Kunde inte låta bli...

... att citera ett avsnitt ur boken, som jag beskrev i mitt förra inlägg, "Kvinnorummet". Det handlar om ensamhet, ett ämne som är ständigt aktuellt, inte minst i debatten om äldreomsorgen. Men ensamhet i Marilyn Frenchs analys kan drabba människor i alla åldrar. Så här skriver hon:

"Men jag skulle kanske ha en annan syn på saker och ting, om jag inte levde i denna otröstliga ensamhet. Och det är ett olösligt problem. Jag menar, man kan gå fram till en främling på gatan och säga:'Jag är otröstligt ensam', och han kanske tar en med hem och presenterar en för sin familj och ber en stanna på middag. Men det skulle inte hjälpa. Därför att ensamhet är inte en längtan efter sällskap, det är en längtan efter själsfränder. Och själsfränder betyder människor som kan se en som man är, och det innebär att de har tillräckligt med intelligens och känslighet och tålamod för att göra det. Det betyder också att de kan acceptera en, för det vi inte kan acceptera ser vi inte, vi suddar ut det, vi skyndar oss att stoppa in det i ett fack. Vi vill inte se något som kan rubba den själsordning vi så omsorgsfullt har upprättat. Jag har respekt för denna önskan att bevara psyket ostört. Vanan är en god sak för människosläktet. ------

------ Nå, du förstår vad jag menar. Varje ny människa som man möter och verkligen tar till sig, inkräktar i någon mån på ens psyke. Man måste skaka om i sin kategoriindelning för att passa in den personen. Här där jag är, ser människor på ett visst sätt - jag vet inte precis hur. Som medelålders gift fruntimmer, rabiat feminist, trevlig dam, galning...Jag vet inte. Men de kan inte se mig som jag är. Alltså är jag ensam. Antagligen skulle jag inte själv kunna säga vem jag är. Man behöver en viss återspegling från omvärlden för att få en bild av sig själv. Ibland när jag är riktigt nere, kommer Pjotr Svefanovitjs ord för mig: Du måste älska Gud, för Han är den ende som du kan älska i evighet. Det låter mycket djupt tycker jag, och jag får alltid tårar i ögonen när jag säger det. Men jag tror inte på Gud, och om jag gjordet det, skulle jag inte kunna älska Honom/Henne/Det. Jag skulle inte kunna älska någon som jag trodde hade skapat den här världen."

Nu läser jag...

.... om mina gamla böcker sedan 70-talet. Det är en trevlig sommarsysselsättning, tycker jag. F.n. håller jag mig till den s.k. kvinnolitteraturen, nämligen "Kvinnorummet" av den amerikanska författarinnan Marilyn French. Boken kom ut i början av 70-talet och blev inget mer eller mindre än en revolution i USA. Lika revolutionerande blev den väl inte i Sverige, men nog väckte den uppmärksamhet även här. Jag tror jag läste den två gånger inom bara ett par år. Sedan har den vilat i bokhyllan tills nu och jag läser den fortfarande med förtjusning. Visst har det hänt mycket under de årtionden som gått vad gäller kvinnors frigörelse, men det är också mycket kvar, det inser jag nog. Marilyn French bröt ett tabu, när hon ifrågasatte kvinnors på den tiden självklara plikt, att så fort hon "blev" gift, avstå från studier arbete, egen inkomst. På 60- och 70-talen fanns fortfarande mycket kvar av detta här hemma också. Och samhällets inställning var ju att mamma ska var hemma med barn och pappa ska arbeta. När mina äldsta barn föddes hette det fortfarande mödrapenning och räckte i 6 månader. Som väl var kom den stora reformen 1974, innebärande att även pappor kunde ta föräldraledigt och ledigheten utökades till 9 månader.

På det området har mycket hänt. Men ibland undrar jag hur mycket som har hänt med könsrollerna på det personliga planet, relationen mellan man och kvinna och vilka förväntningar som finns på de båda rollerna.
Fortfarande kan jag känna behållning av att läsa "Kvinnorummet", numera mest som historiskt dokument, men faktiskt fortfarande i vissa avseenden aktuell.

Efter denna bok, tror jag att jag ska ge mig på en svensk bok i samma genre, nämligen Gun-Britt Sundströms "Maken". Den står också i hyllan och väntar på att bli omläst. Dottern läste den med, som jag förstår, stor behållning, när hon gästade oss nu i sommar. Det gladde ett gammalt feministhjärta, som klappar varmt i modersbarmen!

Jag, ett beredskapsbarn

Jag är född i april 1942. Min pappa var bland de första som blev inkallad under 2:a världskriget. Jag verkar ha kommit till under en permission, eftersom pappa var inkallad ganska länge, placerad i Helsingborg, under de första krigsåren. Därför har jag följt serien Någonstans i Svergie, med stort intresse, nu för minst tredje gången.

Jag menar att denna serie är bland det bästa som svensk television någonsin visat. Manus skrivet av Jan-Olof Olsson, "Jolo", en av Sveriges bästa journalister någonsin, efter en idé av Bengt Lagerqvist, en av Sveriges bästa tv-regissörer någonsin. Serien är så otroligt välgjord. Jag sitter som klistrad vid TV:n, fast jag sett den flera gånger och vet vad som ska hända. Jag upptäcker nya saker varje gånbg. Idag tänkte jag på en detalj, pappret som kaptenen sätter i skrivmaskinen, är av folieformat - inte A4. Jag rörs till tårar av de underbara beskrivningar av människoöden, som förekommer. Särskilt som jag vet att Jolo skrev manus efter idogt forskande i arkiv. Det rör sig alltså om en VERKLIG dokumentärserie i fiktionform.

Ikväll efter sista avsnittet, visades också en film om Jolos insats under seriens gång, med Bengt Lagerkvists milda röst i bakgrunden. Jolo dog bara ett år efter serien sänts första gången. En stor förlust för det litterära och kulturella livet i Sverige. Till den som inte sett "Någonstans i Sverige" vill jag bara säga. Gör det nu! Den borde väl vara utgiven på dvd?

Den efterfrågade pajen

På förekommen anledning kommer här receptet på västerbottenspajen, hämtat ur Allt om Mat nr 5/1997. Det finns flera recept i div. tidningar och kokböcker, men vi brukar hålla oss till den här:

Det här behövs till 8 personer:
4 dl mjöl, gärna lika delar vete och graham, 240 g
150 g kallt smör
2 msk kallt vatten

Fyllning:
1 gul lök
1 msk smör
150 g riven västerbottenost
4 ägg
2 dl vispgrädde + 1 dl mjölk
1 tsk salt

Garnering:
ca 8 ansjovisfiléer
ev gräslök

Gör så här:
1. Hacka snabbt ihop ingredienserna till degen och tryck eller kavla ut och klä en 25-cm form med lös kant.
2. Ställ formen i kylskåpet en halvtimme eller längre.
3. Värm ugnen till 225 grader, pricka och förgrädda pajskalet 10 minuter.
4. Finhacka löken och smörfräs den glansig.
5. Lägg den därefter med osten i pajformen. Vispa ihop ägg, grädde, mjölk och salt och häll smeten över ost och lök.
6. Grädda på nedersta falsen i 200 grader ca 30 minuter tills fyllningen stannat även i mitten. Lägg ansjovisfiléer över den varma pajen, strö över grovt skuren gräslök och mal ev. över svartpeppar.

Jag kan säga att det räcker inte till 8 personer om man är hungrig. Vi satte i oss 3/4 på tre personer, plus kräftor. Så är man flera kan det löna sig att göra två eller åtminstone en och en halv.

Kräftor

Årets kräftpremiär började lite dramatiskt. Vår leverantör av kräftor, Larssons Livs i Sexdrega vid Ätran, hade vid 10-tiden inte lyckats få tag på en enda kräfta! Mats var förtvivlad, "Det är katastrof" sa han, "jag har aldrig varit med om detta förr!" Men efter en timme ringde han. "Jag har fått tag i kräftor!" Puh! Det var bara att komma och hämta, så vi kunde bjuda dottern på hemkokta kräftor, innan hon sticker tillbaka till Stockholm.

Det blev en mysig kväll, varmt och skönt och när augustiskymningen smög sig på, tände jag alla lyktor på altanen för första gången denna sommar. Vi satt uppe till midnatt och pratade och filosoferade. En riktigt skön kväll.



Man kan riskera att få ett nyp!


Så här vackert blev fatet med nykoktakräftor.


Vi brukar laga en västerbottenpaj till kräftorna, så även i år....


.... och vi dricker förstås öl och snaps till...

.... och så sjunger vi snapsvisor direkt från servetterna!

Skogens rikedom

Jag tog en skogspromenad och se vad jag fann! Först det här....



.... och sedan gick jag en vända till och då fann jag det här:

Örnläger

Jag var på örnläger i helgen. Det var många år sedan sist. Nu var det mest som en familjeträff i en hage vid en sjö i mina hemtrakter. Men en gång i tiden var sommarens höjdpunkt läger med Unga Örnar. Hela min barndom och tonårstid präglades av medlemskapet i denna arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation. På vinterhalvåret hade vi cirkel- och mötesverksamhet, utflykter, luciafest och vårfest. På sommaren var det läger som gällde. Ibland bara över en helg, men en gång varje sommar under en följd av år, deltog jag och min syster i större läger regionalt och ibland också internationellt.

Jag blev lite nostalgisk och tillbakablickande efter lördagens besök på lägret i Örby. När jag kom in till stan rotade jag fram lite minnen från ett av de största läger jag deltog i, ett internationellt läger i AAlborg i Danmark. Örnläger innebar först väntan och spänning innan man kom dit, sen en intensiv glädje, lekar, sång och musik, dans, men också upplevelser av att hjälpas åt, samarbeta och inte minst lära sig förstå innebörden av demokrati. Och så förstås, träffa många nya kamrater, som man brevväxlade med och hade kontakt under den kommande vintern och ibland längre än så. När man kom i den rätta åldern var ju också nyfikenheten på nya killar ett viktigt inslag i det hela.

En gång ska jag beskriva hur jag upplever verksamheten i UÖ har präglat mitt vuxna liv.

Här är det lägerpass vi utrustades med på lägret i Aalborg....


... och här är jag identifierad...


.....och här är ett glatt gäng iförda i våra örndräkter, ett inslag i organisationen som numera är borta.