Vinterpromenad vid Viskan

Jag läste i lokaltidningen en krönika, som handlade om vilken tillgång det var för en stad att ha ett vattendrag centralt i staden. Men krönikören ifråga var inte nöjd med hur stadens styre tar hand om vårt vattendrag, Viskan. Han tyckte att vi borde kunna flanera och cykla utefter Viskans stränder ända uppe ifrån inloppet från Öresjö i norr och söderut till de södra perifera delarna av kommunen.

Och visst, det man mest läst och hört om Viskan på dess färd genom centrala Borås, är att den är smutsig. Historien innehåller många beskrivningar på hur man i den framväxande industristaden släppte ut föroreningar från fabriker rakt ut i vattnet. Nu, i vår miljömedvetna tid, planerar man stora insatser för att rena Viskan. Och visst kan man redan nu flanera långa sträckor i centrala staden efter ån, som slingrar sig runt centrum, utefter Stadsparken och Väveribolagets gamla huvudbyggnad, vars väggar dyker rakt ner i vattnet. Och vid Lilla torget och Sandwalls plats kan man slå sig ner på trappor, vid vattenbrynet.



Igår, den första vinterdagen med frost i luften tog vi morgonpromenaden förbi det lilla vattenfallet vid Druvefors i södra delen av Viskans lopp genom staden. Vi har gått förbi där många gånger, passerat över bron ovanför fallet, när vi gått den s.k. hälsorundan. Men nu ville jag ta några bilder nedanför bron när vintersolen letat sig över hustaken. Och där upptäckte vi ytterligare en liten park, Druvetriangeln, som dolde sig nedanför en trappa. En sak är säker, den här staden har så många små oaser, som är njutbara även på vintern. Se, så vackra planteringarna är, när de står där frostnupna....



.... medan vintersolen belyser fasaderna på andra sidan Viskan, när den fortsätter sin färd förbi de betydligt högre fallen vid Viskafors och Kungsfors, meandrarna i jordbrukslandskapet i södra Marks kommun, in i Halland för att försvinna ut i Kattegatt norr om Varberg.

Vårt Örby

I söndags var jag med om en riktig nostalgitripp. Jag hade sett fram emot detta några dagar, sedan jag läst först en artikel och dagen efter en annons på Marksidan i Borås Tidning. Jag läser att ett gäng pensionärer i min hemby Örby i Marks kommun har samlats i en studiecirkel och berättat minnen från sin barn- och ungdom på 40- och 50-talen. Resultatet av arbetet finns nu publicerat i en bok. Det finns en bild på deltagarna också och jag känner igen nästan allihop. Av annonsen framgår att man ska visa en utställning med bilder från förr och ha försäljning av boken.
På lördagen när det inte kom någon daglig tidning eftersom det var helgdag, köpte vi Aftonbladet. Där ögnade jag igenom horoskopet för söndagen och där stod att läsa, att om oxen ägnade sig åt kulturell aktivitet, skulle man få en mycket givande dag! Och givande är det minsta man kan säga!

När vi kom till Örbygården (gamla ålderdomshemmet, som nu disponeras av föreningar i samhället) var det redan fullt med folk och jag ställde mig genast i kön för att vara säker på att komma över ett exemplar av boken. Sedan fick man tränga sig fram till skärmarna med foton. Och äntligen framme sköljdes man bokstavligen över med minnen. Många personer, som jag känt mer eller mindre, från skolkamrater till gamlingar och allra mest rörande var nog att jag hittade båda mina föräldrar på skärmen med "Kända Örbyprofiler".

Sen blev det ett intensivt umgänge med folk som jag inte sett på många år. Det blev många "känner du igen mig?" och "nä men är det inte Vendla" och "det var länge sen".

Sedan fick skärmarna flyttas ut i ett angränsande rum och stolar plockas fram för att vi alla skulle få plats att sitta och lyssna till först en presentation av boken och arbetet med den och sedan visor och berättande av egna minnen presenterade av Paul Johansson (visorna) och min egen älskade syster Gudrun Johnson, som berättade personliga minnen.
Jag trängde mig fram och knäppte några bilder, som blev suddiga, men jag publicerar en av dem ändå, liksom omslaget till boken. Jag tänker återkomma till boken på något sätt i ett senare inlägg.

En middag värdig Alla Helgon

Vi tog oss ut i stugan igår, Alla Helgons dag. Solen sken för första gången på ett par veckor och vi hade planerat att laga en extra god middag denna dag. Anledningen
var att vi hade sparat ett par flaskor vin, som vi köpte på en resa till Bourgogne för drygt tre år sedan. När hösten gjorde sitt intåg bestämde vi att vi skulle avnjuta den finaste av dessa, en grand cru, någon gång under hösten.
Så här blev det:

Förrätten, bilden ovan, blev en tunnbrödsrulle med rökt lax och en egenhändigt komponerad röra gjord på crème fraiche, citronmajonäs, gräslök, finns fortfarande fräsch i landet liksom persilja, som också fick följa med i röran med hackad avocado och till slut lite chili, för att få hetta. Till detta drack vi ett enkelt med gott vitt vin, sydafrikanska Kleine Zalze.

Så till höjdpunkten, varmrätten, beledsagat av vårt vin från Marché aux vins i Beaune, Corton les Languettes Grand Cru 2000. Vi hade bestämt att det skulle bli ankbröst av något slag. Det blev ett brynt i panna först och kryddat med färska örter (rosmarin och timjan från egen odling) och sedan fick bröstet gå färdigt på låg värme i ugnen. Till detta en rödvinssås med lite sötsur touch och en krämig potatisgratäng med chevre.

Och vinet då?! Det var så gott!! En omisskännlig doft av hör och häpna - smultron! Och smultronen fanns med i smaken också, men så mycket mer, komplext, mjukt och med lång eftersmak. Det var en höjdarmåltid!

En efterrätt blev det så småningom också, en bit chokladkaka med vispgrädde, som sonen fixade till förra helgen. Smaskig den också!

Jobs bok

Igår kväll besökte maken och jag Carolikyrkan. Den största och äldsta kyrkan i Borås. Eftersom vi inte är särskilt kyrksamma - ja inte ens medlemmar i Svenska kyrkan blir det inte så ofta. Ja, Gustav Adolfs kyrkan förstås, eftersom vi ofta har körkonserter där. Men Caroli - bara en gång tidigare har vi styrt våra steg dit. Det var på en jazzkonsert på den tiden vi fortfarande hade jazzfestival här i stan.

Men igår hände något intressant. Man arrangerade samtalskväll om Jobs bok i Gamla Testamentet. Och det var inte vilka samtalare som helst. Inbjudna var två av mina absoluta favoriter i åsikts- och opinionsbildarbranschen nämligen f.d. ärkebiskopen KG Hammar och chefredaktören och poeten Göran Greider. Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör (tidigare kulturchef) Stefan Eklund.

Jobs bok är tydligen en udda företeelse i Bibeln. Den liknar ingenting annat i GT. Men Jobspost har man ju hört talas om.

Nu ska jag inte berätta om vad som står skrivet i Jobs bok - ännu. Jag har just tagit fram min gamla konfirmationsbibel och har tänkt läsa själv först. Men så mycket förstår jag att det handlar om en mycket rik och mäktig man, som har stort inflytande och respekt hos alla. Han är from, gör goda Gud behagliga gärningar. Men Gud prövar hans tro och lojalitet och utsätter Job för ofattbara prövningar, berövar honom alla hans ägodelar, sjukdomar drabbar honom osv. Job överger inte sin tro, men han blir arg på Gud som utsätter honom för allt detta.

Det blev ett spännande samtal mellan Greider och Hammar. Det kom att handla om tro, förstås, men också om politik, vishet - ett begrepp som tål att diskutera - kriser i livet, framgångsteologin - ett begrepp som är högst aktuellt i vår tid.

Nu ska jag läsa Jobs bok och själv reflektera, som den hemmafilosof jag utger mig för att vara. Jag återkommer i ämnet.

Textilstaden

I förrgår tog vi förmiddagspromenaden till Simonsland, en del av Borås, som är föremål för omvandling. Från att ha varit utpräglat industriområde, håller man nu på att förvandla de gamla fabriksbyggnaderna till skolor, affärer, kulturinstitutioner och så småningom också bostäder. En gymnasieskola och ett flertal affärer finns redan etablerade och mer ska det bli.
Vi gick egentligen dit för att handla fisk i en fin fiskaffär i området. Men jag ville också titta in på ett annat ställe.


När vi bodde i Vetlanda och höll på med vår hobbyfirma "Fria Händer", åkte vi ofta till Borås och Kinna för att handla tyger och garner. Ett ställe som vi alltid besökte var Borås Väfveris fabriksbod. Bra kvalitet, mycket att välja på och billiga stuvar kunde man få tag på, perfekt till våra arbeten i lappteknik. Jag har fortsatt att handla där när vi flyttat till Borås, men för några år sedan upphörde Borås Väfveri att existera och så småningom också fabriksboden. Nu har den återuppstått under namnet Borås Fabriksförsäljning och flyttat några hundra meter från de gamla lokalerna till nya i Simonsland. Med större lokaler och lika fint sortiment! Jag blir så glad! Det är så sensuellt med textila material! Färger, mönster, struktur, lin, bomull, ylle - jag kan gå omkring och känna och ta in synintryck hur länge som helst, särskilt när det som här är vackert exponerat...


...bomull med rutor och ränder...


.....härlig frotté i vackra färger....


...och lakansväv i stuvar, underbart staplade i olika färgnyanser!

Alla tallarna

När vi köpte vårt smultronställe i Sävshult 1994, fanns det många och stora granar och tallar på tomten. Vi tog ner alla granarna och merparten av tallarna under de första åren. Vi ville ha en ljusare tomt och låta lövträden växa till sig istället. Men vi sparade två tallar. De står som en portal vid stigen ner till sjön och är nu de högsta träden på tomten.

Det är något särskilt med höga tallar. Det har jag tyckt länge och jag blev medveten om detta en gång för länge sedan, när jag arbetade i Kalmar.

Igår kväll, när vi åt en sen middag, satt vi och tittade ut på de stiliga tallarna och jag berättade för maken om det tillfälle när jag blev medveten om den höga furans symboliska betydelse för mig.

När man arbetar med behandlingsarbete, som jag gjorde på den tiden, ägnar man en del tid åt olika former av gruppverksamhet, det kan vara handledning, egen terapi, studiegrupper. Detta för att förstå sig själv bättre och hur man agerar i förhållande till sin omgivning osv. Ett par vintrar var jag med i en grupp som sysslade med en metod, som kallades transaktionsanalys. Det var ganska spännande och passade mig bra. Man hör inte talas om den så ofta nu för tiden, när allting är så KBT-inriktat.

Men jag skall inte gå in på den här metoden nu. Det finns en rätt bra artikel på Wikipedia, för den som är intresserad. Det var ju tallarna, furorna det gällde. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning med symboler. Det gick till så att man i avspänt tillstånd matades med bilder från gruppledaren. Bilderna skulle ge associationer, "tänk dig att du går i en skog, hur ser skogen ut, hur känns den, vad upplever du?" Vandringen leder fram till ett hus, samma associationer, vad är det för ett hus, du går in i huset, vad känner du i huset osv. Och sedan nästa bild: du går ut från huset och utanför huset står ett träd - och här kommer tallen - en hög tall var min omedelbara association.

Det här var ett skede i mitt liv, när jag hade tre små barn, ett ansvarsfullt arbete och var politiskt aktiv. En tid, när det var viktigt att ha kontroll i tillvaron, att stå tåligt när det stormar, som tallen med sin djupa pålrot, fast förankrad i marken. Gruppledaren bad oss tänka vad som var det värsta och bästa, som kunde hända vårt träd. Jag kunde då inte föreställa mig det värsta - att trädet skulle blåsa ner, nej, det fick räcka med en ordentlig storm. Och det bästa - det var att det skuttade omkring små ekorrar på grenarna!

Det här kom för mig i tankarna en söndagskväll i oktober 2011, när vi avnjöt vår coq au vin och en flaska mendozavin och tittade ut på våra tallar. Jag berättade för maken, som inte kunde erinra sig att han hört det förut. Och kanske jag har behållit det för mig själv. Men detta minne är det starkaste (och nästan enda) jag har kvar av transaktionsanalysen efter 35-40 år. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det, kanske tack vare våra ståtliga tallar.

Lammkött

Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com