Långkok

I lördags lagade maken osso bucco. För den som inte redan vet kan jag berätta att det är en italiensk husmanskosträtt. Man småkokar länge skivor av kalvlägg (fast vi hade lammskivor den här gången). Tillsammans med kalvläggen har man bitar av morot, rotselleri, gul och vitlök och kryddor som får sjuda i vitt vin och buljong tills köttet lossnar från benen. På slutet lägger man i skalade hela tomater, som får koka sönder och till slut klipper man över färsk persilja.

När vi njöt av denna goda rätt tillsammans med en flaska rött italienskt, pratade vi om långkokets fördelar och konstaterade att köttet blir så fantastiskt smakrikt vid långkok. Vi erinrade oss barndomens mat och hade samma minne - vi åt nästan aldrig stekt kött. Möjligen fläskkotletter på söndagen. Och även dessa skulle vara brässerade så att benen lossnade. Det var kalops och frikasséer och pepparrotskött och fläsklägg. T o m söndagssteken lagades i gryta och östes med buljong. Maken, som är uppvuxen i Lappland, minns knappt att han någon gång åt stekt renkött. När renarna slaktades såldes stekarna och själv behöll man framdelsköttet som kokades eller torkades. Fläskfilé åt jag inte förrän jag blev vuxen och själv handlade min mat. När pappa styckade julgrisen skar han aldrig ut filén, den fick följa med kotletten.

Nu för tiden ska ju matlagningen gå så fort. Jag tror att dagens unga familjer inte anser sig ha tid med långkok. Men tänk, egentligen är långkok faktiskt på sitt sätt snabbmat. När man väl fått grytan på spisen, sköter den sig själv och man får gott om tid att ägna sig åt andra sysslor eller bara slappa. Om man sen är klok och gör en stor gryta, så blir det många portioner snabbmat i frysen. Det är bara att ta fram och micra.

Om andan faller på, tror jag att jag ska göra en visa till långkokets lov!

Vilken rikedom!

Vi har varit ute i stugan och grejat lite i helgen. Bl.a. har maken kört in den torra fina veden och staplat i vedboden. Jag känner mig alltid så rik när vedboden är full inför vintern. Det är samma känsla som när man fyllt frysen eller lagrat burkar i skafferiet. Det senare händer inte så ofta nu för tiden, det var när man hade stor trädgård med fruktträd och bärbuskar.

Men veden är det dock något särskilt med. Det är väl tryggheten med att veta att vi inte behöver frysa och att man inte är helt beroende av elförsörjningen om det skulle blir höststormar och blötsnö.

Och så doftar det ju så gott!

Systrar, kamrater

Vi åkte till Linköping och hälsade på släkten i förra veckan. I samband med detta tog vi en dag en tur till Norrköping och besökte Arbetets museum. Ett jättefint och intressant museum som är väl värt ett besök och rekommenderas å det varmaste. När vi gått igenom utställningarna och hamnat i kaféet, föll mina ögon på det pampiga standaret nedan.



Det tillverkades för Sveriges första kvinnliga arbetareförening - motsvarighet till dagens fackföreningar - som bildades den 19 januari 1905. Initiativtagare och föreningens första ordförande var Anna Särström, som arbetade som bomullsväverska på Tuppens fabriker.

På bilden ovan ser vi den första styrelsen. Anna Särström är kvinnan i vitt, trea från vänster. Det var modigt gjort av kvinnor att bilda fackförening vid en tid när inte kvinnor ens hade rösträtt. Senare berättade hon att det var med bävan hon åtog sig ordförandeskapet, sedan hon övertalats av sina kamrater.

En del av materialet till utställningen om dessa kvinnor hade hämtats ur två böcker, som jag trodde skulle finnas i museibutiken. Men där gick jag bet. Jag försökte hitta dem på biblioteket
när jag kom hem, men inte heller där fanns de. Därför sänder jag en liten förfrågan till mina vänner inom arbetarrörelsen om någon vet var man kan få tag i

1. Ann-Marie Lindgren: Systrar, kamrater

2. Margareta Stål: Vår röda fana

Kärlek och politik

Igår upplevde jag en underbar kväll. Den började med körövning, trevligt som vanligt, men jag fick gå lite tidigare därifrån för att hinna till kulturhuset och kvällens föreläsning av KG Hammar.

Det var knôkafullt i stora salongen, vi fick klättra upp på balkongen för att få plats. Förväntansfullt sorl och när KG trädde in fick han frågan varför han trodde att så många hade kommit. "Kärlek" svarade han glatt.

Och en kärleksfull kväll blev det. När jag gick därifrån kändes det som om jag kunde ta hela världen i famn. KG Hammar började med att resonera om vad kärlek är och huruvida man kunde anse att kärlek och politik hör ihop. Han menade att vi begränsar oss i för små "rutor". Kärleken är ett område som hör känslorna till, politiken är en "förnuftsruta". Tror vi! Men hur många politiska beslut är förnuftiga? Styrs inte politiska beslut av känslor? Jovisst! Mycket mer än vi tror.

Så varför inte låta kärlekens "känsloförnuft" spilla över till politiken. Alla vill vi älska och bli älskade. Vi behöver inte begränsa oss de allra närmaste. Kärleken tar inte slut, den bara förmerar sig, den räcker hur långt och till hur många som helst, bara vi tillåter oss att älska.
KG ville se två "partners" till kärleken:

- Fred. Fred når man inte genom vapenmakt. Det vet vi. Ändå fortsätter vi med vapnen som om vi inte låtsas om att vi faktiskt vet. Fred får vi genom rättvisa ( en rättvis fördelning av jordens resurser t.ex.), trygghet, mänskliga rättigheter. Allt sådant som visar att vi bryr oss om varandra och som grundas i kärlek.

Skönhet. Inte den yttre, men den inre skönheten. Den vi får syn på när vi lär känna människor på djupet, den vi får syn på när vi vistas i naturen - när vi älskar. På det sättet kommer kärleken också in i miljöpolitiken. När vi inser att skönheten har ett egenvärde, när vi inte låter konsumismen råda och egoistiskt utnyttjar naturen för vår egen skull, utan för att naturen, människor har ett egenvärde. KG Hammars råd var att "titta efter en gång till". Bara jag själv kan bestämma mig för om jag vill visa respekt, tillit, kärlek till mina medmänniskor, till naturen. Om jag själv visar denna tillit blir jag bemött på samma sätt.

Det blir så platt, när jag ska försöka berätta om denna fantastiska föreläsning i ett kort blogginlägg. Det är också svårt att förmedla alla känslor som virvlade runt i mig under det jag lyssnade på KG Hammar. Men jag kommer alltid att bära med mig det ord han förmedlade från ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika: oboto.

JAG BLIR MÄNNISKA, DÄRFÖR ATT DU FINNS.

Jag är inte bara arg!

Efter mina två senaste inlägg under etikett "politiken", har jag fått för mig att någon kanske kan tro att jag är en s.k. politikerföraktare. Det är jag nämligen inte alls - tvärtom. Jag är en stor beundrare av alla dessa politiker på olika nivåer, som sliter och engagerar sig för att utifrån sina ideal försöker förändra och förbättra tillvaron för sina medmänniskor. Jag delar ju inte åsikter med alla förstås, men demokratins villkor, som jag hyllar högt och rent, innebär ju att alla människor ska ha en ovillkorlig rätt att uttrycka dem.

Jag tycker att politiker i allmänhet får orimligt mycket skäll. Därför blev jag riktigt glad, när jag lyssnade på TV-nyheterna i förrgår. En kvinna - som jag glömt namnet på - statsvetare och forskare hade undersökt huruvida politikerna uppfyller sina vallöften när de kommer i regeringsställning. Och hör och häpna - förra regeringen Persson förverkligade sina vallöften till nittio procent. Vad gäller nuvarande regeringen Reinfeldt nämndes inga siffror, men de sades vara på god väg.

Hur förklarade då denna forskare att väljarna ganska samfällt påstår att löften svikes? Hon hade två förklaringar. Den ena var att väljarna faktiskt inte lyssnar ordentligt och reflekterar över vad vallöftena innebär, utan omtolkar eller glömmer bort vad som sagts. Den andra förklaringen var att vi enskilda medborgare tenderar att inskränka oss till vår egen lilla privata värld och har svårt att acceptera att alla vallöften inte självklart kan gälla bara mig!

Detta innebär inte att jag slutar påpeka galenskaper i den högsta ledningen - regeringens belut. Men jag hoppas att jag tillsammans med många andra kan ändra på sakernas tillstånd vid nästa val!

Tillbaka i stan....

...och då börjar de dagliga morgonpromenaderna. Det är ganska skönt med en regelbundenhet i denna sysselsättning. När vi är i stugan är vi ju ute hela tiden, det är trädgårdspyssel, bär- och svampplockning osv. Men behovet av regelbundna promenader infinner sig inte på samma sätt. I stan däremot får man ett oemotståndligt behov av frisk luft.
Idag fick jag vandra iväg ensam för maken hoppar in och jobbar i veckan (regeringen torde vara nöjd med en 74-åring som sliter ihop lite till de högavlönades skattebidrag!) Men jag gick ut för att njuta av hösten, +4 grader och nästan klart, sval hög luft precis som det ska vara. Jag styrde kosan till Stadsparken för att få lite höstbilder.....
.... och visst fick jag höstbilder, men än är det inte slut!

Hängpelargonerna blommar fortfarande vacker på broräcket över Viskan vid badhuset och....

.... detta är definitivt INTE sommarens sista ros.

Men, varför åstadkommer någon sådana här skamfläckar bland näckrosorna i Viskan?!

Varför säger dom inte hela sanningen?

Jag är så trött på den här regeringen. Dom mörkar ju hela tiden! Idag är det finansministern Borg som är föremål för min irritation. I samband med presentationen av budgetpropositionen deklarerade han att "nu höjer vi studiemedeln". Jaha, trehundra i månaden skulle studenterna få. VI, sa han. Då tror man ju att regeringen var beredd att skjuta till statsmedel för denna lilla höjning. Men vad Borg inte sa var att regeringen inte alls skulle ta pengar ur statskassan till denna utgift. Nej, dom som får stå för kostnaderna är studenter som börjat betala av sina studiemedel. Den avgiften ska höjas i motsvarande grad.
Jag har ett exempel på hur orättvist detta kan slå. En mig närstående person har denna höst påbörjat sin andra högskoleutbildning. Hon ska nu studera på heltid i 3½ år. Hon har tidigare studerat på universitet i ett antal år och har bara två terminer kvar som hon kan ta ut studiemedel. Hon väljer därför att samtidigt med studierna arbeta så mycket hon kan, vilket i dagsläget är 70% av en heltid. Hon hade räknat med att få uppskov med avbetalningarna på sitt gamla studiemedel så länge hon studerar, men si det gick icke! Eftersom hon arbetar måste hon fortsätta att betala f.n. 1300 kr i månaden.
Nu skulle kanske finansministern invända att hon ju får jobbskatteavdrag. Javisst! I detta fall handlar det om 250 kronor i månaden.
Så här går det, när dom som har det mest knapert får finansiera de högavlönades skatteavdrag. Detta är inte något unikt exempel. Det är en av många konsekvenser för lågavlönade, pensionärer, studenter och sjukskrivna m.fl. som drabbas av regeringens bidragspolitik. Man kallar det skatteavdrag, men det är inte någonting annat än ett bidrag till de redan ekonomiskt gynnade i samhället.