En tur till Malmö

Förra helgen tog vi oss till Malmö för att hälsa på goda vänner. Vi tog tåget, som vi oftast gör nu för tiden. Det är skönt att slippa jäkta på E6:n och att jaga parkeringsplats när man väl kommer fram. Dessutom blir det dyrare. Om man är ute i god tid, kan man faktiskt få ganska bra pris på tåget nu för tiden, enda nackdelen är att om man vill åka med SJ, och det ville vi, för vi hade tillgodohavande där, kan man inte åka från Borås via Varberg, som går snabbast. Den förbindelsen trafikeras av DSB. Så vi fick ta bussen till Göteborg, men det är ganska beskvämt nu mera.

Väl framme blev vi som vanligt varmt mottagna. God mat och många, långa och innehållsrika samtal. Vi ses inte alltför ofta, men desto mer har vi att prata om, både roligheter och allvar, som det blir mellan riktigt goda vänner.

Men vi var förstås ute och rörde på oss också. På lördagen tog vi en tur till Köpenhamn. Nu för tiden kan man ta tåget från den nya stationen vid Triangeln, nära vännernas bostad. Där löste man biljett genom att trycka in beställningen på en pekskärm. Maken undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå om han, som är synskadad, skulle lösa biljett. Inte en chans att se vad som stod på skärmen. Någon manuell betjäning såg vi inte till. Måste nog kolla nästa gång.

I Köpenhamn blåste det lite snålt, men hallowenlyktorna vid Tivoli gav en känsla av värme.



Vi fick ett tips från sonen, som varit i Köpenhamn och tittat på cykel-VM för ett par veckor sedan. "Gå till Mikkelerer. Jättegott öl! Ta gärna med ett par flaskor hem till mig!" Denna uppmaning var vi ju tvungna att följa och visst hade han rätt! Nere i en källare på en tvärgata till Vesterbrogade hittade vi baren med många goda och speciella ölsorter. Dyr öl, om man räknar in tågbiljetten, men en tripp till Köpenhamn är ju aldrig fel.



På söndagen gick vi en guidad tur på Malmöoperan. En trevlig trombonist från operaorkestern var guide denna dag. Operan är ett fantastiskt bygge med norra Europas största scen. En av arkitekterna var Sigurd Lewerentz, som tillsammans med Gunnar Asplund anlade Skogskyrkogården i Stockholm (om vilket jag skrivit i tidigare blogginlägg). Det var jättespännande och lärorikt att få komma bakom och på den stora scenen, bara själva vridscenen är 19 meter i diameter. En minst sagt imponerande anläggning. Jag uppmanar gärna min läsare att ta sig till Operan om ni kommer till Malmö.



Entréhallen, fantastiskt luftig och vacker....



.... och den 6-700 kg tunga Thaliastatyn i förgylld brons välkomnar besökarna.

På söndagen for vi tillbaka hem till Borås med tåg över Alvesta denna gång efter en härlig helg hos våra bästa vänner!

Frost

De första frostnätterna för säsongen har kommit. Två underbara morgnar har vi satt fötterna i frasande frostnupet gräs, när vi kravlat oss ur sängarna och gått ut för att klara av vissa morgonbestyr bakom dörren med hjärta på.



Snart lättar dimman och morgonsolen bryter igenom över den spegelblanka sjön och det är bara så vackert!


Men pelargonerna får krypa under filten...

Körsång och fotboll

Igår visades en mycket viktig fotbollsmatch i TV. Sista chansen för svenska landslaget att kvalificera sig för fortsatt spel i EM. Mot segertippade Holland. Förmodligen väldigt höga tittarsiffror!

Själv ägnade jag en del av kvällen att gå på körövning. Vi tränade tillsammans med en annan kör inför en konsert, som ska gå av stapeln på söndag. Mot slutet började det bli betänkligt glest i bakre ledet, dvs där basar och tenorer residerar.

Jag kom hem lagom till slutet på första halvlek. Maken tittade på släktforskarprogrammet i TV, men kollade ställningen i matchen på radio med jämna mellanrum. Vi hörde att det stod 1-1 i pausen. "Ser du inte på matchen?" säger jag. "Nej, jag blir så nervös", säger han!

Sedan tittade vi på "Landet brunsås" och när det programmet var slut, var också matchen slut. Till all lycka för alla fotbollsfans blev det seger med 3-2 och vi deltog i glädjeyran framför TV:n.

Innan jag gick till sängs skrev jag ett blogginlägg och länkade till facebook, samtidigt som jag uppdaterade min status och skrev några rader om kören.
I morse fick jag en kommentar från sonen:

"Vad är väl en kvalrysare i fotboll mot en övning med Tranemokören :-)"

Jag förstod nog piken, fast den var fin. Men han hade ju helt rätt - ingenting går upp mot körsång!!

Jag är en flitig radiolyssnare....

... Förmiddagarna i P1 är fyllda av intressanta program. Varje tisdag är det t,ex, "Kropp och Själ". Idag handlade programmet om sexualupplysning.

Gunilla Thorgren har nyligen kommit ut med en bok om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar", den verkliga pionjären på området. Det var utgångspunkten för programmet, som löpte genom historien från 1900-talets början till dagens sexualundervisning i skolorna.

Jag har varit med en stor del av den tiden. Jag blev vuxen innan p-pillren fanns, jag började arbeta som familjerådgivare och abortkurator innan kvinnan själv fick avgöra om hon skulle avbryta en oönskad graviditet och jag var med när lagen ändrades och vi kvinnor fick lov att råda över våra kroppar. Det här programmet är väl värt att lyssna på. Jag lyckas inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera och klistra in i adressfönstret på webben.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272

Senare på dagen råkade jag lyssna en bit på Vetenskapsradion i bilen hem från COOP. Det handlade om en uppfinnare, Håkan Lantz tror jag att han hette, som i tio års tid slagits mot de stora företagen för att få skydd för sina patent i långa rättsprocesser. Det var i slutet av programmet. Han berättade att hans mor präntat in i honom, när han var barn: "Du ska veta, Håkan, att inför lagen är vi alla lika". Det var en sanning med modifikation. "Vi är lika inför lagen endast om vi har lika mycket pengar!" Det var hans bittra erfarenhet och det tål att tänka på.

Äntligen!

Så fick han då till slut Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer! Så länge tippad och otippad eftersom han är svensk. Men väl värd priset många gånger om! Vi satt i bilen och lyssnade till radion när beskedet kom kl. 13.00, som seden är. När vi kom hem tog jag fram min samlingsvolym dikter av Tranströmer och slog upp en sida på måfå. Den första dikt som mina ögon föll på blev nedanstående, som passar mig precis i dessa dagar, när jag är sysselsatt med att rota bland gamla fotografier:


MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Själslig kompostering

Mitt förra inlägg rubricerade jag "Sommarens sista..?". När jag skrev de raderna, tänkte jag mycket på, vad jag nu vid sextionio års ålder kan ha gjort för sista gången. Ja, man vet ju aldrig säkert när det är "sista gången" över huvud taget, men realistiskt sett. Dansa hambo t.ex. det tror jag att jag gjort för sista gången. I alla fall skulle jag aldrig fixa en hel dans med två låtar och jag kan aldrig mer sväva så lätt som jag kunde förr. Det är jag lite ledsen för, men jag har också vant mig vid att mina knän sätter stopp för en del aktiviteter. Realism är en egenskap som växer till sig med åren.

För mig är hösten vemodets tid. Det har jag också vant mig vid. Förr var nedstämdheten djupare och mer handikappande. Nu tillåter jag mig att godkänna vemodet som en del av mig själv. Jag lägger själen i komposten, där den får vila under vintern och bearbeta sig själv till näringsrik mull, som får tina upp till våren och spritta av liv igen.

Då, när våren och ljuset kommer tillbaka, kan jag börja tänka på vad jag har kvar att göra för första gången. Träffa nya människor, se nya platser, läsa nya böcker.... Jag erinrar mig en folkhögskolegrupp för många år sedan. Gruppen bestod av ett antal seniorer, de flesta i 80-årsåldern. Vi skulle ha en friluftsdag. Ut i naturen med kaffekorgar och vandringsstavar. Väl framme vid målet yttrar sig en fin liten dam, som bott hela sitt liv i en stad, över nyvunna erfarenheter: "Idag har jag gjort tre saker, som jag aldrig gjort förr! Jag har klättrat över en stätta, har druckit vatten direkt ur flaskan och kissat ute i gräset för första gången i mitt liv!"

Och jag minns min egen lilla mamma, som när hon var i 80-årsåldern fnittrande berättade för mig att hon och hennes sambo hade gjort något för första gången. Vadå? "Vi har varit och köpt varsin pizza!"

Nu ska jag inrätta mig i kretsloppet, lägga mig i komposten och hoppas på en inte alltför lång vinter. Men en och annan ny maträtt ska jag nog prova redan i vinter!

Sommarens sista...?

Jag går omkring i trädgården och ser hur den börjar lägga sig till ro. Det mesta är i vissnande stadier. Jag tänker att det är är nog det sista för i år. som t.ex. det här röda smultronet, för karten och blomman bredvid hinner väl inte mogna?



De här penséerna slängde jag ur balkonglådorna för två månader sedan. De såg redan då alltför vissna och ledsna ut. De fick landa i grässlänten, med tanken att de kanske fröar av sig och blir små minipenséer nästa år. Nu blommar de för fullt igen, men de sista för det här året är de alla gånger.



Detta är definitivt sommarens sista ros i min trädgård....



.... och så många blomflugor finns det inte kvar....



..... och en enda rödklöverblomma, som nu antagit en döende blekrosa färg...



.... men svampar av olika slag finns det gott om. De har till och med etablerat sig på trädgårdsmöblerna denna regniga sommar. Det hoppas jag verkligen är sista gången för all framtid!