Julen 1986......

När julen närmar sig får jag lust att rota i lådorna med foton från förr. Jag märker att det finns hur mycket som helst av bilder på små barn, både våra egna, som nu är medelålders och på barnbarnen. Men det finns inte så mycket familjebilder, när barnen blir äldre. Nu hittade jag i alla fall några från julen 1986, när vi bodde i vårt stora funkishus i Holsby utanför Vetlanda.

Vi har alltid bott långt ifrån både mina och makens föräldrar och syskon under våra barns uppväxttid. Därför kom vi att skapa våra egna jultraditioner i vår lilla kärnfamilj. Några gånger kom mina föräldrar och lillebror resande, bland annat första julen med barn 1967 i Boden. Men det var lång resa och hände bara den gången. Sedan kom de ett par gånger till Kalmar, när vi bodde där, men mer var det inte.

1986 hade familjen börjat dela på sig. Pojkarna var sjutton och nitton år och båda hade gått i gymnasier på andra orter och hunnit vänja sig vid att vara mer självständiga. Den äldste hade dessutom stannat i Linköping, där han gått i skola. Nu hade han kommit hem till jul och det blev väl en julafton som liknade alla tidigare av korten att döma.

Huset i Holsby var stort och rymligt och högt i tak. Det var ett funkishus byggt på 1930-talet med två lägenheter på 120 kvadratmeter. Övervåningen användes till sovrum åt oss alla och dessutom utrymme för mina textila verksamheter med vävstol och symaskin. På första våningen hade vi kök, matrum, allrum (där TV-n stod) och vardagsrum (där vi hade pianot och musikanläggningen). Dessutom hade vi bibliotek. Det var faktiskt lite lyxigt och mycket trivsamt.

Tack vare takhöjden och stort golvutrymme, kunde vi ha en stor och praktfull julgran om vi ville. Det ser ut som vi hade det detta år. Julgranen kläs inte förrän kvällen före julafton, så den känns riktigt fräsch och fin nästa morgon. Det håller vi fortfarande på. Om vi bott så vi har haft tillgång till bastu, brukar vi också ta oss ett julbad. I Holsby kunde vi ta en bastu på folkhögskolan, där vi arbetade, men det blev nog inte varje år.

I väntan på julklappsutdelning och mat spelade vi ofta ett spel. Här har mina barn och jag samlats runt Alfapet-spelet, liggande på golvet i biblioteket. Det var ju före datorernas intåg och jag blir lite nostalgisk vid betraktande av den här bilden. Och vår trogne Bamse avvaktar händelsernas utveckling under skrivbordet.

Men viktigast är allt maten! Kanske inte för barnen, när de var mindre, men vid denna tidpunkt tror jag nog att det gällde åtminstone för två pojkar i övre tonåren. Nu för tiden firar vi julafton med dottern i stugan och även om vi bara är tre personer ska alla traditionella rätter vara med. Utöver det vanliga med skinka, sill och köttbullar finns ju bl.a. också inspiration från makens lappländska ursprung, som t.ex. rökt renkött, gravad röding och bröd som jag bakar i min svärmors tradition. Det varierar lite under åren, något nytt kommer till och något försvinner beroende på var vi bott. Så till exempel brukade vi ha fina kroppkakor, när vi bodde i Kalmar. Och förr doppade vi i grytan med renbuljong, men nu har vi ingen leverantör av kokkött från ren, så nu har vi strukit doppet helt och hållet. En sallad till skinkan, som jag skapade redan när vi bodde i Boden, hänger dock med varje år. (Ja, ja, nya upplagor förstås)

Här står hela härligheten uppdukad på köksbänken och visst fanns det ett kort på oss alla fem, taget med en uppriggad kamera med självutlösare. Från vänster Inge, som hamnat ytterst på stolskanten, när han skyndat sig tillbaka från kameran. Därför är Daniel delvis skymd, liksom Sara bakom kulstaken och flaskorna och sedan kommer Mattias och sist mor i stugan i röd kjol och hemstickad väst.

God Jul!

Väderlek

Väderlek, vad är det för ett ord egentligen? Lek är ju ett ord med en viss behaglig klang, tycker jag. Väder kan ju vara lite vad som helst vad gäller temperatur, nederbörd, vind osv. Men sammansättningen är ju lite förunderlig. Allt väder är ju inte en lek, om man säger så.

Igår morse, när jag drog ifrån gardinen i mitt sovrum, möttes jag av denna bild. Halva fönsterrutan täckt med snö- och iskristaller. Det såg faktiskt ut som en lek, eller i alla fall som en snygg juldekoration. Sådan där som man kan spreja på fönster och annat. Nu var det naturen som lekt och gjort fönstret så vackert. Men lekfullt kändes det inte, när man kom ut, minsann.

Det stormade fortfarande. Det kom inte så mycket ny snö, men den som redan låg på marken och taken yrde omkring och piskade i ansiktet i motvinden. Då var det inte så lekfullt längre. Och ännu mindre lekfullt var det väl inte för de stackars bilister, som från natt och morgon blev sittande i sina bilar på många vägar i Väst- och Sydsverige. På R40 mellan Ulricehamn och Borås var det tydligen totalstopp, eftersom flera långtradare ställt sig på tvären i de hala backarna.

Jag försökte googla på ordet väderlek, för att få en förklaring. Det enda jag hittade var att ordet används för att beskriva vädret under en viss period. Men varför det kallas för lek, kunde jag inte komma fram till. Får väl vända mig till ett av mina favoritprogram i radion "Språket". Där kan jag nog få svar.

Morfar

Jag har botaniserat bland gamla foton igen och fick inspiration att skriva ett inlägg om min morfar. En av männen i mitt liv, som jag höll mycket av och som jag tänker på med mycket värme. Jag har skrivit lite om morfar tidigare, när jag låtit renovera klockan, jag ärvt från honom. Nu tänkte jag berätta lite utförligare om denne fine man.

Klas Edvin Andersson, sedermera All föddes i november 1895, på det lilla torpet Stenbäcken i Örby socken i Marks härad i södra Västergötland. Han var andre son till Vilhelm Andersson och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, där hennes släkt hade bott sedan fem generationer tillbaka. (Själv hör jag till sjunde generationen). Torpet var fattigt och barnen fick börja arbeta tidigt. Edvin hade varit duktig i skolan, men någon fortsatt utbildning hörde man väl aldrig talas om, utan det var att börja arbeta så snart skolan var slut.
Vid den här tiden slutade läsåret vid jul, och Edvin, som nyss fyllt tolv år fick på nyåret följa med sin far till Häggådalens textilfabrik (numera Almedahls) i Kinna. Det kom att bli hans arbetsplats ända tills han gick i pension vi sextiosju års ålder.

Idag är det svårt att förstå att någon kan stå ut med att arbeta ett helt liv på en och samma fabrik, visserligen med lite olika uppgifter, men ändå... När jag var barn höll han till i "bommen". Det vill säga, han drog upp varpen i vävstolarna på den stora bommen. När han var barn, fick han väl göra andra saker. Man kan tänka sig tolvåringen gå till fabriken tidigt på morgnarna tre, fyra kilometer genom skogen och hem igen på kvällen, varje dag utom söndag. Han pratade inte så mycket om detta och jag hörde honom aldrig klaga över sitt arbete. Jag tror att han kompenserade det monotona slitet med andra sysselsättningar, som jag återkommer till senare. Men jag minns den dag han slutade. Han hade varit Häggådalen trogen i femtiofem år. Han hade praktiskt taget aldrig varit sjuk eller borta från jobbet. Det hade förutskickats att han på något sätt skulle uppmärksammas. Jag var hemma, när han kom från sin sista arbetsdag. Han hade med sig ett paket, inslaget i vanligt brunt omslagspapper. Han slängde paketet på bordet i hallen och muttrade: "Det var tacken!" Ingenting mer. Paketet innehöll en damastduk från fabrikens linneproduktion. Sådana fanns det redan många i huset. Tillvaratagna ändbitar och annat, som hade slängts om ingen tagit hand om dem.
Morfar var en stillsam, saktmodig man, som tyckte om att läsa böcker och bilda sig på det sätt som stod till buds för en man med hans bakgrund. Hade han levt i en annan tid hade han säkert haft ett intellektuellt yrke. Han hörde till den grupp, som brukade kallas "begåvningsreserven". De som sökte sin bildning genom folkrörelserna.

Edvin och Selma bildade familj tidigt. Jag har skrivit om det, när jag skrev om mormor Selma i min serie under etikett "Urmödrarna". Selma "kom i omständigheter", som det hette. De fick inget bröllop, de gifte sig en månad innan äldsta dottern kom till världen. Bilden ovan är tagen i samband med äldsta dottern Ellas konfirmation. Min mamma Dagmar är i 10-årsåldern. Det torde vara omkring 1930. Det skiljde fem år mellan systrarna. Båda döttrarna var födda i fabriksbostäderna, som växte upp omkring fabrikerna. Men nu, när bilden är tagen, bor de alla i ett fint litet hus, ett egnahem, och har det riktigt bra. De är fortfarande unga, några och trettio år.

Jag tycker så mycket om det fotot. Edvin, som var lång och reslig, som de flesta av stenbäckarna, ser så stolt ut över sin lilla familj. Edvins samhällsengagemang började i fackföreningsarbete, som han deltog i från ganska unga år. Det fanns en käpp med silverkrycka i morfars och mormors långgarderob. På kryckan stod graverat "Till Edvin All på 30-årsdagen från kamraterna i Textilarbetareförbundet". Senare, och det jag kommer ihåg, var det ABF och Folkets Hus-föreningen, som gällde. Och så IOGT och hembygdsföreningen.

Men det jag minns bäst av min morfar var nog hans stora läsintresse. Och hans berättelser. Han kunde berätta om vad han läst, men också om sin barndom och annat han upplevt. Han hade börjat köpa böcker tidigt, enligt vad mamma berättade. Lite mer än vad som var vanligt bland textilarbetare i allmänhet. Han köpte också en tramporgel. Mormor hade lärt sig spela orgel i tonåren och nu fick döttrarna också lära sig. Hela familjen kunde sjunga och till och med jag själv, gjorde mina första stapplande försök att spela på morfars och mormors orgel.

Läsandet var det, ja. Jag tror att morfar trivdes allra bäst, när han fick sitta i lugn och ro och läsa en bok. Vad man skulle ge honom i julklapp, var det inget tvivel om. Han läste gärna historiska böcker, både romaner och fackböcker. Biografier, naturskildringar - ja, det mesta, som kom i hans väg. I hushållet var han inte särskilt praktisk. Men han var stor och stark och trädgård och skogsarbete vid barndomstorpet, som han tog över, när modern dött, var förstås givet och gjordes med omsorg. Min syster och jag brukade beordras att hjälpa till att stapla ved, men det var ganska otacksamt. Morfar övervakade oss noga och plockade oftast om det vi hade staplat. Han var mycket ordentlig med sådana ting.

När jag gick i realskola och gymnasium och hade mycket läxor, brukade jag gå upp till morfar och mormor, som bodde på övervåningen i vårt hus, och sätta mig vid deras stora bord i rummet, där också morfars bokhyllor fanns. Morfar gillade att jag satt där. Han var intresserad av vad jag läste, och de var båda mycket måna om att jag skulle ha lugnt omkring mig. De stängde dörrarna och drog ner ljudet på radion, som stod i rummet intill. Jag kunde känna att han tyckte mycket om att jag fick studera och han var mån om att det skulle gå bra för mig. Kanske han tänkte, att han själv skulle velat vara i mina kläder. Dock yttrade han aldrig något sådant som andades det minsta avundsjuka.

Edvin och Selma hade träffats i tonåren och höll ihop hela livet. Som jag berättat tidigare, hade Selma psykiska problem till och från under hela livet. Idag skulle det väl diagnostiserats som bipolär sjukdom. Men trots detta tror jag att morfar och mormor var mycket fästa vid varandra. Jag hörde dem faktiskt aldrig höja rösten mot varandra och vad det gäller morfar egentligen aldrig mot någon. När Selma dog, dagen före julafton 1969, hade de varit gifta i femtiofyra år och hållit ihop ännu längre. Kvällen innan Selma dog hade de varit på julfest i PRO. Mormor hade varit frisk en längre tid och hade förberett för julen. På morgonen dagen efter hade mamma hört mormor hosta våldsamt och sprungit upp. Mormor hade fallit ihop och mamma skyndade sig att ringa efter ambulans. Under tiden allt detta skedde hade morfar varit i badrummet i källaren. Han kom upp när ambulanspersonalen redan var uppe i lägenheten och hämtade mormor. Han hade stått alldeles handfallen och sett dem bära ner henne för trappan. "Adjö med dej, Edvin" hade hon sagt. Sedan hade huvudet fallit lite åt sidan. Hon dog innan hon kom fram till lasarettet.

Morfar blev sig aldrig mer lik efter mormors död. Den starke, kraftige Edvin, tacklade av, slutade att vara aktiv i föreningar, höll sig hemma och sörjde. Han överlevde henne med fyra år. Bilden nedan är tagen något år innan han dog. Han är fortfarande lång och rak i ryggen, men man ser hans vemodiga ansiktsuttryck. Min fine morfar.

Minns Olle Adolphson

Igår kväll bevistade vi en konsert. Det var kören Notknäckarna tillsammans med skådespelarparet Fredrik Nilsson och Maria Havrell och musikanter, som framförde ett program med Olle Adolphsons visor.

När vi såg annonsen bestämde vi direkt att detta måste vi ta del av. Olle Adolphson har varit vår favorit ända sedan ungdomen och några av våra största visupplevelser har vi haft med honom. Olle var en fantastisk uttolkare, inte bara av sina egna visor utan även av andra, t.ex. Evert Taube. Dessutom var han fantastiskt bra på att spela gitarr, skolad som han var i Spanien i ungdomen.

En av de största upplevelserna maken och jag har haft med Olle Adolphson var för ett antal år sedan, när Evert Taube-sällskapet hade jubileum, 20 år tror jag det var, i Göteborg. Det gick av stapeln på litteraturvetenskapliga institutionen vid universitetet. Efter alla intressanta föreläsningar blev det så supé och samkväm på kvällen. Där framträdde den ena efter den andra av Taubetolkare, Ulf Andersson, Öbarna, Peder Svahn, ja, jag minns inte alla. Och så kom då Olle. Han slog sig ner på en stol, tog några ackord på gitarren och började sjunga Calle Schewens vals. Jag har aldrig varken förr eller senare hört en finare, djupare, innerligare tolkning av den visan. Efter det har det varit svårt att sjunga den i allsångssammanhang, även om vi brukar ge oss på den på midsomrarna på Stenbäcken. Men ingen går upp mot Olle, inte ens Evert själv eller Sven-Bertil.

Igår handlade det om Olles egna visor, en del med andra textförfattare, men många som jag faktiskt inte hade hört förut. När vi kom hem, gick jag till min nothylla för att leta efter en samling, som jag visste skulle finnas någonstans, och som inte varit framme på länge. Jag hittade den och fann att några av de som framfördes på konserten fanns med. Nu får det bli lite botaniserande i den boken för att lära mig melodierna.

Tack för konserten alla medverkande. Det blev en höjdarkväll, som jag bevarar i mitt hjärta!

Ljusglimt i det novembergråa

Det har varit grått, regnigt, dimmigt i flera veckor nu. Desto underbarare att vakna ute i stugan i gryningen och konstatera att det var helt klart på himlen, solljuset kunde anas på den röda färgen i öster. Det var vitt av rimfrost på marken. Sjön låg spegelblank. Ja, detta förebådades redan under natten, när stjärnhimlen uppenbarade sig, så praktfull och strålande, som den bara kan bli på senhöst och vinter.

Det är ändå lite vemod kring den här tiden. Ett år ytterligare att lägga till min levnad, är snart slut. En sådan här dag, vill man liksom hejda, hålla kvar.

Nåväl, lite planering för nästa år blev det, trots att man inte vet något om framtiden, Vi tog en tur till Lockryd och köpte gödsel att vräka på våra enorma rhododendron. Den har ju redan anlagt blomknoppar så nu ska det bli praktfull blomning.

Nu är vi tillbaka i stan igen. SMHI har aviserat regn till kvällen och nästa dag. Men vi fick den här dagen, inget märkvärdigt, men ändå....

Astrid och Sara

Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.

Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.

Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.

Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.

Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.

Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet. 

Snabba slutsatser

Jag är en person som inte alltid tänker efter, när jag drar slutsatser av vad jag hör och läser. Man kan väl säga att jag är spontan. Det kan vara en bra egenskap ibland, men ibland ska jag nog dämpa min spontanitet lite.

I förra veckan såg vi ett inslag på TV, som handlade om att man hade hörselskydd i form av kåpor till skolbarnen, för att det var så högljutt i klassrummen. Min första reaktion: Men herre gud, hur står det till i skolorna egentligen?! Kan inte ungarna hålla snattran! Maken, som är något mer avvaktande höll i princip med. Sedan följde en debatt i Ring P1. De flesta förfasade sig över den tilltagande oordningen i skolorna. Hörselskydd - dålig arbetsmiljö för både barn och personal, en del förklaringar utifrån den rådande samhällsordningen. Stressade föräldrar och barn. Lärare som inte kan hålla ordning m.m.

Men, som sagt, en ska inte förhasta sig. Debatten i Ring P1 fortsatte och en dag ringde en lärare, som var verksam- de flesta som ringt tidigare var f.d. lärare eller äldre personer generellt. Den här läraren förklarade att det faktiskt skiljer i undervisningsmetoder nu för tiden. Barnen är mer aktiva med att jobba tillsammans i grupper, flytta runt i rummet och på egen hand söka information och ibland sitta ensamma och koncentrera sig på individuella uppgifter. Naturligtvis ska läraren också ha genomgångar för hela klassen och då ska förstås ungarna sitta still och lyssna eller fråga eller komma med kommentarer en i taget. Men när alla har lite olika uppgifter och samarbetar med varandra, går det inte att ha knäpptyst. Då kan det vara bra för de elever, som sysslar med en individuell uppgift att få gå och hämta ett par hörselskydd för att underlätta koncentrationen.

Så förklarade den här insiktsfulla och som det lät kompetenta läraren. Och jag fick en annan uppfattning om problemet, som visade sig inte alls vara något problem utan precis tvärtom!

Idag är det Allhelgonadagen. Det är en tid för eftertanke. Jag ska försöka ägna mig åt det i eftermiddag och tänka på alla nära, som har lämnat mig. Det har hunnit bli några stycken vid det här laget. Och de är värda en eftertanke.