Att såga ner en bok

Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.

Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

Det är inte klokt.......

..... vad tiden går. Så säger vi ofta nu för tiden, som gammalt folk gör mest. Men visst är det nästan ofattbart att vi i dessa dagar har varit gifta i femtio år. I den gångna helgen har vi blivit firade ordentligt av den närmaste familjen, som nu består av femton personer. Det är barn och barnbarn, fruar och sambo, flick- och pojkvänner och till och med ett litet bonusbarnbarn. Det är en rikedom.

Alla dessa underbara personer hade verkligen ansträngt sig för att bjuda oss på en riktigt rolig tripp. Det började för några månader sen, när dottern ringde och meddelade att vi skulle boka helgen den 22-24 augusti. För då skulle det hända saker. Lite senare kom hon med lite fler detaljer. Vi skulle infinna oss Stockholm senaste kl. 15.45 på fredagen. Vi fick inte ta tåget, för det är ingenting att lita på, så det fick bli bussen. Vidare fick vi veta att vi skulle ha snygga kläder med oss för två kvällar, samt promendskor. "Mer behöver du inte veta" sa dottern.

Så klart att vi började fantisera lite om vad som skulle hända. Sen ringde hon igen och sa att vi skulle ta med oss badkläder. En ledtråd till, alltså. Vi började ställa in oss på att det nog skulle bli en färja - men vart? Tre dagar före avresan kommer ett nytt påbud. "Ni ska ha passen med er!" Då började vi ana att det inte var Finland vi skulle till.

Det visade sig att det var Tallin. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var ju kul bara med den saken. Dottern mötte vid Centralen, sambon  och bonusbarnet anslöt vid T-banan och alla våra smålänningar stötte till vid färjeterminalen och så var vi samlade alla femton.

Allting flöt så bra, Maken och jag fick det finaste rummet högst upp i båten med utsikt åt sjösidan. Middag var beställd i à la Carte-matsalen, där vi samlades vid fyra bord intill varandra. Det blev en riktig festmåltid förstås. Vi fick välja vad vi ville från menyn men jag går inte in på detaljer i maten, det blir för mycket att skriva. Det fotograferades en del, men bilden ovan är den enda jag har med mig hem till datorn. Jag hoppas på lite fler så småningom.

Det blev en lång dag, som avslutades med dans och en fantastisk show. Och visst hade någon i gänget (dottern tror jag) också ordnat så att vi blev officiellt firade och framkallade till scenen, där vi gratulerades av  programledarna och uppmanades att pussas, och så fick vi en flaska Prosecco i present.

Dagen efter blev det lyxvarianten av frukost, som också inleddes med ett glas Prosecco och efter frukost blev det en tur på stan, där de beordrade promenadskorna kom väl till pass. Där delade vi upp oss och gick åt olika håll, allt efter tycke och smak.

Sen blev det bastu och bubbelpool, innan det var dags att äta middag igen, denna gång buffé med rikhaltigt innehåll. Kvällen ägnades åt bl.a. musikquiz i puben, vilket var lyckosamt för oss, fyra vinster gick till vårt gäng! Senare på kvällen var det show igen, men i detta fall tog åldern ut sin rätt, så guldbröllopsparet drog sig undan till den privata sfären, som brukligt är bland bröllopspar.

Ja, sen blev det frukost och landgång vid färjeterminalen och vi tog att varmt och kramrikt farväl av hela vår underbara familj! Tänk så mycket omsorg och planerande de har haft för vår skull. Och vi är så tacksamma och värmen känns långt in i hjärteroten.

Jag kunde inte låta bli att lägga in bilden nedan. Jag medger att det är ganska tydligt att det har gått femtio år!

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:

Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.

Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.

Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

Blomsterfröjd i juli

Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset

Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.

Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!

Människors möte

Detta blir det första blogginlägget i juli 2014. Det beror inte på att mitt juliliv hittills har varit händelselöst. Det är bara det att sommarvärmen gjort mig lite slö. Och så har jag haft annat att göra.

Två av barnen med familjer har varit här och avlöst varandra. Det har varit så härligt att få umgås lite längre än bara ett veckoslut. Och det är så mysigt att umgås i stugan. Det blir en närhet på ett sätt med de sysselsättningar vi sätter igång här. Bastubad, matlagning, diverse reparationer och underhåll av stugan. Paellan på bilden är ett av resultaten av sonens matlagningskonst.

Det är fantastiskt att ha en familj, som bryr sig. Jag är så oändligt tacksam för att det blev så i mitt liv. Att jag i min ungdom mötte en man, som jag kunnat leva med i över femtio år. Att jag har fått så fina barn och barnbarn. Att vi har det här smultronstället att vara på.....

Samtidigt lyssnar jag på radion. Upptrappad konflikt i Israel och Palestina. Nedskjutet flygplan i stridernas Ukraina. Flyende människor från Syrien. Och här går jag i min somriga idyll. Orättvist?! Javisst. Vi kan ju inte bestämma var vi föds och dör. Slumpen är inte rättvis.

Så lyssnar jag till dagens dikt. Är det också en slump att just denna dikt lästes idag, när de här tankarna kom till mig? Det är en mycket känd dikt. Hjalmar Gullberg skrev den:

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Ja Dä Va Då...

Så nu har det varit premiär på skådespelet i Komstad. Förväntningarna var ganska stora, i alla fall hos oss, som har både son och sonson i ensemblen. Riktigt objektiv är väl kanske i så lätt att vara i den situationen, men jag måste ändå säga att jag är riktigt imponerad. Och vädret var vackert, det är nog en förutsättning för att det ska bli riktigt lyckat.

Det hela började med att publiken samlades framför Gästgiveriet, där de båda luffarna dyker upp, törstiga som de är. Luffarna blir sedan guider genom skådespelet och visar vägen till de olika scenerierna.

Föreställningen ger inblick i händelser i Komstads historia. Komstad är en mycket gammal och förr betydande ort i nuvarande Sävsjö kommun. Här fanns tingshus, kvarn, såg, affär och värdshus och var något av en centralort i bygden. När järnvägen -  Södra stambanan - anlades kom Sävsjö att bli samhället som tog över och Komstad blev som vilken bondby som helst, men sågen och kvarnen finns fortfarande kvar och affären har blivit kafé.

Första anhalten efter värdshuset är fängelset. Här finns ett gäng fångar i bojor, som jobbar under överinseende av fångvaktare Adrian Låsbom. Fångarna visar sig kunna sjunga enastående bra, vilket förklaras av att alla fångar bildar manskören Pinutas. De stämde upp Birger Sjöbergs "Släpp fångarna loss, det är vår!" med bravur, till fångvaktarens, Adrian Låsbom, förtret. Sedan får fångvaktaren mer att göra, när kronolänsman kommer dragande med en tillfångatagen dubbelmördare som kallas Farao. Denne man finns i Komstads historia. Han dömdes att avrättas efter att ha dödat två personer genom arsenikförgiftning.

Fångvaktaren tar Farao till tingshuset och uppmanar publiken att följa med. De båda hamnar åter på värdshuset, där fyra gubbar sitter och dividerar och prästen kommer och bannar dem för deras syndiga leverne, medan en kvinna med vacker röst sjunger "Där rosor aldrig dör". Sedan visar det sig att övriga gäster på Värdshuset också är en kör, "Den röda kören". Körerna dyker sedan upp i olika scener och de är en stor tillgång i skådespelet.

Så fortsätter vandringen under luffarnas ledning. De tar oss med  förbi sågen och kvarnen, där de passar på att sjunga en egen variant av Elektricitetsvisan. Vidare till kaféet, där vi blir bjudna på kaffe, till smedjan, där en gumma får hjälp med utdragning av en värkande tand och vi får träffa berättare, som förtäljer händelser ut Komstads historia.

Efter att ha vinkat av bygdens store son, Jonas Brunk, på hans färd till Amerika i en båt över Atlanten (i det här fallet fick dammen ovanför sågen illustrera detta) samlades vi så på ängen, som slogs med lie. I sluttningen ovanför ängen samlades alla medverkande och avslutade det hela med underbar sång från båda körerna.

Den här föreställningen av vandrande skådespel var en riktig helhetsupplevelse. Jag blev imponerad av sättet att binda samman de olika scenerna. Det väckte nyfikenhet och överraskningarna kom slag i slag. Ett trevligt sätt att engagera även publiken, med skådespelare och sångare så nära inpå. Och en rolig lektion i bygdehistoria. De vackra omgivningarna med det finaste man kan tänka om småländsk natur gjorde ju sitt till. Snyggare kulisser får man leta efter.

Det är väl värt att åka några mil för att uppleva allt detta.

Till slut vill jag upplysa att man kan gå guidade turer i området. Då ringer man 0725240450 eller går in på www.komstadkvarn.se. Information om skådespelet och biljetter kan man söka tel. 0382-14200 månd - fred 8:00, övrig tid: infp@kulturhuset.com

Vinter igen?

Vi tog en tur till plantskolan för att köpa pelargoner till våra fönsterlådor. Penséerna som funnits där sedan slutet på april, har blivit rätt rufsiga och skulle bytas  ut. Det blev åtta kraftiga, röda pelargonplantor, som verkligen förgyller fasaden. När vi körde hem hörde vi på väderleksrapporten. Det varnades för frost ända ner i södra Götaland! Hur skulle det nu gå med de röda pelargonerna. Och rosorna, som börjat slå ut. För att inte tala om det matnyttiga. Mina fina bönplantor, som vill ha det så varmt. Potatisen som stannar av i växten, fast de började så bra. Vi satte ju dem redan i aprilvärmen. Hallonen, som börjar gå i kart - ska det bli någon likör till jul i år?

Men det finns ju det som blommar också. Jag blir särskilt glad över mina små bikonovonävor, som breder ut sig med sina vackra blad och förtjusande små blommor. Och stjärnflockan som också breder ut sig, alldeles för mycket faktiskt. Pionerna har redan blommat över, men stormhatten har inte börjat än. Och den lilla humlan räds inte kylan utan surrar gladeligen omkring i nävorna. Hoppas sommaren snart är tillbaka.