måndag 22 december 2008

God Jul!

Nu har Krumiluren anlänt från Stockholm, så nu har julen börjat. Vi är inne i stan för att fixa det sista och det är en förfärlig dag! Var tvungna att åka till Knalleland för att hämta en skivspelare som vi beställt. En som vi kan spela våra gamla vinylskivor på. Så nu skall här frossas i nostalgi igen.
Dottern åker hem på annandagen, men maken och jag tänker häcka i stugan till efter nyår. Därför blir det inget skrivet på bloggen på ett tag.
Därför, kära läsare, önskar jag er nu en riktigt härlig jul och en bra början på det nya året! Jag kanske springer på några av er under helgen.
Kram på er alla!

onsdag 17 december 2008

Konsum hi och Konsum hå!

Detta var titeln till en låt som Bengt Sänd gjorde en gång i tiden. Den var väl ganska mycket satir, men jag vill använda den som en hejaramsa till Konsum. Jag har varit medlem i Konsum sedan 1964. Jag gick med när jag flyttat permanent till Göteborg och fått en egen studentlägenhet. Då fanns en konsumbutik i stort sett varje kvarter. Sedan har jag varit Konsum trogen.

Det är mycket som ändrats på de här åren. Från att ha suttit och räknat kassakvitton, lämnat in en påse med kvitton efter nyår och så småningom få en postanvisning med upp till 3-4% av årets köpesumma till att dra ett kort och scanna in varorna. Jag behöver inte ens träffa en kassörska utan kan scanna av mitt köp i en egen automatisk kassa. Jo, jag får en gång i månaden en eller två, ja tom tre checkar om 50 kronor hem i brevlådan, men någon riktig återbäring är det ju inte. Det får jag på OK, som jag naturligtvis som äkta kooperatör, har varit med i så länge jag haft bil.

Varför är jag så ihärdig i min trohet mot konsum? Det är ju numera inte någon större skillnad mot andra företag i branschen. Var är medlemsinflytandet nu för tiden t.ex.? Och inte är det billigare heller, snarare tvärtom. Men KF är faktiskt inte helt som andra företag. Jag är som medlem fortfarande delägare. Jag får kallelse till medlemsstämma och jag deltager i en referensgrupp. Det är ingen privatkapitalist som tjänar på hur mycket jag handlar och inga aktieägare.

Nu finns bara en konsumbutik i Borås och det är stormarknaden Coop Forum. Jo, en till, i Dalsjöfors. Men den butiken ville Konsum Väst lägga ner, så de idoga dalsjöforsarna tog saken i egna händer och bildade egen konsumförening. Jag är naturligtvis medlem där också. Nu undrar jag om det är något politiskt i det hela när inte konsum kan etablera sig i större omfattning i stan. Min kära syster, bloggaren Långa skuggan, hade ett inlägg igår om orättvisor i Borås. Min något konspiratoriska tanke är att detta även gäller konsum. På ett referensgruppsmöte härom året fick vi information om att man ville etablera Konsum Extra på Brodal. Sen visar det sig att det inte verkar bli något av detta. Istället ryktas det att Lidl ska få bygga där!!! Hemska tanke!

När Ica Maxi öppnade vid Åhaga, lade lokaltrafiken om busslinjerna så att flera linjer passerar vid Ica och med täta turer, medan den enda linje som passerar Coop hotades med nedläggning. Den fick dock vara kvar, men med betydligt glesare turtäthet.

Med sådana beslutsfattare i kommunstyret blir kampen hård för oss konsumentkooperatörer. Men vi ger oss inte! Konsum hi och Konsum hå!!

tisdag 16 december 2008

Nya TV-tider för Globenkonserten

Ursäkta om jag lurade mina bloggbesökare när jag skrev om "Sånger för livet" i Globen. Vi fick ju besked om att konserten skulle sändas den 14/12 och 21/12. Jag blev också lurad, men här kommer de rätta tiderna (hoppas jag!)
22/12 kl. 20.00 i SVT1 (första delen)
24/12 kl. 20.00 i SVT1 (andra delen)
repriser:
25/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24
27/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24

söndag 14 december 2008

Mer gardinnostalgi



Vi har ätit söndagsmiddag, maken och jag. Det var min tur att laga till anrättningen och det blev italiensk husmanskost. Förrätt: bruschetta med mozzarella, lufttorkad skinka, pesto och soltorkade tomater. Varmrätt: Pollo alla crema di cipolle (jag översätter inte, men pollo betyder kyckling). Till detta drack vi inte italienskt vin, men väl argentinskt Mendoza. Om det blir någon dessert vet jag inte, maken håller just nu på att diska.


Sådana här måltider med vin inspirerar oss till nostalgisamtal. När jag sitter där med alla ljus tända - vår första adventsljusstake, mormors smidesstake som alltid hade röda ljus med silkespapper och dessutom hennes lampetter i mässing - då blir nostalgin överväldigande. Min blick faller på de nyuppsatta gardinerna i köket (lägenheten - inte stugan denna gång). De här gardinerna sydde vår älskade mamma och mormor, broderifreaket Dagmar, till vår första jul i den nybyggda villan på Sillpackargänd 8, Lindsdal, Kalmar. Den julen är nog en av mina lyckligaste - i alla fall sedan barndomen. Det var 1974. Vi hade flyttat in på sommaren. Äldste sonen hade börjat skolan i Lindsdal, den andre - numera den s.k velourmannen -gick på dagis och själv hade jag vår älskade sladdis - numera krumiluren - i magen.


Jag fick en julklapp av maken som jag aldrig glömmer. Det var en morgonrock av finaste kvalitet och design. När jag påminde honom om det nu vid middagen, kom han bara svagt ihåg färgen, varmt tegelbrun. Men modellen var så fin och jag älskade och slet helt enkelt ut detta plagg. Min mage var lagom rund, jag måste ha varit ungefär i sjunde månaden.


Vad är det med detta att stryka? Varför blir jag så rörd när jag stryker gamla gardiner? Det är så sinnligt - värmen, renheten, doften, de vackra textilierna. Jag har väl det i generna - tyger, garner... Jag måste nog utforska detta mer i mitt inre.


Sen kom maken in i sitt nostalgitänk. Åren på Tomteboda blindinsitut. Ungdomsåren i Stockholm. Alla småbutiker, tvättinrättningar, krogar runt Östermalmstorg! Om inte han börjar blogga snart--- då får jag mycket mer att berätta! Hans historia också.

Angel in Borås






I morse tog vi vår numera sedvanliga morgonpromenad före frukost i stadens centrum. Det var riktigt mysigt så här en söndagsmorgon efter luciafirandet. Vi var inte ensamma i stan, trots den relativt tidiga timmen. Flera av Borås invånare var samlade på torget för att uppleva senaste tillskottet i stadens kulturliv. En isskulptris från Jukkasjärvi höll på hela luciadagen för att med motorsåg skulptera i ett isblock från Torne älv. Motivet - ja det ser ni på bilden. Riktigt vackert med blå strålkastare framför rådhustrappan. Det hade börjat ljusna lite för mycket för att vi skulle få full effekt. Vi får väl kanske ta en tur i kväll och hoppas på att den inte ska smälta bort för fort. Enligt Borås tidning ska den kunna klara upp till fyra plusgrader.



Innan vi gick hem till den väntande frukosten tog vi oss en titt på skridskoåkarna runt julgranen. Riktigt hemtrevligt på Stora torget så här före jul!

fredag 12 december 2008

En utdöd tradition?




Idag, den 12:e december är det "lusseafta". Det var förr i tiden, dvs när jag var barn i början av 50-talet, näst julafton den roligaste dagen i december. Luciatåg den 13:e hade man i skolan och i föreningssammanhang, i mitt fall Unga Örnar. Men lusseafta var något anarkistiskt, ockult, hedniskt och kittlande spännande! Jag vet att detta att "lussa", dvs klä ut sig till oigenkännlighet och trava runt i husen och muttrande ställa sig innanför dörren i hopp om att få något att bli bjuden på, var en gammal sed framför allt i Västsverige. Hemma i Örby lussade vi, inte bara barn utan också vuxna, ja till och med gamla tanter.


När jag och syrran lussade första gången, var vi så små att vi inte vågade gå själva. Vi var nämligen rädda för de andra lussegubbarna som drog runt på byn. Pappa fick följa oss och stå utanför husen och vänta när vi var inne och höll fram våra påsar. Det var en del andra små lussegubbar som i sin tur blev rädda för pappa, där han stod i skumrasket och väntade på oss, trots att han inte var utklädd! Det var mörkrets makter understödda av Lucifer som rådde den kvällen.


Nu tror jag att den här seden är utdöd. Men jag skulle bli oändligt lycklig om någon kan tala om för mig att jag har fel! I så fall följer jag gärna med och lussar nästa år, precis som tant Alice och tant Ina gjorde hemma i Örby.


Om ni tycker att bilderna jag lagt till i detta inlägg inte stämmer med texten, vill jag bara tala om att jag tog dem vid stugan i morse när jag vaknade och innan dagsljuset hade riktigt uppenbarat sig denna lusseafta.

onsdag 10 december 2008

Att sjunga i kyrkan

Nu har jag varit ute och körat igen. Denna gång vid luciakonsert i Gustav Adolfskyrkan i Borås. Det var ju inte lika storslaget som i Globen, men det var roligt i alla fall. Det bästa med att sjunga i kyrkor är den fina akustiken. Därför går jag nästan bara i kyrkan när det handlar om musik, antingen för att lyssna eller sjunga själv. Mina kyrkobesök handlar om skolavslutningar i Småland med barnbarnen, begravningar och konserter.

Som vi bor nu, praktiskt taget vägg i vägg med Gustav Adolfskyrkan, får jag ändå ett förhållande till kyrkobyggnaden. Den står där, stor och dominerande, man kan inte undkomma den. När jag ska gå ut på stan slänger jag oftast en blick på tornklockan, när vi tittar på TV på kvällarna hör vi kvällsringningen klockan åtta. På vardagsförmiddagarna är det själaringning och på söndagarna ringer det till högmässa. Det har också hänt att jag slunkit in på musikandakt några gånger.

Jag är inte kristen och jag tror inte på Gud. Men andakt är något jag tycker om och som berör mig i själen, framför allt om det handlar om musik. Om man inte gillar vad prästen pratar om kan man tänka på annat och ha sin egen lilla andakt inombords. Jag tycker om att känna mig andaktsfull. Till sådant passar kyrkorummet bra förstås.

När jag en gång i tiden under utbildning gjorde praktik på en folkhögskola som drevs av pingströrelsen, var jag med om andakt varje förmiddag. Men det var inte andakter som passade mig. Det var alldeles för högljutt och stökigt med hallelujarop och prisande, armar i luften och klappande i händerna. Det var som om de måste övertyga sig själva om att Jesus fanns, att dom inte riktigt kunde tro på honom i stillhet.

I går kväll var det konsert, inte andakt. Men stämningsfullt var det att stå i koret och känna att rösten bar tillsammans med ett hundratal körsångare i alla åldrar med den lilla minilucian och hennes tärnor i spetsen.

måndag 8 december 2008

Goda vännerna finns i Malmö




Vi har varit i Malmö i helgen och hälsat på godingarna Lasse och Gugge, som hör till våra allra närmaste vänner. Vi lärde känna varandra när vi alla fyra arbetade på Ädelfors folkhögskola. Vi bodde i vårt stora hus i Holsby, som jag skrev om i förra veckan. Dom bodde i sin trivsamma villa i Sjunnen, och vi delade ljuvt och lett. Vi har haft så mycket roligt ihop och också delat svåra sorger. Om det ska jag skriva mer en annan gång.


Omständigheterna gjorde att vi flyttade långt från varandra i början av 90-talet. Lasse och Gugge hamnade i Skåne, vi slog oss ner i Borås. Men vi har aldrig släppt kontakten, även om vi inte träffas allt för ofta nu för tiden. När vi ses är allt som förr. Vi pratar mycket om lättsamma och allvarliga ting, vi äter och dricker gott, vi går ut på stan, tittar på konst, ibland som nu, går på konsert eller jazzklubb, vi tar en öl på någon pub. Gubbarna tar en extra pubvända och Gugge och jag sitter i soffhörnan och skvallrar om sådant som herrarna inte behöver veta. Vi står varandra väldigt nära.


Den här gången återupptog vi en tradition som vi skapade när vi bodde i Småland. Vi brukade träffas före jul och göra julgodis. Det var så mysigt att planera och genomföra detta igen. Eftersom köket i den annars luftiga sekelskiftesvåningen är så litet, fick vi turas om att göra godiset. Vi gör numera inget barngodis, bara knäcken, som Gugge kokade. Själv gjorde jag tryfflar, mörka och vita, smaksatta med mörk rom, respektive Cointreau. Maken gjorde wienernougat och Lasse gjorde fruktmarsipan med cognac och mörk choklad.


Idag på måndag förmiddag tog vi tåget hem till Borås, fyllda av värme och tacksamhet över att ha några riktigt goda vänner att lita till.

torsdag 4 december 2008

Continental Borås!

Korv- och terrinförsäljning
Creperiet
(Tyvärr schabblade jag bort bilden på paellakocken)

Det händer en del härliga saker så här före jul. I år har köpmannaföreningen lyckats locka hit en kontinental marknad. Här kan man nu i några dagar handla franska ostar, spansk paella, tyska korvar och någon holländsk specialitet, som jag inte riktigt fattar vad det var. Maken och jag gick och njöt bland stånden och handlade ihop till en middag bestående av paella, härligt franskt bröd med knaprig skorpa och späckat med linfrö och sesamfrö. Till efterrätt franska crepes spetsade med Grand Marnier. Dessutom handlade vi med oss fransk vitlökskorv och terrine de carnard au poivre, två burkar, en för vårt eget julbord och en att ge i present till vännerna Lasse och Gugge i Malmö, dit vi reser i morgon. Själv fick jag tillfälle att rådbråka min franska en stund. "Oh, parlez vous francais, Madame" sa den lilla tjejen i korvståndet och log så rart. "Un petit, seulemant" nickade jag förtjust.
Sedan gick vi till systemet och köpte en flaska Rioja till paellan. Det kunde de tyvärr inte tillhandahålla på torget, men det var ju inte spanjorens fel!

Nu får vi bara hoppas att boråsarna handlar ordentligt så det här gänget kommer tillbaka nästa år. Själva åker vi som sagt till Malmö, där dom redan är rätt kontinentala.

tisdag 2 december 2008

Urmoder 3

Den rara lilla gumman, som sitter och läser i sin bibel, är min farmor Augusta Karlsson. Bilden är tagen på hennes 80-årsdag 1956.

När jag var barn tyckte jag att farmor var så gammal. Hon var född 1876 och var tjugo år äldre än mina morföräldrar, som var ganska moderna människor i sin tid. Men farmor var av en annan tid. Hon hade alltid samma frisyr, håret hårt åtdraget och samlat i en "tulle" i nacken. Hon hade ganska långa kjolar, oftast svarta och hade aldrig någon annan huvudbonad än ett huckle. Hon gick i kyrkan varje söndag, vilket ingen annan i vår närmaste släkt gjorde.

Augusta var född i Älekulla. Hon var bonddotter, gården hette Lund, och bebos fortfarande av ättlingar till Augustas bror. Eftersom hon var en av flera döttrar, fick hon ge sig ut och tjäna sitt levebröd tidigt. Hon hamnade som piga på Örby Bosgård.

Där träffade hon drängen och torparsonen Johan Karlsson från Andorslid, som var ett torp under Bosgården. Torpet friköptes och blev hemmet för min pappa och hans syskon.

Augusta och Johan fick sju barn tillsammans, Selma, Karin, Arvid, Erik, Karl (min pappa), Eskil och Filip. Småbruket kunde väl inte mätta alla dessa munnar, utan Johan fick ta påhugg ute i bygden. Bl.a. var han med om att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan, norr om Skene.

Men så kom året 1918. Det var det år spanska sjukan skördade flest offer. Sjukan slog hårt och drabbade ofta män i verksam ålder. Ett av offren blev min farfar, Johan, som då var fyrtiofem år.

Augusta stod ensam med de sju barnen, den äldsta fjorton år och den yngste 3 månader gammal. Hur hon klarade ut det hela vet jag inte riktigt. Hon hade inte som Johanna Gren (urmoder 2) någon affärsrörelse att falla tillbaka på. Jag har för mig att pappa har berättat att hon hade en stickmaskin och att hon stickade strumpor och annat som levererades till någon förläggare. De flesta småbrukarhustrur i Sjuhäradsbygden hade ju någon form av hemarbete utöver jordbruket, och säkert hade min farmor också detta.

Barnen fick hjälpa till förstås och de äldsta flickorna fick snart ge sig ut att tjäna. En av pojkarna, Erik, utackorderades hos Augustas bror Oskar och hans hustru Alma, som inte hade några egna barn.

Augusta var fyrtiotvå år när Johan dog. Hon gifte aldrig om sig. När hon var gammal hade sonen Arvid tagit över gården och farmor bodde kvar på andra våningen i huset. Jag minns henne som en stillsam gumma, som aldrig klagade fast hon plågades av reumatism. Hon blev glad när vi kom och hälsade på och månade mycket om sina barnbarn, men riktigt nära kontakt hade vi inte. Vi duade inte farmor. Det gjorde inte pappa heller. Han sade "I", som seden var.

Nu inför julen tänker jag på att vi alltid gick till farmor på julaftons förmiddag. Om det var snö åkte vi spark. Sista julen hon levde, 1957, fick vi extra fina julklappar, min syster och jag, tårtkniv och sex mockaskedar i nysilver. "Jag lever inte en jul till" sa farmor, "så därför ska ni ha nåt fint". Hon dog i juni 1958 åttiotvå år gammal.




måndag 1 december 2008

Ännu en stjärna


Den här tiden är farlig för en nostalgiromantiker som jag. I helgen som gått har vi varit ute i stugan ett par dagar och börjat förbereda för julen. Maken satte upp en utegran och drog ledningar med timer så att den skulle tindra så vackert på rätt tid. Själv ägnade jag mig åt inomhusmiljön, bytte gardiner och hängde upp en stjärna även i stugan och tog fram ljusstakarna som hör advent till.

När jag går och plockar med alla dessa ting som på sätt och vis bär på min egen historia, kan jag inte låta bli att tänka på "hur det var då". Inte bara barndomsminnen, utan minnen från olika skeden i livet. Jag tänker på platser vi bott på, hur gamla barnen var när vi bodde här och där och inte minst på människor jag mött i olika sammanhang.

När jag strök och hängde upp gardinerna i rummet, tänkte jag på tiden jag var medlem i föreningen Vetlandabygdens konsthantverkare. Det var en period i livet när jag hade tid att ägna mig åt textilt handverk i olika former. De här fina linnegardinerna i myggtjällsteknik vävdes av Aina Bexell, som var lärare i Holsbybrunn, där vi bodde. Jag minns när hon ställde ut gardinerna i Hantverksgården. Hon hade hängt rullen slätt framför ett fönster och låtit väften genomlysas av ljuset från fönstret. Det var så vackert att jag tänkte att jag måste köpa den gardinen. Jag hängde den i vårt vackra matrum i den stora kåken vi hade i Holsby. Nu hänger de i vår lilla stuga i Sävshult och jag gläds fortfarande åt hur vackra de är och hur hantverk blir bestående, nästan ännu vackrare nu än när de var nya.