En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

Gammelskogen

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

Tänkvärt

Jag ville presentera en artikel, som jag läst i Synskadades Riksförbunds (SRF) tidning Perpektiv. Jag hoppas att det går att förstora den så att mina seende läsare kan ta del av artikeln i sin helhet.

Blinda personer räknas inte till dem som kan tänkas ha behov av samhällsstöd som regleras i Lagen om stöd och service (LSS). Den här artikeln innehåller de bästa argumenten jag har sett, som visar hur det är för en blind att orientera sig i omgivningen och hur mycket av det, som vi seende tar för självklart, den blinde inte kan ta del av. Det är bra med alla tekniska hjälpmedel, men inga av dem kan ersätta de mänskliga ögonen. Läs och begrunda. Klicka på bilden så blir den större.

Att medvetandegöra

Det är modernt med mindfulness. Det vill säga att en ska bli medveten om något. Varför en måste ta in ett engelskt ord för detta? Det är väl lite onödigt, men en vänjer sig.

Jag har inte helt förstått vad kurser i mindfulness egentligen går ut på. Men jag antar att det handlar om att lära känna sig själv på ett eller annat sätt. Detta är säkert bra. Men vad är det hos en själv som en vill lära känna och utveckla. Jag har uppfattat det som om det har mycket med t.ex. den egna kroppen att göra. Vad man utvecklar t.ex. genom att gå på gym och bli medveten om sina kroppsliga styrkor och tillkortakommanden. Det verkar lite egocentrerat, liksom hela vår tillvaro har blivit egocentrerad.

Idag lyssnade jag på Radioprogrammet Meny. Jag förväntade mig det gamla vanliga, lite god matlagning, lite tips om råvaror, någon trevlig människa som lära mig lite nytt att tänka på. Jag fick allt detta och dessutom något som jag aldrig har hört talas om förut. Det nya ämnet hette "Mindful eating". Jodå, det finns kurser i det också. Där får en lära sig att bli medveten om hur en äter. Det kanske är bra. Men när jag fick ett exempel på en övning, som man kunde göra för att få lite medvetenhet i ämnet,  blev jag nästan full i skratt. En skulle lägga ett äpple framför sig och koncentrera sig på detta. Sedan skulle en ta sex andetag. Vid de första andetaget skulle en ta in de känslor man fick för äpplet - maten. Sedan skulle en tänka på t.ex. "vad gör äpplet för min kropp?" Eller "Behöver jag äta detta äpple just nu?" Osv.

Jo, jag skrattade först. Men sedan satte jag skrattet i halsen. Jag såg framför mig alla svältande barn, som finns i världen. Och jag tänkte att det vore väl bättre att lägga sin energi på skaffa mindfulness- medvetenhet om hur min omvärld ser ut och förhålla sig till det.

Hur blev vi så egotrippade?

En kärleksroman

En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.

Pasqual Pinon och hans hustru Maria