Pappa

Nu i nyårshelgen 2010/11 är det trettio år sedan vår älskade pappa gick bort. Alldeles för tidigt, det har vi alltid sagt. Varför kunde inte barnen fått behålla sin snälle, lekfulle morfar några år till. Tre av barnbarnen fick inte alls träffa honom. De var inte födda när han dog.

Det har gått trettio år, ofattbart! Jag är nu några månader äldre än han var när han lämnade oss. Trettio år, och fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag. Fortfarande kan jag känna doften från pipan han rökte, jag kan höra hans röst och känna hans starka armar och händer, när han kramade mig.

Varje nyårsfirande sen dess har alltid haft ett stänk av sorg med sig. Numera kanske mest vemod. Men också påminnelse om all nyårsaftnar som vi fick tillsammans med honom. Han var mycket traditionsbunden, när det handlade om jul och nyår. Allt skulle vara lika år från år. Och numera firar vi nyårsnatten med min bror och svägerska, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vi pratar väl inte så mycket om pappa då, men nog finns han med på ett hörn ändå.

Och mamma också, förstås!

Julklappsböcker

Vi har för vana i vår familj att ge bort böcker i julklapp. En god sed, som också fanns i mitt barndomshem. I år fick jag två, båda belönade med Augustpriset.

Av dottern fick jag Yvonne Hirdmans bok om sin mamma, "Den röda grevinnan". Den började jag läsa redan på julaftonskvällen. Jag tycker mycket om Yvonne Hirdman särskilt sedan jag hörde henne föreläsa på Viskadalens Folkhögskola för ett par år sedan. Av recentionerna och det jag läst hittills att döma, handlar boken mycket om Europas historia från slutet av 1800-talet och framåt, sett i ljuset av Yvonnes mammas levnadsöde. Spännande!

Av maken fick jag Sigrid Combüchens "Spill, en damroman". Jag hörde en intervju med författarinnen i Kulturradion-biblioteket i P1 och blev mycket intresserad. Jag ser fram emot sköna lässtunder den närmaste tiden.

Jul i bastun

Jag hade inte tänkt skriva om julpynt i år, men så läste jag något i en tidning, som fick mig att tänka till. Det handlade om att många köper nya grejer att smycka sina hem med VARJE ÅR! Jag tänkte att jag är väl väldigt mossig, som nästan aldrig köper något nytt. Det är väl i stort sett om något gammalt går sönder. Nej, jag är en traditionalist och nostalgiker, som nästa blir rörd till tårar av en gammal julbonad, som varit uppe så många gånger att den är alldeles sönderstucken i hörnen.

Så tänkte jag, när jag idag smyckade bastun och tog några bilder, för att riktigt övertyga mig om att det är alldeles rätt för vårt smultronställe.


Min farmors gamla ljusstake.


Ett litet tittskåp i en gammal vinlåda, hemforslad från Beaune för tjugo år sedan.


Jenny Nyströms tomtar och grisar på en bonad, som jag köpte i Kullzéns Tobaks- och Pappershandel i Kalmar någon gång på 70-talet

Sist tog jag en bild på det översnöade fågelbordet, som är livigt befolkat i kylan-


Nu kan julen snart komma!

Julbak

Jag gillar att baka. Kanske har mina läsare förstått detta. Nu inför julen är det några måsten, när det gäller bak. Jag har redan klarat av ett par saker, nämligen makens favoriter, kokoskakor och allas favoriter "farmorsbröd". Det senare händer att jag bakar även när det inte är jul. Men det jag åstadkommit idag gör jag bara till julen.

Detta är också en tradition från makens hem. De kallas för "jussi", som enligt maken betyder ungefär hartass. Troligen beror det på formen. Egentligen är det fel att kalla detta för bak. Jussin ska nämligen friteras i kokosfett. Jag gjorde jussin på förmiddagen och nu har de svalnat och ska in i frysen. När det blir jul tar vi fram och värmer dem och serverar dem ljumna, rullade i strösocker.

Så nu, alla mina barn och barnbarn, ni kan vara lugna. Vad det gäller jussina (eller vad det nu heter i plural) så blir det jul i år också!

Glada nyheter!

I dessa dagar, när vi översköljs av hemska nyheter om bombdåd och hot mot fred och frihet, blir jag SÅ glad över den bästa nyheten nu på morgonen. Det är Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio som meddelar följande nyhet:

Små barn mognar fortare och utvecklar sitt intellekt mer om de sjunger ofta!! Är det inte underbart?! Det har en tysk forskare kommit fram till genom att utsätta ungarna för mognadstest när de är fem år. Så enkelt och självklart. Och man kan börja redan när de ligger i magen. Själv minns jag från mina egna graviditeter att jag märkte tydliga reaktioner när jag sjöng för den sparkande klimpen därinne. När han sedan hade kommit ut och jag fortsatte att sjunga samma sånger, blev han påtagligt lugn.

Så alla som kommer i kontakt med småbarn. Uppmuntra dem att sjunga för full hals! Så får du mogna, självständiga och begåvade barn! För att inte tala om hur roligt man har. Och jag tror också att sång och musik tillsammans med andra människor är fredsbevarande. Inte kan man slåss med en som man sjunger tillsammans med!

Yrkeskvinnan

Det finns inte så många foton från mitt yrkesliv, innan jag började arbeta på folkhögskola. Jag har hittat ett enda från min första ordinarie arbetsplats, Tallboskolan i Boden. Jag var nyutexaminerad socionom och min första tjänst som sådan var den andra skolkuratorn i Boden någonsin.

Att jag blev socionom, var nog pappas idé från början. Jag hade lite vaga planer när jag gick i realskolan, allt från trädgårdsmästare till barnmorska. Men pappa tyckte jag skulle bli socionom. Det var väl en passande utbildning för ett arbetarbarn med akademiska ambitioner. Så jag sökte allmän linje, social gren på gymnasiet och gjorde ett års förpraktik (som var obligatorisk då) och kvalade in på Socialinstitutet i Göteborg.

Jag började jobbet i Boden på nyåret 1966. Det var lätt för socionomer att få jobb på 60-talet. Jag hade redan löfte om en socialassistenttjänst i Luleå, men så dök chansen att bli skolkurator upp och det verkade mer lockande.

Tjänsten hade varit besatt under ett läsår tidigare, men varit vakant ett halvår, när jag började. Få personer på skolan verkade veta vad man skulle ha en kurator till och själv var jag mycket frågande. Men det var att ta egna initiativ, så gott det gick. Det var ganska nytt med skolkuratorer över huvud taget.

Jag var inte mycket äldre än mina gymnasieelever (jag hade två högstatieskolor också). Det framgår väl av bilden, som jag tror är tagen vid en konferens med elevvårdsteamet. Killen bredvid mig heter Leif (har glömt efternamnet) och var lärare i obsklassen.

Det blev nästan fyra år i Boden. Vi hann med att få två pojkar under tiden, så det var ganska intensiva år. Sedan drog vi till Kalmar, där jag fick jobb på Familjerådgivningen, där jag också avancerade till chef, innan jag vidareutbildade mig och gjorde en ny yrkeskarriär. Mer om det den annan gång.

Glömska

Vi förde ett samtal igår över en burgundisk köttgryta, maken och jag. Samtalet handlade om glömska. Visst ligger det något i påståendet att man blir mer och mer glömsk allt eftersom åren går. Det kan vi ju omvittna var och en av oss. Man stretar emot detta faktum så gott det går, men...

Jag avslöjade för maken att jag upplevde, att i ett fall har det börjat gå lite för långt med det sviktande minnet. Jag hade hört någonting på radion, som jag tyckte var så bra att jag ville skriva om det på bloggen. Jag tänkte att jag måste skriva ner detta för att komma ihåg det.

Men nu visade sig glömskan i tre steg:
1. Jag glömde genast att skriva ner vad jag hade hört.
2. Efter någon dag kom jag ihåg att jag tänkt skriva något i bloggen. Jag kom då ihåg vad det handlade om, men inte själva citatet.
3. Fortfarande blev det inte av att skriva och igår kom jag inte ens ihåg vad det handlade om.

Så något klokt inlägg under etikett "hört och begrundat" blev det inte.

"Har du aldrig varit med om detta?" sa jag till maken.
"Nej, det tror jag inte" sa han, "men jag har nog glömt att jag har glömt!"

Håhå, jaja!