Söndagsmiddag

Vi har lagat god mat i helgen. Maken igår med sin "makalösa" fiskasoppa, dansk från Trekosten och chablis till. Dessutom tog han sig för att laga tiramisu och förstås serverad med marsalavin. Jag tycker att jag gjorde rätt bra ifrån mig idag när jag bjöd på min vanliga italienska bruschetta - stekt brödskiva med pesto, mozzarella, soltorkade tomater och en skiva lufttorkad skinka på sallad och olivbädd - därefter kyckling i vermoutsås med pommes chateau (visade sig vara vanlig klyftpotatis) och små gröna ärter. Vi åt inte upp all tiramisun igår, så när maken diskat färdigt tar vi den och en liten Marsala till OS-tittandet.

Jag har skrivit ett allvarligt inlägg....

.... som jag påbörjade redan den 13 februari och sparade som utkast. Eftersom det väckte så många känslor orkade jag inte skriva färdigt det på en gång. Nu är det klart, men eftersom det publiceras under det datum som var när jag påbörjade skrivandet, har det hamnat längre ner i bloggen, men ni mina kära läsare hittar det under titeln "Att ge och mista liv". Jag är glad om ni vill läsa detta inlägg.

Nu får det vara nog....

Så blev det en dag till ute vid stugan, för att skotta resten av taket. Vi tog skidorna från gården, som vi planerat och gav oss ut i djupsnön. Jag kunde konstatera att min armstyrka, som jag hade när jag simmade regelbundet, hade avtagit betänkligt. Det blev en halkig färd. Maken fick spåra, jag halkade efter. Så fort det lutade lite uppför fick jag saxa. Två gånger stupade jag rakt i snödrivan. Nähä, det får vara slut med skidåkning för min del! Såvida inte det blir några fina dagar på sjön, förstås. Där finns i alla fall inga backar.
Maken har motionerat ordentligt. Här står han framför det renskottade taket, påtagligt belåten efter väl förrättat värv.

Bastun hade nog det djupaste taksnötäcket. Det lär ta lite tid innan vi kommer in i tvättkabinen!

Här kan man tala om snöskottning!

Vi åkte ut till stugan för att mata fåglar och framför allt var maken rädd för att taken skulle rasa efter senaste snöovädret. Vi gjorde ett försök redan igår, men vägen ut till Sävshult var blockerad av upplogade vallar från 27:an, så vi kom aldrig fram. Idag gick det bättre, men vi fick pulsa i halvmeter djup snö i en halv kilometer från gården, där vi ställer bilen.

När vi kom fram möttes vi först av det översnöade växthuset och på en del ställen mer än meterhöga drivor som blåsten från sjön hade bildat. Taken var förstås på läsidan riktigt högt belastade av snön. Jag tyckte det var lite oroligt när maken skulle upp på taken. Han är ju ingen ungdom längre. Men som de läsare som följer min blogg vet, så tycker han själv att han är en ungdom med full kraft. Och det gick ju bra förstås. Själv tog jag mig an växthuset, där jag kunde stå väl förankrad på fast mark.



Inne i stugan är det fortfarande inte röjt efter julen. Jo, granen kom ut för några veckor sedan, men lite sorgliga rester står fortfarande kvar och väntar på vårstädningen, som lär dröja detta år. Få se om vi får snöfritt till påsk. Jag tvivlar.

Jag tog i alla fall en lite vemodig bild på två vissna hyacinter bakom en snöhöljd fönsterruta och en röd fönsterremsa, virkad med hjärtan i mönstret.



När vi ger oss ut i morgon - ja, det finns några fler tak att skotta - tar vi med skidorna. Älgarna tar för långa kliv för att vi ska kunna trampa oss fram i deras spår.

Att äta ute....

....i Borås har blivit allt angenämare under de femton år vi bott i sta´n. Det har vuxit upp fler och bättre restauranger av alla slag från snabbmat till "finkrog" med stjärna till och med. Jag skriver finkrog inom citationstecken, för när vi var där med dottern i somras, kunde vi alla tre konstatera att den var klart överreklamerad.
Då är det annat med det ställe vi valde för gårdagens söndagsmiddag, La Copita, på Allégatan. Det är en spansk restaurang, som funnits några år nu. Vi har besökt stället tidigare och alltid varit nöjda och glada när vi gått därifrån, så även igår. Det brukar vara gott om gäster, men igår var vi faktiskt ensamma en bra stund, antagligen beroende på snöovädret. Det brukar vara bra service på La Copita och den blev förstås inte sämre denna eftermiddag.
Jag tycker att La Copita är en lagom stor krog i mellanprisklass, med trevlig inredning och serviceinriktad personal. Och så förstås det viktigaste - god mat. Där finns både tapas och vanlig à la carte och ett urval viner som räcker för våra behov. Igår valde vi båda förrätt från tapasmenyn, vitlöksgratinerade musslor, som serverades i sitt spad i portionsformar med bröd. Till det tog vi ett glas vitt vin, husets - ett sydafrikanskt. Jag valde tapas även till varmrätt, en komposition med små kycklingspett, klyftpotatis med aioli och manchegaost med honung och valnötter. Allt detta serverat trevligt upplagt på samma fat. Sedan kom jag på att jag ville ha en sallad också och då fick jag in en jätteportion fräsch sallad med både kronärtskocka och halstrad grön sparris. Maken valde grillad kalventrecote med katalanskt rödvinssmör och potatisgratäng. Även han var mycket nöjd, köttet grillat medium - rött, precis som han ville ha det. Till detta spanskt rött vin förstås.
Sedan travade vi hem bland snödrivorna i kylan, nöjda och belåtna.

Snö, snö, åter snö

Sportlov både i Sjuhärad och i Småland. Därför kom Mattias och Albin Andersson, far och son och tillika son och sonson och hälsade på.

Eftersom det fanns önskemål från gästerna om vissa aktiviteter stannade vi i sta'n på måndagen för att hockeyfantansten Albin ville se hockey även i Borås. Som tur var vann Borås HC mot Malmö med 5-0.

Sen ville grabbarna ut till stugan och leva vinterliv. Och nog fanns det snö tillräckligt. Det är gott att ha starka söner i sin bästa ålder. Mattias skottade både på marken och taket för att skona sin gamle far. Sedan blev det bastu och snörullning för killarna. Själv avstod jag från snön. Jag gillar bättre vaken, men den har inte varit öppen sen jul.

Maken lagade till en älgstek som vi fått av Mattias och Anneli i julas. Tillbehör: madeirasås, koktpotatis, vinbärsgelé (det sista av det vi fick av vännen B-A) gröna bönor och mina egenhändigt plockade trattkantareller. Till det ett jättegott mustigt rödvin och till efterrätt hjortron och grädde med en skvätt madeira till.

Det blev ett par mysiga dagar och jag kände att nu får det snart bli vår, så att vi kan vara mer i stugan igen. Pelargonerna väntar på omplantering och växthuset, det igensnöade lockar mig intensivt-

Att ge och mista liv

Dikten med den lilla akvarellen är skriven och målad av min nära vän Gugge. Hon skrev den och flera andra i en liten tankebok och som bearbetning av sorgen, när hon mist sitt fjärde barn, Viktor, två dagar gammal.
Att mista ett barn är väl det värsta en människa kan råka ut för, i alla fall om man är förälder. Själv kan jag inte tänka mig ett värre öde än att överleva mina barn. Gugge har varit med om att förlora tre.

När jag första gången träffade Gugge, var hon föräldraledig med sitt andra barn, Joel, nu snart 28 år. Jag hade börjat min tjänst vid folkhögskolan medan hon var ledig, men vi visste om varandras existens och när vi möttes i kopieringsrummet på skolan så brast vi båda ut "det är väl du?" Där började en vänskap som bara har växt och fördjupats.
Jag fick snart veta att Gugge hade mist sitt första barn, en flicka, som skulle heta Elin. Elin hade dött i livmodern strax före beräknad förlossning. Det hade varit en svår tid, men de hade kommit över det och sedan hade Joel kommit.

Gugge och Lasse ville ha fler barn och läkarna försäkrade att det som hänt vid första graviditeten inte skulle behöva upprepas. Det kunde vara rena slumpen och allt hade ju gått bra med Joel.


Hon blev gravid igen. Allt förlöpte normalt. Inga alarmerande läkarundersökningar, magen växte och Gugge började känna sig trygg. Men så hände det som inte fick hända. Barnet, en flicka, dog i livmodern en tid före beräknad förlossning.

Det var efter detta som vår vänskap fördjupades. Vi blev mer förtroliga med varandra och vi började umgås mer. Vi bildade vår firma, vi reste tillsammans och vi pratade mycket - om jobbet om barn och också om den svåra frågan - skulle Gugge våga bli gravid någon mer gång.

Efter ett par år bestämde de sig. De fick kontakt med en läkare, som lovade att Gugge skulle få all tänkbar hjälp och täta kontroller under graviditeten. Hon skulle följas minutiöst.

Så blev det en ny graviditet. Gugge och Lasse hade många vänner, som engagerade sig. Vi var alla glada för deras skull. De täta läkarkontrollerna visade inga tecken på att det fanns någon anledning att oroa sig. En arbetskamrat till oss väntade också barn och bad Gugge och mig att klä hennes babykorg. Hon blev väldigt nöjd och erbjöd Gugge att denna kunde få ta över korgen, eftersom kompisens baby skulle vara för stor för den, när Gugges barn skulle komma till världen.

Förlossningen skulle sättas igång och dagen var fastställd. Gugge och Lasse ville att Joel skulle vara hos oss under tiden.

De kom på morgonen med Joel. Vi kramade om varandra, lättade att barnet äntligen skulle komma och beredde oss på en lång dag av väntan. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen annat än att den var lång. Joel var nog ganska tyst, frågade inte så mycket.

Vi satt vid TV:n, tittade på barnprogram, när telefonen ringde. Det var Lasse. Förlossningen hade gått bra, men... Jag hann tänka "säg inte detta!!" När Gugge fått upp barnet, en pojke, på magen och den första ljuvliga känslan av lättnad hade kommit, hade hon tittat lite närmare på barnet och sett att han var alldeles blå. "Ska han vara så här blå?" hade hon sagt till personalen.

Nej, naturligtvis inte! De hade snabbt tagit hand om pojken, läkarundersökt och förstått att han hade svårt att andas. Första misstanken var diafragmabråck. Det blev ilfart med pojken till Göteborg. De gav honom namnet Viktor. "Det namnet betyder segrare. Det skulle han i alla fall ha med sig" sa Gugge efteråt.

Jag talade om för Joel att han fått en lillebror. "Precis som jag önskat mig" sa han. Sedan fick jag berätta för honom att hans lillebror var sjuk och att mamma och pappa skulle åka efter till Göteborg. Han fick stanna hos oss över natten och fick sova hos mig i dubbelsängen.

Det var inte diafragmabråck. Det var värre än så. Viktor hade ett väldigt ovanligt syndrom. Det yttrade sig i att vänster lunga var missbildad och förstorad, så att hans hjärta hade förskjutits till höger sida och och den andra lungan hade tillbakabildats. Han opererades, men det gick inte att rädda hans liv. Viktor dog under sitt andra levnadsdygn.

Jag var hemma hos Gugge någon dag efter hennes hemkomst. Vi satt i en av sofforna i deras öppna, ljusa vardagsrum. Hon hade foton på Viktor. Han var precis lika näpen som alla nyfödda sovande barn. "Jag tycker att han är lik mig" sa Gugge. Hon pratade fortfarande om Viktor i presens. Hon beskrev att det kändes som om hon hade honom i famnen, där hon satt i soffan. Jag förstod att hon beredde sig för att ta in verkligheten, men än hade hon inte gjort det.

De ville att vi skulle vara med vid begravningen. Det var så obeskrivligt sorgligt. Den pyttelilla vita kistan. Att ta avsked av en liten person, som vi aldrig fick lära känna, men som vi genom hans föräldrar ändå kände så väl.

Viktor dog i februari månad 1987. När jag nu, efter Gugges medgivande skriver detta, känns det som om det var igår. Alla känslor väcks till liv igen. Min medkänsla, min oro, min sorg, men kanske mest av allt - min beundran för det sätt som Gugge tog sig igenom den svåra tid som följde på Viktors död. Ett sätt för henne att bearbeta sorgen var att skriva och måla. Därigenom fick hon också hjälp att lotsa den då femårige Joel igenom hans sorg. Hon gjorde en liten bok med teckningar, där hon berättar om det som hänt utifrån Joels perspektiv. Boken har legat där i alla år som gått och fått mogna. Först nu känner hon att hon är redo att publicera den.

För min egen del har deltagandet i Gugges öde och hennes styrka att överleva det som hänt med en bibehållen och utvecklad mognad, varit en ovärderlig erfarenhet. Tack vare henne har jag själv kommit tillrätta med många av mina rädslor. Tack min vän, för att du lät mig skriva dessa rader.

Min syster och jag

En gång i tiden när vi båda jobbade som lärare, min syster och jag, skapade vi en tradition. Varje år, när det var sportlov, skulle vi träffas och gå ut och äta en bit, bara hon och jag. Nu är vi båda pensionärer och något särskilt sportlov har vi inte, det är liksom lov hela tiden nu. Men vi fortsätter med vår tradition. Hon kommer åkande med tåget från Kinna. Jag möter henne vid stationen. Jag föreslår restaurang och som tur är händer det en del på den fronten i Borås, så jag kan alltid hitta ett ställe där hon inte varit tidigare. En gång tog jag tåget till Kinna, men syrran vill hellre åka till stan, för här finns lite mer att välja på. Sen sitter vi och surrar om allt, som bara hon och jag pratar om. Ja, vi äter också, men det är egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är att det bara är vi två.
Det blir alltid bråttom, när hon ska hem igen. Igår kväll var det bara en minut kvar till avgångstid när vi vek ner mot stationen vid Krokshallsberget. Hon fick springa de sista metrarna och jag stod kvar i backen och väntade till jag såg tåget tuffa iväg söderut.
När jag gick hem genom stan, tänkte jag att nästa gång får hon ligga över hos mig, så vi hinner prata färdigt. Om det nu nånsin blir färdigt.
Det är gott att ha en syster!

Vänner och akvarell

Efterlängtade vännerna Lasse och Gugge kom på lördagen. Det kändes som om de kom med våren från Malmö, fast det är lika mycket snö där som här. Men jag fick faktiskt riktiga vårkänslor när jag öppnade blomsterpaketet, som Gugge överlämnade. Vilka underbara tulpaner! Och se så fint dom passade på vårt köksbord!

Vi hade gjort upp ett program för lördagen och när vi ätit vår välkomstlunch, travade vi iväg till Borås konstmuseum för att se Lars Lerin-utställningen, som pågått ett tag och som var ett önskemål från våra gäster redan när vi var hos dom före jul. Och det var sannerligen en upplevelse. Hasse Persson, konstmuséets chef, guidade som vanligt ypperligt. Han sade att denna utställning var den som dragit mest folk någonsin och han trodde sig veta varför. Han menade att så många människor prövar på att måla akvarell och vet därför hur svårt det är. Gugge och jag kände igen oss i detta. Vi har till och från träffats på somrarna och farit iväg någonstans i akt och mening att måla. Vi har suttit vid branterna vid Stens huvud i Skåne, vi har målat på Ölands alvar och vid Bohusläns klippor. Det har varit mycket trevligt och vi har hunnit avhandla en hel del viktiga ämnen, ibland har vi varit nöjda med vad vi åstadkommit i akvarellblocken, men för det mesta konstaterar vi att det inte blir som vi tänkt oss.

Hasse Persson berättade också att det även kommit många professionella konstnärer som velat studera Lars Lerins målningar för att få tips om hur man gör. Det har jag inga ambitioner att göra. Snarare blir jag bara påmind om mina egna begränsningar och njuter istället av att betrakta dessa underbara verk - bara betrakta och ta in....

Nu var det så mycket folk, så det kändes inte helt bekvämt. Men vi har hört genom Hasse Perssons visning så mycket intressanta fakta att vi ska gå tillbaka en vanlig vardag och se utställningen en gång till utifrån dessa förutsättningar. Om det är någon som ännu inte sett dessa mästerverk uppmanar jag på det bestämdaste - ta er dit före den 8 mars! Det är väl värt att resa några mil.

Har dom glömt historien?

Igår var det en ivrig debatt i radion efter att en del borgerliga ledarsidor ondgjort sig över att folkpartisten Birgitta Ohlsson blivit utnämnd till EU-minister, trots att hon är gravid. Hur skulle hon klara av att ta hand om sitt lilla barn och samtidigt vara statsråd?! Birgitta svarade att hon var gift med en riktig man och inte en dinosaurie så det skulle nog ordna sig! Det var bra sagt tycker jag. Däremot dök det upp några dinosauriedamer, som bedyrade att det skulle bli synd om detta lilla barn och att Birgitta nog skulle komma att ångra sig när hon blev gammal och klok.

Herre gud! Ska dagens kvinnor behöva gå omkring med dåligt samvete, för att dom insisterar på att det måste gå att både ha små barn och inneha ett kvalificerat arbete - ja vilket arbete som helst förresten! När jag och mina generationskamrater födde barn på 60-talet, fick vi bara 6 månaders mödrapenning. Ville man ha kvar sitt jobb, som man dessutom satsat på en utbildning till, var man så illa tvungen att ordna det på något sätt. I vårt fall blev det barnflicka, eftersom det enda dagiset i Boden på den tiden var förbehållet ensamstående föräldrar.
Om det skulle vara så farligt för barnets utveckling att mödrarna "lämnade" det i någon annans vård, skulle vi gå omkring bland en hel massa störda 40-åringar vid det här laget. Och det har i alla fall inte jag märkt något av.
Läs mer på www.sr.se/p1 och klicka er fram till studio 1.

Kvinnojobb eller...?

Så här i snöoväderstider får man hitta på lite innesysslor, som annars inte så ofta blir av. Jag fick för mig att jag skulle putsa mina ärvda lampetter, som en gång tillhört min mormor och som hängde en på var sida om den stora spegeln i hallen i mitt barndomshem.

Nu hänger dom i vårt kök på väggen ovanför matbordet, där dom också pryder sin plats. Jag tog bilden ovan när jag putsat den ena, för att riktigt dokumentera skillnaden.

Sedan tog jag mig också för att börja putsa silver, vilket verkligen behövdes. I alla fall om man inte vill att knivar och gafflar ska vara fulla av mörka fläckar.

I mitt hem var detta en typisk kvinnosyssla, som vi småflickor också fick hjälpa till med. Men här i huset är det annorlunda. Det brukar vara makens jobb, men av någon anledning blev det inte av före jul som vanligt.


Han har dock rationaliserat det hela och nu tog jag över hans metod:

Man lägger en aluminiumfolie i botten på diskhon, fyller på med varmt vatten och häller i en påse vin- eller citronsyra. Sen lägger man i sina silver - (eller nysilver) grejor och låter dom ligga ett tag, ca 15-29 minuter och vips är dom blanka och fina igen!

Jag såg aldrig pappa putsa silver. Då var det kvinnogöra. Kan möjligen rationaliseringen av tillvägagångssättet vara en anledning till förändringen? Eller att jag är en traditionalist som bara gör som mamma!?