Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Vårpromenad och terror

Efter att lyssnat på radion hela förmiddagen om terrordåden i Bryssel, tog vi en promenad till den lugna Annelundsparken. Solen strålade, fåglarna kvittrade och vårblommorna börjar så smått att slå ut. En fredlig liten plätt på jorden. Tillvaron blir så motsägelsefull vid sådana här tillfällen. Bryssel ligger så nära oss. Beredskapen är förhöjd i alla Europas huvudstäder. Jag fotograferar några små blommor, som spirar vid en mossbelagd trädrot i parken. Men tankarna  finns i världen. Och ofrånkomliga är tankarna om hur länge ska vi få ha den här lugna vrån. Bäst att ta tillvara de här soliga dagarna så länge vi kan.

Kajsa Kavat

Det här är en bok, som jag läst om många gånger. En kär och älskad bok, med numera kladdiga sidor, sliten pärm och märken efter blyertspennor, från en tid när min syster och jag lekte bibliotek, när vi var små.

Jag fick den här boken när jag var åtta år och hade börjat i andra klass i folkskolan. Det var 1950, ett år då många smittsamma sjukdomar florerade, bl.a. polio, eller barnförlamning, som en sa på den tiden. Dessutom var scharlakansfeber en epidemisk sjukdom, som en blev inlagt på Epidemisjukhuset i Borås, om en drabbades av den. Vilket jag blev.

På den tiden hade vi provinsialläkare i Kinna. Det var före vårdcentralernas tid. Dr Regnér, som han hette, kom också hem till sina patienter, när en blev akut sjuk. Så även till oss, när jag fick hög feber och smultronröd tunga. Det fanns inget att välja på. Det blev ambulans direkt till Borås, det fanns inget att välja på. Mamma hade packat en väska med lite saker, bl.a. den nya boken om Kajsa Kavat och andra berättelser.

Men väl framme och installerade, avslöjades det ledsamma, att på grund av smittorisken, kunde en inte ta med sig saker in på salen, om man ville ha med sig dessa saker hem igen. Och inte ville jag lämna boken om Kajsa Kavat, som jag precis hade börjat läsa i. Den fick vackert följa med mamma hem igen.

I helgen har vår sondotter, Tilda och hennes pojkvän hälsat på. Tilda, som är intresserad av vad vi har i våra bokhyllor, hittade boken om Kajsa Kavat. Jag berättade historien ovan för henne. "Läste du den här boken, när du var åtta år" säger Tilda. "Javisst, jag började läsa, när jag var fem", säger jag.
Det hör till saken att Tilda jobbar f.n. som elevassistent på en skola i hemkommunen. "Ja, men den är ju tjock, den här boken!" utbrister Tilda. Det visar sig att Tildas erfarenhet säger att dagens åttaåringar inte orkar läsa en sagobok på ett normalt antal sidor och utan bilder på varje sida. Böckerna ska vara tunna och med lite text. När jag var åtta år, tyckte jag att sådana böcker var tråkiga.

Jag blev minst sagt förvånad. Att läsa böcker, var en av min barndoms främsta sysselsättningar. Lyckan, när en fick en ny bok, upptäckterna en gjorde på biblioteket, att ligga med ficklampa under täcket och läsa, när lampan egentligen skulle vara släckt. Allt detta unnar jag dagens barn av hela mitt hjärta.

Vårkänslorna försvann

Det har snöat och det snöar fortfarande, våren har backat rejält tillbaka. Vi åkte trots det ut till stugan. Fågelborden behöver fyllas på. Vår plan var att vi skulle sätta upp värmen och förbereda en övernattning med bastu i morgon. Men det blir ingenting med detta. Alldeles för mycket snö att skotta och vägen är inte plogad. Vi får vänta med att förbereda påskfirandet ännu ett tag.

Men fåglarna ska ha mat i alla väder. Jag ville ta fram en till automat för de hampfrön jag köpte härom dagen. Automaten skulle finnas i vår trädgårdsbod och efter idogt pulsande i snön kom jag fram till dörren. Igensnöat och fruset och för mig helt omöjligt att få upp utan verktyg. Men efter ett idogt arbete av maken, gick dörren upp och nu hänger den lilla automaten med sina hampfrön bredvid den stora med solrosfrön, som är basfödan. Och under det snötäckta taket ligger bröd- och ostkanter. De stora fåglarna ska väl också ha lite godis.

Det känns lite trist att se den myckna snön istället för de små spirande krokus och snödropparna, som nu borde sticka upp. Men det är ju inte första gången. En liten tillbakablick på tidigare blogginlägg ger vid handen att 8 mars ganska ofta kommer med snö. Så det är bara att finna sig i naturens nycker, som alltid.

Och i köksfönstret spirar de ansade pelargonerna med nya friska skott. De plantorna kan en alltid lita på!