Det blev fel

Det uppstod ett långt tomt utrymme i slutet på mitt förra inlägg. Det hände när jag lade in bilderna och jag har inte lyckats få bort det. Men scrolla bara neråt så kommer kommentarraden så småningom!

En kärlekshistoria

Det här är min mamma, Dagmar Viola All, född den 21 april 1920. Bilden är tagen inför hennes konfirmation, när hon var fjorton år 1934. Hon har ganska nyligen fått klippa av sina långa svarta flätor och fått en ny modern shinglad frisyr. Vid den här tiden hade min pappa, Karl Gottfrid Karlsson från Andorslid i Örby redan "upptäckt" henne. Han hade sett henne något år tidigare på scenen i IOGT:s ordenshus i Kinna, när hon sjöng "Där de milsvida skogarna susa". Han hade aldrig sett eller hört något så vackert och bestämde sig för att "Den tösa ska jag ha". Själv hade han hunnit upp i tjugoårsåldern, så han förstod att han måste vänta ett tag.

När Dagmar var så där en sexton, sjutton år, började Kalle uppvakta henne. Det skedde uppenbarligen i IOGT, där Dagmar varit medlem sedan mycket unga år och Kalle från tjugoårsåldern. Efter vad jag kommer ihåg, fick han följa henne hem efter en danskväll i Viljans Park i Fritsla

De blev snabbt ett par, trots att mamma Selma tyckte att Kalle var i äldsta laget för hennes lilla flicka. "Den gamle!" lär hon ha sagt när hon fick veta ett de bestämt sig för varandra. Bilden här bredvid med Dagmar och Kalle i folkdräkter, togs i samband med deras förlovning 1938. Jag tycker så mycket om den här bilden. Kalle ser så stolt ut och Dagmar står bredvid honom med ett lyckligt leende på läpparna.

På äldre dar lät hon sig intervjuas av Niclas Sennerteg (då på Radio 7, numera Borås Tidning). Han var intresserad av att höra om hennes upplevelser under tiden för andra världskriget. I detta sammanhang fick Dagmar frågan vad hon fastnade för hos Kalle. Hon fnittrade lite och så sa hon "Han såg ju bra ut och så dansade han bra". Och visst är Kalle väldigt snygg på den här bilden!

De gifte sig den 19 september 1939. Har det någon gång funnits en vackrare brud?! Svaret på den retoriska frågan hade Kalle: "Nej, aldrig!" Och den uppfattningen behöll han hela livet. När min syster och jag i tonåren började använda make-up, uttryckte han sitt ogillande. "Eran mamma behöver inte sånt där. Hon är vacker ändå. Det enda skönhetsmedel hon använder är en pincett att plocka ögonbrynen med!" Hans döttrar hade inte chans att mäta sig med hans älskade.

Men tiden för deras giftermål var en orostid. De hade inte varit gifta mer än några veckor förrän Kalle blev inkallad. Om detta och mycket annat ska jag berätta i kommande inlägg. Jag nöjer mig med romantiken denna gång.

Luktar det i kören?

Jag tittade i kväll på det nya TV-programmet med Magnus Uggla. Han sa att han var uppväxt med en mamma som sjöng i kör och påstod därvid att det finns en speciell doft - lukt (?) i körer. Inte särskild angenäm enligt Uggla! Måste kolla på tisdag hur det är med den saken. Nu verkar det som jag återfått luktsinnet!

Glad överraskning

Förkylningen börjar ge sig, men jag har inte varit tillräckligt kurant för att ge mig ut att köra bil till Småland. Dom vill förresten inte att jag kommer och smittar ner dom inför påskens fjällresor. Däremot blev jag glatt överraskad över möjligheten att själv få komma ut och resa andra hälften av april.

Jag har en gammal god vän sedan studietiden i Göteborg, Ingalill. Hon och hennes man Jan tyckte att dom ville bo utomlands några år och tog sig för att flytta till Collmar i Alsace, Frankrike. I julas bjöd dom oss att komma dit som vid den här tiden och vi var beredda att åka, men flygpriserna steg drastiskt och vi tyckte inte att vi hade råd. Nu ringer Ingalill från Göteborg, där dom har sin villa kvar, och erbjöd oss att följa med i deras bil, när dom åker tillbaka om en knapp månad. Det blir ju lite enklare och då kan vi åka tåg och flyga billighetsflyg på hemvägen, vilket inte gick att få ihop med ditvägen.

Jag blev så glad och förkylningen kändes med ens lättare. Vi har varit i Collmar och Alsace tidigare och det ska bli riktigt roligt att få komma dit igen.

Förkylt!

Här sitter jag i min ensamhet och deppar. Maken har just travat iväg till teatern. Det skulle jag också ha gjort om jag inte hade åkt på en riktig dunderförkylning. Ögon och nästa rinner, lukt och smak försvinner och kroppen känns tung och allmänt eländig. Typiskt! Jag som inte varit förkyld på hela vintern och så åker jag på det just denna helg, som är helplanerad. Förutom teatern i kväll har vi bjudit gäster till i morgon kväll och på lördag är det tänkt att vi ska åka till barn och barnbarn i Småland. Bara roligheter........ men jag har ju redan missat den första. Tyck lite synd om mig, va!

Mormors kaktus

I måndags var det säsongspremiär för radioprogrammet Odla med P1. Det är alltid lika välkommet. Det rycker i påtarfingrarna, nu vill man verkligen komma igång i det nystädade växthuset.

I programmet flaggade dom för att man skulle skicka in bilder och beskrivningar på gamla krukväxter, som inte skulle vara yngre än från 60-talet. Mormors kaktus har funnits så länge jag minns. Mitt exemplar är resultatet av några sticklingar, som jag fick av min svägerska som då bodde i vårt föräldrahem, där kaktusen stod kvar efter mormor. Mitt exemplar är alltså över 30 år gammalt. Kaktusen har hängt med i alla våra flyttningar och nu står den i stugan. I somras blommade den så här överdådigt.

Jag känner mig så lycklig när den slösar med sina vackra blommor. Hoppas den kommer lika fint i år!

Jag hittade ett brev.....

bland mammas efterlämnade papper i chiffonjèn. Ett brev som hon fått av sin första skolfröken, som flyttat från Kinna, men som den duktiga skolflicka mamma var, hon tydligen haft kontakt med. Av brevets datering att döma var mamma tio år när hon fått svar från sin fröken. Brevet säger en del om den lilla flickan Dagmar, men också en del om den ensamma småskollärarinnan på landet. Så här står det i brevet:
Hovgårds skola d. 13 okt -30
Min lilla Dagmar!
Hjärtinnerligt tack för Ditt lilla rara brev! Du kan inte tro så glad jag blev, då jag såg, att ni inte hunnit glömma bort mig där oppe i Västergötland. Själv tänker jag så ofta på mina pojkar och flickor i Kinna. Det var ju så roligt att arbeta tillsammans med er. Men det tycker nog också er nya fröken, förmodar jag.
I min skola här har jag bara 14 barn och det är ändå 4 klasser tillsammans. Men det är så glest bebyggt här. Själv har jag mer än 5 minuters väg till närmaste granne och bortåt ½ mil till närmaste handelsbod. Det kan Du knappast göra Dig en föreställning om, lilla Dagmar. Och det är inte alltid roligt att ha så långa avstånd vart man skall. Men under sommaren är det mycket vackert här - skog och sjö.
Nu ber jag om mina hälsningar till er allesammans i min förra klass. Hoppas att ni allesammans mår bra och växer och blir stora och duktiga pojkar och flickor.
Till sista får Du hela fånget fullt av hjärtevarma hälsningar från Din förra lärarinna
Gertrud Ernby