Mössor och terror

Konstig titel på ett blogginlägg kanske någon tycker. Men varje dag händer ju saker både i den stora och den lilla världen. Och den lilla världens glädjande småsaker, kan väl hjälpa en att stå ut med och stå emot den stora världens hemskheter.

Så kändes det när jag igår hittade ett par nästan färdiga mössor, som jag börjat sticka för  kanske 25 år sedan. Jag hade totalt glömt bort dem. Men jag förstod att jag hade experimenterat lite med en ny modell, som inte riktigt liknade de andra mössor jag mönsterkomponerat tidigare. Det var inte heller samma modell, som mina tidigare skapelser och som vi brukat sälja i vår firma "Fria Händer" eller på Konsthantverksföreningen i Vetlanda.

Precis när jag skrivit dessa rader, hör jag på radion att ett nytt gisslandrama utspelar sig i Paris. Ännu fler döda i dessa förfärliga dåd. Det känns overkligt. Jag hade lagt upp en liten disposition för detta inlägg. Skulle beskriva idyllen i Småland, den tid vi hade vår firma. Sen skulle jag skriva om vad som händer i Paris, eller snarare - det som dittills hade hänt. Jag lade in bilderna på mössorna och Gugge och jag i vårt marknadsstånd. Sedan lade jag in en länk till DN, som många av mina FaceBookvänner delat under dagen. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/jo-det-ar-vi-mot-dem/

Jag flyttade upp länken. Den är det viktigaste idag. Vi måste med skärpa stå upp för de demokratiska och solidariska värden, som så många faktiskt hyllar, ja, de allra flesta förstås. Och visst får vi också lov att tänka på de små saker i tillvaron, som gör oss glada och lyckliga. Hur skulle vi annars orka kämpa mot ondskan?

Nytt år i solens tecken

Igår, den 4:e januari, sken solen från en klarblå himmel, äntligen. Samtidigt var det skidåkning på TV. Svårt att avstå ifrån. Men nu står solen så pass högt på himlen att vi hann med alltihop och tog oss ut på en promenad i solskenet. Så fort vi kom utanför dörren kunde vi se den solbelysta fasaden på det närbelägna Bäckängsgymnasiet, som jag fortfarande kallar Läroverket, när jag glömmer mig. Nu 2015 är det blir det femtiotre år sedan jag tog studenten där!

Vi styrde först stegen mot den närbelägna Annelundsparken, vår oas i staden, som jag skrivit om i bloggen många gånger. En nästan vårlig miljö mötte oss där med de stora ekarna och bokarna, som reser sina kala grenar mot den blå fonden.

Från den högt belägna parken, tog vi oss via trapporna ner till Centrum för att ta en titt på den stora målningen på ett av de fina funkishusen vid Sandwalls plats. Jag hade räknat ut att solen nog skulle ge ett vackert ljus över konstverket, som liksom de flesta av målningarna från gatukonstfestivalen No Limit fortfarande finns kvar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningen att det tillfälliga byggnadslov, som man fått för målningarna kommer att förlängas, så vi lär få behålla detta inslag i gatubilden ett tag till.

Vi har lämnat året 2014 bakom oss. Det har varit ett bra år, vårt jubileumsår, med många härliga upplevelser. Det är alltid lite vemod över nyårsfirandet numera. Tiden går så fort. Men också förväntan på det nya året förstås. Och ett hopp om att fortfarande få känna och uppleva nya saker. Jag ställer aldrig upp några nyårslöften. Men jag har tänkt mig att jag ska skriva lite mer i bloggen än jag gjort 2014. Mest för min egen del. Det har varit lite si och så med den saken på senaste tiden. Men jag märker att jag tycker om att gå tillbaka i den här sortens dagbok, som det ju faktiskt blir. Och bra att ta till när det uppstår diskussioner om när saker och ting hände.

Så till de ganska få läsare av min blogg, som jag numera har. Jag kommer tillbaka....

En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

Gammelskogen

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

Tänkvärt

Jag ville presentera en artikel, som jag läst i Synskadades Riksförbunds (SRF) tidning Perpektiv. Jag hoppas att det går att förstora den så att mina seende läsare kan ta del av artikeln i sin helhet.

Blinda personer räknas inte till dem som kan tänkas ha behov av samhällsstöd som regleras i Lagen om stöd och service (LSS). Den här artikeln innehåller de bästa argumenten jag har sett, som visar hur det är för en blind att orientera sig i omgivningen och hur mycket av det, som vi seende tar för självklart, den blinde inte kan ta del av. Det är bra med alla tekniska hjälpmedel, men inga av dem kan ersätta de mänskliga ögonen. Läs och begrunda. Klicka på bilden så blir den större.