Såå fint!

Härom dagen när vi tog den vanliga morgonpromenaden, gick vi förbi på Övre Kvarngatan där vi bodde för några år sedan. I ett av husen, som då såg rätt risigt ut fanns en affärslokal. Jag minns inte att där fanns någon verksamhet, när vi bodde där. Men nu är det annorlunda. Huset är numera renoverat och i lokalen har denna trevliga firma flyttat in. Butiken heter Leluma och har bara öppet två dagar i veckan. Idag tog jag med mig kameran och gick förbi på den dagliga morgonpromenaden.

Jag blir så glad av sådant här! Någon som tar sig för att tillverka vackra saker med omsorg och gott handlag. I det här fallet sticka, virka och tova underbara schalar, västar, handledsvärmare och annat av ekologiskt framställt garn. Av skyltningen att döma saluförs också fair trade-produkter. Eftersom butiken inte varit öppen, när jag gått förbi, har jag fått nöja mig med att kika på den fina skyltningen. Och den väcker trevliga minnen till liv...

... minnen från Gugges och min tid med vår firma "Fria Händer". Vi hade ingen egen affärslokal, men vi var med i Vetlandabygdens konsthantverkare, där vi kunde sälja våra alster och så åkte vi på marknader, helst hantverksmarknader förstås. Allt kom tillbaka när jag stod framför Lelumas skyltfönster. En dag ska jag gå dit när det är öppet och önska innehavaren varmt lycka till.

Var kommer vi ifrån?

Jag har alltid varit fascinerad av att tänka på mina rötter och varit nyfiken på de människor som varit före mig. Det började med min morfar, som släktforskade en del. Han reste ibland till Landsarkivet i Göteborg och han brukade berätta om vad han kommit fram till.
På det sättet fick jag och min syster lära oss att rabbla namnen på de torpare som bebott torpet Stenbäcken i Örby. Vi fick veta att vi var sjunde generationen på torpet, morfars föräldrahem där uppe i skogen. Han gick med oss i skogen och visade rester efter husgrunder från andra torp runt omkring. Och vi fick lära oss att en grop i slänten nedanför stugan, var rester efter den första "jordkulan", som anfadern Lars någon gång i slutet på 1700-talet hade fått gräva ut och lägga tak på för att ha någonstans att bo, när han kommit på obestånd och fått lämna gården Ryd.

Senare har jag försökt ta reda på mer och de senaste åren har jag mer systematiskt börjat sammanställa de uppgifter jag fått tag i, i första hand om min egen släkt. Men nu har jag den turen att vara gift med en man från en helt annan landsända, nämligen från översta Lappland, i trakterna runt Gällivare och Kiruna. Han har inte vetat så mycket om sin släkt bakåt i tiden, men har nu fått tag i uppgifter om sina anor både på mors- och farssidan. För mig är detta mycket exotiskt och spännande och samtidigt intressant, för det är ju också mina barns anor.

I två regniga dagar har jag nu ägnat mig åt att katalogisera det maken fått reda på och det är så vansinnigt spännande att jag har svårt att slita mig från datorn. Fantasin skenar iväg, när jag börjar tänka på hur deras liv kan ha tett sig. En gren på makens mormors sida är samer och det är ju lite extra spännande. Mormodern är den enda av den äldre generationen, som maken har minnen av och jag ska försöka skriva lite om henne i min serie "Urmödrarna" så småningom.

Söndagsmiddag

Efter italienresan blev vi så inspirerade av vinprovningarna, att vi hållit oss till italienskt även sedan vi kom hem. Ja, jag ska skriva om vingårdarna som vi besökte i Piemonte, men nu ska jag bara hålla mig till hemmaplan Italienskt skulle det vara, men de inhandlade röda piemontivinerna ska sparas lite. Vi tog ett vin på måfå ur hyllan på Systemet och det visade sig vara precis i vår smak. Inte från Piemonte dock, utan från Apulien, på den italienska klacken. Copertino rosso från 2004 är namnet. På baksidestexten kan man läsa att vinmakaren är en svenska, nämligen Barbro Guaccero, känd sedan 1992 och enligt etiketten, borde alla kännare av italienska viner också känna till detta namn. Det gjorde inte vi, men nu vet vi att Copertino är ett mycket gott vin. Kraftigt i smaken och passar också därför till kraftiga kötträtter. I helgen som gått, har vi provat det för andra gången. Det blev ädelostgratinerade lammkotletter med makens favoritpotatis, rösti. Själv njöt jag också säsongens sista gula kantareller, som jag hittade på mitt hemliga ställe innan vi for från stugan idag. (Ja, det är ju så att maken inte gillar svamp, så den delikatessen får jag behålla för mig själv.)
Priset på vinet? Jo, bara 69 kronor. I vår smak är detta ett fynd!

Välgörenhet

Jag sitter och tittar på galan för världens barn. Jag måste erkänna att jag är ambivalent. Visst, det är ett vällovligt syfte. Men.... jag blev lite betänksam vid ett av de första inslagen. Ett antal kändisar Kjell Bergqvist, Helena Bergström, Magnus Härenstam m.fl. spelade på vårt dåliga samvete. En öl, 50 spänn, ger mat för en månad till ett barn i Afrika osv. För de flesta av oss i den rika världen är det inte svårt att ge av sitt överflöd. Vi delar med oss, de flesta av oss. Själv har jag varit medlem i Rädda Barnen sedan 60-talet. Det började med ett fadderbarn i Korea på den tiden. Varje jul fick jag ett litet brev från henne, präntat med fina tecken och översatt till engelska. Sedan slutade RB med fadderbarnsverksamhet och nu ger jag pengar varje månad på autogiro till RB. Pengar, som de får använda till de behov som är mest aktuella. Visst, jag lägger i bössor också. Försöker dela med mig av bästa förmåga.

Men dessa galor! De gör mig nervös! Kan vi inte dela med oss av vårt överflöd utan chans att vinna turbobilar, galaklänningar designade av Lars Wallin, nobelfester m.m. Hur är det då med vår solidaritet. Företag och andra som vill skänka mer än 50.000 har ett eget telefonnummer. Bra reklam förstås! Avdragsgillt!? Just nu säger Rickard Ohlsson att man kan vara avundsjuk på dom som vinner DRÖMRESAN! Vad är det för känslor man spelar på?! Våra sämsta!?

Jag känner för Världens Barn. Men inte för galor!

Olivetti

Nu har han öppnat! Han heter Rebwar och driver en delikatessdisk utanför kassorna på Coop Forum. Vi handlade lite godis av honom när vi var på Coop direkt när vi kommit hem från Italien. Så mycket gott han bjuder på! Oliver i massor, goda hemgjorda såser, egenkryddade färskostar, tapasrätter m.m. Jag fångade som hastigast en bit av disken när vi var där andra gången. Då var kommersen i full gång och Rebwar hade massor att göra när han langade varor över disken.

Vi pratade lite med Rebwar, som berättade att han hade haft kunder ända från både Jönköping och Göteborg.


Första gången vi var där råkade vara på makens riktiga årsdag. När vi satt till bords på kvällen, pratade vi om den nya delikatessen, och uttryckte förhoppningar om att Coops kunder skulle uppskatta detta, så att Rebwar stannade kvar. "Men", sa maken, "det är ju så många penionärer som handlar på Coop, och dom brukar ju inte vara så pigga på ny ovanlig mat!" "Jaha", säger jag, "och vem sitter mitt emot mig vid bordet, månne? Är det inte en som idag har varit pensionär i tio år?!"

Vi skrattade hjärtligt båda två. Fortfarande är det lite svårt att identifiera sig i penionärsrollen. Eller är vi behäftade med fördomar om vår egen grupp? Det är ju faktiskt inte längre som på morfars tid!

Presenten

Jag minns inte när maken först började prata om att han skulle vilja äga en Borsalino. Det måste ha varit redan på 70-talet. Han brukar säga att Borsalino är hattarnas Rolls Royce. Något finare bland hattar finns inte. Det skulle i så fall vara Stetson, men den ligger ändå efter Borsalinon. När vi var i Rom 1989, var det nästan så att köpet blev av, men vi drog oss för det höga priset den gången. Förra året i Colmar, såg vi en borsalino i ett skyltfönster. Den kostade 300 euro, alldeles för mycket för vår kassa.

Jag har det senaste året försökt att lägga undan lite, för att - om vi skulle komma till Italien - jag skulle kunna ge maken den efterlängtade hatten på hans 75-årsdag. När vi kom till Acqui Therme, började vi spana i skyltfönster efter hatten. Till slut upptäckte Gugge den i en hattaffär inne i en arkad i närheten av brunnen.

Så fick han då sin Hatt med stort H. Med benäget bistånd av Lasse och Gugge kunde jag äntligen köpa den present jag velat ge honom i många år. Och visst är han stilig i sin fina Borsalino!

PS. Jag försökte länka till Wikipedias artikel om Borsalino för den som är intresserad. Jag lyckades inte länka men jag lägger ändå ut adressen här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borsalino

Vilken fest!

75-årsfirandet avslutades med en härlig fest i Sävsjö. Maken hade önskat sig skaldjur och önskningen gick i uppfyllelse med råge. Det blev en överdådig present, som barnen bjöd på hemma hos Daniel och Anna och med Daniel som chef cuisine förstås.

Inledningen var små rårakor, som fixades till på murikan och som serverades med sikrom, vispad smetana och rödlök och öl att dricka till. Sedan blev det...

.....massor av skaldjur....

.... och vin- och vitlökskokta musslor, som avnjöts tillsammans med bröd och ett vitt vin, som vi tagit med från Piemonte.
Efterrätten fick jag aldrig med på bild, men den bestod av en passionsfruktscheesecake, som Daniels elever lagat till. Mycket gott det också!

Så småningom blev det kaffe och avec, födelsebarnets favoritgodis, som Daniel omtänksamt skaffat, nämligen lübecksmarsipan och mintchoklad.

Jag fångade några av deltagarna i denna överdådiga familjefest på bild. Överst redan presenterad Daniel och Anna, sedan....


...Sara och Mattias...

.....Anneli

....Tilda

....och 75-åringen själv och hans unga hustru!

De tre sonsönerna, Kalle, Emil och Albin, lyckades hålla sig undan från kameran, men visst deltog de också i denna festliga eftermiddag och kväll. Och vi gamlingar var så rörda och glada över våra härliga ättelägg!