Skämt eller kränkning?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

Länken ovan leder till ett radioprogram, som jag ofta lyssnar på, nämligen livsåskådningsprogrammet "Människor och tro". Det är mycket intressant att ta del av alla olika inriktningar och föreställningar, som finns. En del tilltalande, en del främmande, en del omvändande, en del avståndstagande. Ja, så kan man hålla på. Det handlar också om samhällsfrågor och politik. Kort sagt - alltid mycket tänkvärt.

Det senaste programmet i den gångna veckan hade rubriken "Humor, hån, hets eller hädelse". Det var ett diskussionsprogram, där folk fick ringa in och vädra sina åsikter. I studion fanns också två jurister, som specialiserat sig på ämnen som förtal, hets av folkgrupp, ärekränkning osv. Det blev en mycket intressant diskussion. Vad får man skoja om? Vad blir folk kränkta av? Är vissa grupper känsligare än andra? Vad får man i religionens namn häva ur sig? Är Elisabeth Ohlssons Ecce Homo-utställning mer kränkande för kristna än pastor Åkes skamliga (min värdering) uttalande om kärlek mellan människor av samma kön för homosexuella?

Jag började fundera på om jag själv hade känt mig kränkt i den här meningen någon gång. Och kom på - jo, faktiskt en gång. Det var dagen före Valborgsmäss och därpå följande Första maj. Jag satt i stolen hos tandläkaren. Hen hade bestämt sig för att fixa två tänder på samma gång, så det tog ganska lång tid. Under tiden samtalade hen i ett med sköterskan. Om allt annat än om mig, patienten i stolen. Hen pratade engagerat om sonen, som gick på teknis och var i full färd med att förbereda för den sedvanliga kortegen genom stan. Sedan kom en harang om första majfirandet dagen efter. Vad skulle det vara bra för att gå ut och demonstrera, det handlade ju bara om att splittra folk. Det var mer, men jag kommer inte i håg allt. "Är det vad det går ut på", sa sköterskan. "Javisst", gick tandläkaren på. Själv låg jag i stolen med slangar och salivsugare och kunde inte säga någonting. Inte en enda gång frågade hen hur jag mådde. Men visst kände jag en helig vrede över det förakt hen visade för något, om inte heligt, men väldigt viktigt för mig.

Det var ju förstås ingen stor sak. Men jag tänkte att man ska vara lite försiktig med orden. Bland de fyra H-na i radioprogrammets rubrik, kan väl detta betecknas som hån. Att håna någon för sin tro, politisk uppfattning eller något annat viktigt är inte rätt. Annat är det med Humorn. Att med glimten i ögat skoja om diverse företeelser - det är mycket lättare att ta till sig. Det hjälper en att ifrågasätta istället för att gå i försvar. Och det var också slutsentensen i programmet.

"Det som inte tål att skämtas om, förtjänar inte att tas på allvar."