Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:

..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.

Sommarfint och grönt, grönt...

Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.

Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?

För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!

Kyla, regn och växtlighet

Det har varit en kall och blöt majmånad. Någon enstaka dag i pingst var det riktigt varmt och skönt, men för övrigt har det varit regn och kyla. Jag mätte upp 85 mm i regnmätaren för maj månad. Och juni har inte börjat bättre. Vi tog en tur till Danmark med Fredrikshamnsfärjan tisdag till torsdag och när vi kom tillbaka på torsdag kväll hade det regnat 37 mm. Om danmarksresan får jag skriva en annan gång, kanske. Men vädret var inte nådigt där heller den första dagen. 20 m/sek på Kattegatt och det verkade vara lika blåsigt på land.

Nu börjar det bli lite varmare så sakteliga. Igår efter bastun gick jag runt på tomten och plåtade lite exempel på växtligheten. Tack vare regnet så är det väldigt grönt och frodigt, även om blomningen inte har skjutit full fart än. Rödblärorna vid den gamla huggkubben utanför bastun, blev mitt första motiv. Vår tomt anlades redan på 1940-talet och det har hänt mycket med tomten under åren, kan en förstå. När vi köpte det här stället, var det fullt med stora träd, tallar och granar, men också vackra lövträd t.ex. två stora bokar och en hög lind. När vi röjt undan barrträden utom de stora tallarna som utgör en portal ner mot bryggan, då kom allt fler växter, både örter och buskar, gamla perenner, stenpartiväxter och annat vackert. Rödblärorna hör till de här återuppståndna plantorna och de sprider sig rätt bra. Jag låter dem för det mesta stå kvar, det här är ju en vild tomt.

Vi har nästan ingen plats för rabatter på den här klippiga tomten, så jag brukar odla i krukor. Ibland drar jag upp plantor själv, men i år blir det inte så många. Det här är "köpeblommor", blomstertobak och tvillingblomma, som samsas i en kruka.

Smultronen blommar i överdåd. Både vilda och förädlade månadssmultron blandar sig och sprider sig i landen. I år nänns jag inte ta bort dem, de ska få ge en riktig skörd, kanske sparas lite till likör färdig till jul. Bara inte frosten slår till.... SMHI varnar faktiskt för frost i Götaland i natt!

Tolvgudablomman, som jag fick av vännen Inger blommar fint, men det är fortfarande bara en planta, fast Inger förutspådde att den skulle föröka sig. Jag ser gärna att det blir några fler.

Växthusodlingarna är också sena i år. Jag sådde de första basilikorna alldeles för tidigt. Vi hade inte flyttat ut och jag ville inte ha på elementet, som är utan termostat, och jag inte kunde kontrollera värmen om solen sken. Nu är den andra sådden snart ikapp, men det gör ingenting, för basilika kan en aldrig få för mycket av. 

Tomatplantorna har tagit sig bra. Jag har bara plats för två stora plantor och två krukor med busktomater. Och så har jag satt in en liten kruka med tagetes. De håller pistillflugorna borta.

Det är roligt att odla även i liten skala. Finns det något bättre än att gå ut och ta upp sin egen odlade potatis, att plocka bönor och ärter och koka en god soppa på riktiga primörer? Och blommorna - det är det bästa av alltihop!

Jordförbättring

Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

Valmöjligheter

Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.

Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!

Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....