Ny fredagslyrik

Dagens lyrikprogram presenterades av en ung diktare vid namn Susanne Algestam, född i Luleå, och numera bosatt i Svenljunga. Programmet hade titeln "En aborre korsar min väg", och det var precis så mystiskt som det låter.

Faktum är att både maken och jag hade lite svårt att förstå Susannes dikter. De var späckade av metaforer, vilket hon själv betonade. Problemet för mig var inte att det var mycket metaforer, problemet var att jag inte kunde föreställa mig de bilder, som alla dessa metaforer skulle illustrera. Jag brukar kunna se bilderna framför mig, när jag hör eller läser en metaforrik text, men den här gången blev det till stor del obegripligt. Jag hade svårt att få sammanhang i dikterna. Det var lite synd, för jag skulle väldigt gärna velat få den där känslan av aha - det är så hon tänker! Men tyvärr, det blev alldeles för mycket ord och för lite sammanhang för min del.

Vi fick trösta oss med den glada Kerstin (f.ö. vår värdinna på sommarvinprovningen), som förestår kaféet på kulturhuset och hennes dignande disk med gott kaffebröd och annat. Ni som finns i Borås för jämnan eller som kommer dit på besök - hälsa på i kulturhuet och titta in till Kerstin. Hennes läckerheter är väl värda ett besök!

Nakenkultur

Igår såg jag på ett fantastiskt program på SVT. Det handlade om "nakenlöpning" i Finland av alla ställen. Män och kvinnor gav sig ut på, som det syntes, en vanlig motionstävling i löpning. Det ovanliga var att alla var nakna. Efter löpning fortsatte de förstås att vara nakna i bastun. Det blev en del filosoferande om nakenhet. Jag skrev upp några citat:

"Det är oanständigt att kvinnor och män är nakna tillsammans i bastun." (Ung man)

"Nakenhet blir oanständigt först när vi föds med kläderna på." (Medelålders kvinna)

"Jag gillar att vara naken, men hatar att springa." (Medelålders man)

"En naken man är stilig att se på, men en kvinna är mer sexuell." (Medelålders kvinna)

Husmorsambitioner?

Häromdagen hörde jag på radion, att det blivit inne bland unga kvinnor att gå tillbaka till hemmafru- och husmorstiden! Det har blivit en hel bloggenre, där man utbyter recept, inredningsidéer, långkok, sylta och safta, för att inte tala om att baka - allt från grova limpor till småkakor.

Jag har märkt av detta även på denna blogg. Jag anlitar ibland susnets tjänster för att få en uppfattning om hur många och vilka som besöker mig. Jag vågar lova att de flesta för mig tidigare okända bloggare som den senaste tiden hittat till Stugtankar är kvinnor mellan tjugofem och trettiofem, som bloggar om just detta ämne. Mode är också hett bland mina besökare.

Det är ganska fascinerande. Själv har jag aldrig varit hemmafru och knappast inte heller husmor i den gamla bemärkelsen, dvs en kvinna som sköter allt som har med hushållet att göra. Och yrkestiteln husmor har jag heller aldrig burit. Att jag sedan alltid har tyckt om att laga mat, baka, handarbeta, sy snygga gardiner m.m. det är en annan sak. Och att jag som pensionär fortsätter att utveckla dessa intressen, nu när jag har tid och därför gärna skriver om det, är förvisso sant. Men jag har aldrig behövt göra hemmajobbet på egen hand. Vi har alltid delat på det i den här familjen. Och det har varit bra avkoppling från yrkeslivet.

Jag blir lite ambivalent över tankarna på detta fenomen. På ett sätt tycker jag att det är underbart att det finns ett intresse för äldre tiders matlagning, att ta vara på traditioner och att skynda långsamt i vår jäktiga tid. Men samtidigt, som den feminist jag är, kan jag bli lite rädd för att idyllisera hemmafrutiden. I textilarbetarmiljön, där jag har vuxit upp, fanns det knappast några renodlade hemmafruar. Manliga textilarbetare hade inte heller så bra löner att de hade råd att hålla sig med dylika. Nej, kvinnorna var hårt dubbelarbetande, antingen på fabrikerna eller med hemsömnad och annat. Hushållet var de oftast tvungna att sköta själva.

Idag såg jag på en av dessa bloggar, att skribenten också använde gamla redskap från 50-talet. Och visst blev jag förtjust över de fina bilderna, som hon tagit, bl.a. på sina bakredskap; hemsydda bakdukar, träkavel, och hör och häpna - en cyklonvisp!! Dessa grejer finns fortfarande i vårt hem, t.o.m cyklonvispen, som emanerar från makens ungkarlshushåll på 50-talet.

Jag är glad över tjejernas intresse för allt detta, bara de inte förlorar sig i nostalgin och gömmer sig för den verklighet vi nu lever i!

Såå bra!

Fredagslyriken på Stadsteatern i Borås har startat igen för säsongen. Det började förra veckan med uppläsning ur Kerstin Thorvalls "Jag är en grön bänk i Paris". Jag kommer inte ihåg att jag läst något av hennes lyrik tidigare, kanske någon enstaka dikt, men inte någon samling. Nu måste jag genast skaffa ett ex av denna lilla bok, för det var faktiskt riktigt, riktigt bra.

Idag bjöds vi på lyrikprgram av Karin de Frumerie och Anders Tolergård, som båda två just nu spelar i "Snart kommer tiden" på Stadsteatern. Rubriken på programmet hette "Att se sig om" och handlade om identitet. Det var ett fint urval av dikter av nya och gamla poeter och också med inslag av visor. Mycket stämningsfullt, och det hela avslutades med "Drömmarna" av Freddie Wadling.

Fredagslyriken, som nu går av stapeln i det tillfälliga Kulturhusets café, är en riktig oas i fredagsjäktet. Vilken förmån att klockan tolv på dagen sätta sig och njuta av professionella uppläsare, som lägger ner hela sin själ och känsla i det de gör. Och ingenting kostar det heller!

Jag skannade dagens program, hoppas det går att förstora så mina läsare kan se det.

Såå fint!

Härom dagen när vi tog den vanliga morgonpromenaden, gick vi förbi på Övre Kvarngatan där vi bodde för några år sedan. I ett av husen, som då såg rätt risigt ut fanns en affärslokal. Jag minns inte att där fanns någon verksamhet, när vi bodde där. Men nu är det annorlunda. Huset är numera renoverat och i lokalen har denna trevliga firma flyttat in. Butiken heter Leluma och har bara öppet två dagar i veckan. Idag tog jag med mig kameran och gick förbi på den dagliga morgonpromenaden.

Jag blir så glad av sådant här! Någon som tar sig för att tillverka vackra saker med omsorg och gott handlag. I det här fallet sticka, virka och tova underbara schalar, västar, handledsvärmare och annat av ekologiskt framställt garn. Av skyltningen att döma saluförs också fair trade-produkter. Eftersom butiken inte varit öppen, när jag gått förbi, har jag fått nöja mig med att kika på den fina skyltningen. Och den väcker trevliga minnen till liv...

... minnen från Gugges och min tid med vår firma "Fria Händer". Vi hade ingen egen affärslokal, men vi var med i Vetlandabygdens konsthantverkare, där vi kunde sälja våra alster och så åkte vi på marknader, helst hantverksmarknader förstås. Allt kom tillbaka när jag stod framför Lelumas skyltfönster. En dag ska jag gå dit när det är öppet och önska innehavaren varmt lycka till.

Var kommer vi ifrån?

Jag har alltid varit fascinerad av att tänka på mina rötter och varit nyfiken på de människor som varit före mig. Det började med min morfar, som släktforskade en del. Han reste ibland till Landsarkivet i Göteborg och han brukade berätta om vad han kommit fram till.
På det sättet fick jag och min syster lära oss att rabbla namnen på de torpare som bebott torpet Stenbäcken i Örby. Vi fick veta att vi var sjunde generationen på torpet, morfars föräldrahem där uppe i skogen. Han gick med oss i skogen och visade rester efter husgrunder från andra torp runt omkring. Och vi fick lära oss att en grop i slänten nedanför stugan, var rester efter den första "jordkulan", som anfadern Lars någon gång i slutet på 1700-talet hade fått gräva ut och lägga tak på för att ha någonstans att bo, när han kommit på obestånd och fått lämna gården Ryd.

Senare har jag försökt ta reda på mer och de senaste åren har jag mer systematiskt börjat sammanställa de uppgifter jag fått tag i, i första hand om min egen släkt. Men nu har jag den turen att vara gift med en man från en helt annan landsända, nämligen från översta Lappland, i trakterna runt Gällivare och Kiruna. Han har inte vetat så mycket om sin släkt bakåt i tiden, men har nu fått tag i uppgifter om sina anor både på mors- och farssidan. För mig är detta mycket exotiskt och spännande och samtidigt intressant, för det är ju också mina barns anor.

I två regniga dagar har jag nu ägnat mig åt att katalogisera det maken fått reda på och det är så vansinnigt spännande att jag har svårt att slita mig från datorn. Fantasin skenar iväg, när jag börjar tänka på hur deras liv kan ha tett sig. En gren på makens mormors sida är samer och det är ju lite extra spännande. Mormodern är den enda av den äldre generationen, som maken har minnen av och jag ska försöka skriva lite om henne i min serie "Urmödrarna" så småningom.

Söndagsmiddag

Efter italienresan blev vi så inspirerade av vinprovningarna, att vi hållit oss till italienskt även sedan vi kom hem. Ja, jag ska skriva om vingårdarna som vi besökte i Piemonte, men nu ska jag bara hålla mig till hemmaplan Italienskt skulle det vara, men de inhandlade röda piemontivinerna ska sparas lite. Vi tog ett vin på måfå ur hyllan på Systemet och det visade sig vara precis i vår smak. Inte från Piemonte dock, utan från Apulien, på den italienska klacken. Copertino rosso från 2004 är namnet. På baksidestexten kan man läsa att vinmakaren är en svenska, nämligen Barbro Guaccero, känd sedan 1992 och enligt etiketten, borde alla kännare av italienska viner också känna till detta namn. Det gjorde inte vi, men nu vet vi att Copertino är ett mycket gott vin. Kraftigt i smaken och passar också därför till kraftiga kötträtter. I helgen som gått, har vi provat det för andra gången. Det blev ädelostgratinerade lammkotletter med makens favoritpotatis, rösti. Själv njöt jag också säsongens sista gula kantareller, som jag hittade på mitt hemliga ställe innan vi for från stugan idag. (Ja, det är ju så att maken inte gillar svamp, så den delikatessen får jag behålla för mig själv.)
Priset på vinet? Jo, bara 69 kronor. I vår smak är detta ett fynd!