Kajsa Kavat

Det här är en bok, som jag läst om många gånger. En kär och älskad bok, med numera kladdiga sidor, sliten pärm och märken efter blyertspennor, från en tid när min syster och jag lekte bibliotek, när vi var små.

Jag fick den här boken när jag var åtta år och hade börjat i andra klass i folkskolan. Det var 1950, ett år då många smittsamma sjukdomar florerade, bl.a. polio, eller barnförlamning, som en sa på den tiden. Dessutom var scharlakansfeber en epidemisk sjukdom, som en blev inlagt på Epidemisjukhuset i Borås, om en drabbades av den. Vilket jag blev.

På den tiden hade vi provinsialläkare i Kinna. Det var före vårdcentralernas tid. Dr Regnér, som han hette, kom också hem till sina patienter, när en blev akut sjuk. Så även till oss, när jag fick hög feber och smultronröd tunga. Det fanns inget att välja på. Det blev ambulans direkt till Borås, det fanns inget att välja på. Mamma hade packat en väska med lite saker, bl.a. den nya boken om Kajsa Kavat och andra berättelser.

Men väl framme och installerade, avslöjades det ledsamma, att på grund av smittorisken, kunde en inte ta med sig saker in på salen, om man ville ha med sig dessa saker hem igen. Och inte ville jag lämna boken om Kajsa Kavat, som jag precis hade börjat läsa i. Den fick vackert följa med mamma hem igen.

I helgen har vår sondotter, Tilda och hennes pojkvän hälsat på. Tilda, som är intresserad av vad vi har i våra bokhyllor, hittade boken om Kajsa Kavat. Jag berättade historien ovan för henne. "Läste du den här boken, när du var åtta år" säger Tilda. "Javisst, jag började läsa, när jag var fem", säger jag.
Det hör till saken att Tilda jobbar f.n. som elevassistent på en skola i hemkommunen. "Ja, men den är ju tjock, den här boken!" utbrister Tilda. Det visar sig att Tildas erfarenhet säger att dagens åttaåringar inte orkar läsa en sagobok på ett normalt antal sidor och utan bilder på varje sida. Böckerna ska vara tunna och med lite text. När jag var åtta år, tyckte jag att sådana böcker var tråkiga.

Jag blev minst sagt förvånad. Att läsa böcker, var en av min barndoms främsta sysselsättningar. Lyckan, när en fick en ny bok, upptäckterna en gjorde på biblioteket, att ligga med ficklampa under täcket och läsa, när lampan egentligen skulle vara släckt. Allt detta unnar jag dagens barn av hela mitt hjärta.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!

Fler reaböcker

Under den gångna helgen besökte vi dottern i Stockholm. Det blev några fina dagar med besök hos goda vänner, fina middagar både på restaurang och tillsammans med dottern och ytterligare vänner hemma i Fruängen. Och på söndagen hann vi med några timmar på Skansen i det fina vädret. Det blev inte av att jag tog några bilder, som jag hade tänkt, så det blir inget blogginlägg om den turen.

Igår, när vi varit ute i stugan och fyllt på fågelmataren, åkte vi på hemvägen förbi COOP för att fylla på förråden igen. På Coop har de också bokrea. Maken ville ta sig en titt. Han hade sett i katalogen att Allt om Mats Fredagsgourmet hade kommit i en ny upplaga, sedan vi köpt de böckerna senast.

Vi har redan, när vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet, sagt att om vi köper nya böcker, måste vi börja göra oss av med en del gamla. Det har ju förstås inte blivit av. Men nu ska det ske. Vi började med att ta med några tomma fruktlådor från COOP. Alltid något!

Det blev tre nya böcker i alla fall. Alla tre är makens val. Inte så svårt att förstå vilka intressen han har!

Bokrea igen

Dimman lättar, solen börjar titta fram, tvättmaskinerna går för fullt i källaren och vi drar i väg till bokhandeln första readagen. Lite av en tradition, även om det inte är så tjockt med folk, som förr. Men tillräckligt många, för att det skulle kännas lite stämning.

Ganska bra utbud av skönlitteratur, så vi höll oss till det utom den sista valda. Så här blev det:

Elsie Johansson, ett kärt återseende. Det är länge sedan jag läste något av henne. Den här boken hade jag inte hört talas om, men av baksidestexten att döma är det ett innehåll, som verkar passa mig.

Inte heller denna roman av Anneli Jordahl, hade jag hört talas om, i varje fall kommer jag inte ihåg att jag hört något om den. Jag har läst en del av hennes böcker om klass, men att hon också skrivit om klassamhället i romanform var något nytt. Det ska bli spännande att läsa den.

Professor Persson är en av våra skickligaste författare av kriminalromaner. Det är vi överens om, jag och maken. Den senare har för övrigt nupit till sig den här boken och börjat läsa redan en halvtimme efter vi kommit hem.

Här kommer en kollega till GW i kriminologbranschen. Christoffer Carlsson blev känd för oss i en TV-serie med deckarförfattare som gick härom året. Carlsson skriver också mycket skickligt  och spännande.

Senaste nobelpristagaren blev också representerad i vår samling. Den enda utländska författaren idag. Men det kanske blir några fler böcker innan rean är slut.

När vi flyttade till den här lägenheten för snart femton år sedan, bestämde vi att vi inte skulle köpa fler nya böcker utan att göra oss av med några gamla. Det har förstås inte blivit av. Men nu måste det snart ske. Våra hyllor är "knôkafulla", som vi säger på vårt vilda tungomål. 

Lovebombing!

Jag är lycklig ägare till en I-phone, ärvd av dottern, som ville ha en nyare upplaga. Det är ganska trevligt, det kommer små intressanta meddelanden då och då. Som t.ex. nu ikväll, när vi sitter vid matbordet och njuter av den goda gös med tillbehör, tillagat av maken. Ett pling i telefonen uppmärksammar oss på att det är något på gång. Kanske ett meddelande från son och sonhustru, som är på väg hem från New York och ska landa på Landvetter i morgon förmiddag. Nej, inte då! Det är från Halebop, som uppmanar mig att "kärleksbomba"! Tänka sig! "Jag har ju kärleksbombat dig i snart femtiotre år" säger jag till maken. "Jag är som en krater", säger han. Jag för min del tänker mig att i en varm krater blommar också de hetaste växterna, trots att kratern borde ha svalnat för länge sedan. Men vårdar en sina odlingar så.........

Ung pionjär nr 2

Jag trodde inte att jag hade någon bild, tagen på min arbetsplats i Kalmar. Men tro det eller ej - när jag rotade i bokhyllan för att se vad det var, som fanns i några pärmar högst upp, och öppnade den översta, dammtäckta pärmen, hittade jag det här fotot.

Den 1 december 1969 flyttade vi in i lägenheten på Kungsgårdsvägen i Kalmar. Flytten hade föregåtts av den hel del bekymmer, som jag inte ska gå in på här, bara beskriva känslan av lättnad, när vi äntligen kom på plats. Våra små pojkar var två och ett halvt år, respektive knappt tre månader gamla. Att vi hamnade i Kalmar berodde på att maken fick en chans till samma jobb som tidigare, men med ett mycket mindre och därmed mer lätthanterligt arbetsfält. Kalmar län var till ytan ungefär lika stort som den minsta kommunen i Norrbotten.

Jag behövde inte söka jobb, jag blev själv uppsökt av några chefer inom landstinget. Det var fortfarande brist på socionomer. Första erbjudandet kom från rehabkliniken på lasarettet, där man sökte en kurator. Två förslag fick jag från sociala avdelningen, en kuratorstjänst vid "omsorgen", dvs att jobba med "utvecklingsstörda", som det hette på den tiden. Under sociala avdelningen sorterade också Familjereådgivningen, och det var där jag hamnade.

Jag visste väldigt lite om familjerådgivning, när jag började där 1 mars 1970. I Kalmar var det dessutom de första åren familjerådgivarna som skötte abortrådgivningen. Det var före de fria aborternas tid och jag var inte intresserad av att bidra till avslag av ansökningar. Jag hade länge varit klar över att det måste vara kvinnans rätt att avgöra hur hon ville ha det. Men jag lugnades med att läkarna som skrev de medicinska utlåtandena alltid tillstyrkte med s.k. tvåläkarintyg, och då behövdes inte Socialstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd krävdes endast vid sena aborter. Så jag accepterade jobbet.

Vi var bara tre anställda på FR de första åren. Två familjerådgivare, varav en var föreståndare och en sekreterare. Arbetet var som sagt helt nytt för mig. Det blev många abortutredningar till att börja med, innan jag fick börja med samtalsbehandling på riktigt. Min föreståndare hade inte heller jobbat så länge. Innan hon började, hade hon jobbat på Arbetsvården, som det hette då. Vi fick handledning en gång i månaden av en erfaren familjerådgivare från Stockholm och så småningom utvecklades verksamheten. Pionjärarbete var det även här.

Jag har aldrig varken förr eller senare gått på så många kurser och haft så mycket fortbildning, som under de drygt tolv åren på Familjerådgivningen i Kalmar. Det var studiedagar med de yrkesföreningar som fanns, dels landstingens byråer och kyrkans, det var fortbildning i olika ämnen - jag gick två kurser i sexologi, anordnade av RFSU, det var gruppterapiutbildningar, coterapi (inte så illa som det låter) dvs att jobba i par med en kollega, egen terapi och handledning i olika former. Även handledarutbildning förstås.

Efter några år blev jag själv föreståndare. Då hade vi blivit tre familjerådgivare och under en period också två sekreterare. Så småningom avvecklades abortverksamheten och togs över, som det borde varit från början, av kuratorer vid gynekologikliniken. Och senare blev vi helt bortkopplade från lasarettet, även när det gäller lokaler och flyttade in i en gammal våning mitt i centrum. Vi hade också filialer i bl.a. Emmaboda och Oskarshamn och mot slutet av min anställning var jag också föreståndare för FR i Västervik.

Fotot då? Jo, det är faktiskt taget av sjukhusfotografen för en artikel i landstingets tidning, där vår verksamhet skulle beskrivas. Jag hade glömt att det fotot fanns. Det låg i en pärm med gamla vistexter och ett och annat. Där låg också ett allsångshäfte som mina nära och kära sammanställt till min 50-dag ca tjugo år senare. Var originalet finns vet jag inte. Kanske hos min bror, som jag tror har tryckt häftet ifråga.

En ung pionjär

Jag har märkt att jag mycket sällan, eller för att inte säga aldrig, har skrivit blogginlägg om mitt yrkesliv. Ett yrkesliv, som har varit långt och rikt. Nu, när jag är pensionär sedan åtta år, börjar det också lägga sig en skugga över det. Jag har inte heller många foton från mina arbetsplatser, som kan väcka minnen till liv. Men trots allt tänker jag ofta på saker som hänt på jobbet. Och jag har kontakt med flera gamla arbetskamrater.

När jag hittade en bild från min första fasta tjänst, tyckte jag ändå att jag fick en anledning att skriva några rader om detta. Jag tycker att jag ser obegripligt ung ut. Jag tror att året kan vara 1967 eller -68.

Jag började det här jobbet i januari 1966. Då skulle jag fylla 24 år till våren och var nyutexaminerad socionom. Det vill säga, examinerad var jag faktiskt inte. Jag hade en uppsats och en muntlig tenta kvar. Men det ska jag återkomma till.

1965 i mars, flyttade vi från Göteborg till Luleå. Maken hade fått jobb i Norrbotten och jag fick lov att göra min långa praktik från mars till september på socialbyrån i Luleå. I september fick jag åka tillbaka till Göteborg, för att avsluta mina studier. Under hösten skulle jag också försöka få jobb i Norrbotten.

Jag sökte två jobb och fick båda två. Det som lät mest intressant var en anställning som skolkurator. Kruxet var att jobbet var i Boden. Men makens jobb omfattade hela Norrbotten och han hade kontoret hemma, så vi kunde lika gärna bo i Boden. Och cheferna på skolförvaltningen verkade angelägna om att få tjänsten besatt och skaffade lägenhet åt oss i ett alldeles nybyggt hus.

Det visade sig bli ett pionjärarbete. Tjänsten hade inrättats ett och ett halvt år tidigare, men bara varit besatt den första terminen. Sedan hade den varit vakant i ett år. Rektorer och lärare visste nog inte riktigt vad de skulle ha mig till. Skolkuratorer var ett relativt nytt påfund. Jag fick försöka hitta arbetsuppgifter själv.

Jag har alltså upplevt att vara pionjär. Det var inte alltid så lätt. Men så småningom gick det ganska bra med jobbet. Sen hände det andra trevliga tilldragelser. Någon gång på sensommaren förstod jag att jag var gravid. Då insåg jag att jag måste ta tag i uppsats och tenta, för när barnet var fött, skulle det väl aldrig bli av. Uppsatsen skrev jag under vintern och fick den godkänd. Vid påsktid reste jag ner till Göteborg och tenterade i socialpolitik för lektor Andersson. När han hade förklarat sig nöjd över mina svar på hans frågor, tittade han vänligt på mig och min stora mage och sa: "Ni ska väl arbeta?"

Jo, nog skulle jag arbeta. Mödrapenningen, som det hette på den tiden räckte bara ett halvår. Det blev att skaffa barnflicka, dagis var förbehållet för ensamma föräldrar. Jag tyckte jag blev en rätt bra skolkurator med tiden. Vi hade inte något organiserat elevvårdsarbete från början, var och en gjorde sitt. Men så småningom fick vi igång ett riktigt bra team. Bilden ovan är tagen vid ett sådant teammöte. Killen bredvid mig var obsklasslärare och jag tror att det var en syolärare som tog bilden.

Det blev fyra år och ett barn till i Boden. Sedan drog vi iväg till Kalmar. Men det är en senare historia. Kanske berättar jag den också, om andan faller på.