torsdag 24 juli 2014

Blomsterfröjd i juli


Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset
Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.


Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!

lördag 19 juli 2014

Människors möte


Detta blir det första blogginlägget i juli 2014. Det beror inte på att mitt juliliv hittills har varit händelselöst. Det är bara det att sommarvärmen gjort mig lite slö. Och så har jag haft annat att göra.

Två av barnen med familjer har varit här och avlöst varandra. Det har varit så härligt att få umgås lite längre än bara ett veckoslut. Och det är så mysigt att umgås i stugan. Det blir en närhet på ett sätt med de sysselsättningar vi sätter igång här. Bastubad, matlagning, diverse reparationer och underhåll av stugan. Paellan på bilden är ett av resultaten av sonens matlagningskonst.

Det är fantastiskt att ha en familj, som bryr sig. Jag är så oändligt tacksam för att det blev så i mitt liv. Att jag i min ungdom mötte en man, som jag kunnat leva med i över femtio år. Att jag har fått så fina barn och barnbarn. Att vi har det här smultronstället att vara på.....

Samtidigt lyssnar jag på radion. Upptrappad konflikt i Israel och Palestina. Nedskjutet flygplan i stridernas Ukraina. Flyende människor från Syrien. Och här går jag i min somriga idyll. Orättvist?! Javisst. Vi kan ju inte bestämma var vi föds och dör. Slumpen är inte rättvis.

Så lyssnar jag till dagens dikt. Är det också en slump att just denna dikt lästes idag, när de här tankarna kom till mig? Det är en mycket känd dikt. Hjalmar Gullberg skrev den:

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.