Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:

..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.

Sommarfint och grönt, grönt...

Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.

Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?

För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!

Kyla, regn och växtlighet

Det har varit en kall och blöt majmånad. Någon enstaka dag i pingst var det riktigt varmt och skönt, men för övrigt har det varit regn och kyla. Jag mätte upp 85 mm i regnmätaren för maj månad. Och juni har inte börjat bättre. Vi tog en tur till Danmark med Fredrikshamnsfärjan tisdag till torsdag och när vi kom tillbaka på torsdag kväll hade det regnat 37 mm. Om danmarksresan får jag skriva en annan gång, kanske. Men vädret var inte nådigt där heller den första dagen. 20 m/sek på Kattegatt och det verkade vara lika blåsigt på land.

Nu börjar det bli lite varmare så sakteliga. Igår efter bastun gick jag runt på tomten och plåtade lite exempel på växtligheten. Tack vare regnet så är det väldigt grönt och frodigt, även om blomningen inte har skjutit full fart än. Rödblärorna vid den gamla huggkubben utanför bastun, blev mitt första motiv. Vår tomt anlades redan på 1940-talet och det har hänt mycket med tomten under åren, kan en förstå. När vi köpte det här stället, var det fullt med stora träd, tallar och granar, men också vackra lövträd t.ex. två stora bokar och en hög lind. När vi röjt undan barrträden utom de stora tallarna som utgör en portal ner mot bryggan, då kom allt fler växter, både örter och buskar, gamla perenner, stenpartiväxter och annat vackert. Rödblärorna hör till de här återuppståndna plantorna och de sprider sig rätt bra. Jag låter dem för det mesta stå kvar, det här är ju en vild tomt.

Vi har nästan ingen plats för rabatter på den här klippiga tomten, så jag brukar odla i krukor. Ibland drar jag upp plantor själv, men i år blir det inte så många. Det här är "köpeblommor", blomstertobak och tvillingblomma, som samsas i en kruka.

Smultronen blommar i överdåd. Både vilda och förädlade månadssmultron blandar sig och sprider sig i landen. I år nänns jag inte ta bort dem, de ska få ge en riktig skörd, kanske sparas lite till likör färdig till jul. Bara inte frosten slår till.... SMHI varnar faktiskt för frost i Götaland i natt!

Tolvgudablomman, som jag fick av vännen Inger blommar fint, men det är fortfarande bara en planta, fast Inger förutspådde att den skulle föröka sig. Jag ser gärna att det blir några fler.

Växthusodlingarna är också sena i år. Jag sådde de första basilikorna alldeles för tidigt. Vi hade inte flyttat ut och jag ville inte ha på elementet, som är utan termostat, och jag inte kunde kontrollera värmen om solen sken. Nu är den andra sådden snart ikapp, men det gör ingenting, för basilika kan en aldrig få för mycket av. 

Tomatplantorna har tagit sig bra. Jag har bara plats för två stora plantor och två krukor med busktomater. Och så har jag satt in en liten kruka med tagetes. De håller pistillflugorna borta.

Det är roligt att odla även i liten skala. Finns det något bättre än att gå ut och ta upp sin egen odlade potatis, att plocka bönor och ärter och koka en god soppa på riktiga primörer? Och blommorna - det är det bästa av alltihop!

Jordförbättring

Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

Valmöjligheter

Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.

Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!

Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....

Minnen om krig och fred

Det är tätt med mediernas påminnelser om dessa dagar. Sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. Fyrtio år sedan amerikanarna gav sig av från Vietnam. I  år blir det också sjuttio år sedan de första och hittills enda atombomberna, som fällts i krig skickades ner från amerikanska plan över Hiroshima och Nagasaki.

Jag har med intresse lyssnat på flera av de radioprogram, som sänts under helgen. Ett par exempel länkar jag till här. Amerikansk krigsfånge i Vietnam och Nazistförbrytarens son. Dessa program är hämtade från God morgon världen i P1. Idag har jag också lyssnat till ett mycket intressant program i Tendens, även det från  P1,  När kriget kom till Malmö. Två äldre herrar, som var tonåringar på 40-talet berättar sina minnen från tiden, när de i Malmö fick tillfälle att ta emot judiska flyktingar.

Jag funderar på vad jag själv minns. 1945 var jag tre år. Det säger sig självt att jag inte kan ha några egna minnen av kriget. Men jag minns förstås vad mina föräldrar berättade. Hur pappa blev inkallad bara någon månad efter att de gift sig i september 1939. Om den första julen, när hon inte visste om de skulle få fira den tillsammans, om hur pappa legat bakom en luftvärnskanon utanför Helsingborg och sett den tyska flottan lämna Danmark och spänningen som låg i luften - skulle de gå mot Sverige?

Ett av mina tidigaste minnen över huvud taget hänger emellertid ihop med kriget. Ett stort päronträd hade blåst ner en natt och när vi samlades i trädgården på morgonen och beskådade förödelsen, utbrister  mormor: "Det är den usle atombomben". Jag förstod då att vi hade att göra med något väldigt farligt.

Efterkrigstiden minns jag förstås. Ransoneringskorten fanns kvar, fortfarande när jag blivit så pass stor att mamma skickade mig att handla. Jag ville inte handla sådant som var ransonerat - det handlade väl främst om kaffe och socker.

Sedan kom tonårstiden och då började jag engagera mig politiskt. Då var det stor debatt om huruvida Sverige skulle skaffa atomvapen eller inte. Vi ungdomar var fredsälskande och det var opinionsmöten och diskussioner och jag, som var en flitig brevväxlare på den tiden, hade klistermärken med antiatomvapenmotståndets märke. I realskolan höll jag föredrag både om koncentrationslägren i Tyskland och om besättningen på planet, som fälld atombomberna i Japan.

Under 50-talet var det också oroligt i världen. Det var koreakriget, men det kändes väldigt långt bort. Närmare  var då Ungernrevolten 1956. Då lyssnade vi spänt vid radioapparaterna till reportern Kurt Anderssons ödesmättade rapporter.

Jag minns inte något decennium under mitt drygt 70-åriga liv, som varit fritt från krig och konflikter. Ändå har jag tyckt att jag haft det lugnt och fredligt, trots att engagemanget för utsatta människor runt om i världen har funnits där. När Vietnamkriget tog slut 1975. var glädjen stor. Där hade vi engagerat oss och demonstrerat mot de gräsliga krigshandlingarna. Det var en lycka att samma dag som det blev vapenstillestånd i Vietnam, den 15 april 1975, födde jag vår dotter. Två veckor senare lämnade amerikanarna Vietnam. Vi gav dottern namnet Sara efter två starka kvinnor Sara Lidman, som engagerat sig djupt för det vienamesiska folket och Sara Ranta-Rönnlund, en annan stridbar kvinna, väl värd att bli uppkallad efter.