"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.

Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.

Hur är det med minnet?

Jag scannade ett par bilder ur min barndoms fotoalbum. Jag fick det albumet när jag var ganska liten, jag minns inte annat än att jag haft detta i min ägo. De första bilderna i albumet har uppenbarligen mamma klistrat in. Senare har jag själv satt in bilderna och skrivit undertexter.

De här bilderna har jag alltså sett och förhållit mig till så länge jag minns. De är tagna i trädgården vid mitt första barndomshem. Morfar och mormor hade byggt huset i början av 1920-talet. Det var två rum och kök på nedervåningen och ett rum och kök på andra våning. Den senare hade bebotts av min mormorsmor och mormors syster. När mamma och pappa gifte sig, fick de ta över den lilla ettan. Jag minns faktiskt hur det såg ut uppe hos oss. Det finns inga fotografier därifrån, så det handlar om mina egna minnen.

Från det här huset och trädgården har jag alltså mina allra första minnen. De som jag alltid återkommer till, där samtal om ämnet kommer upp i olika sammanhang. Ett par av dem kan jag datera. Det första jag minns säkert. Det var när jag fick min lillasyster i oktober 1944 och jag var två och ett halvt år. Det är ögonblicksbilder. Först innan mamma och lillasyster hade kommit hem, "hjälpte" jag pappa att bädda i barnvagnen. Nästa bild som finns på min näthinna, är när mamma kommit hem med ett bylte i famn. Hon sätter sig vid köksbordet vid fönstret och börjar veckla upp filtarna. Det känns som om det tog en evighet. Hur bebisen såg ut minns jag inte, bara känslan.

Det andra daterade minnet kommer ett år senare, sensommaren 1945. Det hade varit storm på natten och på morgonen gick familjen ut för att inspektera förödelsen. Ett stort päronträd hade blåst ner. Vi stod där och tittade och min mormor utbrast: "Det är den där 'uschle' atombomben." Jag minns inte att någon förklarade för mig vad det handlade om. Bara känslan av att atombomben var något hemskt och farligt, som kunde fälla ett stort träd.

Författaren Torgny Lindgren skrev för några år sedan en bok med titeln "Minnen". Den gick som radioföljetong med författarens egen uppläsning. Jag följde den och det var en sann njutning till läsupplevelse. Torgny Lindgren menar att vi har egentligen inga minnen. Det vi kallar minnen är påhitt, fantasier, efterkonstruktioner eller vad du vill. Det är en villfarelse att vi tror vi minns. Efter denna slutsats skriver han dock en roman utgående från sina "minnen"!

Men med fotografiernas hjälp, kan man väl få ägna sig åt att minnas. De här bilderna, som föreställer episoder från trädgården, mina unga morföräldrar - de är ännu inte fyllda 50 år - med sina två första barnbarn på arm och i knä, från 1943 och saftkalas i samma trädgård med min syster och mig med vår kusin och en lekkamrat, troligen 1946. Jag minns förstås inte själva händelsen, men bilden ger mig förnimmelser av sommar, dofter, och den härliga känslan att sitta på en filt i gröngräset och festa på saft och bullar.

När jag var fem år byggde pappa och mamma eget hus. Det var också en tvåvåningsvilla med två lägenheter och morfar och mormor följde med oss och överlät huset på 2:a Hedåkersgatan i Kinna till min moster och morbror.

Minnen, fantasier - de hänger ihop som ler och långhalm. Och att bilder kan väcka känslor har jag fått bekräftelse på i rikligt mått de senaste dagarna. Jag är med i en öppen FaceBook-grupp som heter "Du är från Mark om du känner igen...." Och folk känner igen. Jag tror inte jag någonsin har fått så mycken gillanden och kommentarer tidigare. Det är för mig både kända och okända människor som reagerat med minnen och associerat vidare till egna upplevelser. Det var just den här reaktionen som inspirerade mig att skriva detta inlägg. Och så Torgny Lindgren förstås.

Naturmorgon

Det finns ett radioprogram, som jag följt i många år och som fortfarande är ett av mina absoluta favoritprogram. Det handlar om Naturmorgon. Det börjar 06.15 på lördagsmorgnar. För det mesta är jag vaken då. När en följer ett program i så många år, blir en nästan som en nära bekant till programledare och andra medverkande. En blir som en nära vän med dem. Och de flesta medverkande har varit med i många år.

Jag har också varit med någon gång. En gång skrev jag ett brev och berättade om snokarna vi har vid stugan. Detta som en följd av ett reportage om sagda djur, som jag hörde i programmet. Då hörde Lena Näslund av sig och ville att jag skulle berätta direkt i radion. Det var ju trevligt. Jag har också en gång vunnit första pris i frågetävlingen, som är med varje vecka. Den ryggsäcken, jag fick då, är mig väldigt kär.

Några gånger om året anlitar man en panel med experter och gör ett program, som bygger på lyssnarnas frågor. Detta skedde senast i lördags. Experterna är desamma år efter år, så nu är en lika bekant med dem, som med de ordinarie medarbetarna. Och de där experterna är så fantastiskt duktiga. De har koll på det mesta, kan jag lova.

Jag tror nog att många av mina bloggläsare har, liksom jag, hittat det här programmet. Men om det finns någon, som inte har gjort det och är intresserad av allt som händer i naturen, så klicka på länken nedan och ägna knappa två timmar att lyssna. Eller om du inte har tid med hela, välj ut något som intresserar dig. Jag kan varmt rekommendera t.ex. frågan om djurs och människors sömnbehov, illutrerat av nedanstående bild.

Naturmorgon

Väder

Nu regnar det igen. Visst, jag vet att jag bor i Sveriges regnrikaste stad! Men nog är det märkligt att just det här blaskvädret är SMHI förunderligt duktiga på att förutspå, nästan på timmen rätt. Nordvästra Götaland borde vara vårt område. Och det är det också. Men vi ligger nog på gränsen till Sydvästra Götaland, för det brukar stämma rätt bra där också. Och stormen Egon kom också precis när den skulle.

Vi hann i alla fall med att ta en promenad i Annelundsparken på morgonen innan regnet kom. Lite lurigt var det allt. Gårdagskvällens hagel och isregn hade in smält överallt, så det var bäst att kolla var man satte fötterna. Jag är ännu räddare att halka omkull nu, efter att jag fick knäprotes. Den får man vara rädd om, minsann.

Igår åkte vi ut till stugan för att kolla hur det stod till efter stormen Egon. Två granar, en stor och en liten hade brakat ner på norrsidan och tangerat växthuset, men inte skadad det. Dessutom hade den lagt sig snyggt precis mellan mattpiskställningen, som maken ordnat till i somras och den stora linden. Vi har haft tur med alla tre stormarna som drabbat oss, Gudrun, Per och nu Egon. Vi förstod att strömmen varit borta ett tag, men ingenting hade blivit förstört.

Visst var det skönt att stanna i stan i ett stabilt stenhus, när det stormar och regnar utanför. Jag hoppas dock att det inte blir fler stormar denna konstiga vinter. Nu är det kväll och jag har sett väderleksrapporten på TV. På torsdag ska det bli mer oväder. Undrar om prognosen är lika pålitlig denna vecka.

PS. Jag hade ingen kamera med mig ut till stugan. Så jag tog mig friheten att kopiera min FaceBook-vän Rolands bild från omgivningarna kring hans hus. Det verkar ha blåst rätt bra på Dammsvedjan också. DS

Mössor och terror

Konstig titel på ett blogginlägg kanske någon tycker. Men varje dag händer ju saker både i den stora och den lilla världen. Och den lilla världens glädjande småsaker, kan väl hjälpa en att stå ut med och stå emot den stora världens hemskheter.

Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för  kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.

Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/

Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?

Nytt år i solens tecken

Igår, den 4:e januari, sken solen från en klarblå himmel, äntligen. Samtidigt var det skidåkning på TV. Svårt att avstå ifrån. Men nu står solen så pass högt på himlen att vi hann med alltihop och tog oss ut på en promenad i solskenet. Så fort vi kom utanför dörren kunde vi se den solbelysta fasaden på det närbelägna Bäckängsgymnasiet, som jag fortfarande kallar Läroverket, när jag glömmer mig. Nu 2015 är det blir det femtiotre år sedan jag tog studenten där!

Vi styrde först stegen mot den närbelägna Annelundsparken, vår oas i staden, som jag skrivit om i bloggen många gånger. En nästan vårlig miljö mötte oss där med de stora ekarna och bokarna, som reser sina kala grenar mot den blå fonden.

Från den högt belägna parken, tog vi oss via trapporna ner till Centrum för att ta en titt på den stora målningen på ett av de fina funkishusen vid Sandwalls plats. Jag hade räknat ut att solen nog skulle ge ett vackert ljus över konstverket, som liksom de flesta av målningarna från gatukonstfestivalen No Limit fortfarande finns kvar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningen att det tillfälliga byggnadslov, som man fått för målningarna kommer att förlängas, så vi lär få behålla detta inslag i gatubilden ett tag till.

Vi har lämnat året 2014 bakom oss. Det har varit ett bra år, vårt jubileumsår, med många härliga upplevelser. Det är alltid lite vemod över nyårsfirandet numera. Tiden går så fort. Men också förväntan på det nya året förstås. Och ett hopp om att fortfarande få känna och uppleva nya saker. Jag ställer aldrig upp några nyårslöften. Men jag har tänkt mig att jag ska skriva lite mer i bloggen än jag gjort 2014. Mest för min egen del. Det har varit lite si och så med den saken på senaste tiden. Men jag märker att jag tycker om att gå tillbaka i den här sortens dagbok, som det ju faktiskt blir. Och bra att ta till när det uppstår diskussioner om när saker och ting hände.

Så till de ganska få läsare av min blogg, som jag numera har. Jag kommer tillbaka....

En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna