Stavar och kvinnokraft

När temperaturen stigit till -8 tog vi oss för att gå ut en sväng. Det blev en runda med stavarna i alla fall, fast det tog emot. Det var lite för kallt för de vanliga handskarna, så jag tog ett par vantar, som jag tog fram ur gömmorna i fredags när vi skulle gå till vinprovningen.

Jag har aldrig tidigare använt dessa vantar. De har legat i samma plastpåse sedan jag fick dem någon gång på 70-talet. På plastpåsen står mitt namn i punktskrift. Hon som stickade dem en gång hette Valborg Jonsson och bodde på Öland. Hon var blind sedan barndomen och hade en gång lärt sig sticka när hon gick på Tomteboda blindinstitut.

Jag har velat och vill fortfarande bevara dessa vantar så gott som orörda. Jag har själv stickat ganska mycket mönsterstickning och vet hur koncentrerad man måste vara för att inte räkna fel och tappa bort sig i mönstret. Valborg behärskade denna konst till fulländning. Vantarna är stickade i tunt yllegarn och synnerligen välgjorda, jämna och täta.

Jag kände mig lite högtidlig, när jag drog på mig dom i fredags kväll. Idag fick dom följa med ut med stavarna. Men nu är dom till baka i plastpåsen i linneskåpet att bevaras som ytterligare ett exempel på kvinnokraften.

Snöstorm och kakbak

Idag är det verkligen inte väder för promenad. Snön yr utanför fönstret och det verkar blåsa rejält utomhus. Det är inte att tänka på promenad för min del. Då har jag tagit mig för att baka onyttigheter. Den här kakan är faktiskt väldigt god och här delar jag med mig av receptet.


Toscarutor
20 st

1 ägg
2 dl strösocker
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1½ dl standardmjölk
100 g smält avsvalnat smör
3 äpplen

Kokostosca
50 g smält smör
2 dl kokos
4 msk vispgrädde
1 dl strösocker
½ dl sirap

Garnering
blockchoklad

Sätt ugnen på 200 grader. Klä en aluminiumform (22x28 cm) med bakplåtspapper. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda vetemjöl med bakpulver och rör ner i äggsmeten tillsammans med mjölken och smöret.
Skala och skiva äpplena tunt. Häll hälften av smeten i formen, lägg på ett lager äppelskivor och sedan resten av smeten.
Grädda i ca 15 minuter. Blanda under tiden ingredienserna till toscasmeten i en kastrull och låt sjuda några minuter. Ta ut kakan, bred på smeten och grädda ytterligare ca 15 minuter.
Skär kakan i rutor när den har svalna.
Smält blockchokladen i vattenbad och ringla över rutorna.

Jag bjöd maken på detta godis för en stund sedan. Därtill fick han kaffe med kaffeost (se tidigare inlägg) och då blev han så nöjd och glad!

Från min nostalgilåda 1

Jag har en kartong, som jag kallar min nostalgilåda. Där ligger diverse småsaker, som jag haft svårt att göra mig av med. Där ligger också en del papperslappar med små verser och annat och lite tidningsklipp. Jag fick för mig att jag skulle göra en liten serie på bloggen från min nostalgilåda. Idag skall jag presentera ett klipp, som jag tycker passar bra, när jag ändå är lite inne på mina tillkortakommanden.

Det här klippet kommer från Kamrat-Posten. Jag har inte antecknat datum, men det är nog från 1985 eller -86. Som de flesta andra föräldrar har jag också haft ambitioner för mina barn. Jag har t.ex. i likhet med mina egna föräldrar, gärna velat att barnen skulle lära sig traktera något musikinstrument. Jag kan inte precis påstå att alla mina barn varit så intresserade av detta, närmare bestämt var det bara en tredjedel av dom. Dottern tog pianolektioner ett läsår. Sen var det nog, ansåg hon. Jag körde ett bra tag med mina övertalningsförsök, det ska erkännas, men det var blankt nej. Till slut föll maken och jag till föga och insåg att det var bäst att låta henne slippa. Men som den handlingskraftiga lilla tjej hon var, när hon verkligen bestämt sig för något, hann hon skriva en insändare till KP, som publicerades senare under hösten.

Detta klipp kommer fram då och då, till allmän förnöjelse, men också som en påminnelse om det värdefulla i att ha självständiga barn.

Klicka på bilden för att förstora, så går det lättare att läsa texten.

Motionera mera

Härom dagen hörde jag på radion att någon hade gjort en intervjuundersökning om folks motionsvanor. Det visar sig att folk gärna har en tendens att överdriva hur mycket man motionerar. Det gäller tydligen i första hand det manliga släktet. Män svarar oftare t.ex. att de motionerar varje dag. Om intervjuaren pressar vederbörande och börjar fråga lite närmre, t.ex. hur ofta eller med vad, så blir det lite känsligare. En av de intervjuade svarade "jag spelar i alla fall tennis en gång i veckan". Jag erkänner gärna att jag kände mig lite träffad. Jag säger att jag har föresatsen att åtminstone ta minst en halvtimmes promenad varje dag. Det är inte så höga ambitioner, jag vet, men ändå något. Ändå hittar jag ofta en anledning att slippa - "usch vad det snöar och blåser idag" eller "jag tycker det skaver lite i halsen". Ibland skyller jag på min halux valgus, som snart ska opereras, hoppas jag. "Det blir inte så långt idag, foten värkte så mycket inatt."

Maken är inte riktigt representativ för männen i undersökningen. (Det är mer jag som liknar dom). På honom låter det så här: "Ska du gå ut idag? Jag tar nog en lite längre runda." När han säger så, tycker jag det på sätt och vis är ganska skönt, för då kan jag masa på i min egen takt. Men ibland säger han "Jag tänkte inte gå så långt idag, vi kan gå tillsammans." Då blir jag lite ambivalent. Å ena sidan tycker jag det är trevligt med sällskap och jag går faktiskt lite snabbare när han är med. Å andra sidan kan jag tänka kloka tankar och ta det i min egen takt om han flänger runt för sig själv.

Nu har jag ju emellertid mina stavar - säkrare, bra för ryggen, arbetar med hela kroppen och får upp flåset lite bättre. Det är faktiskt ganska skönt.

Maken har inte stavar. Han marscherar i sina gamla Graningekängor och får därmed lite extra tyngd. Spänstig som bara den, fast han är sju år äldre.


Hå hå, ja ja. Tänk vad det är lätt med självbedrägeri ändå!

Saknad tidning

Tänk, vad jag ibland saknar vårt gamla liv- och husorgan, Västgöta-Demokraten! Särskilt nu, när vi flyttat tillbaka till hemtrakterna. När jag flyttat hemifrån och tillsammans med maken etablerat oss i Boden och senare i Kalmar, fick jag varje jul en årsprenumeration på VD av mina föräldrar, så jag skulle kunna följa vad som hände hemmavid. Tyvärr var VD en av de första A-presstidningarna som fick stryka med i den stora tidningsslakten. Det var en sorg, som aldrig riktigt läkt. Det är aldrig bra med en enda monopoltidning.


Nu blir vi tvingade att välja den mörkblå Borås Tidning, om vi över huvud taget vill ha en lokaltidning - och det vill man ju i allmänhet. Nu kan man invända att man behöver ju inte läsa ledarsidorna, nyheterna är ju desamma. Men så enkelt är det inte. Efter att varit prenumerant i över femton år, har jag insett att även nyheter ofta är vinklade. Det handlar t.ex. om hur man prioriterar i bevakningen av olika nyheter, särskilt inom politiken. Det gäller också vilka evenemang man väljer att flagga för i förväg och därigenom ge extra reklam. Jag kan ge exempel på dessa påståenden, om någon ifrågasätter.


Det som fick mig att skriva detta inlägg, var följande.
Onsdagen den 13 januari skrev jag ett inlägg på denna blogg som jag kallade "Pass på, nu mobiliserar dom!" Det handlade om att jag tyckte att Reinfeldt och hans anhängare reagerade på kritik mot deras politik med att kalla motståndarna mot sagda politik för gnällspikar. Jag var själv rätt nöjd med mitt inlägg och beslöt skicka det till insändarsidan i BT. (Det hör till saken att jag inte har bombarderat tidningar med insändare minsann. Detta var andra gången i mitt liv.) Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta kommer nog inte in i tidningen. Och än har det inte hänt. Jag har tänkt att frågan är överspelad nu, men idag publicerades två insändare, som kritiserade oppositionen med delvis samma argument som jag fast från motsatt håll.

I år är det valår. Vi boråsare och övriga sjuhäradsbor är hänvisade till denna enda dagliga lokaltidning. Det ställer stora krav på den tidningen att för sin trovärdighets skull fördela sina gracer mellan olika partier och intressegrupper på nyhets- och insändarsidor. Men jag har låga förväntningar på att detta kommer att ske.


Tänk, vad jag saknar Västgöta-Demokraten!

För hundra år sedan

Min kära syster hade med sig några gamla fotografier att lägga till mitt förråd. Jag kunde inte undanhålla mina läsare några exempel. Jag tror att bilderna är tagna omkring 1910. Det är i vart fall före 1920, när modet radikalt förändrades. Tänk er att kanske tio år senare var dessa kvinnor kortklippta, shinglade kallades det, hade knäkorta kjolar och silkesstrumpeklädda ben. Det var en radikal förändring, till lycka för deras efterföljande. Men visst var de stiliga i dessa vackert uppsatta frisyrer, höghalsade brodyrförsedda blusar och klänningsliv och böljande kjolar, för att inte tala om hattarna.


Jag känner inte alla personerna till namnen, men de närmaste släktingarna känner jag igen.

På första bilden står min mormor Selma Gren, jag tror att hon är i 14-årsåldern, bredvid sin syster Emma.




Den stiliga kvinnan till vänster är Selmas äldsta syster Anna Gren. Jag tycker hon är så vacker och klänningen fantastisk, lägg bara märke till ärmarna! Enligt en anteckning på baksidan av bilden är Annas väninna i den rutiga blusen Jenny i Galtholmen.

Personerna på den sista bilden känner jag inte alls. Jag tog med den för att även vissa lite av herrmode. De båda paren har ju dessutom tagit på sina finaste ytterkläder hos fotografen och hattarna är ju riktiga pärlor!

Minnesord

Vi skrev ett minnesord över vår vän Jussi och skickade till BT. Det kändes rätt att visa omvärlden vad Jussi betytt för oss. Så här blev det:



In memorian

Juhani "Jussi" Junnila

Ett par veckor före jul möttes vi av beskedet att vår gode vän och granne, Jussi Junnila, hade gått bort. Vi känner stor sorg och förstämning.

När vi kom till Sävshult fanns Jussi redan där sedan många år. Vi möttes av en människa med ett stort hjärta, beredd att hjälpa och stötta oss nykomlingar. Han inbjöd till samarbete om allt som har med grannskap att göra; den gemensamma vägen, trädfällning, underhåll av maskiner och mycket annat.

Jussi var en arbetande människa. Han trivdes bäst när han hade något för händerna. Den egenskapen var till stor nytta och glädje för oss grannar. När gräsklipparen eller motorsågen fallerade, var det bara att gå över till Jussi, som hade verktyg och kunskap att fixa det mesta. Detta gällde också i yrkeslivet. Jussi arbetade i många år på Borås Energi, ett arbete som också kostade hans hälsa. När han tvingades sluta arbeta på grund av en yrkesskada, blev tillvaron svårare för Jussi. Han trivdes inte när han inte orkade arbeta fullt ut. Som grannar kunde vi nästan känna att vi gjorde honom en tjänst, när vi bad honom om hjälp.

Jussi lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans älskade stuga vid stranden av Sävshultssjön står nu mörk och tom Vi kommer alltid att bevara en plats i våra hjärtan för vännen Jussi Junnila.