torsdag 13 november 2014

Att medvetandegöra

Det är modernt med mindfulness. Det vill säga att en ska bli medveten om något. Varför en måste ta in ett engelskt ord för detta? Det är väl lite onödigt, men en vänjer sig.

Jag har inte helt förstått vad kurser i mindfulness egentligen går ut på. Men jag antar att det handlar om att lära känna sig själv på ett eller annat sätt. Detta är säkert bra. Men vad är det hos en själv som en vill lära känna och utveckla. Jag har uppfattat det som om det har mycket med t.ex. den egna kroppen att göra. Vad man utvecklar t.ex. genom att gå på gym och bli medveten om sina kroppsliga styrkor och tillkortakommanden. Det verkar lite egocentrerat, liksom hela vår tillvaro har blivit egocentrerad.

Idag lyssnade jag på Radioprogrammet Meny. Jag förväntade mig det gamla vanliga, lite god matlagning, lite tips om råvaror, någon trevlig människa som lära mig lite nytt att tänka på. Jag fick allt detta och dessutom något som jag aldrig har hört talas om förut. Det nya ämnet hette "Mindful eating". Jodå, det finns kurser i det också. Där får en lära sig att bli medveten om hur en äter. Det kanske är bra. Men när jag fick ett exempel på en övning, som man kunde göra för att få lite medvetenhet i ämnet,  blev jag nästan full i skratt. En skulle lägga ett äpple framför sig och koncentrera sig på detta. Sedan skulle en ta sex andetag. Vid de första andetaget skulle en ta in de känslor man fick för äpplet - maten. Sedan skulle en tänka på t.ex. "vad gör äpplet för min kropp?" Eller "Behöver jag äta detta äpple just nu?" Osv.

Jo, jag skrattade först. Men sedan satte jag skrattet i halsen. Jag såg framför mig alla svältande barn, som finns i världen. Och jag tänkte att det vore väl bättre att lägga sin energi på skaffa mindfulness- medvetenhet om hur min omvärld ser ut och förhålla sig till det.

Hur blev vi så egotrippade?

onsdag 12 november 2014

En kärleksroman



En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.


Pasqual Pinon och hans hustru Maria

söndag 9 november 2014

Vita Hästen och andra begivenheter



Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.


Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.


Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.



fredag 31 oktober 2014

Vart tog solidariteten vägen!

I min barn- och ungdom sjöng vi en sång i Unga Örnar som hette "Detta lilla ordet solidaritet! Solidaritet var ett honnörsord på den tiden. Jag har tidigare skrivit om att det ordet verkar ha kommit bort i hanteringen under de senaste årtiondena och inte har det uppdaterats under alliansregeringen tid, tvärtom!

Nu har vi en ny regering och hoppet stiger om att vi ska få mer av solidaritetshandlingar och mindre av egoism och plånboksfrågor i politiken. Hoppet är dock inte allt för starkt. Vi har ju kommit att vänja oss vid avdrag efter avdrag för diverse olika saker. Varje gång en har en kostnad för någon tjänst t,ex. frågar en sig: "Får jag göra avdrag för detta?" Så även jag.

Men så tändes hoppet lite igen, när den nya regeringen offentliggjorde sitt förslag till budget. Man föreslog slopande av en del avdrag, (egentligen detsamma som bidrag eller subventioner) bl.a. det som en har kunnat göra, när en gett pengar till välgörenhet. Jag lyssnade på en del kommentarer, där en ondgjorde sig över detta tilltag. Hur skulle en nu få råd att skänka penninggåvor?!

När jag hörde det här kom jag osökt (eller självklart) att tänka på Bibeln och det bibelord, som myntat begreppet änkans skärv. Jag letade upp min gamla konfirmationsbibel och letade efter stället, i evangelierna, där detta skulle stå skrivet. Jag fann det på två ställen i lite olika sammanhang men med samma andemening.

Det första jag läste var Markusevangeliet 12:e kap. verserna 41-44:

Och han satt sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade ned mycket.
Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre.
Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.
Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade det av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo."

Det andra stället är Lukasevangeliet 21:a kap. verserna 1-4. Det lyder nästan ordagrant likadant:

Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.
Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
Då sade han: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.
Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo."

Jag erinrar mig att det var kristdemokraterna som föreslog och kämpade för att få igenom det där avdraget. Inte för alla förstås. Inte för oss som bara kunde skänka lite. Bara för dem som kunde skänka större summor. Bara för dem, som "hade råd" och säkert kunnat ge av sitt överflöd utan avdrag.

Jag läser inte Bibeln så ofta. Nästan aldrig, faktiskt. Men ibland kan barndomens tragglande  av bibelkunskap i skolan vara bra att ha till hands. Det är mycket som är allmängiltigt. T.ex. änkans skärv.

PS. Jag behöver kanske inte nämna att jag inte är innehavare av en bibel med nya översättningen, men jag gillar faktiskt det gammaldags språket i min konfirmationsbibel.


måndag 20 oktober 2014

Skämt eller kränkning?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

Länken ovan leder till ett radioprogram, som jag ofta lyssnar på, nämligen livsåskådningsprogrammet "Människor och tro". Det är mycket intressant att ta del av alla olika inriktningar och föreställningar, som finns. En del tilltalande, en del främmande, en del omvändande, en del avståndstagande. Ja, så kan man hålla på. Det handlar också om samhällsfrågor och politik. Kort sagt - alltid mycket tänkvärt.

Det senaste programmet i den gångna veckan hade rubriken "Humor, hån, hets eller hädelse". Det var ett diskussionsprogram, där folk fick ringa in och vädra sina åsikter. I studion fanns också två jurister, som specialiserat sig på ämnen som förtal, hets av folkgrupp, ärekränkning osv. Det blev en mycket intressant diskussion. Vad får man skoja om? Vad blir folk kränkta av? Är vissa grupper känsligare än andra? Vad får man i religionens namn häva ur sig? Är Elisabeth Ohlssons Ecce Homo-utställning mer kränkande för kristna än pastor Åkes skamliga (min värdering) uttalande om kärlek mellan människor av samma kön för homosexuella?

Jag började fundera på om jag själv hade känt mig kränkt i den här meningen någon gång. Och kom på - jo, faktiskt en gång. Det var dagen före Valborgsmäss och därpå följande Första maj. Jag satt i stolen hos tandläkaren. Hen hade bestämt sig för att fixa två tänder på samma gång, så det tog ganska lång tid. Under tiden samtalade hen i ett med sköterskan. Om allt annat än om mig, patienten i stolen. Hen pratade engagerat om sonen, som gick på teknis och var i full färd med att förbereda för den sedvanliga kortegen genom stan. Sedan kom en harang om första majfirandet dagen efter. Vad skulle det vara bra för att gå ut och demonstrera, det handlade ju bara om att splittra folk. Det var mer, men jag kommer inte i håg allt. "Är det vad det går ut på", sa sköterskan. "Javisst", gick tandläkaren på. Själv låg jag i stolen med slangar och salivsugare och kunde inte säga någonting. Inte en enda gång frågade hen hur jag mådde. Men visst kände jag en helig vrede över det förakt hen visade för något, om inte heligt, men väldigt viktigt för mig.

Det var ju förstås ingen stor sak. Men jag tänkte att man ska vara lite försiktig med orden. Bland de fyra H-na i radioprogrammets rubrik, kan väl detta betecknas som hån. Att håna någon för sin tro, politisk uppfattning eller något annat viktigt är inte rätt. Annat är det med Humorn. Att med glimten i ögat skoja om diverse företeelser - det är mycket lättare att ta till sig. Det hjälper en att ifrågasätta istället för att gå i försvar. Och det var också slutsentensen i programmet.

"Det som inte tål att skämtas om, förtjänar inte att tas på allvar."

tisdag 14 oktober 2014

En agitator



Kvinnan på bilden är en legendar. Hennes namn är Anna Maria Katarina Dalström, mor till sex barn och ett sjunde på väg och gift med den konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Jag läste en artikel i tidskriften Populär Historia om denna märkliga kvinna, som från att ha vuxit upp i stabil högborgerlig miljö, kom att bli en av vårt lands största agitatorer. Det var en hel del nytt om Kata Dalström, som jag inte tidigare visste, och det blev en intressant läsning.

Maria Carlberg, som hon hette före giftermålet, var redan som barn och tonåring ganska vild av sig. Modern var sjuklig och fadern var, som de flesta fäder på den tiden (Kata var född 1858) uppslukad av sitt arbete. Kata fick växa upp i stor frihet på familjens gård i Bergslagen. Hon umgicks med arbetarbarnen och blev känd som en pojkflicka på bygden. När hon var tolv år sattes hon i skola i Örebro, fick goda betyg, men relegerades efter fyra år. Hon ansågs vara "en fara för den allmänna friden och moralen" på skolan.

Efter en del eskapader i tonåren med bl.a en bruten förlovning, träffade hon som tjugoåring den dubbelt så gamle Gustaf Dalström, som hon friade till och de gifte sig. De fick som sagt, sju barn och Kata undervisade själv barnen. Hon lade särskild vikt vid språk, historia och naturkunskap. Gustaf tog hand om matematiken. Själv fortsatte hon sin egen bildningsresa och engagerade sig samtidigt i liberala strömningar, som började dyka upp bland bildade kvinnor, vilket redan där var en nagel i ögat på den starkt konservativa omgivningen. Men värre skulle det bli.

Efter ett kringflackande liv på flera bostadsorter på grund av Gustafs arbete, kom familjen Dalström i början av 1890-talet att bosätta sig permanent i Stockholm. Kata hade under åren kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 1894 blev hon medlem i socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag under rubriken "Kvinnans rösträtt".

Sett ur familjesynpunkt var det uppenbarligen inget lätt beslut. Kata och maken var djupt oense. Hennes mor fick hysteriska utbrott och släkt och vänner försköt henne. Men Kata levde i nuet, i en brytningstid, där det var nödvändigt att göra genomgripande samhällsförändringar, inte minst på demokratins område. Kata var en stark, självständig och kompetent kvinna, men hon hade inte rösträtt och hon stod under förmyndarskap av sin man. Hon hade på nära håll sett de sociala svårigheter som följde i industrialismens spår och reagerade starkt på orättvisor i samhället.

Kata Dalström kom att bli den första kvinna, som fick plats i ledningen i ett politiskt parti. År 1900 valdes hon in i socialdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott. Vid den här tiden var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti närmast att liknas vid en sekt. Och det gällde inte bara hos överheten utan också i många arbetares ögon. Nu fick agitatorn en stor uppgift att övertyga om vikten av facklig och politisk organisering.

Kata kom att bli en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer. Hon reste land och rike omkring på vad hon själv kallade "härjaretåg". Hon turnerade över hela landet och till dess mest avlägsna delar. Och hon drog mycket folk. Mina morföräldrar omvittnade att de hört henne agitera bland textilarbetare i Kinna på 1910-talet. Hon lär ha kallat textilarbeterskor för "mina töser" och rallare, flottare och gruvarbetare för "mina pojkar".

Men Kata var inte bara politisk agitator. Hon var också folkbildare och höll föredrag om konst, litteratur och filosofi.

Katas liv blev fyllt av konflikter och kamp. 1906 dog Gustaf Dalström och Kata blev ensam med de sju barnen. Men hon minskade inte sitt politiska engagemang. Om sitt äktenskap skrev hon senare: "Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år."

År 1917 splittrades SAP och vänsterfalangen, dit Kata Dalström hörde bildade Sveriges Kommunistiska Parti. In i det sista förblev hon politiskt aktiv. Den 11 september 1923 avlider Kata en vecka innan hon skulle fylla sextiofem år. Hon bevärdigades med en storståtlig begravning, i katafalk med fanborg och förstämda trummor genom Stockholm och samling i Folkets Hus, där hon hyllades av representanter från socialdemokrater, kommunister och fackliga företrädare och tusentals människor, som älskade henne.

Uppgifterna i detta inlägg har jag i huvudsak hämtat från Populär Historia nr 14/2014. Själv är jag inte så politisk aktiv numera, men Kata Dalströms gärning har alltid varit en förebild, särskilt för oss kvinnor. Jag hoppas att hon inte är glömd bland yngre företrädare för vänsterrörelserna och kvinnorörelsen inte minst.

torsdag 2 oktober 2014

Tre dagar i Wien

Så har vi då äntligen varit i Wien efter alla år. Första gången för mig, men inte för maken. Han var där redan 1956. Jag har under årens lopp hört den historien berättas för mig ganska många gånger. Historien om hur han och en kompis, båda i 20-årsåldern, tågluffade från Stockholm till Berlin, München, Wien och Salzburg.

Vi har många gånger pratat om att vi skulle resa till Wien. Vi gillar att besöka stora städer, där finns alltid så mycket att upptäcka. Och vi har varit i Prag flera gånger och även Budapest. Wien har fått vänta, men nu efter femtioåtta år för maken, var det dags. Då var det fullt av amerikanska soldater kvar i staden. Det fanns spår efter strider från krigsåren och folk levde i allmänhet knapert. Men det hade inte varit lika hårt bombat som i Berlin. Och av kriget såg vi ingenting nu.

Vi hade tre dagar på oss att få en uppfattning om staden. Vi började som vanligt, när vi är i en ny stad, att följa med på den rundtur, som i det här fallet anordnades av resebolaget vi åkte med. Som vanligt hade vi en svensk lokalguide, en härlig kvinna, som bott i Wien sedan ungdomen.

Vi fick en fin tur med denna kunniga humoristiska dam, först runt ringen med bussen och sedan promenad i Innerstadt. Att Wien var fullt av storvulna palats hade jag förstått, men inte hade jag fattat att det var i den omfattningen. Palatsen hade maken inte heller haft något att säga om, när han berättat om sin ungdoms äventyr. Det blev nästan för mycket av stuckaturer, marmor, guld och silver. Nej, då var det betydligt trevligare att vandra i Hundertwasserkvarteret. Allt skapat av den starkt ideologiske Friedenreich Hundertwasser, Friedrich Stohwasser. Sitt konstnärsnamn har han tagit för att visa sitt engagemang i freds- och miljöfrågor, och sina idéer om kretslopp och annat har han förverkligat i denna skapelse. Det skulle behövas ett helt blogginlägg för att beskriva detta och mer till. Men den som är intresserad kan läsa om denne fantastiske man och hans idéer på många ställen.


Rundvandringen var den enda tur vi gjorde med researrangören. Tre dagar går fort och vi ville disponera vår tid på egen hand och flanera och söka efter våra egna smultronställen. Vi löste 48-timmarsbiljett, som gällde på samtliga allmänna kommunikationer och det var en välsignelse. Lätt att ta sig fram också, bara man höll kartan rätt. Tunnelbanan är ren, snygg och snabb, men roligast är att åka spårvagn. Vi hann med en busstur också ute i Grinzing.

Både maken och jag gillar att söka oss till de små muséerna, där betydelsefulla personer bott. Det finns flera sådana i Wien också och vi valde förstås Siegmund Freud-muséet, inrymt i den bostad i Wien som även var hans mottagning fram till dess han måste fly undan nazisterna till London. Det fanns inte många autentiska saker kvar.Det mesta hade följt med familjen till London. Det var nästan lite patetiskt att se hans hatt och paraply i hallen och en koffert. Möblerna i väntrummet på bilden nedan är autentiska och skänktes till muséet av dottern Anna Freud. Den berömda divanen finns dock kvar i London. Men det fanns mycket annan dokumentation i form av fotografier, diverse diplom och utnämningar och informerande text.


Tre dagar går fort, men vi hann med ett museum till, nämligen MAK, det moderna konst- och arkitekturmuséet, som vi förväntat oss mycket av, men som vi blev lite besvikna på. Roligare var det då, när vi tog oss till den kända nöjesparken Pratern, med sitt kända pariserhjul, som blev känt genom filmen "Tredje mannen" av Orson Welles. Där som ungraren Anton Karas suttit och spelat på sin cittra, och som maken också fick uppleva i Grinzing 1956.

Vi hade tur i Pratern, för just denna dag invigdes en festival, som verkade gå ut på att spela bompa, bompa-musik och dricka öl. Där fanns representanter för alla landskap i Österrike med var sina orkestrar och där kom Kejsar Franz Josef med sin Sissi gåendes på höga styltor och tyrolerhattar och skinnbyxor förekom frekvent. Och så många och stora öltält har jag nog aldrig sett på en gång.

Men det som Wien mest är känt för är väl ändå den klassiska musiken. Vi undvek de stora showerna och sökte oss till de mindre scenerna, på samma sätt som vi föredrar de små muséerna. Vi lyckades få biljetter till en kammarkonsert i en fantastisk liten kyrka, St Anna Kirche. Där fanns en akustik, som inte var av denna världen, rent himmelsk, måste ja säga. En stråkkvartett framförde musik av Mozart, Haydn och Beethoven och musiken fyllde hela kyrkan. Den unga cellisten kommer jag aldrig att glömma. Och inte de andra heller för den delen.

Det var sista kvällen i Wien, och finare avslutning kunde vi inte önska oss.


Maten då? Nja, det var väl inte något särskilt. Vi hann ändå äta en äkta Wienerschnitzel på kalvkött, precis som det ska vara. För övrigt stötte vi inte på några kulinariska läckerheter. Men det var inte därför vi tog oss till Wien.