måndag 29 november 2010

Mer om Kartano-Marja



Det här är min svägerska, Nora. Hon är en av makens storasystrar. Han har några stycken. Småsystrar också för den delen. Nora är den av syskonen som vi träffar oftast av den anledningen att hon inte bor så långt från oss, som de andra. Vi hälsade på Nora och Arne i Linköping i veckan och då passade jag på att intervjua henne om mormodern, Kartano-Marja, som jag skrev om för ett tag sen.

Nora beskriver sin mormor som en kort och rund gumma med lång svart kjol, som rökte pipa och alltid hade en stickning med sig när hon kom och hälsade på, vilket hon gjorde ganska ofta. Det var inte lika ofta som familjen i Lappeasuando åkte till mormor, men syskonen minns båda det stora pörtet, med öppen spis och en stor vattenreservoar i ena hörnet. Nora minns också sin morfar, som var strängt religiös och anordnade laestadianmöten i hemmet. "Mormor var mer världslig" säger Nora, som också bekräftar att Marja hörde till de mer ansedda kvinnorna i bygden.

Marja tyckte om att skoja med barnbarnen och lurade de små att hon kunde trolla t.ex. Den något underliga sittställningen som Nora demonstrerar på bilden kommer sig av att hon berättar om att ett av mormoderns knep var att låtsas att det ena benet var försvunnet. Det doldes förstås under den långa kjolen.

Jag tyckte om att höra Noras beskrivning av sin mormor. Hon ger en mjukare bild av den något stränga kraftkvinna, som Sara Ranta-Rönnlund beskriver i sina böcker. Jag ser framför mig Kartano-Marja sittande i spiselvrån, sugande på sin pipa och med ena benet uppdraget under den långa svarta kjolen.

måndag 22 november 2010

Språket

I mitt förra inlägg använde jag spontant ett ord, som jag började fundera över. Jag skrev i mitt inlägg om Gugges gardiner, "att jag nog inte hade NÄNTS ge bort dem...".
Sedan började jag fundera, vad heter detta i infinitiv? Kunde inte komma på att jag någonsin hört det. Och kan man använda detta ord i jakande satser? Kunde bara komma på nekande uttryck.

Så, vad gör man med ett sådant bryderi? Jo, man skriver till ett av de bästa radioprogrammen, nämligen Vetenskapsradion Språket. Och jag fick svar nästan direkt från Anna-Lena Ringarp, programledare.

Infinitivformen heter "att nännas" och det används vanligen i nekande uttryck. Anna-Lena Ringarp kunde inte heller komma på att hon hört det i jakande sats. Och det roligaste av allt: ordet finns belagt i svenska språket sedan 1400-talet!! Sen tillägger Anna-Lena en trevlig uppmaning till mig: "Vårda det"!

Språket är förunderligt intressant!

torsdag 18 november 2010

Gugges gardiner



Vi är i stugan och förbereder inför de kommande helgerna. Ett måste vid denna tid är att byta gardiner. Jag har samlat på mig många gardiner under årens lopp. En del har väl gått till mattrasor, men många betyder minnen. De här gardinerna har jag fått av min kompis Gugge. Hon har designat och vävt dem själv tillsammans med sin mamma. Hon vävde dem till huset i Sjunnen, Vetlanda, där de bodde när vi blev vänner.

När Gugge och Lasse flyttade till Skåne, fick jag ta över gardinerna. De passade inte i det nya huset i Svalöv. Men i vår stuga passade de bra. Jag har sytt om den lite med hällor i stället för veckband, men som tur var fanns det fem längder, så jag fick till hällorna och dessutom en kappa till sovrumsfönstret.

Det är riktigt fina linnegardiner och jag blev så glad när jag fick dem. En sådan samlare som jag hade nog inte nänts ge bort dem, om de varit mina från början. Men Gugge är en generös själ och nu bor hon i en sekelskiftesvåning i Malmö med jättehöga fönster, så gardinerna hade hon ännu mindre haft användning för nu.

När jag nu tog fram gardinerna, blev jag riktigt nöjd med mig själv, för jag hade faktiskt kallmanglat dem och behövde bara stryka ut vecken. Och visst är de vackra. Till jul ska det komma en blomma i fönstret också.

tisdag 16 november 2010

Det står en kö, adjö...


Jag lyssnar på nyheterna i radio och förvånas över hur Mona Sahlin överöses med lovord. "Före sin tid", "orättvist behandlad", "kompetent och erfaren" osv. osv. Det är så dags nu!

Varför ska det vara så att personer som lämnar sin post, det må vara politiska uppdrag, arbete, bostadsort eller - det definitiva - livet, ofta visas uppskattning när det är för sent?! Ja, Mona är förvisso inte död än som väl är, men ändå... Jag kom i alla fall att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

KUCKELIKU

Kuckeliku, min fru och högsta höns;
här kommer jag! - Godag!- Som Pelle-Jöns
vi slår en volt så stolt mot höjderna
fast det är skralt betalt för fröjderna.

Kuckeliku och hi - där ligger han!
och blir ett tu "en fri och modig man",
en sån person i tron som tryter oss.
Vi säjer tack i frack och snyter oss.

Kan livet te sej så? - vad tycker ni:
en kabaret, en show, ett tivoli.
Står ej en vän igen och följer oss
när vi går kull och mullen döljer oss?

Det står en kö - Adjö - vid varje grav.
- Var är det stöd du bjöd och aldrig gav?
Var är det brev du skrev som ingen vet
att lysa doft kring stoft och ensamhet.

fredag 12 november 2010

Urmoder 6



Jag tänkte ta upp min serie "Urmödrarna" igen. Och jag har inte gjort det lätt för mig, när jag nu beslutat mig för att presentera en kvinna, som jag vet väldigt lite om. Därför blir det kanske en del spekulationer - eller kanske jag ska kalla det fantasier från min sida.

Kvinnan på bilden är Maria Andersson, född Naisuk, även kallad Kartano-Marja från Piilijärvi by i nuvarande Kiruna kommun. Hon var mina barns farmorsmor.

Det finns inte så många som nu kan berätta om Marja. Den sista av hennes döttrar dog i somras 90 år gammal. Marjas dotterson, som jag är gift med, minns henne, men inte så mycket mer. Jag har pratat med några av hans systrar, men de minns inte så mycket heller. På gamla dagar fick Marja flytta runt till de av hennes barn, som bodde kvar i trakten. Till dem hörde dottern Hanna, min svärmor (urmoder 4), som var näst äldst bland barnen. Makens systrar har berättat att mormodern brukade sitta i spisvrån och röka. Maken har berättat att de brukade åka med häst och släde till Piilijärvi på jularna, men det verkar vara mest slädfärden han minns, inte så mycket av sin mormor.

Maria var född 1882. Hennes flicknamn, Naisuk, är ett samiskt namn. Det jag kan utläsa av anorna, som jag studerat, är att Marias farfar, med ursprung i Kaalasvuoma, var den förste i släkten som bosatte sig i Piilijärvi, där ättlingar fortfarande finns kvar.

Maria gifte sig ung. Jag vet inte exakt när, men gissar att hon inte var mer än runt 20 år. Dottern Hanna var född 1903, då var Maria 21 och hade redan ett barn, därav min slutsats. Mannen hon gifte sig med hette Anders Vilhelm Andersson och kom från Masugnsbyn, som ligger vid Kengisforsen i Torne älv. Masugnsbyn var den första gruvorten i Malmfälten, anlagd 1649. Vilhelms farfar hade flyttat till Lappland och Masugnsbyn från Filipstad.

Maria fick nio barn, som nådde vuxen ålder. Hur många barn hon fött vet jag inte, men barnadödligheten var hög vid denna tid och det var ovanligt att alla barn överlevde de första åren. Min svärmor Hanna hade ett barn som dog som spädbarn och tre missfall. Precis som sin dotter fick Maria se tre söner och sex döttrar växa upp.

Hur Maria Naisuks dagliga liv tedde sig, är kanske inte så svårt att föreställa sig. Jag tror inte det skiljde sig så mycket från det liv hennes dotter, min svärmor levde. I alla fall inte de första åren. Det var arbete och åter arbete. Men en skillnad fanns. Maria fick överta en färdig gård, där hon var tredje generationen. Hanna och Levi bröt upp sitt eget nybygge med allt vad det kunde innebära.

Men titta på bilden av Kartano-Marja! Visst ser hon bestämd och handlingskraftig ut! En som vittnat om detta är Sara Ranta-Rönnlund (se inlägget "Nådevalpar), som omnämnt Maria i flera av sina böcker. Byn Piilijärvi var, liksom Lappeasuando, en vanlig uppehållsplats för Årosjokksamerna vid deras flyttningar melllan renbeteslanden. Sara beskriver husmor i Kartano-gården (kartano betyder gård helt enkelt)som en duktig och arbetsam kvinna, om än lite sträng och kärv.

Sara beskriver i flera av sina böcker den gästfrihet som rådde bland de bofasta i byarna. När samerna hade flyttat med sina renar ner till skogsbetena under vintern, hyrde de ofta in sig på någon gård. I Piilijärvi fanns flera gårdar, där samerna brukade ta in, däribland Kartanogården. Men det fanns också ett tillfälle när Sara inte blev lika väl omhändertagen. Jag citerar:

"Det var förvinter och jag var på väg mot sydost på min sista flyttning. I Piilijärvi hade vi även denna gång tagit in i Gården. Jag hyrde kallstugan där och hade det ganska bra, med tak över huvudet och ved i spisen."

Sedan beskriver Sara hur det bryter ut en influensaepidemi, som drabbade husfolket, och Sara skötte om dem och fick också ta hand om gårdens åtta kor. Hon hade vakat och slitit och drabbades sedan själv av sjukdomen. Men ingen av gårdsfolket satte sin fot i stugan för att hjälpa henne. Det blev till slut en kvinna från en annan gård i byn, som kom till Sara undsättning. Jag fortsätter citera:

"- Nog var det väl grymt, menade fru Lindmark, att gårdsfolket lämnade dej ensam, och inte är det lätt att förstå, för Kartanofrun var en god människa.
----
Att härskarinnan på Gården kunde vara god, visste jag också från min kusin Gustav, som en gång vid en flyttning hade blivit sjuk och tagit in där. Det hade inte funnits någon gräns för värdinnans omsorger, och om hon hade haft bomull, hade hon säkert lindat in honom från topp till tå. Hon hade kokat lingondricka som var både varm och välgörande, så att han verkligen blev frisk efter en helt kort tid. Men det fanns ju en skillnad: han var man, och det var inte jag. Och Kartanofrun, fick jag veta, hade sina bestämda åsikter om civilstånd och kön. Pojkar var bra och flickor fick väl tålas, men inte mer.
-----
Jag kommer väl aldrig riktigt att förstå hur Gårdens husmor tänkte. Inte har jag hyst något agg mot henne för den gången utan har sett saken som sådant där som händer. Nu vid arbetsdagens slut, när livets höst börjar hägra för mig och jag är långt borta från dessa gamla tider, kan jag bara försöka att skriva ned hur det var. Och att det var så att husmodern på Kartano gjorde skillnad på könen, fick jag också bekräftat av hennes egen äldsta dotter, som ofta hälsade på mig i Gällivare. De sju döttrarna hade haft det svårt och var aldrig så mycket värda som en pojke, fick jag höra."

Så långt Sara Ranta-Rönnlund. Själv kan också jag bekräfta detta, som väl inte var så ovanligt kanske. Hanna, Marjas dotter och min svärmor, berättade också detta, inte utan en viss bitterhet, för mig.

Maria Andersson född Naisuk, Kartano-Marja, gick ur tiden 1953, efter nutida förhållanden inte så gammal, 71 år. Jag tror att hon var en stark kvinna, som haft mycket att säga till om - Sara kallar henne vid några tillfällen "Gårdens härskarinna". Hennes make Vilhelm, dog redan 1935, så Marja blev änka vid 53 års ålder. Äldste sonen August tog över gården och hans ättlingar bor fortfarande kvar.

onsdag 10 november 2010

Presenter

Jag skulle leta efter ett gammalt brev och fick anledning att plocka fram en låda med diverse nostalgiska dokument. Denna låda har jag inte haft framme på - jag vet inte hur länge. Flera år säkert.

Jag hittade ett par exempel på den ene sonens uppfinningsrikedom, när det gällde att hitta på presenter till sina föräldrar. Det första exemplet nedan är ett presentkort. Det låg i ett kuvert med ett rött julklappssnöre fästat i hörnen och texten "Till Mamma" skrivet utanpå. Presentkort är ju alltid bra att ge bort, men...


... han hade en tendens att ge bort saker som inte fanns - ännu. Ett år fick vi ett stort paket med smånga små paket i varandra och längst in ett kuvert med texten "Ära vare Gud i höjden, NÅGOT har jag gjort i slöjden, men det är inte färdigt än, så ni får vänta till i februari"!

Vad som föranlett nedanstående hedersbetygelse till fadern, minns jag inte riktigt, men man måste ju säga att det är ovanligt generöst tilltaget!

söndag 7 november 2010

Äntligen....

...... har vi eldat upp våra rishögar, som legat och skräpat i ett par år på tomten nere vid sjön. Under dessa år har vi ett flertal gånger bestämt att nu ska högarna bort. Men vädret... Det har alltid hindrat oss. Antingen har det varit för blött eller för torrt eller så har det blåst för mycket. Puh!


Men idag, denna strålande novembersöndag med frost på marken, en blek sol och en spegelblank vindstilla sjö, kunde vi äntligen göra oss av med högarna.


Det var ett skönt men svettigt jobb att utföra, så det fick bli rast med bonnöl, som mina småländska söner brukar uttrycka det, i solen på bryggan.

Nu sitter jag på kökssoffan och ser på den falnande rishögen, medan maken tänder bastun och kastrullen med kokande rödbetor puttrar på spisen. Så skönt man kan ha det!

lördag 6 november 2010

Teaterapan

Jag har en enda syster och hon är god att ha. Hon bloggar också under signatur Långa skuggan. Bloggen heter "Det blir la väl". Det är en bra titel. Uttrycket har hon nog lärt sig av vår mamma - tror jag. På bloggen beskriver min syster sig som en person som har barnasinnet kvar, som gillar att apa sig. Spelat teater och sjungit har hon gjort i hela sitt liv. Det har jag också gjort, men teater har det inte blivit så mycket av för mig som vuxen. Men min syster håller på med detta fortfarande även som pensionär. Du som läser det här kan hitta hennes blogg på min blogglista.

Jag blev inspirerad till detta inlägg efter att ha rotat bland gamla fotografier och hittat bilden nedan.



Bilden är tagen på Hotell Malmen i Stockholm, jag tror att det var 1953. Det betyder att vi två systrar är runt 9 och 11 år. Som så många gånger var scenen för framträdandet ett arrangemang i Unga Örnar. Men detta tillfälle var alldeles speciellt. UÖ hade kongress och vår pappa och boråsaren Ingvar Bogsjö, var utsedda som representanter för Södra Älvsborgs distrikt. De tog med sig sina fruar och i pappas fall även döttrarna. Det var första gången vi var i Stockholm och jag kommer ihåg ganska mycket från den resan. Bl.a. var det också första gången vi åkte rulltrappa, på Pub.

På kongressfesten framträdde en del deltagare med olika program och vi var också på scen, antagligen på uppmaning av pappa, som var oerhört stolt över våra talanger. Den här gången har jag inget minne av att vi sjöng, kanske gjorde vi det också, men det vi presenterar på bilden är en liten dramatisering av Gustaf Frödings dikt Äktenskapsfrågan, ofta kallad "Erk du, Maja du". Alla förstår väl att det är jag som spelar Erk och min syster spelar Maja.

Jag märker att jag skriver "min syster". Hon omnämner mig ofta som "syrran", vilket jag inte så ofta kallar henne. Vår bror, som inte ens var påtänkt vid detta tillfälle, brukar ofta kalla oss båda efter Birk i Ronja Rövardotter, "söstra mi". Hur som helst har vi haft mycket roligt tillsammans och har fortfarande.

Frödings dikt då? Här kommer den:

ÄKTENSKAPSFRÅGAN
En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
"En täppa med bönor och kål och spenat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

En gris ska vi ha att de skulorna till!
Och ankor och höns kan vi ha, om vi vill!
"Och kaffe och socker och sovel till mat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

En ko ska vi driva i bet på vår äng!
"Och bolster av dun ska vi ha i vår säng
och fint postelin och glaserade fat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta't?
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta't?

fredag 5 november 2010

Fredagslyriken igen

Idag var det Mark Levengoods tur att träda in på scenen i Kulturhusets kafé. Ja, inte Mark personligen men hans texter. Gullvi Joans, som håller i det hela hade idag med sig en skådespelare vid namn Sören Jonsson och en teaterskoleelev som jag glömt namnet på - ursäkta!
De turades om att läsa texter av Mark Levengood, som sagt. Underfundiga, rörande, eftertänksamma, roliga texter. Precis som Mark framställer dem i radio, i Godmorgon världen och Tankar för dagen t.ex.

Och det är just detta som är kruxet. Vissa författare är kända för att själva läsa upp sina texter. De gör det på sitt alldeles personliga sätt och med sina egna dialekter. För mig blir det fel när någon annan läser deras texter. Jag vill bara höra Marks milda finlandssvenska, Stig Claessons Slas stockholmska och för att inte tala om västerbottningarna, Sara Lidman (Ja, jag vet, hon är borta, men inläsningarna finns kvar), Torgny Lindgren och i viss mån PO Enqvist. Därför föredrar jag att läsa deras texter tyst för mig själv, för då kan jag höra deras röster inom mig.

Därmed intet ont sagt om Gullvi Joans och hennes "lekkamrater" som hon uttryckte det. De gjorde det jättebra, det är väl jag som är låst i mina tankebanor!

torsdag 4 november 2010

14 år tror jag visst att jag var....

.... liten flicka så munter och så glad...
Så börjar en visa, som jag lärde mig spela på piano efter noter i Sveriges Melodibok flera år innan jag själv var 14. Muntra och glada var också de här fyra tjejerna, som gästat oss några dagar på höstlovet. Och gladde oss gjorde de också. Det är mysigt att ha barnbarn i vilken ålder de än är.

Nu har de åkt hem igen, sondotter Tilda och hennes tre kompisar. Jag tog en bild av dem på perrongen med alla väskor.


Jag tror att de verkligen känt att de haft lov. När farfar skojade med idrottstjejen Tilda och frågade om hon skulle följa med honom på en motionsrunda blev svaret: "Jag har semester!" Vilket kanske framgår av bilden.


Och kvällssysselsättningen behöver man inte tveka om....


Välkomna åter, tjejer!

onsdag 3 november 2010

Nådevalpar


Bilden föreställer Sara Ranta-Rönnlund, författare med samiskt ursprung. Hon skrev fyra böcker om livet i Lappmarken utifrån egna minnen och berättelser hon hört från tidigare generationer. Dessa böcker har funnits i vår bokhylla sedan den första i serien "Nådevalpar" gavs ut 1971. För ett tag sedan plockade jag fram dem igen efter många år. Jag tänkte göra lite research inför ett inlägg i min serie Urmödrar. Jag planerar att skriva om makens mormor, Maria Naisuk, som Sara omnämnt i ett par av böckerna.
När jag skulle leta fram böckerna, upptäckte jag att två fattades. Kanske har vi lånat ut dem och inte fått tillbaka, kanske har de försvunnit i någon flyttning. Nu har jag sökt på antikvariat på nätet och fått tag i en, men inte den andra än. Men när jag bläddrat i de böcker jag har, tyckte jag att Sara själv var värd en presentation.

Sara var född 1903, samma år som min svärmor (en av urmödrarna i min serie). De kände varandra och var goda vänner. Sara tillhörde Årosjokksamerna, som flyttade med sina renar förbi Lappeasuando, längs Kalixälven. De hade kontakt livet igenom, vilket jag själv fick erfara vid min svärfars begravning 1977, när Sara, som då bodde i Uppsala, skrev ett långt brev till min svärmor Hanna. Som sed var, läste prästen, vid den efterföljande middagen, upp kondoleanser och hälsningar som kommit. Han vägrade dock att läsa Saras brev med undanflykten, att hon hade så svårläst handstil. Förklaringen till detta beteende hos prästen återkommer jag till.

Sara Ranta-Rönnlund, född Pojdnack, växte upp som nomadiserande same. Vid tjugofyra års ålder gifte hon sig med en bofast man och lämnade därmed nomadlivet. De bosatte sig i byn Niilivaara och flyttade senare till gruvsamhällena Gällivare-Malmberget. Sara blev tidigt änka och när hon var femtiofem år flyttade hon till Uppsala, som erbjöd bättre utbildningsmöjligheter för hennes sju barn. Själv hade hon bara gått något år i kåtaskolan.

I Uppsala försörjde hon sig först som tempoarbetare i ett bageri. Senare fick hon arbete som städerska på olika språkinstitutioner vid universitetet. Där fick hon de sista tio åren före pensionen mindre slit och mer tid för eftertanke och intellektuell stimulans.


Sara Ranta-Rönnlund debuterade som författare vid sextioåtta års ålder med boken Nådevalpar. Titeln är hämtad från ett citat av Lars Levi Laestatius vid hans avskedspredikan i Karesuando kyrka 1879: "Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla NÅDEVALPAR må vara nöjda med de smulor som har fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra." Nådevalpar är således en beteckning på de botfärdiga, ödmjuka som omvänts för den laestadianska läran. Själv hyste Sara från barnsben en sund skepsis mot denna lära, som "gav tröst och löften om ett bättre liv för somliga men hot om en varmare tillvaro för andra". Detta trots att hon hade tre storpredikanter som gudfäder. I sina böcker ger hon många exempel på predikanternas dubbelmoral och makt över nådevalparna. Därav prästens vägran att befatta sig med hennes brev på svärfars begravning.

Sara Ranta-Rönnlund dog i Uppsala 1979. Hennes böcker har ett rikt språk och en lite naivistisk stil, som jag tycker påminner lite om samekonstnären Nils Nilsson Skums (som Sara kände, och som hon skrivit om) målningar. Rikt på detaljer men ändå med en enkelhet. De är väl värda att läsa.

måndag 1 november 2010

Senhöst



Det var ett par underbara dagar ute i stugan. Söndagen strålade med en visserligen blek höstsol, men det var vindstilla och sjön låg lugn och fin. Det kyliga doppet efter bastun kändes precis lagom nu. Sådana klara höstdagar, när vi klarat av den sista trädgårdsstädningen inför vintern, är nästan den bästa tiden för bastu. Då känns kontrasten mellan bastuns hetta och vattnets svalka som allra bäst.

Jag tog en bild från stugtrappan mot sjön, men ingen bild kan göra känslan riktig rättvisa, i alla fall inte med denna fotograf. Och hur mycket jag än ställde in kameran på rörliga motiv och zoom och annat, så lyckades jag bara fånga en nötväcka med någorlunda skärpa. Men dom finns, dom andra också. Tro mig!