Så har vi då äntligen varit i Wien efter alla år. Första gången för mig, men inte för maken. Han var där redan 1956. Jag har under årens lopp hört den historien berättas för mig ganska många gånger. Historien om hur han och en kompis, båda i 20-årsåldern, tågluffade från Stockholm till Berlin, München, Wien och Salzburg.
Vi har många gånger pratat om att vi skulle resa till Wien. Vi gillar att besöka stora städer, där finns alltid så mycket att upptäcka. Och vi har varit i Prag flera gånger och även Budapest. Wien har fått vänta, men nu efter femtioåtta år för maken, var det dags. Då var det fullt av amerikanska soldater kvar i staden. Det fanns spår efter strider från krigsåren och folk levde i allmänhet knapert. Men det hade inte varit lika hårt bombat som i Berlin. Och av kriget såg vi ingenting nu.
Vi hade tre dagar på oss att få en uppfattning om staden. Vi började som vanligt, när vi är i en ny stad, att följa med på den rundtur, som i det här fallet anordnades av resebolaget vi åkte med. Som vanligt hade vi en svensk lokalguide, en härlig kvinna, som bott i Wien sedan ungdomen.
Vi fick en fin tur med denna kunniga humoristiska dam, först runt ringen med bussen och sedan promenad i Innerstadt. Att Wien var fullt av storvulna palats hade jag förstått, men inte hade jag fattat att det var i den omfattningen. Palatsen hade maken inte heller haft något att säga om, när han berättat om sin ungdoms äventyr. Det blev nästan för mycket av stuckaturer, marmor, guld och silver. Nej, då var det betydligt trevligare att vandra i Hundertwasserkvarteret. Allt skapat av den starkt ideologiske Friedenreich Hundertwasser, Friedrich Stohwasser. Sitt konstnärsnamn har han tagit för att visa sitt engagemang i freds- och miljöfrågor, och sina idéer om kretslopp och annat har han förverkligat i denna skapelse. Det skulle behövas ett helt blogginlägg för att beskriva detta och mer till. Men den som är intresserad kan läsa om denne fantastiske man och hans idéer på många ställen.
Rundvandringen var den enda tur vi gjorde med researrangören. Tre dagar går fort och vi ville disponera vår tid på egen hand och flanera och söka efter våra egna smultronställen. Vi löste 48-timmarsbiljett, som gällde på samtliga allmänna kommunikationer och det var en välsignelse. Lätt att ta sig fram också, bara man höll kartan rätt. Tunnelbanan är ren, snygg och snabb, men roligast är att åka spårvagn. Vi hann med en busstur också ute i Grinzing.
Både maken och jag gillar att söka oss till de små muséerna, där betydelsefulla personer bott. Det finns flera sådana i Wien också och vi valde förstås Siegmund Freud-muséet, inrymt i den bostad i Wien som även var hans mottagning fram till dess han måste fly undan nazisterna till London. Det fanns inte många autentiska saker kvar.Det mesta hade följt med familjen till London. Det var nästan lite patetiskt att se hans hatt och paraply i hallen och en koffert. Möblerna i väntrummet på bilden nedan är autentiska och skänktes till muséet av dottern Anna Freud. Den berömda divanen finns dock kvar i London. Men det fanns mycket annan dokumentation i form av fotografier, diverse diplom och utnämningar och informerande text.
Tre dagar går fort, men vi hann med ett museum till, nämligen MAK, det moderna konst- och arkitekturmuséet, som vi förväntat oss mycket av, men som vi blev lite besvikna på. Roligare var det då, när vi tog oss till den kända nöjesparken Pratern, med sitt kända pariserhjul, som blev känt genom filmen "Tredje mannen" av Orson Welles. Där som ungraren Anton Karas suttit och spelat på sin cittra, och som maken också fick uppleva i Grinzing 1956.
Vi hade tur i Pratern, för just denna dag invigdes en festival, som verkade gå ut på att spela bompa, bompa-musik och dricka öl. Där fanns representanter för alla landskap i Österrike med var sina orkestrar och där kom Kejsar Franz Josef med sin Sissi gåendes på höga styltor och tyrolerhattar och skinnbyxor förekom frekvent. Och så många och stora öltält har jag nog aldrig sett på en gång.
Men det som Wien mest är känt för är väl ändå den klassiska musiken. Vi undvek de stora showerna och sökte oss till de mindre scenerna, på samma sätt som vi föredrar de små muséerna. Vi lyckades få biljetter till en kammarkonsert i en fantastisk liten kyrka, St Anna Kirche. Där fanns en akustik, som inte var av denna världen, rent himmelsk, måste ja säga. En stråkkvartett framförde musik av Mozart, Haydn och Beethoven och musiken fyllde hela kyrkan. Den unga cellisten kommer jag aldrig att glömma. Och inte de andra heller för den delen.
Det var sista kvällen i Wien, och finare avslutning kunde vi inte önska oss.
Maten då? Nja, det var väl inte något särskilt. Vi hann ändå äta en äkta Wienerschnitzel på kalvkött, precis som det ska vara. För övrigt stötte vi inte på några kulinariska läckerheter. Men det var inte därför vi tog oss till Wien.
.png)
