Vandrande teater i Komstad

Så har vi då fått chans att ta del av årets vandrande skådespel i Komstad. I måndags var det premiär, och slutsålt, vilket innebär att vi var 120 personer som vandrade runt i den gamla byn och fick ta del av de olika scenerna som utgjorde berättelsen.

Historien tilldrar sig i Komstad för ungefär 100 år sedan. Temat är hur folket i byn lever, från arbetarna på sågen och kvarnen, fångarna i häktet, besökarna i gästgiveriet, frikyrkofolket med predikanten i spetsen och sist men inte minst Träpatronen, som verkar styra över hela byn och framför allt hans underlydande. De två luffarna, som leder oss runt till de olika spelplatserna, känner vi igen sedan förra året.

Dramatiken i det hela utgörs av en arbetsplatsolycka på sågen, som alltså ägs av patronen. Denne gör livet surt för sågverksarbetarna och deras familjer. Det brister både i löner och arbetsskydd och det sker också mycket riktigt en allvarlig olycka till följd av detta.

Det blir en ganska skruvad historia, som trots det bakomliggande allvarliga ämnet - att skildra vardagslivets vedermödor för det fattiga, strävsamma Komstadsfolket för hundra år sedan - lockade till många skratt. En lättsam underhållning i en underbar miljö, där byggnader och natur utgör kulisserna och med många medverkande. Bland annat två körer, som gör  mycket till hela miljön. När de inte sjunger, finns de som levande kulisser, räfsar gräs, tvättar i ån, fyller gästgiveriet, sköter sågen. Rekvisitan är också fint illustrerad. Patron kommer åkande i en gammal lastbil anno dazumal och en vagn med ett stiligt par hästar körs omkring i byn t.ex.

Avslutningen med hela ensemblen samlad på kullen ovanför slåtterängen är väldigt effektfull, i all synnerhet som det finns så många goda sångare bland de medverkande. Och så lämnade vi Komstad, när augustiskymningen började sänka sig över ängar, kullar och vatten.

Jag försökte filma lite, men det blev ganska svårt att komma fram och få bra position. Och inte vet jag om jag gjorde rätt, när jag länkade. Så om inte ljudet kommer fram är det mitt fel. Den första filmsnutten visar luffarna, när de sjunger för auktionsfolket (för en bondauktion, måste förstås vara med). Den andra visar manskören, som sjunger "De sålde sina hemman", apropå det par i byn som stack till Amerika. Och än är det inte för sent att få se detta vandrande skådespel. Tider finns i programmet, som inleder mitt inlägg.
                                           

Ett litet PS. Lite stolt är jag allt över både sonens och sonsonens insatser.  Det får väl en gammal morsa och farmor unna sig.!?

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:

..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.

Sommarfint och grönt, grönt...

Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.

Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?

För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!