag gläds över naturens rikedom, känner mig glad och avspänd och njuter av de rika dofter och färger som höstskogen bjuder på. Trattkantareller finns det gott om och det är inte sista gången, inte ens för i år.  Ikväll är det partiledardebatt i TV. Vi har bestämt att vi inte ska titta på den. Jag vill behålla min sköna stämning och inte hetsa upp mig på politiken. Den finns kvar och jag kommer att höra argumenten vevas gång på gång. Inte sista gången jag engagerar mig i detta. Men nu blir det en skön kväll i naturens famn.

Teve förr och nu

Om Minnenas Television
Guldkorn ur klassiska nöjesprogram, dokumentärer och mycket annat från tv-arkivet presenteras av bland andra Lasse Holmqvist och Arne Weise.

Vi har för vana att titta lite då och då på Minnenas Television. Gamla godingar ur SVT.s arkiv, presenterade av Arne Weise, tillsammans med någon medarbetare, som varit inblandad i de gamla produktioner som visas. Visst kan man känna sig lite mossig, men ibland, som i förra veckan, blir jag i alla fall nästan lite upprörd över att man inte längre kan få uppleva den kvalitet, som faktiskt rådde i televisionens barndom.

En sådan fantastisk sak var TV-teatern. På 60- och 70-talen höll sig Sveriges Television med en egen fast teaterensemble. Och det var inte vilka skådespelare och regissörer som helst. Det var dåtidens elit på området. I stort sett varje vecka sändes en föreställlning av känd och okänd dramatik. Arne Weise uttryckte det som att svenska folket blev bortskämda med god teater. Och jämfört med dagens utbud i den genren kan man väl kalla det bortskämdhet. Men det var ju också en stor kulturgärning i en tid när teater kallades "finkultur" och mest var förbehållen folk som hade råd. Men genom TV blev teatern hela folkets egendom.

I förra veckan såg vi en föreställning av pjäsen "Frisöndag", av en dansk dramatiker, som jag för ögonblicket glömt namnet på. Den handlar om en medelålders hemmafru, som sticker hemifrån. Huvudrollen gestaltas av Margareta Krook, som alltså tillhörde den fasta ensembeln, liksom de övriga skådespelarna, som Torsten Lilliecrona, Ulla Sjöblom, Tor Isedal, Birger Malmsten m.fl. Strålande skådespeleri!

Jag märker att jag allt oftare tänker att vissa saker faktiskt var bättre förr. Det är klart att tekniken är mycket bättre nu, men innehållet! Jag blir så trött på alla dessa pratprogram, som gör anspråk på att vara underhållande och där dagens kändisar, även duktiga skådespelare, ställer upp på diverse jippon. Ett par dagar efter vi hade sett på Minnenas Television testade vi ett nytt "jippoprogram", "Intresseklubben" heter det visst. Enligt SVT:s förhandsinformation skulle det vara "kända komiker och roliga experter möts för att bräcka varandra i att kunna förbluffande fakta". I panelen satt bland andra Göran Rosenberg, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Han såg rätt vilsen ut, som om han tänkte "Vad gör jag här?!" Själv hade jag svårt att koncentrera mig och hänga med i roligheter och "förbluffande fakta" och kom på mig med att längta till nästa "Minnenas Television".

Och den stunden kommer nu i eftermiddag. Då blir det Margareta Krook igen i det klassiska underhållningsprogrammet "Estrad" och bl.a. den kända sketchen "Skattkammarspelet". Det som har vevats hur många gånger som helst, men som fortfarande är lika roligt!

Det vi aldrig får glömma

"Möt Göran Rosenberg". Det var rubriken för förra måndagens kulturkväll på Kulturhuset i Borås. Ämnet för kvällen var förstås Rosenbergs senaste bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", som handlar om Göran Rosenbergs far. Det var en gripande framställning, som satte igång många känslor och tankar hos mig som åhörare.

Görans föräldrar var polska judar. De hörde till de få, som räddades från att mördas i förintelselägret Auschwitz. "De var få och de var alla undantag", som Göran uttryckte det.

Föräldrarnas öde påverkade förstås deras barn och han kallar också boken för "en barndomsmemoar". Föräldrarna talade aldrig om det hemska de upplevt. Aldrig fick barnen höra om föräldrarnas barndomsminnen. Deras tidigare värld var helt enkelt död och de var tvungna att skapa sig en ny värld i Södertälje, där de hamnade, fick arbete på Scania och där barnen föddes och växte upp.

Göran Rosenberg har försökt förstå var gränsen gick för faderns minne bakåt. Han kom fram till att från och med tiden i gettot i Lodz hade fadern begravt sitt tidigare liv i glömska. I september 1942, i dagarna sjuttio år sedan, bestämdes att judarna skulle förpassas till gettot och stanna där. Samtidigt i Södertälje producerades stridsvagnslastbilar på Scania. "Den enes död, den andres bröd".

Vägen till Auschwitz via fullastade boskapsvagnar med tåg, där många dog redan där, var en väg till ett kollektivt helvete. Vägen från Auschwitz blev ett individuellt mirakel. Så få var det som klarade sig. Göran Rosenberg konstaterade att mycket lite egentligen är känt om tiden för flyktingmottagandet i Sverige. Flyktingarn från koncentrationslägren "lämnade få spår efter sig i verkligheten". De flydde inte aktivt, de förflyttades.

Göran Rosenbergs far orkade aldrig anpassa sig till tillvaron i Sverige. Hans trauma blev för övermäktigt. När sonen var tolv år tog han sitt liv.

Ett par dagar efter kulturkvällen med Göran Rosenberg, såg jag på TV dokumentären "Ett försvunnet konstverk" av Lena Einhorn. Lenas föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, kom också till Sverige efter nazisternas förföljelser av judar i Polen. De rönte ett annat öde än Rosenbergs. De blev kända forskare och cancerläkare. Jerzy Einhorns far var skräddare. Han var också konstsamlare. Konst var hans stora passion. Alla hans tavlor beslagtogs av nazisterna. Bl.a. en målning av Chagall, som också var jude. Lena Einhorn beslöt sig för att försöka spåra den försvunna tavlan och skildrar denna "skattjakt" i sin film. Det blev ytterligare en påminnelse om det förfärliga som skedde under nazisttiden. Något som vi aldrig får glömma.

Efter Göran Rosenbergs framträdande på Stadsteaterns stora scen, fick publiken möjlighet att ställa frågor. En man i publiken ställde frågan om Göran tror att det fortfarande kan vara möjligt att sådan ondska kan upprepas i vår del av världen och var eller hos vem det skulle kunna ske. Rosenberg replikerade ungefär så här: "Den frågan kan bara besvaras av var och en av oss. Hur skulle jag själv agera och reagera? Kan ondskan rymmas även inom mig?"

Så klokt! Snart finns inte längre de få överlevande från koncentrationslägren kvar. Vi som fortfarande finns i livet har en skyldighet att hålla minnena av deras öden levande. Måtte detta aldrig hända igen.

 

Lena Einhorns farföräldrar med sina barn, Jerzy och hans lillasyster, ovan och nedan en tavla av Marc Chagall, dock inte den i filmen eftersökta.