Maken är inte riktigt representativ för männen i undersökningen. (Det är mer jag som liknar dom). På honom låter det så här: "Ska du gå ut idag? Jag tar nog en lite längre runda." När han säger så, tycker jag det på sätt och vis är ganska skönt, för då kan jag masa på i min egen takt. Men ibland säger han "Jag tänkte inte gå så långt idag, vi kan gå tillsammans." Då blir jag lite ambivalent. Å ena sidan tycker jag det är trevligt med sällskap och jag går faktiskt lite snabbare när han är med. Å andra sidan kan jag tänka kloka tankar och ta det i min egen takt om han flänger runt för sig själv.
Nu har jag ju emellertid mina stavar - säkrare, bra för ryggen, arbetar med hela kroppen och får upp flåset lite bättre. Det är faktiskt ganska skönt.
Maken har inte stavar. Han marscherar i sina gamla Graningekängor och får därmed lite extra tyngd. Spänstig som bara den, fast han är sju år äldre.
Hå hå, ja ja. Tänk vad det är lätt med självbedrägeri ändå!
4 kommentarer:
Både sambon och jag var mycket imponerade av farsgubbens tempo under vår gemensamma promenad i backarna i Borås skogar. Inte dåligt av en man i hans respektingivande ålder. Värsta bergsgeten. Jag har full förståelse om du inte hänger med där....
Farsgubben uttrycker viss belåtenhet med din kommentar.
Har samma symptom som du! Det är märkligt att det man egentligen tycker är så behagligt är så svårt att få till. Och det finns väl inte någon annan sysselsätning som har så många ursäkter för att slippa ifrån????
Här måste jag berömma din självinsikt. Tränings genen kommer inte från dig.
Skicka en kommentar