fredag 28 november 2008

Väntan och längtan



När jag var barn fick jag lära mig att advent betyder väntan. Det stämde väldigt bra tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Nu för tiden översätter man advent med ankomst och det duger väl det också, men väntan och längtan efter julens fröjder var ju nästan bättre än själva julen. Stjärnan i fönstret fick absolut inte komma upp förrän tidigast fredagskvällen före första adventssöndagen. Och det skulle vara mörkt när man satte upp den så att man såg hur vackert den lyste. Likadant med julgranen - absolut inte förrän kvällen före julafton. Om denna längtan pratade vi - kompisen Anita och jag - när vi satt i bussen på hemväg från Stockholm och Globen. Vi konstaterade att det lyste elljusstakar och stjärnor i vart och vartannat fönster. Redan den 23 november! "Unga människor kan inte vänta och längta, allt ska ske på en gång nu för tiden", sa Anita, "dom sätter in julgranen före Lucia och sen har dom tröttnat på den och slänger ut den i mellandagarna!" Jag höll naturligtvis med, vi var helt eniga i denna uppfattning.

När jag kom hem, gick jag in på dotterns blogg för att se om hon varit med om något nytt. "Jag hängde upp stjärnan idag, jag kunde inte vänta!" skrev hon! Suck! Än en gång en bekräftelse på att tanternas iakttagelser av sin samtid stämmer!


P.S. Jag hängde upp stjärnan idag, fredag morgon. D.S.

måndag 24 november 2008

Fantastiskt!!!

Ja, vad ska man annars kalla den upplevelse jag var med om i lördags?! Det gick faktiskt inte att föreställa sig i förväg hur det skulle bli. Jag vet inte hur jag ska beskriva allt i ett blogginlägg. För det första var arenan något utöver det vanliga, minst sagt. Jag hade ju aldrig varit i Globen förut och när vi hade letat upp den läktare där vi skulle sitta och tog oss in genom dörren, trodde jag inte jag skulle våga klättra ner till vår bänk. Det kändes bara svindlande. Men jag vande mig. Det var ju en makalös sal att sjunga i. När vi övat hemma, Anita, Hannelore och jag, har vi sagt att vi måste mima på dom höga tonerna för vi kommer inte upp till höga g, helt omöjligt. Men tänk - redan på första repet klarade vi det! Tonerna bar, svävade på ett egendomligt sätt. Och så förstås massverkan, vi var tolvhundra sopraner! Sammanlagt ca tretusen i kören!

Vi övade hela eftermiddagen och kvällen på fredagen, var tillbaka på hotellet 23.30, stöp i säng, frukost kl. 7 på lördag morgon och sen iväg till Globen. Då var redan symfoniorkestern på plats, TV var där, några av solisterna, som skulle sjunga tillsammans med kören droppade också in. Och så Kjell Lönnå, förstås! Säga vad man vill - men maken till körledare får man leta efter! Vilken entusiasm, rutin, simultankapacitet - att dirigera fyrstämmig kör med tretusen sångare, solister och hel symfoniorkester det verkar ju nästan omöjligt! Men inte för Kjell Lönnå. Han hade hjälp vid några nummer och ersättaren var inte dålig han heller. Det var professor Gustaf Sjöqvist, som har sitt dagliga verk i Storkyrkan i Stockholm.

Solisterna som sjöng med kören var Jeanette Köhn, operasångerska, Anna Stadling, en ung flicka som var med i ett nummer, nämligen Pererik Moreus' Koppången med text av Py Bäckman och så en fantastisk operasångare Karl Magnus Fredriksson, med en makalös barytonröst. Tillsammans med honom sjöng vi både O helga natt och Ave Maria och ett par stycken till. Att få stå under taket i Globen och tillsammans med tretusen andra sångare braka på med "Folk, fall nu neder" det högsta vi förmådde, det är obeskrivbart!

11.30 började generalrepetitionen och då dök resten av solisterna upp, Sven-Bertil Taube, Victoria Tolstoy och Sofia Karlsson. Det var rätt intressant att höra hur skraltigt det gick. Ja, inte för Victoria Tolstoy. Hon kom direkt från tåget, gravid i åttonde månaden, och rev av sina låtar utan ett uns av tvekan. Men Sven-Bertil var riktigt osäker, glömde text ett par gånger, kom i otakt med orkestern, fick ta om osv. och även Sofia Karlsson bröt av och ändrade flera gånger. Det var förunderligt att höra Taube när det sen blev allvar. Då visade han vilken rutin han har. Han sjöng bl.a. Jul, jul, strålande jul, inte med bravur utan som den vissångare och skådespelare han är - varmt och innerligt.
Efter genrepet skulle Kjell Lönnå tacka oss alla, men han kom inte så långt innan rörelsen tog över, rösten bröts och han klev ner från dirigentpulten utan att fullfölja vad han tänkt säga. Han har bestämt sig för att detta skulle bli hans sista konsert av det här slaget. Hur det blir i fortsättningen vet vi inte än.



Kl. 16.00 började konserten. Vi hade utrustats med någon slags blå schalar som vi skulle hänga över vår i övrigt helsvarta klädsel. Vi tyckte att vi såg rätt dystra ut, men när strålkastarna slogs på fick denna enkla kostymering en gnistrande blå färg som med masseffekten såg alldeles strålande ut. Eftersom det skulle bli TV-inspelning var det lite uppvärmning av publiken och andra arrangemang innan vi kom igång på riktigt. Men sen.... Jag har nog lite svårt att beskriva detta. Min känsla var en blandning av rörelse, stolthet, glädje, samhörighet - jag kan inte räkna upp allt. Jag är ju en person som gillar att vara del av ett kollektiv och ett härligare kollektiv än detta är svårt att tänka sig. Det vi som kör och orkester, utan solister, fick mest applåder för, var nog det som vi oroat oss mest för nämligen Hallelujakören ur Händels Messias. Som sopran får man verkligen sätta sina röstresurser på prov. Och alla dessa sextondelar upp och ned så man blir nästan yr i huvudet. Men det gick strålande!!! Lyckokänslan efter det numret var enorm.

Nu kan ni titta på detta i TV två söndagar i december, den 14:e och 21:a. Få se om ni hittar eran Skogsviola på sopranläktaren, första avdelningen närmast till vänster om mittläktaren, tredje raden. Och om ni inte hittar henne så vet ni i alla fall att hon sitter där och bidrar med en tretusendedel till er tittar- och lyssnarupplevelse.

Vad som hände på hotellet efter allt detta berättar jag inte om, men jag kan säga att det var rätt uppsluppet!

torsdag 20 november 2008

Globen nästa!


I morgon bitti kl 7.00 bär det iväg - till Globen! Det ska bli jättespännande att få vara en pytteliten del i detta körkollektiv. Körer från hela landet samlas till en julkonsert tillsammans med symfoniorkester och fina solister som t.ex. Sven-Bertil Taube, Viktoria Tolstoy, Sofia Karlsson och ännu fler. Allt under ledning av Kjell Lönnå. Det lär bli 2-3000 i kören. Vi sopraner lär få stå högst upp i Globen. Jag är så glad att jag hoppade med i en kör i våras så jag får vara med om detta. Därför kommer jag inte att skriva något på min blogg på några dagar, men jag kommer att rapportera. Jag lovar!

onsdag 19 november 2008

En fantastisk berättare

Igår kväll var jag på Kulturhuset i Borås och lyssnade till en föreläsning av dokumentärfilmaren Tom Ahland. Det blev en underbar kväll, som skulle kunnat vara hur länge som helst. Egentligen vill inte Tom Ahland kalla sig filmare utan ser sig i första hand som journalist som vill berätta andra människors historier. Han håller aldrig i kameran, det gör hans gode vän och medarbetare sen 40 år tillbaka, Björn Henriksson. Tom säger att det han själv är bra på är att bära utrustning och ställa frågor. Och ställer frågor gör han och folk berättar och det blir fantastiska filmer.

Igår berättade han om sig själv och sitt jobb. Ödmjuk inför de människor han bjuder in i sina filmer. Han åker alltid till jobbet kollektivt och träffar ofta människor på bussen, tunnelbanan, bland uteliggare och kåkfarare. Men också om s.k. kändisar, ja t.o.m har han skildrat kungen och hovet. "Men", säger han, "jag söker helst människor som inte bara vandrat rakt fram i livet, utan som är lite naggade och trasiga i kanterna. Därför skildrar jag Nacka Skoglund istället för Gunnar Nordahl, Cornelis istället för Olle Adolphson och Monica Z istället för Lill-Babs."
Alla har en historia att berätta, det finns hur mycket material som helst. Och många vill berätta, men långt ifrån alla får chansen. Är det månne ett naturligt mänskligt behov att delge omgivningen sina tankar och erfarenheter? Är vi alla någonstans inom oss något av exhibitionister? Min bloggande son skrev något om detta i en kommentar härom dagen. Vi gillar att blogga för att vi vill visa oss och spegla oss.

tisdag 18 november 2008

Dagens gäster







Fanny och Maja hälsade på idag. Så här ser det ut när man bjuder dom på bullar och muffins!

torsdag 13 november 2008

Dassnostalgi



För ett tag sedan skrev jag några rader om kretsloppet. Nu har vi varit i stugan i helgen och då aktualiserades tankarna igen. För ca ett år sedan skaffade vi en mulltoa. Fint värre, smular sönder skiten, lätt att tömma, fint och rent och varmt om rumpan. Men tänk att jag saknar ibland vårt gamla utedass! Kanske inte så mycket nu när det börjar bli kallt, men i somras gick jag faktiskt och satte mig där flera gånger med dörren öppen ut mot blomdoft och fågelsång. Något enklare och mer miljövänligt sätt att återvinna mänskliga avfallsprodukter kan man väl inte tänka sig. När skiten brännt färdigt i tunnan vänds det ner i komposten och berikar den med nyttiga ämnen för det som ska växa i jorden. Visst, avfallet från mulltoan går ju också till komposten. Men den kostar ju lite mer i energi, eldriven som den är.


Nej, jag vill inte vara av med mulltoan. Det är skönt att inte behöva frysa när man ska uträtta sina behov. Och framför allt är det maken väl unt att slippa slita med tunnorna. Men visst har utedasset sitt nostalgivärde. Den som bäst beskrivit detta är Sandro Key - Åberg i dikten "En bukolisk sång" hämtad ur samlingen "Till naturen". Om mina läsare skulle ha lust att hämta andan ett tag i datavärlden hets, så vill jag gärna bjuda på denna läsupplevelse. Var så goda!


En bukolisk sång

Jag är ett gammalt utedass där ingen har skitit på länge.
Jag minns de sista och höstliga besökarna,
svampplockaren i basker och med smörgåspaketet i fickan,
andtruten och överraskad av lössläppt och strilande behov,
den gamla kvinnan med sina torra och tunna små skitar
och sin enda utdragna, jämrande och klena lilla fis.


O, aldrig mera en dundrande mök eller en eldig fjärt,
aldrig en mustig och stinn smygare ur digra och väderstinna rövar,
bara den magra vinden kring mitt människotomma
och väderpinade hål.

Du ser mig söndervärkt och övervuxen av syrener
i det gamla hallonsnåret,
skitgammal och murken,
en butter gammal rucklare, avdankad och misantropisk.

Det är helvetes trist att leva sitt liv
önskad och nyttjad av ingen,
vrakad och överflödig som en halvgammal pensionär.

O, jag minns min barndom, min ständigt befolkade barndom,
mina doftande bräder och rosenhyade tegelpannor.
Jag var en frisk och munter krabat
bland Smålands rakvuxna enar,
kär för människor och för talgoxens nytra barn!

Käre, du skulle ha sett mig då, i min starka ungdom!
Röd och med putsade rutor stod jag högrest och vacker som du,
med trävitt lysande furu i sitsen
och i de barnvänliga trappstegen
som gav krystningarna kraft och stolgången det rätta påskjutet.

Och kärleken, människoleken, den minns jag!
Friska och härliga knull av starka och livfulla människor!

Jag minns den blå karlen med uppslagna och lysande ögon,
hur han drev pigan med rosiga ron in mot väggen med hårda stötar!
Det knakade i mina lemmar när de ruskade om varandra,
när de rumsterade om i salig och rykande vånda.

Men sällast minns jag ändå de nattliga besöken
med stulen eller förstulen älskog,
då jag för onda ögon dolde
viskningarna som brann med underligt sken,
och hjärtana som hamrade bladguld över den korta och svindlande stunden!

O, min ungdom, hur den förflöt i vällust och glädje,
löven som spelte och den oändliga sommaren
som stampade molnhög bland bergen.

Vad finns att säga om mannaåren?
Jag hade en uppgift, jag var till gagn och nytta.
Jag kommer ihåg sommarkvällarnas grundliga och njutningsrika besök
då själen flydde i vinden som svalan i hissnande kast
och livet kändes nära och starkt.
De klara ropen från trädgårdslanden
- nu går jag, kommer du?
- ja, jag kommer, kommer …
- kan inte vänta, skynda dig!
- Men jag kommer ju, kommer ju …
och sedan samskitandets inåtvända och tankfulla gemenskap
medan blickarna formulerade de första konstupplevelserna
inför oljetrycken och de häftstiftade helsidesillustrationerna ur Allers.

Tumvantshuttrandet i januarikylan med den låga solen i ögonen,
snabbskitandet med snön knarrande under fotsulorna,
den varma och ångande strålen som sjöng mot hårdfrusna spillningen,
de valna fingrarna som knycklade till papperet
rivet ur Åhlén & Holms postorderkataloger.

Jag var en tillflykt för den, som vänd mot drömmarna sökte sig undan
och för den skrämda och i människojakten hetsade själen.

Jag minns pojken i sin lågvuxna himmel av skimrande kvinnohull,
som tryckte sin lilla och bultande ståkuk mot mitt blanknötta trä,
medan den barnsliga vällusten honungsgul vällde fram ur strupen.

Ja, jag minns mitt liv innan vattenclosettens
och jordbruksnedläggelsens tid,
rikt på öden och mänsklig värme
där jag gjorde mitt i de mänskliga behövens tjänst,
en gång när människorna drack svalka ur skymningens skopa
i de milda kvällarnas gammeldom.

Nu står jag ensam och vresig i den magra glesbygdens ödegård,
för alltid akterseglad i nedlortningens,
miljöförstörelsens och det hygieniska ursinnets tidevarv.
Främling, tänk väl om mig,
jag var dock människans vän och trofast under Sveriges himmel.

Intet nytt under solen



Det sägs ju att historien upprepar sig och har man levt några år har man ju också hunnit erfara detta. I denna finanskrisens tid återvänder jag till Vilhelm Moberg och det han skrev 1932. Då var det väl också finansiell oro vill jag minnas. Vilhelm funderade över industrialismens konsekvenser. Han ansåg att människan inte lyckats särskilt väl med sin utveckling, utan endast lyckats göra sitt liv alltmer komplicerat.


"Fast", skriver han, "det finns ju ljusblå optimister, som tror, att en enda generation skall lyckas utföra, vad de hundra föregående misslyckats med!"


Helst skulle jag vilja citera hela stycket, men jag nöjer mig med ytterligare något. Mina läsare som inte har mött texten tidigare och som vill läsa hela rekommenderar jag att gå till biblioteket och låna boken: Berättelser ur min levnad.


Här kommer ytterligare citat, som jag tycker allt för väl stämmer på vår tid.


"Maskinen var enbart av godo så länge den nöjde sig med att tillmötesgå de rent elementära behoven. Så länge lättade den svårigheter för människan och gjorde hennes dagar och nätter drägligare. Så började den i stället torna upp svårigheter för henne genom att producera sådant, som är henne helt ovidkommande. Maskinen började frambringa behoven i stället för att tillfredsställa dem. Därmed började också innerst inne den världskris, som vi nu genomlever. Uppfinningar gjordes som inte alls angår oss. Men det låg i industriidkarnas intresse att inbilla oss, att vi inte kunde umbära deras produkter.------


Allteftersom de konstlade behoven ökats i antal, har också olusten och vantrivseln ökats hos de moderna människorna. Man sliter ut sig i förtid för att skaffa det, som man mycket väl kan undvara.-----Industrialismen har sålunda till sist blivit mer en olycka än en lycka för mänskligheten."


Det här är väl "gammaldags" tankar. Idag är det väl svårt att tänka sig att vi skulle leva som före industrialismen. Men byt ut det ordet mot kapitalismen, så blir dessa tankar plötsligt radikala.