Radioföljetongen

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5630563

Jag hade tänkt, att när jag nu är konvalescent så länge, så ska jag passa på att läsa böcker. Det finns mycket oläst i våra hyllor. Nu skulle jag ha gott om tid.

Javisst, tid har jag. Men lust och ork fattas mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle bli så okoncentrerad. Om det någon allmän trötthet eller en påverkan av de morfintabletter, som jag fortfarande äter, vet jag inte. Kanske båda delarna. På samma sätt, som jag inte kommer mig för att skriva på bloggen. Veckorna går, jag tränar och blir allt bättre i knät. Det är ju det som är huvudsaken.

Men det finns ett bra sätt att kompensera bristen på läslust. Radion finns ju och med den Radioföljetongen. Och tänk vilken tur, att jag inte hunnit läsa den kritikerrosade romanen En storm kom från paradiset - en berättelse om en far av Johannes Anyuru. Nu går den som följetong i radion och jag har kunnat följa den från första början. Trots den bitvis hemska skildringen av fängelser, tortyr, och mänsklig förnedring, förmedlar den också en fantastisk upplevelse om människans enastående förmåga att anpassa sig till rådande situation och aldrig ge upp sitt mål. Romanen innehåller också ett ömsint porträtt av den åldrande fadern.

Uppläsaren är också fantastisk bra. Fredrik Ewers heter han och är skådespelare vid Göteborgs stadsteater. Hans lågmälda, inkännande läsning förstärker innehållet i boken.

Jag har upptäckt att om jag tar ett inte alldeles för svårt sudoko och koncentrerar mig på det, så håller jag också koncentrationen i lyssnandet. Jag måste alltid ha något för händerna, när jag lyssnar. Så har det alltid varit. Förr var det handarbeten, nu är det sudoko. På så sätt kan jag njuta av mycket i radion. Och att lyssna till denna fantastiska roman, augustprisnominerad är den också, har varit en sann njutning.

Moler

Idag  är det fyra veckor sedan jag opererades. Det har inte blivit mycket bloggande under den här tiden. Detta beror dels på en viss trötthet, dels på brist på inspiration, och kanske det faktum att jag fortfarande äter morfintabletter har ett visst inflytande på min koncentrationsförmåga. Nu satte jag mig i alla fall framför datorn och blev så påmind om att jag har ett inlägg till att skriva. Jag hade redan lagt in bilder från Molermuséet, som jag tänkt skriva som det sista inlägget från ön Mors i Limfjorden.

Jag hade aldrig hört talas om moler. Det visade sig vara en vit lera, som bara finns just där, vid Limfjorden i Danmark. Den här leran är grunden för de klitter som finns på Mors. Och i avlagringarna, som också består av vulkaniska asklager finns helt fantastiska fossiler och stora kristaller.

Muséet berättar om klitternas historia. Avlagringarna har från börjat skett när Jylland fortfarande var havsbotten för 55 miljoner år sedan. Man kan följa dessa miljoner års historia genom förstenade fiskar, fåglar, insekter och växter, som man funnit i leran och som man nu ställer ut i molermuséet. Där finns också världens bäst bevarade sköldpadda. Se bilden ovan.

Efter besöket på muséet, helt unikt i sitt slag, kunde man också ta en promenad till den s.k. molergraven, där man kunde se de skiktade lagren av lera. sammanlagt 60 meter tjockt. Där kunde man också få låna hackor och leta fossiler själv. Något vi dock avstod från. Men några bilder fick jag med mig.

Molermuséet var det mest sevärda av det vi upplevde på Mors. Jag har aldrig sett något liknande. Det  är inte för inte som man nu har blivit kandidat till Unescos världsarv.

Kulturarbetare

Härom dagen tog jag mig för att rota i ett skåp, där jag av någon anledning sparat gamla tidningar och tidskrifter. Där låg ett exemplar från Borås Tidning från februari 2007. Min första tanke var, "varför i all sin dar har jag sparat det här?" Men när jag öppnade tidningen förstod jag varför.

Artikeln är skriven sista terminen jag arbetade på Fristads Folkhögskola. Mina sista femton år i folhögskolevärlden avverkade jag där. Jag hann pröva på många olika uppgifter under de åren. Allt från att syssla med vanlig ämnesundervisning, bitr. studierektor, rehabilitering av äldre synskadade och skolkurator. Men bland det absolut roligaste jag sysslat med, inte bara på folkhögskolorna utan under hela min yrkeskarriär, var att tillsammans med en kollega ansvara för de kulturkvällar i arrangerade för allmänheten och folk på skolan.

Kulturkvällarna följde en tradition inom folkhögskolan. Dess uppgift var inte bara att förmedla bildning och kunskaper till de studerande, utan också erbjuda ett bildningsutbud till invånarna i närheten av skolan.

Kulturkvällarna var ett allt igenom lättsamt jobb. Både planering och genomförande. Det var spännande att ta kontakt med de medverkande vi ville ha, allt ifrån musiker och sångare i olika genrer till föreläsare i de mest skilda ämnen. Teater fanns också med i programmen och minst ett författarbesök försökte vi ordna varje säsong. Och så var det förstås också kontakten med publiken och all uppskattning vi mötte från den.

Nät jag hittade den här tidningen, blev jag både lite upprymd och vemodig. Artikeln gjordes den sista terminen jag jobbade, och jag uttrycker att jag var tacksam över att få avsluta min yrkesbana med just detta. När jag ser på bilden och ser de glada vännerna, blir jag varm i hjärtat. Vi hade väldigt roligt och denna arbetsuppgift är nog den enda jag fortfarande kan sakna ibland.

Jag var i Jante

Jag ser ofta på Facebook att många gillar och länkar till sidor, som heter "Att besegra Jante", eller "Övervinna Jante". Det verkar ha blivit väldigt populärt. Jag undrar hur många som vet var Jante ligger, eller kanske om de över huvud taget vet vad Jante är. Därför tänkte jag berätta att jag (vi) var där för knappt en månad sedan. Och vi har varit där tidigare också.

Jante är nämligen det fiktiva namnet på den lilla danska staden Nyköbing Mors. Mitt tidigare inlägg handlar om denna ö, Mors, där vi tillbringade några sköna dagar, och som jag tänkt skriva fler inlägg om. Nu kommer det andra och det ska handla om Jante eller Nyköbing, som var författaren Aksel Sandmoses födelse- och uppväxtstad.

Sandemose har beskrivit den inskränkta stämningen i Jante i romanen "En flykting korsar sitt spår", som kom ut 1933. Boken har blivit en av hans mest kända och "lagen" i Jante har kommit att förknippas med många skandinaviska småstäder. Sandemoses far var dansk och från början stavade Aksel sitt förnamn Axel och hette Nielsen i efternamn. Han flyttade så småningom till Norge och tog sin norska mors efternamn och ändrade stavningen. Under 2:a världskriget engagerade Sandemose sig i motståndsrörelsen och flydde till Sverige, men återvände till Norge och de sista åren i livet bodde han i Köpenhamn, där han dog 1965.

Sandemose räknas som en norsk författare, men dagens Nyköbingsbor är också stolta över stadens son, trots den illvilliga "lagen". Hans födelsehus är bevarat och vi sökte upp det och fann den lilla reliefen på väggen, med porträttet och "lagen" inristade.

Sedan gick vi och åt en "Sildetallrik" på äkta danskt vis på ett gemytligt ställe. Och några fördömande blickar eller ifrågasättanden eller nedslående kommentarer från dagens Nyköbingsbor, kunde vi inte märka.

Jag behöver inte citera Jantelagen här. Det är bara att googla, och mer fakta om Aksel Sandemose är också lätt att ta reda på.
Förresten är jag konvalescent, så jag ska ta det lite lugnt med både det ena och det andra. Men jag återkommer.

Vacker vemodstid

Det är slutet av augusti. Det är varmt och skönt. Kvällarna är varma och mörka, fullmånen speglar sig i sjön. Det är otroligt vackert. Men ändå känner jag ett vemod. Det har varit en skön sommar. En sådan sommar man längtar efter och hoppas på. Nu går den mot sitt slut. Men ännu är blomsterprakten skön. Värmen och det efterföljande regnet har gjort att perennerna frodas. Aldrig har stormhatt och stjärnflocka varit så höga. Flox och höstastrar står i sin fagraste skrud, liksom rosenskäran, som lockar till sig de ivrigt samlande humlorna, flitiga intill döden.

Vi upptäckte att vi hade ett humlebo i bastuväggen. Först var jag rädd att det var getingar. Vi sov en natt i bastun, när vi lånat ut vårt sovrum till ett par gäster. Jag kunde inte sova för surrandet i väggen. På morgonen upptäckte jag att det var humlor, som kröp ut och in genom en liten springa i brädfodringen. Trevligt, humlor behöver vi. Men så fridfulla, som de verkar är de inte riktigt. En dag ser jag tre små humlor sittande vid ingången. Nyfiken som jag är, går jag närmare för att se vad de håller på med. Men se, då ilsknade de till och en av dem for efter mig och råkade bita rakt över ögonlocket. Nåväl, det var andra gången i livet, jag blev biten av en humla. Första gången var väl för 50-60  år sedan. Det får man väl stå ut med.

Nu är humlorna trötta. De rör sig långsamt, men verkar samla nektar in i det sista. Snart är bara de övervintrande honorna kvar. Vi får se var de väljer sina bon. Än har de inte övergett bastuväggen.

Luktärterna är pålitliga. De blommar länge och rikligt. Deras släktingar, sockerärter och bönor går också bra på vår tomt. Jag skördade de sista igår. Det blev faktiskt så mycket att jag kunde frysa in lite, trots de minimala landen. Nu skall blad och stjälkar grävas ner och berika jorden till nästa år.
Det får bli makens jobb. Själv ska jag om ett par dagar läggas in för att operera mitt ena utslitna knä. Jag har fått veta och bereda mig på en stor operation och en ganska lång rehabilitering. Så nu flyttar vi in till stan för den här gången. Svårt att lämna stugan, när sommaren inte riktigt är slut. Vi brukar ju vänta till mitten av september. Kanske mitt vemod är starkare än vanligt just därför.

Det dröjer väl ett tag innan det blir ett nytt blogginlägg. Men jag har mycket kvar att skriva om efter sommarens upplevelser. Får väl se om jag får inspiration under den här rehabiliteringstiden, när jag inte kan göra så mycket annat. Och om jag kommer ihåg, förstås!

Danmark nu och då

Den här färjan tar oss över ett sund i Limfjorden, från jylländska fastlandet till den lilla ön Mors. Där hade vi bokat rum på Feggesunds färjekro, för att koppla av och se oss omkring lite efter flera soliga veckor i stugan.
Det var länge sen sist, som vi bilade i Danmark. Förr gjorde vi det ganska ofta om somrarna. När barnen var små och vi ville ha lite tid för oss själva, brukade vi lämna ungarna hos morfar och mormor och sedan ta färjan från Varberg över till Grenå och ta in på något ställe ett par dagar. Sedan, när barnen flugit ur boet har vi fortsatt att dra över Kattegatt eller sundet lite då och då, när andan fallit på. Men som sagt, nu är det ganska länge sedan, om man inte räknar lite turande med Fredrikshamnsfärjan, utan bil förstås.

Vi hade varit på Mors en gång tidigare. 1970 lånade vi mina föräldrars tält, lämnade 10-månadersbabyn hos mormor och morfar och for med treåringen till Jylland. Vi letade upp en campingplats inte så långt från Torups strand på västsidan. Som jag minns det blev det mycket bad vid de vidsträckta sandstränderna, men vädret var inte lika fint varje dag och vi gjorde några utflykter i trakten, bl.a. åkte vi en dag till Mors.

När vi nu kom till Mors fyrtiotre år senare, försökte vi erinra oss vad vi hade sett och varit med om förra gången. På kroen där vi bodde fanns broschyrer över sevärdheter på ön. Bl.a. hade vi besökt Kung Fegges sten. Kung Fegge var en mytisk figur, som sägs vara förebild till prins Hamlet.Nu åkte vi till öns enda stad Nyköbing Mors. Där sökte vi upp turistbyrån och frågade var stenen fanns. Det visade sig att den låg bara någon kilometer från vår kro. Vi måste titta till den på tillbakavägen. Allt efter att vi pratade blev minnena tydligare. Maken kom ihåg att vi hade rest med samma färja då som nu och passerat skylten vid vägkanten. Vi hade stannat och travat upp för trapporna halvvägs upp på den höga Fegges klit. (som jag fotograferat från ett annat håll och som jag ska skriva om i ett senare inlägg). Vid stenen hade vi fotograferat en del. Och foton blev det nu också.

Skylten var rostig och sliten. Den var nog fräschare 1970, om den ens fanns då. Jag tror det var en träskylt på den tiden.

Utsikten från klinten över Limfjordens vatten är betagande.

Och maken måste naturligtvis förevigas vid stenen med hamletinskriptionen....
vilket också skedde 1970 tillsammans med treårige Daniel. Lite har väl förändrats under fyrtiotre år!

 Daniel och hans mamma får också njuta av utsikten. Sedan sussar man gott i tältet på kvällen med Daniel med tummen i mun och den obligatoriska bomullstussen mellan fingrarna.

Det är faktiskt ganska länge sedan!

Mer från Mors kommer så småningom.

Augustikväll

En grillad laxsida, klassisk vitvinssås, kokt nypotatis, egenskördade haricot vert med smör. Innan dess en liten bruscetta med hemmagjord pesto på egenodlad basilika. Ett vitt vin inköpt på färjan hem från Fredrikshavn, Babylons Peak, Chenin Blanc. Nu är vi hemma igen, men mer från danmarksturen blir det senare på bloggen. Nu njuter vi i stugan efter åskvädret. Hur var det Evert Taube skrev? "Så saligen tyst efter nattens regn". Nu var det kvällens regn och vi njuter av vår måltid och den stundande nattens regn. För det lär nog komma, svalkande och skönt. En liten Calvados med en bit choklad är inte heller så dumt!