Komstad

Det finns en riktig pärla i mina söners hemkommun, Sävsjö, en av de så kallade höglandskommunerna i Jönköpings län. Pärlan heter Komstad och är en idyllisk gammal by, med bevarade och rekonstruerade byggnader från gamla tider, och  med den fina kvarnen som höjdpunkt.

I den gångna helgen besökte vi sönerna och åkte ut till Komstad, där vi faktiskt inte varit tidigare. Det var så fantastiskt fint, inte bara byggnader och vatten. Runt byn finns det dessutom underbara blomsterängar  som är klassade som riksintresse för naturvården.

Det finns mycket att berätta om Komstad. Bland annat historien om bygdens store son, Jonas Brunk, född redan omkring år 1600. Han lämnade Småland under orostiderna på 1600-talet och gick till sjöss och blev så småningom sjökapten. Brunk emigrerade till Amerika, där han köpte mark och blev en betydande man. Stadsdelen Bronx i New York fick sitt namn efter Jonas Brunk. Med detta ämne som tema, satte sonen upp en skruvad revy i Sävsjö för ett par år sedan. Nu ska det bli mer skådespel i Komstad. På tisdag är det premiär för ett vandrande skådespel, som skildrar händelser ut Komstads historia. Och maken och jag tar en ny tur till Småland för att titta på detta, där bland andra sonsonen Albin medverkar. Klart att farfar och farmor ska finnas på plats. Och en rapport från evenmanget kommer väl så småningom.

Fröken Nielsen

Snart är det midsommar. För vår del firas den på sedvanligt sätt sedan många år. Det blir med nära och kära på torpet Stenbäcken. Vi har alltid "hopalägge", som vi säger här, det vill säga - knytkalas. Det blir förstås sill i olika former, potatis, lök, gräddfil, men också sallader ost och lite annat. Och så dricka förstås.

I år ska jag överraska med en ny snaps, som jag inte tidigare bjudit på. Jag hittade den  i shopen på Fredrikshamnsfärjan, som vi turade med för ett par veckor sedan. Snapsen heter Fröken Nielsens sommarsnaps. Vem fröken Nielsen är vet jag inte, men troligen är hon väl släkt med namnen och snapsen Dr Nielsens bitter, som vi har köpt förut, efter att ha konstaterat att den är godare än Gammeldansk.

Nåväl, igår åt vi matje och färskpotatis till middag och passade då på att förhandssmaka på Fröken Nielsen. Jag måste säga att texten på flaskan håller vad den lovar. Så här står det på inbjudande danska:

"Fröken Nielsens Sommersnaps er helt sin egen. Med en let södlig duft som Eau de Vie og karakterfuld som hjemmelavet kryddersnaps.
Den fremstilles som en brändevin og krydres med den danske sommers bär og hyldeblomst. Og som prikken över i'et - et lille streif af blomsten fra vildtvoksende humle.
Nyd et lille glas med Fröken Nielsens Sommersnaps i ny og nä, med en god öl, en dejlig frokost, en kop kaffe eller bare i godt selskap."

Jag fixade inte att skriva ä och ö på danska. Hoppas jag blir förlåten för detta!

Blomsterprakt

Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.

Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.

Naturens under

Vilken strålande dag! Precis en sådan man vill uppleva när våren börjar övergå i sommar. När grönskan börjar tätna, men fortfarande har den underbara ljusgröna färgen. När allting sjuder av liv, gror, växer, låter och doftar.....

Själv njuter jag av att vara en del av det hela. Att jag kan bidraga med insatser i allt detta växande. Jag gräver och planterar, sår och skolar om. Det är så sensuellt att syssla med växandet. Att gräva med fingrarna i jorden, att pilla ner frön i krukor, ja till och med att rensa ogräs - allt stimulerar sinnesorganen. Doft, känsel, smak - tänk bara på den första gräslöken - syn och minsann hörseln också. Jag hade anledning att ringa till lokaltidningen idag, eftersom vi inte hade fått dagens exemplar i lådan. "Oj, vad fåglarna kvittrar hos dig!" sa den vänliga tjejen, som hjälpte mig med ärendet. Hon hörde det genom telefonen. Och jag tyckte nästan lite synd om henne, som satt inne på kontoret denna strålande dag.

Nu har jag tagit en paus i grävandet för att bevara dagen i bloggen. Men innan jag satte mig här på altanen för att skriva de här raderna, tog jag en runda på tomten bland annat för att uppmuntra maken, som gör ett jättejobb med att rensa stenplattor från alger och mossa och skura altangolvet på baksidan av huset. Han är så noggrann och det blir så bra. Sen gick jag och bröt två rabarberstjälkar för att göra säsongens första paj och plockade en bukett av daggkåpor, förgätmigej och gulltörel att sätta i mormors vas på köksbordet. Och jag känner mig så tacksam för att få ha alla sinnen i behåll och för att än en gång få uppleva denna underbara tid, den sjuttioandra för min del.

Sen tog jag med mig kameran och tog några bilder, för att bevara allt det fina. Men alla dofter och fågelkvitter kommer inte med. Så jag nöjer mig med att publicera en bild på en blommande smultronplanta i den nybyggda pallkragen. Den lovar gott inför sommarens njutningar.

Och tänk, göken gol i väster!

Trevligt med gäster....

..... de föranleder lite extra ansträngning att planera måltider och sysselsättning. Igår vinkade vi av makens syster och svåger efter ett par dagars samvaro. Gästerna uppskattar god mat liksom vi och något som är bra med att ha gäster är att det nästan alltid blir lite över (gäster med rester...)

Igår blev det rester av lammläggen och rotfruktsgratängen till middag för oss. Samt förrätt på den rökta rödingen med örtsås. Det fanns fortfarande kvar, så det blev samma förrätt idag. Sedan blev det en grillad fläskfilé (från Lindells gårdsslakteri i Tidaholm) och resterna av en potatissallad, som vi serverat till rödingshuvudrätten i fredags. Vinerna blev en ny produkt från Nya Zeeland, vitt, och en Faustino gran reserva från 2001, som gästerna hade med sig. Det vita heter The Crossings 2013, gjort på sauvignon blanc, en nyhet, som tjejen på Systemet inte hade hunnit prova än. Men jag kan nu tala om att det var ett fantastiskt smakrikt vin, som passade fint till rödingen.

Ovanstående rader skrev jag igår, söndag. Inlägget blev inte klart för publicering då. Efter att jag skrivit, tittade och lyssnade jag på Agenda. Debatt mellan Jonas Sjöstedt och Carl Bildt. Jag skrev upp en replik från Sjöstedt. Det handlade om att inkomstklyftorna i landet har ökat stort sedan alliansen fick makten. "Vi har gått tillbaka till 1947 vad gäller skillnaden i inkomst. Nytt styre behövs i landet" sa Jonas Sjöstedt. Och jag håller med!

Nu ska snart de kalljästa bullarna in i ugnen och när baket är klart, ska ta nya tag i trädgården, om jag hinner mellan regnskurarna förstås.

Nytt altangolv

Maken har  länge pratat om att vi måste lägga nytt golv på altanen. Det från början vackra klinkergolvet hade visat sig inte riktigt tåla värmeväxlingar och hade spruckit lite här och var. Det  här blev ett projekt, som maken och jag inte fixat på egen hand, så vi fick inkalla ätteläggen för att få hjälp. Maken hade dock förberett och brutit upp och avlägsnat det gamla golvet. Ett riktigt skitjobb, om jag får säga och det tog två hela dagar att få loss det hela. Själv var jag full av beundran över hans energi och envishet. Men sen tog son och sonsöner över. De kom dragande med släpkärra, så de kunde hämta virke och forsla bort avfallet till lämplig station.

Det blev några intensiva dagar, fyllda av jobb, men också av mysigt umgänge. Själv höll jag mest till i köket, sysselsatt med att förse gänget med mat och dryck och många turer i diskbaljan. Med benäget bistånd av sonhustru Anna. Och bastun var förstås varm varje dag.

Lite bilder tog jag också av mina duktiga pojkar, förstås.

Daniel och Emil verkar fundera över hur nästa bräda ska läggas. Emil verkade rätt bestämd, så husbyggnadsstuderande på gymnasiet i Vetlanda, som han är.

Kalle kapar bräder efter måttbeställning

Koncentration

Farfar är byggherre och övervakar det hela, samt är handräckning emellanåt

Så här fint blev det, när allt är klart. Nu väntar vi bara på lite mer värme, innan alla krukor och amplar får komma på plats med grönska och vacker blomning.

Om ett par veckor flyttar vi ut för gott.

Min coach

Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...

... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...

.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,

.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?