Söndagsmiddag

Vi har lagat god mat i helgen. Maken igår med sin "makalösa" fiskasoppa, dansk från Trekosten och chablis till. Dessutom tog han sig för att laga tiramisu och förstås serverad med marsalavin. Jag tycker att jag gjorde rätt bra ifrån mig idag när jag bjöd på min vanliga italienska bruschetta - stekt brödskiva med pesto, mozzarella, soltorkade tomater och en skiva lufttorkad skinka på sallad och olivbädd - därefter kyckling i vermoutsås med pommes chateau (visade sig vara vanlig klyftpotatis) och små gröna ärter. Vi åt inte upp all tiramisun igår, så när maken diskat färdigt tar vi den och en liten Marsala till OS-tittandet.

Jag har skrivit ett allvarligt inlägg....

.... som jag påbörjade redan den 13 februari och sparade som utkast. Eftersom det väckte så många känslor orkade jag inte skriva färdigt det på en gång. Nu är det klart, men eftersom det publiceras under det datum som var när jag påbörjade skrivandet, har det hamnat längre ner i bloggen, men ni mina kära läsare hittar det under titeln "Att ge och mista liv". Jag är glad om ni vill läsa detta inlägg.

Nu får det vara nog....

Så blev det en dag till ute vid stugan, för att skotta resten av taket. Vi tog skidorna från gården, som vi planerat och gav oss ut i djupsnön. Jag kunde konstatera att min armstyrka, som jag hade när jag simmade regelbundet, hade avtagit betänkligt. Det blev en halkig färd. Maken fick spåra, jag halkade efter. Så fort det lutade lite uppför fick jag saxa. Två gånger stupade jag rakt i snödrivan. Nähä, det får vara slut med skidåkning för min del! Såvida inte det blir några fina dagar på sjön, förstås. Där finns i alla fall inga backar.
Maken har motionerat ordentligt. Här står han framför det renskottade taket, påtagligt belåten efter väl förrättat värv.

Bastun hade nog det djupaste taksnötäcket. Det lär ta lite tid innan vi kommer in i tvättkabinen!

Här kan man tala om snöskottning!

Vi åkte ut till stugan för att mata fåglar och framför allt var maken rädd för att taken skulle rasa efter senaste snöovädret. Vi gjorde ett försök redan igår, men vägen ut till Sävshult var blockerad av upplogade vallar från 27:an, så vi kom aldrig fram. Idag gick det bättre, men vi fick pulsa i halvmeter djup snö i en halv kilometer från gården, där vi ställer bilen.

När vi kom fram möttes vi först av det översnöade växthuset och på en del ställen mer än meterhöga drivor som blåsten från sjön hade bildat. Taken var förstås på läsidan riktigt högt belastade av snön. Jag tyckte det var lite oroligt när maken skulle upp på taken. Han är ju ingen ungdom längre. Men som de läsare som följer min blogg vet, så tycker han själv att han är en ungdom med full kraft. Och det gick ju bra förstås. Själv tog jag mig an växthuset, där jag kunde stå väl förankrad på fast mark.



Inne i stugan är det fortfarande inte röjt efter julen. Jo, granen kom ut för några veckor sedan, men lite sorgliga rester står fortfarande kvar och väntar på vårstädningen, som lär dröja detta år. Få se om vi får snöfritt till påsk. Jag tvivlar.

Jag tog i alla fall en lite vemodig bild på två vissna hyacinter bakom en snöhöljd fönsterruta och en röd fönsterremsa, virkad med hjärtan i mönstret.



När vi ger oss ut i morgon - ja, det finns några fler tak att skotta - tar vi med skidorna. Älgarna tar för långa kliv för att vi ska kunna trampa oss fram i deras spår.

Att äta ute....

....i Borås har blivit allt angenämare under de femton år vi bott i sta´n. Det har vuxit upp fler och bättre restauranger av alla slag från snabbmat till "finkrog" med stjärna till och med. Jag skriver finkrog inom citationstecken, för när vi var där med dottern i somras, kunde vi alla tre konstatera att den var klart överreklamerad.
Då är det annat med det ställe vi valde för gårdagens söndagsmiddag, La Copita, på Allégatan. Det är en spansk restaurang, som funnits några år nu. Vi har besökt stället tidigare och alltid varit nöjda och glada när vi gått därifrån, så även igår. Det brukar vara gott om gäster, men igår var vi faktiskt ensamma en bra stund, antagligen beroende på snöovädret. Det brukar vara bra service på La Copita och den blev förstås inte sämre denna eftermiddag.
Jag tycker att La Copita är en lagom stor krog i mellanprisklass, med trevlig inredning och serviceinriktad personal. Och så förstås det viktigaste - god mat. Där finns både tapas och vanlig à la carte och ett urval viner som räcker för våra behov. Igår valde vi båda förrätt från tapasmenyn, vitlöksgratinerade musslor, som serverades i sitt spad i portionsformar med bröd. Till det tog vi ett glas vitt vin, husets - ett sydafrikanskt. Jag valde tapas även till varmrätt, en komposition med små kycklingspett, klyftpotatis med aioli och manchegaost med honung och valnötter. Allt detta serverat trevligt upplagt på samma fat. Sedan kom jag på att jag ville ha en sallad också och då fick jag in en jätteportion fräsch sallad med både kronärtskocka och halstrad grön sparris. Maken valde grillad kalventrecote med katalanskt rödvinssmör och potatisgratäng. Även han var mycket nöjd, köttet grillat medium - rött, precis som han ville ha det. Till detta spanskt rött vin förstås.
Sedan travade vi hem bland snödrivorna i kylan, nöjda och belåtna.

Snö, snö, åter snö

Sportlov både i Sjuhärad och i Småland. Därför kom Mattias och Albin Andersson, far och son och tillika son och sonson och hälsade på.

Eftersom det fanns önskemål från gästerna om vissa aktiviteter stannade vi i sta'n på måndagen för att hockeyfantansten Albin ville se hockey även i Borås. Som tur var vann Borås HC mot Malmö med 5-0.

Sen ville grabbarna ut till stugan och leva vinterliv. Och nog fanns det snö tillräckligt. Det är gott att ha starka söner i sin bästa ålder. Mattias skottade både på marken och taket för att skona sin gamle far. Sedan blev det bastu och snörullning för killarna. Själv avstod jag från snön. Jag gillar bättre vaken, men den har inte varit öppen sen jul.

Maken lagade till en älgstek som vi fått av Mattias och Anneli i julas. Tillbehör: madeirasås, koktpotatis, vinbärsgelé (det sista av det vi fick av vännen B-A) gröna bönor och mina egenhändigt plockade trattkantareller. Till det ett jättegott mustigt rödvin och till efterrätt hjortron och grädde med en skvätt madeira till.

Det blev ett par mysiga dagar och jag kände att nu får det snart bli vår, så att vi kan vara mer i stugan igen. Pelargonerna väntar på omplantering och växthuset, det igensnöade lockar mig intensivt-

Att ge och mista liv

Dikten med den lilla akvarellen är skriven och målad av min nära vän Gugge. Hon skrev den och flera andra i en liten tankebok och som bearbetning av sorgen, när hon mist sitt fjärde barn, Viktor, två dagar gammal.
Att mista ett barn är väl det värsta en människa kan råka ut för, i alla fall om man är förälder. Själv kan jag inte tänka mig ett värre öde än att överleva mina barn. Gugge har varit med om att förlora tre.

När jag första gången träffade Gugge, var hon föräldraledig med sitt andra barn, Joel, nu snart 28 år. Jag hade börjat min tjänst vid folkhögskolan medan hon var ledig, men vi visste om varandras existens och när vi möttes i kopieringsrummet på skolan så brast vi båda ut "det är väl du?" Där började en vänskap som bara har växt och fördjupats.
Jag fick snart veta att Gugge hade mist sitt första barn, en flicka, som skulle heta Elin. Elin hade dött i livmodern strax före beräknad förlossning. Det hade varit en svår tid, men de hade kommit över det och sedan hade Joel kommit.

Gugge och Lasse ville ha fler barn och läkarna försäkrade att det som hänt vid första graviditeten inte skulle behöva upprepas. Det kunde vara rena slumpen och allt hade ju gått bra med Joel.


Hon blev gravid igen. Allt förlöpte normalt. Inga alarmerande läkarundersökningar, magen växte och Gugge började känna sig trygg. Men så hände det som inte fick hända. Barnet, en flicka, dog i livmodern en tid före beräknad förlossning.

Det var efter detta som vår vänskap fördjupades. Vi blev mer förtroliga med varandra och vi började umgås mer. Vi bildade vår firma, vi reste tillsammans och vi pratade mycket - om jobbet om barn och också om den svåra frågan - skulle Gugge våga bli gravid någon mer gång.

Efter ett par år bestämde de sig. De fick kontakt med en läkare, som lovade att Gugge skulle få all tänkbar hjälp och täta kontroller under graviditeten. Hon skulle följas minutiöst.

Så blev det en ny graviditet. Gugge och Lasse hade många vänner, som engagerade sig. Vi var alla glada för deras skull. De täta läkarkontrollerna visade inga tecken på att det fanns någon anledning att oroa sig. En arbetskamrat till oss väntade också barn och bad Gugge och mig att klä hennes babykorg. Hon blev väldigt nöjd och erbjöd Gugge att denna kunde få ta över korgen, eftersom kompisens baby skulle vara för stor för den, när Gugges barn skulle komma till världen.

Förlossningen skulle sättas igång och dagen var fastställd. Gugge och Lasse ville att Joel skulle vara hos oss under tiden.

De kom på morgonen med Joel. Vi kramade om varandra, lättade att barnet äntligen skulle komma och beredde oss på en lång dag av väntan. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen annat än att den var lång. Joel var nog ganska tyst, frågade inte så mycket.

Vi satt vid TV:n, tittade på barnprogram, när telefonen ringde. Det var Lasse. Förlossningen hade gått bra, men... Jag hann tänka "säg inte detta!!" När Gugge fått upp barnet, en pojke, på magen och den första ljuvliga känslan av lättnad hade kommit, hade hon tittat lite närmare på barnet och sett att han var alldeles blå. "Ska han vara så här blå?" hade hon sagt till personalen.

Nej, naturligtvis inte! De hade snabbt tagit hand om pojken, läkarundersökt och förstått att han hade svårt att andas. Första misstanken var diafragmabråck. Det blev ilfart med pojken till Göteborg. De gav honom namnet Viktor. "Det namnet betyder segrare. Det skulle han i alla fall ha med sig" sa Gugge efteråt.

Jag talade om för Joel att han fått en lillebror. "Precis som jag önskat mig" sa han. Sedan fick jag berätta för honom att hans lillebror var sjuk och att mamma och pappa skulle åka efter till Göteborg. Han fick stanna hos oss över natten och fick sova hos mig i dubbelsängen.

Det var inte diafragmabråck. Det var värre än så. Viktor hade ett väldigt ovanligt syndrom. Det yttrade sig i att vänster lunga var missbildad och förstorad, så att hans hjärta hade förskjutits till höger sida och och den andra lungan hade tillbakabildats. Han opererades, men det gick inte att rädda hans liv. Viktor dog under sitt andra levnadsdygn.

Jag var hemma hos Gugge någon dag efter hennes hemkomst. Vi satt i en av sofforna i deras öppna, ljusa vardagsrum. Hon hade foton på Viktor. Han var precis lika näpen som alla nyfödda sovande barn. "Jag tycker att han är lik mig" sa Gugge. Hon pratade fortfarande om Viktor i presens. Hon beskrev att det kändes som om hon hade honom i famnen, där hon satt i soffan. Jag förstod att hon beredde sig för att ta in verkligheten, men än hade hon inte gjort det.

De ville att vi skulle vara med vid begravningen. Det var så obeskrivligt sorgligt. Den pyttelilla vita kistan. Att ta avsked av en liten person, som vi aldrig fick lära känna, men som vi genom hans föräldrar ändå kände så väl.

Viktor dog i februari månad 1987. När jag nu, efter Gugges medgivande skriver detta, känns det som om det var igår. Alla känslor väcks till liv igen. Min medkänsla, min oro, min sorg, men kanske mest av allt - min beundran för det sätt som Gugge tog sig igenom den svåra tid som följde på Viktors död. Ett sätt för henne att bearbeta sorgen var att skriva och måla. Därigenom fick hon också hjälp att lotsa den då femårige Joel igenom hans sorg. Hon gjorde en liten bok med teckningar, där hon berättar om det som hänt utifrån Joels perspektiv. Boken har legat där i alla år som gått och fått mogna. Först nu känner hon att hon är redo att publicera den.

För min egen del har deltagandet i Gugges öde och hennes styrka att överleva det som hänt med en bibehållen och utvecklad mognad, varit en ovärderlig erfarenhet. Tack vare henne har jag själv kommit tillrätta med många av mina rädslor. Tack min vän, för att du lät mig skriva dessa rader.