Tur till Berlin

Vi tog en fyradagarsresa till Berlin, för att uppleva lite storstadsatmosfär. Det var ett tag sen sist. Fyra-fem år sedan och jag skrev på bloggen då också. Nu blir det inte så mycket bilder från egen kamera, eller för att säga sanningen - ingenting. Det får bli lite vykort istället.

Även om vi varit i Berlin flera gånger tidigare, bestämde vi oss för att ta erbjudandet från Rolfsbuss att följa med på en guidad tur under fyra timmar. Och det var verkligen inget man behövde ångra. Vår guide visade sig vara en mogen glad och trevlig göteborgska, som bott i Västberlin sedan 1971. Hon hade alltså på plats upplevt mycket av stadens dramatiska nutidshistoria. Det blev en av de bästa guidningar jag varit med om. Kunnig och snabb och framför allt med god framförhållning blev det lätt att hänga med. Eva, som hon heter, förvarnade alltid en stund innan vi var framme vid byggnaden eller minnesmärket, vad som komma skulle och när vi var framme vid objektet upprepade hon informationen.

Vi satt inte i bussen hela tiden. Det första stoppet kom vid Holocaust Denkmal, ett fantastiskt minnesmärke över förintelsens offer. Vi tog också en promenad i området runt Brandenburger Tor och beskådade bl.a. ett annat mycket speciellt minnesmärke. Genom en glasruta i gatan kan man skåda ner i ett inneslutet rum, som innehåller tomma bokhyllor. Det skall påminna oss om den av Hitler beordrade bokbranden 1933.

Ett stopp till gjorde vi. Det var vid Olympiastadion, där vi åkte upp i tornet för att beundra utsikten över Berlin. Men det blev inte så långt besök, för just då blåste det rätt ordentligt, så det var inte så njutbart.

Sedan blev det en lunch på hotellet, men den är inte så mycket att orda om, och efter en stunds siesta, drog vi ut på en promenad i omgivningarna. Vi hamnade vid Check Point Charlie, som inte låg så långt från vårt hotell. Vi var där första gången 1991, och det var mycket folk då, men det var ingenting mot vad som var fallet nu. Men visst är det trevligt att flanera runt, kolla in utställningarna eller bara titta på folk. Och så skulle vi hitta ett ställe för dagens middag. Restaurangbesöken är ju bland det viktigaste när man är ute och reser.
På en sidogata hittade vi en fransk restaurang, som av den utställda menyn att döma verkade lovande. Vi travade in, möttes av vänlig personal och frågade om vi kunde boka ett bord till kvällen. Men tänk, det var redan fullt. Vi fick tipset att prova vid ett närbeläget torg, där det skulle finnas ännu en fransk restaurang, men vi hittade aldrig den, så vi återvände och gick in på den vi varit på först och bokade ett bord till lördagen istället. Då hade vi gått ganska långt, mer än vi tänkt, men jag missade färdriktningen vid irrandet runt torget, så vi drog iväg åt fel håll och insåg att vi måste vända, när vi kom fram till Unter den Linden. Då beslöt vi att kolla italienaren på hörnet vid hotellet, så vi inte behövde slita på fötterna en gång till.

Nu märker jag att jag blivit lite trött på att skriva. Så nu får det bli lite sammanfattning. På det italienska stället var det mycket folk och mycket prat, gemytligt, och maten var god och riklig, men vad gäller mat skulle det komma bättre tider....

På lördagen löste vi eintageskarte på bussen, som hade hållplats i gathörnet vid hotellet. Nu skulle vi inte trava och gå lika mycket hade vi bestämt. Men Berlin är en stor stad med stora och långa gator, så det blir mycket promenerande i alla fall. Vi hoppade av bussen vid Kurfürstendamm och tog U-bahn till Charlottenburg för att besöka Berggruenmuséet, rekommenderat både av guiden Eva och sonen Daniel, som besökt stället, senast han och Anna var i Berlin. Picasso var den dominerande konstnären, men även Matisse. Stället är väl värt att besöka också på grund av den fantastiska byggnaden.

Efter att ha landat på en liten servering vid Schlosstrasse för att svepa ein bier på väg till tunnelbanan, blev det U-bahn igen till Potsdamer platz. Där var det minsann fullt med folk! Två manifestationer var igång, TV filmade och poliser blandade sig med alla åhörare och flanörer. Det var verkligen drag! Vi hamnade en stund i ett köpcenter av den anledningen att jag gärna ville ha en flaska Asbach brandwein med hem och jag vågade inte lita på att den fanns på Bordershop. Men det var så trångt och bökigt och någon mat- och drickashopping kunde vi inte hitta. Så vi travade ut och lämnade Potsdamer platz och tog oss till Anhalter platz, nära hotellet. Där åt vi en currywurst och hittade så småningom en liten vin- och spritbutik, där jag fick med mig en flaska av den ädla drycken.

Resans höjdpunkt måste ändå bli middagen på Restaurang Entrecote. Det var som att vara åter i Paris. Uppmärksam personal, god mat och dryck förstås och en härlig stämning. Fullsatt även denna kväll. Vad vi åt?! Det blev tre rätter och två viner och kaffe avec, vällagat, köttet perfekt, såsen ljuvlig, ett glas Cremant Bourgogne som entré och en makalöst god Cotes du Rhone till varmrätten. Och vi kunde inte låta bli att ta en Crepe Suzette till dessert. Kaffe och Grappa till maken och Calvados till mig. Och hela notan gick på bara 130 euro inklusive extra.

Nu är jag mätt på att skriva, så nu blir det bara ett par Picassobilder och restaurangens kort att titta på. Men riktigt slut på resan var det ju inte.......

....... vi gjorde ju en sväng in på Bordershop och dom hade Asbach där också, så jag fick en flaska till och lite andra godsaker till vårens och sommarens bastubad och fester.

Presentbordet

Jag lagade klassisk panerad rödspätta med kokt sparrispotatis, morötter, smält smör och remouladsås. Vi hade dessutom varit och köpt en flaska vitt, så här mitt i veckan. Saken är den att vi ska åka till Berlin i morgon. Tidigt 06.30 går bussen från Resecentrum. så vi länsar skafferiet och unnar oss en liten mysig vardagsmiddag.

Som vanligt ett småtrevligt samtal och jag kom på att bordsdekorationen bestod av gåvor från skilda tider. Rosen är nyast. Den fick jag för en vecka sedan, när jag varit med kören och sjungit på ett äldreboende. Den har stått sig ovanligt fint. Vasen som den står i, fick vi av mamma för snart 25 år sedan, när vi firade silverbröllop. Det hör till att man ska få något av silver en sådan dag. I år har det gått ytterliga 25 år, så nu blir det guldbröllop i augusti. Mamma lever inte längre, så någon guldpresent blir det nog inte. Men det behövs inte heller.

Ljusstakarna, så kallade "stumpastakar, fick jag av gode vännen Georg, när jag fyllde femtio och den lilla hjärtformade ljusskålen kom vännerna Jaana och Fabio med, när de hälsade på oss i somras.

Inte konstigt att man fäster sig vid tingen, när de bringar mig så mysiga minnen!

Tranor

Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.

Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!

Den efterlängtade

Väl återkomna till stan ville maken att vi skulle ta en tur till den älskade Annelundsparken, för att höra om koltrasten börjat sjunga. Vi hade sett vårt trogna par av denna hela nationens fågel vid matningen ute vid stugan under helgen. Men någon sång hade vi inte hört. Men eftersom koltrasten också är en riktig stadsfågel, tänkte vi att de skulle kommit igång snabbare här.

Men tji fick vi. Ingen koltrast så långt ögat och örat nådde. Vi får vänta ett tag till och nöja oss med att den som väntar på något gott väntar väntar aldrig för länge. Vi får lita till Youtube så länge. Kopiera adressen nedan bara!

https://www .youtube.com/watch?v=zMA_Wb20bvY

Nostalgilådan igen

Det är länge sedan jag öppnade nostalgilådan och skrev något om innehållet. Och det var inte min avsikt att göra det nu heller. Jag gjorde istället en djupdykning i linneskåpet. Där har det länge varit oordning, därför att ett par hyllor glidit ur sina spår och hamnat på snedden.

Jag är rätt slarvig med städning och sådant, men linneskåpen vill jag ha ordning i. Jag har länge retat mig på de lutande hyllorna, men inte förrän härom dagen har jag fått ändan ur vagnen.

Jag har så oändligt många dukar i alla storlekar och tekniker. Jag kommer ju från en textilfamilj och både mamma och mormor var duktiga sömmerskor och brodöser. Jag fick tidigt lust för handarbete och jag hade väl knappt börjat skolan när mamma stack ett ritat broderi i nävarna på mig. Så det finns många timmars arbete av flitiga händer som fått ihop skatterna i mitt linneskåp. När vi bildade hem, fanns ju inte heller påslakan, så även lakan och örngott ståtar med fina vitbroderier, mest gjorda av min mormor Selma.

Det är många dukar, som jag väldigt sällan har använt, och som hamnat i botten av högarna och glömts bort. Och så finns det några, som bara använts när jag var barn och sedan sparats för minnets skull.

Några av de senare har jag hittat långt bak i skåpet. Det är mina första alster från skolslöjden. Jag tog en bild på dem och de ses här nedan.

Den lilla duken med fransad kant och trådar trädda upp och ner på aidaväv, är mitt allra första arbete i slöjden. Vi fick börja i tredje klass och jag tyckte att det var barnsligt lätt. Den lilla rutiga duken med korsstygn och langettkant, tror jag också är en av de tidigaste. Sådant rutigt bomullstyg var legio i skolslöjden. Jag har också ett förkläde och dockkläder i sådant tyg. En gymnastikpåse har också funnits, men den har skattat åt förgängelsen för länge sedan.

I folkskolan blev det mer och mer avancerade saker, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och en hel klänning i sjätte klass. Därför kändes det lite enkelt, när vi började realskolan (motsvarande dagens högstadium), där vi också hade slöjd ett par år, och fick börja med att göra en märkduk, med olika sorters sömsätt. Då hade jag redan broderat myrgång, kråkspark, kedjesöm, langett och allt vad det hette i flera år.

Nu har mina små slöjdalster hamnat i nostalgilådan. Där får de bli kvar, så länge jag har kontroll över dem.

Vårmorgon

Varje år sedan jag började skriva bloggen, har jag skrivit några inlägg om den begynnande våren. Oftast med miljön från stugan. Det är något särskilt med den årstiden.
---------
Så långt hade jag hunnit skriva och jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skulle skriva om hur fint vi hade haft det i stugan i helgen. Hur jag hade städat i växthuset och planterat pelargonsticklingar. Hur jag hade tvättat fönster i köket och hängt upp rena fräscha gardiner. Hur jag nu fortsatte med fönsterputsningen, när vi kommit tillbaka till stan och att det fortfarande var strålande solsken.

Radion står på, maskinerna går i tvättstugan. Jag har just varit nere och kollat och vi sätter oss till bords för vår som vanligt sena frukost. Då hör vi på korta nyheterna i radion att Sveriges radios korrespondent i Asien, Nils Horner blivit skjuten på öppen gata i Kabul, Afghanistan.

Det kändes som en gastkramning. Denna välkända röst har tystnat. Han som rapporterat från så många oroshärdar runt om i världen. Nu har han stupat på sin post. Den journalistiska strålande karriär, som han faktiskt startade här i Borås, där han var född och uppvuxen. Jag körde förbi Borås Tidnings hus för en stund sedan och kunde konstatera att de hade hissat sin flagga på halv stång.

Så kan brutaliteten abrupt tränga sig in i den vårliga idyllen. Det går inte att gömma sig för ondskan i världen, den skördar sina offer och slår till utan förvarning. Så ser verkligheten ut - tyvärr.

En riktig krukmakare

Jag blev inspirerad av att skriva något om de här föremålen, efter att deras upphovsman hade kommenterats på FaceBook på sidan "Du är från Mark om du känner igen....."  Där hade någon lagt in bilder på "Anjou-gården", numera kulturminnesmärkt och skött av Hembygdsföreningen i Skene.

När jag växte upp fick jag göra bekantskap med den tredje generationens krukmakare, Carl Anjou. Det är han som gjort kannorna och faten ovan. Carl Anjou kallade sig inte keramiker. Han var krukmakare rätt och slätt. Han signerade aldrig sina alster. Men vi som är från Mark, känner nog alla igen hans alldeles egna stil.

Mina föräldrar och morföräldrar var medlemmar i IOGT, Logen 1727 Ihärdig i Skene. Det var där man kom i kontakt med Anjous. Carl hade två systrar som också var med i logen. De hette Anna och Elsa. Den senare var yngst av dem och hon var gift med Oskar Nilsson, som också var med i logen förstås. Carl och Anna var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, som var byggt av deras farfar, som också grundade krukmakeriet.

Carl var en liten mager gubbe med mustasch och pliriga bruna ögon. Han var alltid först i Ordenshuset vid logemötena och eldade i kaminen, som värmde upp möteslokalen. Anna och Elsa skötte kaffekokningen. Vi barn var alltid med på mötena. Det var lite hemtrevligt i Ordenshuset. Det var slitet, trätrappan var nött och knarrade. Det luktade på ett speciellt sätt.

Men det var inte om logen jag skulle skriva. Det var ju om krukmakeriet. Man kunde beställa vad man ville ha. Både mamma och mormor köpte mycket av Anjou. En hel del har väl gått sönder, men lite finns kvar. En stor kruka, invändigt glaserad, använde mamma till att salta fläsk i. Den krukan har min dotter fått överta. I stugan har jag en ljusstake för ett gilleljus, med plats att lägga mossa eller annan dekoration runt om. Jag tror till och med att mamma designade den. Han  gjorde också en kyrka  att ställa fram till jul och min syster bevarar nu den traditionen.

Anjou hade ingen motor till drejskivan. Han satt och sparkade för hand - eller heter det fot. Han tog oerhört lite betalt för sina grejer. Jag minns att vi var några stycken i klassen, som fick följa med vår lärare och köpa lerfat, som vi skulle dekorera på teckningslektionerna. Jag tror inte de här faten kostade mer än 25 öre styck, vilket var billigt även på 50-talet.

Jag vårdar ömt och vördsamt mina anjougrejer. De har väl inget större antikvärde vad jag vet, men de minner om ett gammalt hantverk och en tid, som känns helt annorlunda mot idag.

Bilden nedan på syskonen Carl och Anna Anjou har jag hämtat från Anjougårdens hemsida.
http://www.hembygd.se/skene-orby/vara-byggnader-2/anjougarden/