Mer lådmaterial

Jag skrev ju häromdagen om allt trevligt man kan hitta när man städar gamla lådor. Bl.a. hittade jag några alster skrivna av sonen och bloggaren Velourmannen. Han har ju för vana att lägga ut musik på sin blogg, ibland också egna kompositioner och texter. Eftersom jag har tillgång till det enda exemplaret av nedanstående verk, tänkte jag bidra till hans goda rykte som låtskrivare genom att publicera denna hyllning till hans mor på mors dag. Texten går väl att uttyda skapligt, men noterna är väl lite svårare, bl.a. för att man måste gissa vilken takt det hela går i.

Efter att ha läst dessa rörande ord, hittade jag nedanstående befallning med åtföljande hot:

Urmoder 4, del 2

Min svärmor Hanna i Lappeasuando var en idog kvinna. Förutom allt arbete med jordbruk, barn, hushåll, fiske så vävde och stickade hon. Det som blev hennes kännemärke för oss i familjen var alla dessa lovikkavantar, -sockor och -mössor, som hon försåg alla barn och barnbarn med och som hon också sålde genom barnen som flyttat söderut. Min första indirekta kontakt med henne fick jag genom att hennes son, min nyvunne pojvän, nästan omedelbart när vi hade träffats, skickade efter mössa och vantar av hennes tillverkning och gav mig som present.

Hanna kunde verkligen sticka riktiga lovikkavantar. Tjocka, tätstickade, inga glipor vid tummarna, väl kardade. Det mesta av detta har jag fortfarande kvar, för det är i det närmaste outslitligt. Till vår förstfödde stickade hon ett helt set - mössa med öronlappar, vantar och sockor, även de försedda med de karakteristiska snoddarna med små tofsar i änden. Naturligtvis har även de två andra barnen slitit på dessa plagg, förutom flera andra i olika storlekar genom åren.

Ett ytterligare intressant faktum fick vi oss till livs, för några år sedan, när en avlägsen anförvant börjat släktforska på makens farssida. Han hade lyckats spåra släkten så långt tillbaka som till slutet av 1400-talet. Den första anfadern hade uppenbarligen vandrat söderifrån, troligen från Tyskland, upp genom Finland och hamnat på östra sidan av Torne älv. Två av hans söner flyttade över älven till den västra, numera svenska sidan och en av dem, makens anfader, bosatte sig i byn Lovikka, den by som fått ge namn åt denna vantmodell, genom att man där en gång tog upp tillverkning i lite större skala. Modellen torde dock ha funnits tidigt på många ställen i Norrbotten.

Bilden på en ung Skogsviola med svärmors lovikkamössa på skulten, är tagen på Stenbäcken första gången jag tog min kärlek med dit. Vi hade känt varann ett par veckor i april 1963.



Vi har som sagt sparat och slitit på många vantar genom åren. I mina gömmor har jag två par, som vi aldrig använt (dock inte de som syns på bilden). Dom oanvända ska få finnas kvar som ett minne av vår strävsamma mor, farmor och svärmor, Hanna Elisabeth.

Paradiset på distriktsarbetsterapin

Det finns ett ställe, som känns som rena himmelriket att komma till, när man har värkande händer. Inte nog med att behandlingen är himmelsk! Där finns också några glada änglar som som tar hand om oss och ser till att våra krokiga och ledbrutna fingrar både får varmt parafinbad och gymnastik, så dom inte skall stelna och bli obrukbara. Jag talar nu om distriktsarbetsterapin på Solhem i Borås. Dit går jag för närvarande två gånger i veckan för att tillsammans med ett antal medsystrar och ett betydligt mindre antal medbröder få ta del av detta goda och dessutom få en trevlig pratstund under tiden. Detta är dessa veckor ett av mina bästa mål för promenaderna. Jag går med lätta steg både dit och hem.
Så här går det till:


Efter handtvätt och desinficering får man doppa händerna i varmt parafin fem gånger så det bildas liksom en handske runt handen. (Nej, man bränner sig inte!)

Därefter går man till en ängel som sveper in mina händer först i pappersservetter, sedan i plastpåsar och sist i dessa varmfordrade "grillvantar" utan tummar. Där sitter man i en kvart och slappnar av och kanske bubblar lite med medsystrarna och har det skönt.

Sedan, när händerna blivit mjuka och genomvarma, gör man sitt handgympaprogram, böjer och sträcker alla leder och avslutar med att sträcka och slappna av hela kroppen. Sedan säger man hej då till änglarna och går hem, nöjd och belåten.

Besök i familjehistorien

Vi håller på att göra oss av med vårt gamla skrivbord. Detta för att jag ska få bättre plats för datorn och maken ska få en skönare läshörna i sitt rum. Av den anledningen måste jag först planera om inredningen i morfars gamla chiffonjé, som jag ärvde när mamma gick bort. Jag måste ju bereda plats för en del grejer som nu ligger i skrivbordslådorna.

Att gå igenom gammalt lådmaterial är som att titta in i sin egen och förfädernas historia. Man stannar vid än det ena, än det andra. Läser om gamla brev, hittar visitkort, gamla resaturangnotor från speciella tillfällen och allt möjligt annat. En hel del åker i papperskorgen. Men det finns också en del saker, som ska få överleva mig.

En sådan sak är pappas gamla plånbok. Den låg alltid på samma plats i skrivbordslådan och fylldes på varje torsdag när han fick avlöning. Mamma och pappa hade gemensam hushållskassa. De hämtade en sedel där när de skulle handla. För småpengar hade de varsin portmonnä. Plånboken lämnade aldrig skrivbordslådan.

Nu när jag tittar igenom plånboken igen, finner jag några papper som närmast kan betecknas som historiska dokument. Det är bl.a. några ransoneringskort sedan kriget, men de viktigaste för mig är två kvitton från 1939. Mamma har i alla år sparat dessa kvitton på deras första möbler och husgeråd till det nya hemmet, en liten lägenhet på ett rum och kök på andra våningen i morfars och mormors hus på Hedåker i Kinna. I den lägenheten tog jag och min syster våra första steg i livet. Vi bodde där tills jag var fem och hon tre år.

Möbelkvittot är daterat den 6/8 1939. De gifte sig den 19/8, dvs strax före krigsutbrottet. Mamma var bara nitton år, pappa skulle fylla tjugosju. Det dröjde ungefär en månad innan han blev inkallad och mamma blev ensam i den nyinredda lägenheten.

Summorna på kvittona kan tyckas mycket ringa i dagens penningvärde. Hela husgerådslistan - 30 poster - gick på 34, 40. Det dyraste på listan var en gryta för 3, 80. Möblemanget kostade 635 kr allt som allt. Tyvärr vet jag inte hur stora deras inkomster var, men de hade säkert sparat ett tag för att kunna köpa allt detta kontant vid ett tillfälle. Lite finns fortfarande kvar. Jag har stolarna till matbordet och min syster har en buffé, eller sideboard som det heter nu för tiden. När jag ser det här kvittot, tänker jag att dessa stolar ska jag även i fortsättningen vårda ömt.

Här är beviset!

Jag har efter moget övervägande beslutat lägga ut några bilder från Globen, trots att dom är av rätt dålig kvalité och att närbilden på mig själv är så "bländande" att det knappt syns att det är jag. Men Anita blev ju snygg och ingen behöver väl längre tvivla på att vi verkligen var där, trots att inte alla såg oss på TV!

Dåligt väder och skidåkning av alla slag....

då häckar paret Andersson framför TV:n och ingenting annat blir gjort! Lönen för mödan: Björn vann, Johan blev tvåa och Anja blev trea!

Än är jag inte för gammal!

I morse gick jag upp till lasarettet för att genomgå mammografiundersökning. Jag hade läst på informationslappen som jag fått i förväg att 69 år var övre gränsen för att få kallelse till denna undersökning. "Jaha, nu är man snart för gammal för detta också," tänkte jag, när jag när jag gick uppför backen till lasarettet. Döm om min förvåning, när jag blev upplyst om att man har höjt åldersgränsen till 74! Jag kände mig riktigt nöjd, i synnerhet som tjejerna som jobbar där är så trevliga, trots att dom verkar ha ett ganska monotont jobb.

När jag gick hem kände jag mig riktigt ung och tog en rejäl omväg med spänstiga steg för att riktigt känna hur frisk jag är! Dock är det så att jag faktiskt tagit vården ganska mycket mer i anspråk sedan jag blev pensionär. Jag har t.ex. vaccinerat mig mot influensa för första gången. Jag har varit inlagd på sjukhus för första gången sedan jag som åttaåring låg på epidemin för scharlakansfeber (undantag för BB förstås). Och jag har för första gången i mitt liv uppsökt sjukvården så ofta att jag blivit förunnad ett frikort!

Det är inte utan att man kan känna en lätt oro efter alla larmrapporter om alla åldringar, som kommer att behöva vård i framtiden och som våra yngre generationer inte kommer att ha råd att försörja. Som väl är har vi pensionen kvar, den som vi sparat ihop till under ett långt yrkesliv. "Så förhoppningsvis klarar jag väl att försörja mig själv ett tag till", tänkte jag under min spänstiga promenad.

När jag kom hem frågade maken om jag läst vad som stod i BT idag om våra pensioner. Det hade jag inte, men han visste att berätta att Försäkringskassan beräknar att pensionerna kommer att sänkas med 4 procent nästa år!!! Håhå, jaja! Och med den här förhoppningsvis tillfälliga regeringen vi har, får vi väl i alla fall fortsätta ett tag till att med våra skatter subventionera de yngre generationernas skattesänkningar.

Livet är inte rättvist, men jag kan i alla fall glädja mig åt att än är jag inte för gammal för att få gå till mammografin!

Farmor och ishockey

Får jag presentera yngsta barnbarnet, Albin, 7 år. Vi hälsade på i helgen som gått. En av anledningarna till att det blev just denna helg var att Albin spelade höglandscup i ishockey för tioåringar. Ja, dvs Albin är bara sju, men han och några andra småkillar fick vara med ändå. Det var svårt att fotografera, men nedan syns han i alla fall i röd tröja i höger forward-position inför en tekning. Ishockey är det som gäller före allt annat just nu, men......



han har även andra intressen. Bl.a. gillar Albin att rita och måla. Han fick oljepastellkritor av mig i julklapp och här har han gjort ett karaktärsporträtt av sin farmor och.......

inte nog med det! Därefter skrev han följande uppmuntrande deklaration:

Man kan känna sig lycklig för mindre!

Skämmigt eller?

Idag skulle den invigas. Min snygga psykedeliska dramaten som jag fick av dottern i julklapp. Dvs vi fick den båda två, men maken deklarerade tidigt att han tänkte minsann inte gå omkring och dra-maten, nej, var det så att vi skulle gå till affären så tänkte han ta ryggsäcken. Så jag betraktar härmed dramaten som min egendom.

Idag tänkte jag kombinera promenaden med först en tur till rehab och få lite lindring för mina krokiga fingrar och sedan därifrån till Coop Forum och handla lite. Samtidigt som jag fick min dagliga motion. Maken var intresserad av att följa med till Coop, så vi kom överens om att mötas på vägen när jag var färdig på rehab. "Men då kan ju du ta med dig dramaten" sa jag, "så slipper jag ha den stående där uppe." Jag märkte direkt hans undanglidande manövrar så jag sa raskt "ok då, jag tar den".

Jag har förstått att där går gränsen. Sportiga äldre herrar (ja, för han är faktiskt en sån) kan inte förnedra sig till att dra - maten. På hemvägen blev den ganska tung så när det gick lite nerför blev det lite för hög belastning på mina artrosknän, så jag bad honom ta den bara en liten bit nerför det brantaste. Det gjorde han och erbjöd sig faktiskt att dra den tillsammans med mig när det bar iväg uppför. Men icke längre! När vi kom till hemmakvarteren tog jag hand om den själv - och det gjorde jag gärna. Den är helt fantastisk! Tack kära dotter för den presenten, den bästa jag fått på länge!

Jag ville ta en bild på maken med dramaten men det var stopp. Därför fick han ta en på mig istället och jag lägger ut den, trots att jag ser ut som en julgris. Men jag har förstått att man måste bjussa på sig själv om man har en blogg och visa även sina svagare sidor. Allt för publiken!

Man lär så länge man lever

När man är pensionär har man tid att sitta länge och äta frukost. Därvid hinner man också avhandla diverse små och stora samtalsämnen. Idag lät det ungefär så här:
Jag: Hur lång tid kan det ta att gå fram och tillbaka till Sjöbo torg? (Till saken hör att jag gärna vill ha ett mål för mina numera så gott som dagliga promenader.)
Maken: Det är väl inte så långt. Hur så?
Jag: Det är en arbetsterapeut som har öppnat en hjälpmedelsbutik där. Jag tänkte bl.a. prova en sax konstruerad för svaga och värkande händer. Man behöver inte använda tummarna utan det är ett par fjädrande skänklar som man klämmer ihop.
Maken: Ungefär som en sekatör?
Jag: Ja, och då kan jag också klippa naglarna på höger hand.
Maken: Va! Gör du inte det redan nu?!
Jag: Nej jag har aldrig klippt naglarna på höger hand med sax.
Maken: Hur gör du då?
Jag: Jag filar dom. Kan du klippa naglarna på höger hand?
Maken: Det har jag alltid gjort. (Därpå tar han tag i hushållssaxen och demonstrerar sina färdigheter) Enkelt!
Stum av beundran ser jag på hur han lätt och ledigt fixar till naglarna. Konstigt nog klarar jag det också när jag provar. Jag behöver bara hålla saxen lite rakare än jag gjort förut. Hur många färdigheter är det jag missat för att jag trott att det inte går? Ändå har jag ibland fått beröm för att jag är flexibel. Jag minns fortfarande med stolthet hur min körskollärare berömde mig för min förmåga att ta mig upp ur den garagenerfart full med snö, som han tvingat ner mig i. Varför har inte trial and error fungerat när det gäller nagelklippning?!
Jag ska i alla fall gå till Sjöbo torg och köpa min specialsax, åtminstone för mina värkande tummars skull!

Komedi eller tragedi?

I fredags var vi på Borås stadsteater och avnjöt föreställningen av Alan Ayckbourns pjäs "En fröjdefull jul". Enligt programmet "en brittisk komedi i stora scenenformat".


Det var länge sen jag skrattade så mycket på en teaterföreställning. I en del scener blev det faktiskt nästan farsartat. Men så här några dagar efteråt när jag tänker igenom vad som hände på scenen är det de tragiska figurerna och deras absurda julfirande, som ger den starkaste eftersmaken.


Alla de fyra kvinnorna på scenen gestaltar högst frustrerade karaktärer. Husets värdinna, som går omkring i sitt vackra, putsade hem och bara längtar efter kontakt och gemenskap med sin man, som i sin tur knappt ser henne, upptagen som han är med företag och affärer och annat långt viktigare än hustrun. Svägerskan, som helst av allt velat ha barn men inte fick några, dränker sorgerna i alkohol. Systern, en kontaktsökande bibliotekarie, som när hon äntligen lyckats ragga upp en karl att ta med sig till familjejulen, förnekar att hon alls är intresserad av någon intimare samvaro och förklarar sig helt ointresserad av sex. Och den unga kvinnan, vän i familjen, som väntar sitt fjärde barn (som hon inte vill ha) och inget högre önskar än att hennes slarver till karl skulle ta lite ansvar och inte bete sig som en barnunge själv.

Och männen sen! Kanske inte lika frustrerade, men väl "ofullgångna". De fyra männen i familjen befinner sig alla på olika sätt kvar i lekstadiet. Och den fjärde, inbjudne författaren, haussas av alla kvinnornas förväntningar på något nytt och spännande, fastän han är fullständigt okänd och bara har lyckats komma ut med en enda bok.

Visst är det karikatyrer, men författaren har ändå lyckats skapa trovärdiga om än skruvade typer. Jag gillar den här typen av "relationsdramer" gärna i komediform, som stimulerar mig att fundera över de psykologiska mekanismerna bakom karaktärernas beteende. Samtidigt som man har vansinnigt roligt.

Jag försökte ladda ner några bilder, men det tog för lång tid så jag lägger in webbadressen till teatern i stället: www.boras.se/kultur/stadsteatern

Urmoder 4

Idag ska jag presentera en urmoder som jag inte är släkt med, i alla fall inte genetiskt. Men ändå har hon stått mig mycket nära. Hanna Elisabeth Andersson, född 1903 i byn Piilijärvi i dåvarande Jukkasjärvi kommun, var nämligen min svärmor.



Jag har lagt in två bilder på Hanna. Den första är ett ateljéfoto, taget i samband med att hon förlovade sig med Lars Levi Andersson från Poultikasvaara i nuvarande Gällivare kommun. Han som senare skulle bli min svärfar. Den andra bilden är en teckning av sonsonen Mattias, gjord efter ett foto, taget på Hannas 75-årsdag. Det har gått femtiofem år mellan bilderna. Hon skulle komma att leva ytterligare ett antal år. Hanna dog 1990 87 år gammal.



Jag träffade Hanna första gången pingsten 1963 i Värnamo, där hon för tillfället hälsade på hos en av sina sex döttrar. Jag hade träffat den yngste av hennes tre söner på Viskadalens Folkhögskola samma vår. Vi hade redan efter kort tid bestämt oss för att leva ihop och han ville att jag skulle följa med och träffa hans mamma.


Både hon och jag var nog lite blyga för varandra, men det första intrycket var gott och jag kände att hon tyckte om mig, liksom jag om henne. Hon var liten till växten och fortfarande i 60-årsåldern helt utan gråa hår. Det svarta håret hade hon stramt åtdraget i en knut i nacken. Jag tyckte att hon var vacker.


När jag sedan lärde känna min mans familj och också kommit upp till byn Lappeasuando och sett med egna ögon, förstod jag att han vuxit upp under helt andra livsbetingelser än jag själv. Men det fanns också något som var gemensamt med min uppväxt. Framför allt var det att både hans och mina föräldrars liv präglades av hårt arbete.


Hanna och Levi flyttade till byn Lappeasuando och bröt upp sitt eget nybygge i början av 1920-talet. Där fanns då redan två gårdar vid stranden av Kalix älv. Med Hannas och Levis bosättning där blev byn fullbordad. Fler gårdar har det inte blivit i Lappeasuando.


I vår moderna tid är det svårt att föreställa sig hur det kan vara att skapa sin framtid med sin egen kroppsliga arbetskraft och -vilja som enda insats. Att röja ett nybygge i Norrbottens inland alldeles nedanför odlingsgränsen krävde sin kvinna och man. Hanna var redan i tjugoårsåldern van att arbeta hårt. Hon kunde hantera både lie och räfsa, fiskeredskap, kniv och yxa och naturligtvis allt som hörde till hushållet.


Det första huset var ett timrat pörte, ett rum med öppen spis hopbyggt med en lada. I ladan lade man ut snaror för att fånga harar på vintrarna. Det var i mångt och mycket ett naturahushåll. Fisk fick man från älven och kött och bär från skogen och samerna som övernattade på sina vandringar till och från sommarbeteslanden betalade för sig med renkött. När jag kom in i familjen på tidigt 60-tal hade man tre kor, men tidigare hade man också haft får och gris. Foder till djuren fick man från slåttermyrarna ovanför odlingsgränsen. Det var ett tungt arbete att bärga höet, samla i lador på myren och dra hem det till gården under vintrarna när isen lagt sig.


Så kom då alla barnen. Jag har räknat ut att Hanna var gravid eller hade spädbarn att amma i tjugo år i sträck. Hon var gravid tolv gånger. Två av de senare graviditerna slutade i missfall. Ett barn, en dotter, dog några månader gammal, men nio nådde vuxen ålder.


1967 föddes vårt första barn. Vi bodde då i Boden och Hanna tog tåget från Gällivare för att komma och hälsa på sitt nya, tolfte barnbarn. På kvällen tittade vi på ett TV-program som handlade om p-piller. Hanna begrundade denna information och sade spontant: "Tänk om det hade funnits på min tid!" Jag replikerade lite aningslöst, att det var väl tur för annars hade jag nog inte träffat hennes yngste son, som var nummer sju i syskonskaran. Jag minns inte om hon svarade på detta, men senare har jag fått veta att hon steriliserades efter sista barnet 1942. Detta var säkert inte hennes egen idé, men det hände i en tid när steriliseringar kom "på modet". För Hanna och säkert många med henne i samma situation, kom detta som en befrielse. Den nutida uppmärksammade debatten kring 40-talets steriliseringskampanj har ju bara uppmärksammat de övergrepp som skedde. Att steriliseringarna också faktiskt räddade livet på många kvinnor, utslitna av hårt arbete och många graviditeter har man pratat väldigt lite om.

Det finns så oerhört mycket att berätta om Hanna och hennes liv. Att hon ville något annat med sitt liv, det vet jag, för det har hon själv sagt mig. Men ett blogginlägg kräver kortare text och jag har redan skrivit för länge. Jag kommer att skriva mer om Hanna senare och slutar nu med att uttrycka min tacksamhet att ha fått komma i kontakt med en verklighet långt från min egen. Det har berikat mitt liv.

Mannen i mitt liv

Verkar ha försvunnit mot Ingenting?

Etiketter

Så här i början av året har jag gått igenom mina blogginlägg sedan starten i oktober. Det visar sig att jag varit ganska flitig och därför har jag nu använt mig av verktyget "etiketter" för att bringa lite ordning bland inläggen. Inte vet jag om alla etiketterna är helt relevanta till innehållet, men jag hoppas att mina läsare har lite hjälp av detta om ni vill gå tillbaka till något inlägg. Just detta inlägg kommer dock inte att få någon etikett.

Fåglar och andra varelser

Det är ett tag sedan jag rapporterade om fåglar och ekorrkrig. Jag kan nämna att vi i stort sett lyckats avvärja ekorrattacker mot den stora fröautomaten. Jag använder uttrycket "i stort sett" eftersom vi vid ett tillfälle sett en avancerad ekorre forcera alla hinder och nått fram till de begärliga solrosfröna trots allt. Vi såg inte hur den tog sig dit, men teorin är att den lyckats balansera på sladden till julgransbelysningen. Nu tycker jag i alla fall att även ekorrarna kan få lite godis i dessa bistra vintertider (-13 vid stugan i morse), så jag strör ute lite frön på marken och på det öppna bordet. Dom är ju faktiskt rätt trevliga att titta på, dom små liven.

Annars är det full fart på mesarna. Dom drog sig tillbaka ett tag före jul efter att en sparvhök varit där och härjat. Det är lite ambivalent att duka bordet även för den sorten, men hökarna ska ju också ha mat och eftersom jag är en generell fågelälskare så får jag väl unna sparvhöken en och annan talgoxe. Men jag är glad att jag i alla fall inte sett att den tagit någon av tofsmesarna - mina speciella små gullungar.

Nu när isen har lagt sig ordentligt har vi tagit några promenader runt sjön. Eftersom vi har ett tunt snölager, så kan vi faktiskt spåra en hel del aktiviteter i djurvärlden på isen. Jag tror att vi sett spår efter mink och alldeles säkert smågnagare. Haren, som också verkar gilla solrosfrön, har varit framme och skitit sina svarta knortar under fågelbordet.

Riktigt trevligt var det härom dagen när två rådjur dök upp och knaprade nerfallna frön på marken under ena fröautomaten. Jag vågade inte gå ut med kameran rädd att skrämma iväg dom, men jag knäppte några bilder från köksfönstret.

Det allra bästa med stugan är delaktigheten i naturen. Nu ligger isen tjock, bryggan är fastfrusen och maken har huggit upp vaken. Ett dopp ner i det svarta vattnet efter bastun och sedan sitta avslappnad och fräsch med tända ljus i bastukammaren och vara i harmoni med sig själv, elementen och naturen - ja, till och med med ekorrnarna - kan man ha det bättre?

En gran är en gran, är en gran

I år hittade vi ingen gran som var tillräckligt stor på vår egen tomt. Som de ärliga människor vi är, ville vi inte heller knycka någon från vår snälle granne, som har gott om fina granar i sin plantering. Lagom stora, en del av dem som svarvade sockertoppar, täta och fina. Vi gick alltså och frågade om vi fick ta en gran. Bara frugan var hemma när vi kom, men hon lovade glatt att vi fick ta en, men det var bäst att herrn i huset visade oss var vi kunde hämta granen. Hon lovade att skicka bort honom till oss när han kom hem. Efter åtskilliga timmar dök han upp - med en gran, som han tagit med sig till oss! Alldeles för stor och när maken fixat till den så den fick plats i stugan blev resultatet så här:
Inte särskilt snyggt, alltså! Dottern protesterade och ville att vi skulle försöka fixa en annan gran, men..... man visar sig inte så otacksam. Hon fick i uppgift att klä den istället. Fortsatta protester - "det finns ju inga grenar att hänga grejerna på!" Som tur var hade jag köpt lite nya prydnader i form av läckra skor plus att jag gjort ganska många julgranskarameller i år, som fyller ut bra i granen.

När granen väl var klädd, tyckte vi att den blev riktigt snygg och att alla våra gamla och nya prydnader kom mer till sin rätt, trots att vi från början varit överens om att detta var den fulaste gran vi någonsin haft. Men - "allt ligger i betraktarens öga" som äldste sonen brukar säga!