Pepparkakor

Vad vore julen utan pepparkakor?! I vårt fall kan de aldrig uteslutas, även om vi inte äter det så ofta andra tider på året. Pepparkakornas historia har varierat i vår familj. Det är alltid jag som bakar dem. När barnen var små, i sällskap med dem, förstås. Då gjorde jag för det mesta degen själv. En period under hektiska arbetsår, köpte jag färdig deg. Men sedan några år tillbaka gör jag enbart dessa läckerheter: Hyvlade pepparkakor med mandel. Världens godaste och enklaste. Jag fick receptet av min vän Gugge, och hon hade redan hunnit baka två satser, när vi hälsade på dem i Malmö den gångna helgen. Hon serverade dem med en mogen brieost - mums! Gugge hade fått receptet av vår gemensamma vän Inger, så jag tackar dem båda för detta. Jag ska bjuda på dem med en underbar gorgonzola i lösvikt, som vi provade härom veckan. Delin på Coop hade tagit hem denna läckerhet och öste upp den ur ett tråg med en glasskopa.

Jag ville dela med mig av receptet också och skannade det, men det blev lite dålig kopia. Går att förstora, men jag tror att man kan hitta det på annat håll också. Håll till godo!

Innan jag började baka, tog jag på mig mammas förkläde, som hon sytt på senare år. Jag tog hand om det, när vi rensade hennes skåp efter att hon gått bort. Jag tog för en gångs skull en selfie för att visa det fina förklädet. Mamma hette Dagmar, därav d:t på bröstet.

God Jul på er!

Galleri Villastaden och släktband

Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.

Slit, släng och bevara

Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!

Vilken föreställning!

Här kommer ett inlägg som ska handla om lite av det som hänt sen sist. Jag medger att det inte är någon riktig ordning på mig vad gäller bloggandet. Men det som jag fick vara med om i fredags kväll, var en sådan höjdare att jag vill bevara det i minnet livet ut. Och bloggen är ju på sätt och vis min dagbok.

För ett par månader sedan ringde äldste sonen och bad oss hålla på helgen i månadskiftet oktober - november. Först var han lite hemlighetsfull, men efter ett par veckor, släppte han bomben. Han och hans fru ville bjuda oss på Jerry Williams show på Kajskjul 8 i Göteborg. Vi skulle bo på hotell och mat ingick i showen! Så glada vi blev, maken och jag!

Det blev en makalös kväll. Vilken stämning! Den låg i luften, redan när vi var i garderoben. Vi hade jättebra platser nära scenen. Det började med maten, som var förvånansvärt bra med tanke på att det var "massutfordring". En god skaldjurssoppa, Fint mört nötskött, precis lagom rosafärgat och härliga grönsaker till. Efterrätten var väl si så där, en ganska enkel tiramisu. Fint vinval och kaffe. Allt serverat med fart och fläkt.

Vid nio-tiden skulle det dra igång. När det klockslaget närmade sig steg spänningen. Musikerna kom först, kände på instrumenten, ställde upp sig och drog igång. Det var inget dåligt kompband han hade fått ihop, den gode Jerry. Två saxofoner, trumpet, två gitarrer, bas, trummor och piano/dragspel. Och vilken spelglädje! Det lovade gott.

Så kom han då, lite gråare i håret, lite mer fåror i ansiktet, men för övrigt sig helt lik, sen ungdomstiden. Och vilken fart från första början! Efter första låten snackade han lite om varför han kommit tillbaka, fast han bestämt sig för att sluta när han fyllt 70. Förklaringen finns i namnet på showen. "Man måste få lira". Så enkelt är det. Och han får så gärna fortsätta att lira! Efter tre låtar, tänkte jag "hur ska han orka!?" Men han orkade. Den ena låten efter den andra. Mest gamla godingar, som publiken hängde med i. Det gick inte att låta bli helt enkelt. Ja, det var en kväll att leva på länge.
Jag vaknade med låtar i huvudet morgonen efter och nästa morgon också faktiskt. Bl.a. den här I can Jive, som Jerry och ett band med i stort sett samma sättning framförde på Skansen för något år sedan. Och jag lovar att publiken i Kajskjul 8 i Göteborg, var minst lika entusiastisk som den på Skansen.

Efteråt sa sonhustrun att detta var den bästa konsert hon någonsin upplevt alla kategorier, Det vill inte säga lite.

PS. Jag ber om ursäkt ifall det dyker upp reklam innan Skansen kommer. Kunde inte få bort det, när jag publicerade inlägget.

Tidsomställning

Så har vi då haft tidsomställning igen. Vintertid. Det är lite svårt att förstå varför vi måste ställa om klockan två gånger om året. Vid middagen i söndags började vi prata om det här. "Har du ställt om klockan?" frågade jag maken. Jodå, det hade han. Vi konstaterade att vi inte behöver ställa om så många klockor nu för tiden. Maken har ett gammalt armbandsur, som han vårdar ömt. Och jag sköter om min morfars väggklocka med samma ömhet. Den senare måste ju dras upp också, men armbandsklockan är ändå så modern att den drivs med batteri. Allt annat är  numera digitalt. Tidsangivelser får vi från telefoner och datorer, som ställer om sig själva.

Som vanligt började vi prata om hur det var förr. Jag fick min första klocka, när jag fyllde tio år. Det var stort. Men maken, som är några år äldre och vuxit upp i en liten by (tre gårdar) i Lappland, kommer inte ihåg någon annan klocka än en väggklocka i sitt hem. Och han uppfattar att, när han var liten, en mest rättade sig efter ljuset och korna i lagården, när man klev upp på morgnarna.

Det finns andra sätt att mäta tiden. I naturprogrammet i TV förra veckan handlade det om skog, gammelskog närmare bestämt. Där kunde man begrunda tidens gång under tusen år och mer, genom att beskåda gamla, fallna och multnande träd. Det är fantastiska perspektiv. Varje dag klickar jag på Naturarvets sajt för att bevara gammelskog, http://naturarvet.se/. Det är en skön känsla att jag något lite kan bidra till att vi kan bevara denna eviga tidsmätare.

Vi åkte ut till stugan, för att göra undan en del sysslor i trädgården inför vintern. Tidens gång blir också där så påtaglig under den här årstiden. Gulnade blad och överblommade plantor ska forslas till komposten för att ge liv åt nya växter till våren. Ett evigt kretslopp. Jag tog en bild på en gammal stubbe, övervuxen med svampar och mossor. Trädet, en tall, som en gång var rotad här, föll för sågen, när vi ganska nyligen skaffat vårt smultronställe. Vi ville ha mer ljus omkring oss. Efter de nästan tjugo år, som gått, ser nu stubben ut så här. Övervuxen av mossor och svampar, som hyser diverse små djur, bidrar den fortfarande till naturens mångfald. Oberoende av tidens gång.

Kulturmänniskor

Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)

Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT

Födelsedag och höstväder

Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.

Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!