Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.

Bryggan

Vi köpte vårt lilla paradis för tjugotvå år sedan. Vi köpte det inte av någon förtjusning över själva stugan. Inte heller över naturen runt om, som består av mest hög granskog, inte bara runt om utan också på tomten på den tiden. Nej, det som vi föll för var läget vid den lilla sjön. Ingen märkvärdig sjö, men att ha tillgång till en tomt utan nära grannar och som sträcker sig ända ner i strandlinjen. Därtill en då ganska ny brygga, försedd med en flotte längst ut. Vi kunde inte motstå och det har vi förstås inte ångrat. Så många underbara stunder vi har upplevt under de här åren! När vi tog stället i besittning hade ännu inte barnbarnen kommit. Men de kom i alla fall och veckorna med dem, när de vara små blev till minnen för livet.

Bryggan blev en tillgång av stora mått. Barnbarnen badade och metade från Bryggan. En gång fick de upp en sutare av rekordstorlek och publicerades i Borås Tidnings fiskeliga. När de lärt sig simma, gjorde vi loss flotten och tog den på släp efter ekan ut på lite djupare vatten, så de kunde dyka. Och makens och mina otaliga sommarmorgnar med kaffe på bryggan tidigt i ottan.

Men allting har en ände, så även bryggor. Flotten gav sig först. Det gick hål på ett par av tunnorna, som bar upp den. Sen började resten av bryggan så smått att krackelera. Maken, lappade och lagade, men tanken på en ny brygga kom allt oftare. 

Då kommer barn och barnbarn till undsättning! Äldste sonen tog initiativet. "Skaffa virke, så bygger vi!" Det var uppgörelsen. Och den gångna helgen med en extra ledig dag blev allt förverkligat. De kom på fredagskvällen. På söndagseftermiddagen var de klara. Emil, som gått bygglinje på gymnasiet och nu jobbar som bygglärling, utsågs till verkmästare och Kalle, som också är en händig kille, blev vice verkmästare. Pappa och Farfar fick vara hantlangare, hjälpa till att bära och nedmontera gamla bryggan och köra den till återvinningscentralen. Mitt jobb blev att förse dem med mat och dryck. Inte alldeles oviktigt.

Jag tog en serie bilder, som jag tidigare publicerat på Face Book. Ett sammandrag kommer här:

Emil t.v. och Kalle t.h. startade med att konstruera flotten.

Här har flotten hamnat i vattnet.

Sen blev det första delen av långbryggans tur, medan farfar kyler drycker i den gamla brunnen.

Långbryggebygge ur ett annat perspektiv.

Det krävs starka killar att baxa ner en hel brygga. Här är hela stommen utlagd med landgång på fast mark. Nu fattas bara trall och räcken.

Här är trallen på gång.

Alla fyra killarna med väl förrättat värv. Och sist men inte minst den färdiga bryggan i solskenet med stolen, som jag solade mig i för första gången på flotten! Och tänk vilken tur vi hade med vädret!!

Igenläggaråldern.....

....det är makens formulering för att beskriva det som vi ägnar oss åt de här dagarna i den sköna månaden maj. När vi köpte vårt smultronställe för tjugotvå år sedan, konstaterade vi krasst att "det här är ingen pensionärstomt". Under åren som gått, har vi fixat och donat för att få lite snits på den steniga skogsbacke, där stugan är belägen. Träd har fällts, stenar har baxats iväg eller flyttats, buskar och perenner har planterats, och rabatter har anlagts.

Det har varit ett roligt jobb, förstås. Men nu är vi verkligen pensionärer, 80 respektive 74 år fyllda, och livet förändras.

Den gångna vintern har farit lite illa fram med en del av våra växter. Bl.a. har vår fina björnbärsranka dött, rosorna har drabbats av tråkiga vecklare som äter upp bladen och flera av rabatterna behöver grävas om och fyllas på med ny jord. Och det förbannade ogräset bara breder ut sig. Vi hinner inte ifatt helt enkelt. Alltså, vi lägger igen rabatterna och sår gräsmatta på de kala plättarna. Sedan får det bli krukodling för hela slanten. 

Detta beslut har medfört en stor lättnad. Vi har behållit ett par rabatter närmast våra uteplatser och så  kryddlandet förstås. Och blommor har vi ändå. Det finns vackra blommor, som ibland kallas ogräs , men som nu får växa fritt. Variation på tomten finns automatiskt med stenbumlingar, lite gräs mellan dessa, ormbunkar, massor av blåbärsris, som i år blommar i överflöd. Och några perenner har vi sparat. De får stå kvar som en liten holme i gräsmattan.

Här står en planta flox i det nysådda gräset och i den kvarvarande lilla rabatten har akvilejan självsått sig. Där får den stå kvar.

Daggkåporna, de vilda, är lika frodiga som de förädlade, som en kan köpa i plantskolorna.

Smultronen får växa fritt utmed växthusväggen och bland alla stenar.

Förgätmigejen blommar vackert blått

Och till detta kommer också t.ex, digitalis, stjärnflocka, rödblära, kungsmynta och mer därtill. Så utan blommor blir vi inte. Fullt tillräckligt att hålla reda på för trötta ryggar. 

Vårens återkomst

Det här årets 1:a maj, blev verkligen ett uppvaknande. När jag var ute en vända vid halv fem-tiden på morgonen, möttes jag av en jublande kör av fågelsång. Det riktigt dallrade i luften. Närmast, vid vedboden satt en rödhake och spelade så underbart vackert. Att särskilja alla andra arter, som ingick i kören, var omöjligt. Men alla mesarna var med liksom bofink och nötväcka. Och de ljudliga trastarna, särskilt taltrasten, hade nog tänkt sig att vara soloartist.

Men de verkliga budbärarna kom senare på dagen. De två, som alltid kommer till oss varje vår, efter vinterns bortavaro. Den första, storlommen, har jag redan välkomnat på Facebook. Den dök upp ur vattnet, rakt utanför bastufönstret. Lommarna - de brukar vara två så småningom - gillar uppenbarligen vår lilla vik. De använder den som matsal. Vi har inte förstått att den häckar här. Men bara att den visar sig är skäl nog att jubla.

Senare på dagen hörde vi det omisskännliga kvittret. Den svartvita flugsnapparhanen har anlänt. Alltid lika välkommen och efterlängtad av oss, men kanske inte lika glada är mesarna, som redan häckar i de eftertraktade holkarna. Men visst är det förunderligt att de här små varelserna flyger ända från Afrika och hittar till just vår lilla plätt på jorden. Någon hona har vi inte sett än, men flickorna brukar låta vänta på sig någon vecka. Nu flyttar vi ut för att bo i stugan i huvudsak under några månader. Äntligen verkar värmen ha kommit. Lagom till den underbara månaden maj.

Bastun igen

Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner

att du hör till bastuns sanna vänner

några råd du får på vägen din

när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på

är att den rätta värmen få.

Därför bör du elda lugnt och sakta

och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar

och det ur skorstenen puffar rökar,

du hämtar från bäcken det vattnet lena,

som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta

för att snart kunna njuta bastuns hetta,

du kyler ölet till lagom svalka,

så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,

så du kan slänga kläderna  utan hämning.

När termometern visar på sjuttiofem

du träder in i ditt bastuhem

och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,

att medan du sitter där naken och skär,

du känner en salighet utan gräns,

så god och glad du blir med ens,

och stress och spänning du här får kasta,

för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem

och passar inte för alla dem,

som tror att bastu blott är att tvätta,

nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,

som endast går när vi äro bara,

ja, nakna helt om vår överkropp

liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent

och sunt och ärligt, det är bestämt,

och du får inte i bastun röka

och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän

och låt ditt öl dig svalka sen,

och när du lämnar den bastun åter

till nästa vän, hen då inte gråter

för att just du hade glömt att städa,

ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet

jag själv ska gå och njuta bastulivet.

De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

Vedic Art

Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!

Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.

Vårpromenad och terror

Efter att lyssnat på radion hela förmiddagen om terrordåden i Bryssel, tog vi en promenad till den lugna Annelundsparken. Solen strålade, fåglarna kvittrade och vårblommorna börjar så smått att slå ut. En fredlig liten plätt på jorden. Tillvaron blir så motsägelsefull vid sådana här tillfällen. Bryssel ligger så nära oss. Beredskapen är förhöjd i alla Europas huvudstäder. Jag fotograferar några små blommor, som spirar vid en mossbelagd trädrot i parken. Men tankarna  finns i världen. Och ofrånkomliga är tankarna om hur länge ska vi få ha den här lugna vrån. Bäst att ta tillvara de här soliga dagarna så länge vi kan.