Ett gammalt skolfoto

I andra raden uppifrån, trea från höger, står en liten brunögd kille i sjömansblus. Han heter Karl Karlsson och kom att bli min pappa.

Jag skulle tro att fotot är taget omkring 1923-24. Karl, liksom hans klasskamrater ser ut som de är i 11-12-årsåldern. De var födda 1912 och skulle alltså varit över 100 år om de levt nu. Troligen går de  går de i sjätte och sista klass. De har gått varannan dag i skolan. Snart är de klara att gå ut och arbeta. Ett fåtal av dem, om ens någon fortsatte i högre skolor. Och många hade, som min pappa, varit vana att arbeta i  hemmet sen tidiga år.

Jag blir starkt berörd, av vemod, av ömhet, när jag tittar på dessa allvarliga barn. Inte en enda ens drar på munnen. Hur hade de det i skolan? Gavs det utrymme för lek och stoj? Jag minns inte så mycket om vad pappa berättade om själva skolarbetet. Det var mest sådant som hände på vägen till och från skolan. Och jag vet att han ville fortsätta att läsa. Men det lät sig inte göras. Han måste arbeta och bidra till försörjningen. Han far dog i spanska sjukan, när Karl var fem år. Han hade fyra äldre och två yngre syskon. Alla hade varit tvungna att arbeta. Så också lille Kalle.

Läraren då? Han hette Fion Elmqvist och hade undervisat i Örby skola ganska länge vid den här tiden. Min morfar, som var 17 år äldre än pappa, hade också haft Fion, som lärare. Denne var också kantor i den närbelägna kyrkan. Han bodde med sin familj i en villa nära skolan och kyrkan. När jag var barn levde han fortfarande och jag fick i 8-årsåldern stifta bekantskap med hans undervisningsmetoder. Det kom sig så att jag fick börja lära mig spela piano för Fions son, som också var kyrkomusiker och bodde i hemmet. Det fanns ingen kommunal musikskola på den tiden, men mamma sjöng i kyrkokören och kände Elmqvist Jr, så hon vidtalade honom att undervisa mig. När jag började andra klass skulle Hans, som han hette, gå en vidareutbildning och Fion tog över undervisningen. Han var gammal och hade pincené, vilket fascinerade mig. Jag funderade på hur han kunde få den att sitta fast. Men han var ingen rolig person och jag gick till lektionerna med mycket motstånd. Han var väl inte direkt elak, men jag tror att han hade haft ett strängt tilltal till de skolbarn han haft under sin verksamma tid.

Tillbaka till fotot. Jag känner igen några av pojkarna, som vuxna män, men bara en av flickorna. Den blonde pojken till höger om pappa skötte om det första biblioteket i Örby, som inrättades av ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och blev föregångaren till kommunbiblioteket. Killen till vänster var en stor idrottsprofil och var mycket aktiv hela sitt liv i IFK Örby, främst som orienterare, tror jag.
Det finns några till, som jag känner igen, men de flesta är anonyma.

Det känns så avlägset, men historiskt sett är det inte så länge sedan. Dagens barn skulle nog ha svårt att känna igen sig. Jag tror att det  är viktigt att förmedla till de unga idag genom att berätta vår historia. I de sammanhangen kan ett gammal skolfoto komma väl till pass.

PS. Jag märker att hela bilden inte kommer med när jag publicerar bilden. För att kunna se hela bilden, klicka och förstora så kommer alla med.

Slut för det här året.......

...... med stugboendet. I morse plockade vi ihop vårt pick och pack och drog in till stan. Det blåste hårt runt knutarna och det kändes verkligen höstlikt. Det är en ambivalent känsla. En vill ju inte att sommaren ska ta slut. Så härligt som vi har det därute. Men kvällarna blir obönhörligt mörkare. Stugorna rakt över sjön lyser inte välkomnande längre, och en drar sig för att gå ut på toa på nätterna. För så vitt det inte är klart väder, förstås. Då strålar stjärnhimlen som allra klarast i den svala natten.

Nu börjar en ny tid i stuglivet. Första oktober brukar vi börja med fågelmatningen. Då blir det till att åka ut och se till att det finns mat hela tiden. Än så länge har de nog ganska mycket mat i skogen. Det är ju milt och skönt och träd och blommor fröar och det finns ju fortfarande insekter att plocka. Men vi matar i alla fall. Och så finns det ju en hel del trädgårdsarbete kvar. Vi stänger inte till helt och hållet. Vi vill kunna åka ut och övernatta även på hösten. Tur hade vi som i dagarna nu för tjugoett år sedan fick tag på det här stället så nära stan.

Det känns i alla fall bra att flytta in i den varma lägenheten mitt i stan. I synnerhet som SMHI deklarerade att det ska dra in ett oväder med regn, blåst och åska över Västsverige i kväll och i natt. Och så har det kommit igång aktiviteter i stan, Kören har börjat öva. Teatrarna har startat säsongen, utställningarna avlöser varandra. Så nog finns det fördelar med stan alltid.

Och någon mer gräsklippning ska det väl inte bli i år......

...... men blommar gör det fortfarande och björnbären har nyss börjat mogna och det finns ännu omogna tomater i växthuset. Det är trots allt skönt med en långsam övergång.

Vandrande teater i Komstad

Så har vi då fått chans att ta del av årets vandrande skådespel i Komstad. I måndags var det premiär, och slutsålt, vilket innebär att vi var 120 personer som vandrade runt i den gamla byn och fick ta del av de olika scenerna som utgjorde berättelsen.

Historien tilldrar sig i Komstad för ungefär 100 år sedan. Temat är hur folket i byn lever, från arbetarna på sågen och kvarnen, fångarna i häktet, besökarna i gästgiveriet, frikyrkofolket med predikanten i spetsen och sist men inte minst Träpatronen, som verkar styra över hela byn och framför allt hans underlydande. De två luffarna, som leder oss runt till de olika spelplatserna, känner vi igen sedan förra året.

Dramatiken i det hela utgörs av en arbetsplatsolycka på sågen, som alltså ägs av patronen. Denne gör livet surt för sågverksarbetarna och deras familjer. Det brister både i löner och arbetsskydd och det sker också mycket riktigt en allvarlig olycka till följd av detta.

Det blir en ganska skruvad historia, som trots det bakomliggande allvarliga ämnet - att skildra vardagslivets vedermödor för det fattiga, strävsamma Komstadsfolket för hundra år sedan - lockade till många skratt. En lättsam underhållning i en underbar miljö, där byggnader och natur utgör kulisserna och med många medverkande. Bland annat två körer, som gör  mycket till hela miljön. När de inte sjunger, finns de som levande kulisser, räfsar gräs, tvättar i ån, fyller gästgiveriet, sköter sågen. Rekvisitan är också fint illustrerad. Patron kommer åkande i en gammal lastbil anno dazumal och en vagn med ett stiligt par hästar körs omkring i byn t.ex.

Avslutningen med hela ensemblen samlad på kullen ovanför slåtterängen är väldigt effektfull, i all synnerhet som det finns så många goda sångare bland de medverkande. Och så lämnade vi Komstad, när augustiskymningen började sänka sig över ängar, kullar och vatten.

Jag försökte filma lite, men det blev ganska svårt att komma fram och få bra position. Och inte vet jag om jag gjorde rätt, när jag länkade. Så om inte ljudet kommer fram är det mitt fel. Den första filmsnutten visar luffarna, när de sjunger för auktionsfolket (för en bondauktion, måste förstås vara med). Den andra visar manskören, som sjunger "De sålde sina hemman", apropå det par i byn som stack till Amerika. Och än är det inte för sent att få se detta vandrande skådespel. Tider finns i programmet, som inleder mitt inlägg.
                                           

Ett litet PS. Lite stolt är jag allt över både sonens och sonsonens insatser.  Det får väl en gammal morsa och farmor unna sig.!?

Frukost i skördetid

Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!

När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.

Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......

Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.

riginalet rättvisa - men ändå.....