Liljekonvaljen blommar

Liljekonvaljerna blommar nu för fullt i slänten på vår tomt. Konvaljer har varit en av mina favoritblommor sedan jag var barn. Det var en årlig tradition att gå till "Bosgårn's hage" hemma i Örby och plocka liljekonvaljer vid tiden för Mors Dag. Jag minns att jag tyckte det var så vackert i hagen och på vägen dit. Det grönskade och blommade och vid något tillfälle utefter vägen stannade vi och pappa skar sälgpipor åt oss. Jag minns att vid ett tillfälle hittade vi en fasanhöna som låg på ägg. Hon flyttade sig inte, låg alldeles stilla, fastän vi var alldeles intill henne.

Konvaljen har följt mig genom åren och när min själs älskade och jag bestämde oss för att gifta oss skulle det förstås vara konvaljer i brudbuketten. Inte för att vi skulle ha något bröllop! Nej, det skulle ske i all enkelhet en torsdagsförmiddag på rådhuset i Göteborg men fotografera oss skulle vi och brudbukett skulle jag ha. Jag önskade konvaljer och violer, vilket maken hade beställt i en blomsteraffär vid Redbergsplatsen. Han hade dock inte sagt att det skulle vara en brudbukett och när detta gick upp för blomsterhandlaren ville denne ha ta lite tid på sig att ordna till något för mig att hålla i. "Och så ska ju ni ha en vit blomma i knapphålet" sa han till brudgummen. "Ska jag?" sa brudgummen. "Jajamen", sa blomsterhandlaren och tryckte en vit nejlika i kavajslagets knapphål.
Detta tog ju lite tid, så vi insåg att vi inte skulle hinna med spårvagnen till rådhuset, som vi tänkt, utan vi fick ta en taxi. Maken satt och fingrade lite besvärat på nejlikan och när vi var framme och hade betalat taxin, överlämnade han blomman med en suverän gest till taxichauffören. "Ska jag ha den!?" sa chaffisen förundrat. "Varsågod" sa maken och sedan klev vi in till borgmästare Wilkens och blev vederbörligt vigda. Sedan stack vi till fotografen och därefter åkte vi på bröllopsresa till Norge. Denna stora händelse i livet ägde rum för snart fyrtiofem år sedan.
Här är bildbeviset, konvaljer i buketten, men ingen vit nejlika i knapphålet!

I helgen åkte vi till Småland

Under den gångna helgen tog vi en tur till Sävsjö för att hälsa på våra söner med familjer. Som vanligt mysigt att få träffa barn och barnbarn, även om vi missade Tilda som var på skolresa på Gotland. Tyvärr glömde jag ta fram kameran hos Mattias, men några bilder blev det hos Daniel. Den inbitne fiskaren, Kalle, tog med oss på en båttur i Vallsjön. Han skötte både båt och fiskeredskap. För egen del hängde jag bara med och njöt av allt vackert utefter stränderna och fågellivet förstås.

Någon fisk blev det inte denna gång, men Kalle utlovar att det kommer, man får inte ge sig!

Emil ägnar en hel del tid åt dataspel, av vilket hans farmor fattar noll och intet.

Sonen, mästerkocken, laddar sin stora grill med bamsiga kycklingar.....

.... som han penslar med egenhändigt blandad glaze ("fråga mig inte vad jag har i, för det minns jag inte!"). Hans fingertoppskänsla när det gäller kryddning är outstanding och kycklingarna, tillsammans med rostade grönsaker, ugnsstekta små potatisar och en kryddstark sås, vars namn jag inte kommer ihåg, blev en underbar måltid.

Tack för en mysig helg!

Händiga Herrn

Jag fick lust att skriva några berömmande ord om maken, som jag levt med nu i fyrtiosex år. Han är faktiskt väldigt händig. När vi flyttar ut till stugan på våren liksom spritter det i honom av verksamhetslust och det ena projektet efter det andra startas. Ett av de senaste är att lägga gångar av jämtländsk skiffer. Detta är ett jobb som kräver sin man. Först ska han gräva en grop för varje platta och ta upp rötter och ojämna stenar.

Sedan ska han lägga tillbaka stenarna och krossa dom så han får ett jämnare underlag.......

...... sen fyller han med sand och jämnar ut med hjälp av plana bräder och vattenpass.

Sist lägger han ut plattorna och jämnar till med matjord, där han sår i nytt gräs. Snyggt, va?!

Bloggtorka

Vi häckar ute i stugan och är inte så mycket i stan så därför blir det inga inlägg. I morgon ska jag i alla fall vara inne och tvätta och då ska jag berätta lite om vad som hänt sedan sist. vi har inte varit i stugan hela tiden...

Vinet har kommit

Våra franska vänner har landat i Göteborg för sommaren. Med sig i den fullastade bilen hade dom våra viner som vi köpte när vi besökte dom i Colmar. Så här fin förpackar alsacarna sina rariteter. Vi köpte muscat, riesling och gewurtstraminer samt ett par buteljer av Alsaces mousserande vin som kallas Cremant. Detta blir något att se fram emot till sommarens fester.

Gökotta

I fredags stack vi iväg till Horn i Södra Östergötland för att fira gökotta med vännerna Georg och Sonja och Lasse och Gugge. Vi hörde på morgonens väderrapport att nattens lägsta temperatur hade uppmätts just i Horn. Ett köldhål med andra ord. Vi anlände framåt kvällningen till Georgs och Sonjas trivsamma torp, Solberget. Välkomnades med en välsmakande gulaschsoppa och gick till sängs relativt tidigt för att orka upp någorlunda tidigt på morgonen.

Som vanligt börjar vi gökottemorgonen med att gå en promenad. Detta för att bli lagom hungriga till den spännande "hopaläggefrukosten". Denna vackra och kyliga morgon fick vi sällskap av ett gäng stutar, som verkade gilla att få besök.

Väl hemkomna började vi förbereda frukosten, som förvarats i denna fina jordkällare under natten. I vår tradition ingår att vi tar med oss lite av varje hemifrån, men någon form av sill och lax, lite skinka, sallader, ost och bröd brukar alltid ingå.

Måltiden brukar ta några timmar. Lite snaps och öl till sillen hör till. en och annan snapsvisa brukar det också bli. I år hade Sonja gjort en tipspromenad som vi avverkade fram mot eftermiddagen och så bastu som vanligt.

Dessförinnan hann herrklubben med att genomföra sitt årsmöte.....

medan flickorna slappade på bastualtanen.

Vi håller fast vid vår gökottetradition som uppstod en gång när vi var arbetskamrater på Ädelfors Folkhögskola. Numera bor vi sedan sjutton år långt ifrån varandra, men för femton år sedan återupptog vi traditionen och träffas alltså under dessa trevliga former en gång om året när våren är som vackrast. Ingenting får hindra dess träffar. De har kommit att bli viktiga för oss alla.

Hundvakt

Vi lever just nu ett hundliv. Min käre bror med hustru har dumpat sin hund hos oss, när dom

åker skidor vid Riksgränsen. Hunden ifråga är en tvåårig tik, Sally, en blandning mellan golden och labrador retriever. Sally präglas av framför allt två egenskaper: en makalös energi och stor tillgivenhet. Hon har direkt accepterat maken och mig som sina flockledare. Hon är mycket uppmärksam på vad vi har för oss och håller noga reda på var vi befinner oss när vi är ute och släpper henne lös. Som väl är kommer hon snabbt på inkallning och blir oerhört glad när vi berömmer henne.
Favoritsysselsättningarna är tre: 1. Bada, 2. gräva efter pinnar och stenar, som hon uppfordrar oss att kasta, 3. Jaga ekorrar.
Det är riktigt roligt att ha en hund i huset igen. Det är ju inte första gången för oss.

Vår första gemensamma hund var en Golden retriever. Han var född 1966 och var alltså äldre än alla våra barn. Rasen var ovanlig på den tiden och han tillhörde den första valpkull av golden som föddes i Norrbotten, där vi då bodde. Maken tyckte att han skulle ha ett litterärt namn och döpte honom till Buck efter Jack Londons Varghunden. Buck blev till stor glädje för oss under närmare tretton år. Han blev en trogen träningskamrat till maken, som under åren i Norrbotten tävlade i längdskidåkning och han älskade att dra pulkan med småbarnen. Han var oerhört vänlig mot alla och skällde praktiskt taget aldrig. Han var ju en apporthund och ville gärna vara nyttig och bära saker, allt från soppåsen till sitt koppel. Bilden är tagen 1974 när vi tältade i Härjedalens vildmark på hemväg till Kalmar från Gällivare. Sista året han levde fick han äta hjärtmedicin och 1978 tog det slut.


Vi tänkte inte skaffa någon ny hund efter Buck.
Vi var övertygade om att han aldrig skulle kunna ersättas. Men efter ett år saknade vi hundlivet och det fick bli en ny valp. Denna gång en berner sennenhund som vi döpte till Bamse.
Han kom till oss sommaren 1979. Om Buck hade varit mest präglad på sin husse, blev Bamse mer min hund. Han var ju en riktig "Karo-hund", ville helst hålla sig hemma (om det inte fanns någon löptik i närheten förstås), och var inte särskilt intresserad av löpträning eller skidåkning. Han var mest intresserad av att valla oss när vi var ute i skogen och höll sig sist för att hålla ihop sin flock.
Bamse var också en mycket vänlig hund, som inte gjorde en fluga förnär. Han kunde dock verka respektingivande med sin storlek och sitt grova skall, när det dök upp någon främmande. Men han behandlade alla varelser med ömhet från småbarn och kattungar till igelkottar och skator.
När Bamse var nio år fick han cancer i munnen. Det gick inte att bota så han fick lämna detta jordelivet.
Bilden är tagen vid Iglasjön, Gullaboås, i södra Kalmar län, där vi hade ett torp, Hyltan, vid den här tiden. Bamse var som alla valpar så jättesöt med sin ulliga päls, vackert tecknad och varma bruna ögon.
Sedan dess har vi inte haft någon mer hund, men vi lånar andras ibland och därför är det trevligt att ha Sally hos oss nu några dagar.