onsdag 28 december 2011

Julen är över...


...men ändå inte! Den ska ju vara ända till påska, sägs det.

Jag tänkte hur som helst uppdatera bloggen lite. Jag upptäckte att jag för första gången sedan jag startade det här skrivandet, inte redogjort för något om julstök och allt som föregår julen. Jag tänker inte bli alltför långrandig idag heller. Bara konstatera att vi haft en riktig myspysjul i stugan, maken, dottern och jag. Bastat varje dag, fint väder vid julaftonens promenad, god mat, ett långt parti rummy, Karl Bertil Jonsson på TV:n och så mat igen. De enda bilder jag tagit under julen var just några på maten. Så här såg vårt traditionella julbord ut i år. Till vänster, dukningen....



... och här kommer det kalla: tre sorters sill (vanlig inlagd, sherry- och currysill), löjrom med tillbehör, ägg med räkor, gravad röding, varmrökt lax, hovmästarsås, rökt renstek med pepparrotsgrädde, julskinka, senap, vitkålssallad och cheddarost...



...och så det småvarma, rödkål, revben, Janssons, köttbullar och prinskorv.

Fattas det något? Inte för oss i alla fall!

Det är dock inte slut på festandet. Nu åker vi till sönerna i Småland. Det brukar bli en del god mat där också. Och på nyårsaftonen hos kära bror och svägerska, brukar det inte heller gå av för hackor. Sen var det väl slut!? Icke sa Nicke! På trettondagsafton ställer vi själva till med en liten bjudning och det ska väl bli något gott då också.

Men troligen inget mer blogginlägg innan dess! Har full sjå med att äta!!

måndag 19 december 2011

Att tävla på skidor


Det finns en form av idrott, som jag är väldigt förtjust i och som jag bara måste se på i TV, så tant jag är! Det är när man sätter ett par träslanor, numera plastdito på fötterna och förflyttar sig på snö. Någon större utövare av sporten har jag aldrig varit, annat än som måttlig motion, och varianten där man sitter i en korg och åker upp till en bergstopp, för att sedan ta sig ner för sagda berg, har jag aldrig prövat. Men nu sitter jag och glor på skidtävlingar i TV var och varannan helg. Och minnena tränger sig på, som alltid nu för tiden. Vi pratar om hur det var förr. På träskidornas tid, på tjärvallans tid, på knickerstiden och på assarkondomernas tid. Jag minns när jag köpte mina första plastskidor med tillhörande skor. Då hade maken och pojkarna haft sådana fartvidunder i flera år och jag blev alltid efter i spåret, fast sönerna inte var så gamla då. Men med mina nya Fischer susade jag fram som aldrig förr. Det var faktiskt ett härligt nöje.

Maken var en riktig hejare i spåren. Vi bodde i Boden de första åren av vårt äktenskap och han tränade och deltog i skidtävlingar för synskadade. 1967 åkte han Vasaloppet. Det arrangerades inget öppet spår på den tiden, men man hade lyckats få tillstånd att köra loppet dagen före den ordinarie tävlingen och på samma villkor som det "riktiga" Vasaloppet. Det hela uppmärksammades faktiskt av pressen, och tro det eller ej - maken vann! På den utmärkta tiden 7 timmar och tjugo minuter - märk väl att det var på träskidans tid.

Jag minns den där lördagen som det varit i går. Jag var höggravid med vårt första barn. Solen strålade i Boden, liksom den gjorde över vasaloppsåkarna. Jag åkte också skidor den dagen. Gunilla, hustru till makens ledsagare, och jag gav oss ut i Paglaterrängen. Ett rätt kuperat spår, som jag minns det och i en utförslöpa fick jag övervikt med min stora mage och föll pladask framstupa. Lite rädd blev jag, men Gunilla blev nog räddare. Men det var en robust kille jag hade i magen och han stannade snällt kvar ett par månader till. Men det var färdigåkt för min del för den säsongen.



Men för maken blev det fler tävlingar under de närmaste åren. För det mesta fick jag stanna hemma sedan barnen kommit, men någon gång var jag med. Dock aldrig i Norge, där han var flera gånger och körde bl.a. det berömda Ridderrennet. I lådorna hittade jag flera diplom, mest från Norge. Det ska finnas ett Vasaloppsdiplom också någonstans, men jag kunde inte hitta det. Men tre stiliga bevis på deltagande i tävlingar i Norge fanns där, varav ett med bilder och autografer av dåtidens norska skidkändisar.




Och tänk - jag har också ett diplom! Det hade jag faktiskt glömt.



Nu har skidorna lämnat vårt förråd. De finns numera hos ätteläggen i Småland, som har raskare ben och mer snö än vi. Och vi ägnar oss åt att njuta av skidåkning i TV.

tisdag 13 december 2011

Vinter i Borås


Det damp ner en broschyr i brevinkastet. En vacker vintrig bild från Borås, förmodligen tagen förra vintern, eftersom vi inte sett så mycket snö hittills i år.

Men det regnar desto mer, precis som man kan förvänta sig i Borås, Sveriges regnrikaste stad. Flera gånger har maken och jag sagt till varandra: "Så skönt att inte all den här nederbörden kommer i form av snö!"

Förmodligen tycker inte alla i Sjuhäradsbygden att det är så roligt med regnet heller. Just nu hör jag på radion att Ätran håller på att svämma över alla bräddar och Viskan ligger inte långt efter särskilt ju närmare havet de kommer.

Men tekniska förvaltningen höjer beredskapen och vädjar till "vårt gemensamma ansvar". Visa av skadan efter två snörika vintrar med ganska mycket kritik förbereder de nu invånarna och hoppas att det ska gå bättre i år. Och säga vad man vill om snön, men vackert är det i alla fall!

torsdag 8 december 2011

...och sedan for vi till Linköping

Några dagar efter att vi kommit hem från Stockholm, tog vi en ny tur, denna gång till Linköping. Det var dags att hälsa på makens syster och svåger, Nora och Arne, som bott i denna vackra stad i många år nu. Själv har jag också en del av hjärtat i Linköping efter att ha studerat där vid universitetet i ett år - folkhögskollärarutbildningen, en påbyggnad på tidigare akademisk utbildning. Det är tjugo år sedan denna vinter och jag ser tillbaka på det året med glädje. Att få sätta sig på skolbänken det år man fyller femtio och fixa det - dessutom bra, om jag får säga det själv - det är en oerhörd stimulans och kick för självförtroendet.

Allt nog, jag bodde hos Nora och Arne det läsåret i deras villa i Lambohov. Nu bor de mera centralt och vi har alltid trevligt när vi hälsar på. Numera tar vi ofta bussen dit, i alla fall under vinterhalvåret. God mat får vi också, Nora har en gång arbetat som kokerska, så hon kan sina saker.

Jag har en annan anknytning till Linköping. Sommaren 1983 gick jag en vävkurs på Lunnevads Folkhögskola ett par mil utanför stan. Då besökte vi Hemslöjden för att köpa garner och bli inspirerade. Nu har det blivit tradition att Nora och jag tittar in på hemslöjden - särskilt nu före jul - och ibland köpa någon liten grej. Tyvärr blir det allt dyrare år efter år, vilket är förståeligt. Men mitt gamla hantverkarhjärta klappar alltid lite extra för vackert konsthantverk.

När vi gick ifrån Hemslöjden passerade vi en ny pub, som vi inte sett förut. Den heter The Horse and Hound och såg väldigt trevlig ut. Vi letade upp svågrarna på ett annat ställe, där de satt med varsin öl, och vi berättade om den nya puben. Sagt och gjort, vi måste prova stället. Det var lite före öppningsdags, så vi fick hänga på låset några minuter. The Horse and Hound visade sig vara ett riktigt mysigt ställe i äkta engelsk stil och gott öl hade de förstås.

Dagen därpå fick jag en ny nostalgikick av hantverk. Vi beökte julmarknad på Brunneby gård. Där fanns allt som jag kände igen från mitt förflutna som marknadsknalle. Mycket textil förstås, men också träslöjd, smide, smycken och mat, mat, mat. För att inte tala om tomtar i alla de former. Brunneby gård är annars känt för sitt musteri. Har tillverkas äppelmust, saft och cider och man saluför också produkter från närliggande matproducenter. Här handlade jag också lite. Kameran var med, men det blev inte så många bilder, det var så vansinnigt mycket folk. Men jag fick i alla fall en bild på denne tjusige herre som sparkade sin manuella träsvarv. Stilig hatt hade hans också!



När vi kom hem tog jag denna bild på det jag köpte. En burk honung, ett rullat paket hemkärnat smör (ska tas fram till vört- och farmorsbrödet på julafton) och ett par röda änglar att hänga i öronen. Jag köpte också en påse närproducerade ekologiska chips, men de var redan uppätna, när jag tog bilden.



På lördagen var det dags för hemresa, men innan dess hann vi med att hälsa på en av Noras och Arnes söner, som bor strax utanför stan, och hans rara fru. De bjöd oss på lunch, trattkantarellsoppa, gott bröd, fikonmarmelad och ostar. Det smakade mums inför hemresan!
Det är härligt att ha en stor släkt så man får göra lite utflykter ibland. Tack Nora och Arne, Thomas och Ulla-Stina för ett par härliga dagar!

onsdag 7 december 2011

Vi reste till Stockholm...

...för ett par veckor sedan. Anledningen var i första hand att maken blivit inbjuden till SRF-seniorernas adventsfest på restaurang Faros på Söder. Och så har vi ju dottern i Stockholm sedan tolv år tillbaka och man får ju inte försumma alla tillfällen till umgänge.

Vi kom till Stockholm på måndagseftermiddagen och åkte direkt till Sara. Det var ganska sent och vi orkade inte laga mat så vi hämtade färdiglagat på den fina fiskaffären i Fruängens Centrum. Deras hemlagade paella var riktigt god och innehöll rikligt med räkor.

På tisdagen skulle adventsmiddagen på SRF gå av stapeln, men innan dess hann vi med att titta upp till gamla goda vännen, Gullvi, på Gärdet. Vi har varit vänner sedan 70-talet, då vi arbetade ihop i Kalmar. Gamla goda arbetskamrater till maken träffade vi också på kvällen på Restaurang Faros på Sofiagatan. Mat och underhållning, trevligt sällskap och kvällen gick fort.

Onsdagen var vikt för umgänge med Sara. Som den konstintresserade familj vi är, brukar det alltid bli en utställning någonstans. Denna gång tog vi färjan över till Djurgården och Liljevalchs, som visade en utställning om Helvetet. Vi såg den med lite blandade känslor. Efteråt råkade jag lyssna på ett samtal i SVT:s morgonsoffa om denna utställning. Det var Jessica Gedin och en musikrecensent, som jag glömt namnet på. De var överens om att helvetet (liksom himlen - min anm.) är skapat av människan och att det verkliga helvetet finns här på jorden i historien och nutiden.
Och, som Jessica Gedin sa, "Det vi är mest rädda för är meningslösheten".

Ja det var en rätt ruggig utställning, men intressant. Man får ju inte fotografera, så jag köpte ett par vykort och scannade, men de blev inte bra. Jag publicerar dem i alla fall.



På kvällen lagade Sara en riktig lyxmåltid till oss. Först en förrätt med matjesill och diverse grönsaker och någon sås, som jag glömt, men gott var det. Öl att dricka förstås och sedan blev det varmrätt, helstekt oxfilé med diverse tillbehör och rött vin. Kaffe, cognac och god choklad till efterrätt. Det blev ett par bilder på Sara i matlagningstagen och det dukade bordet.




På torsdagen var det slut på stockholmsvistelsen. Men vi hann med en träff och ett par timmars mysigt samtal över ett glas öl med gode vännen Janne, innan vi tog tåget hem till Borås igen

söndag 27 november 2011

Kulturhuset



Jag är lycklig nog att bo i en stad med ett rikt kulturliv. Dessutom ett fantastiskt fint Kulturhus. Efter halvannat år i tillfälliga lokaler har Kulturhuset genomgått en omfattande renovering och det har blivit SÅ FINT! I fredags invigdes hela härligheten mitt på dagen med avtäckning av skulpturstaden Borås senast förvärvade verk, Fredrik Reuterswärds "Var rädd om jorden". Konstnären själv var på plats och nu står den som ett utropstecken på PA Halls terass framför Kulturhuset, dit vi f.ö inte har mer än femtio meter att gå från vår bostad.

Kvällsprogrammet inleddes kl. 17.00 med aktiviteter på alla scener inklusive konstmuseet, där man framförde flera musikaliska föreställningar. Det var också där, mitt i en av salarna med pågående utställning av Hilma af Klints stora "psykedeliska" målningar, som vi fick oss en underbar musikupplevelse till livs. Så här löd presentationen i programmet:
"ZilliacusPerssonRaitinen - Goldbergvariationerna
Stråktrion bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Cecilia Zilliacus, violin, Johanna Persson, viola och Kati Raitinen, cello, Arbetar ständigt med att utforska den spännande repertoaren för stråktrio. Grammisvinnare 2008 och 2011."



Det var bland det bästa jag hört i kammarmusikväg! Vilken fantastisk viruositet de här tjejerna gav prov på. Känsligt, kraftfullt, Bach kändes bara så modern! Och tjejerna var så samspelta och visade äkta spelglädje.

Jag är så glad för vårt fina Kulturhus. Dagen efter läste jag i BT att det är långt ifrån alla kommuner, som gör sådana här satsningar på kulturen. Borås Stadsteater recenseras regelbundet i rikstäckande media, liksom konstmuséet. Båda med oftast fina recentioner.
För att inte tala om vårt moderna bibliotek. Fyra av tio kommuner har kulturhus enl. undersökning från SKL. Inte så illa ändå och 22% av de svenska kulturhusen är byggda på 2000-talet. Västra Götaland ökar mest. Jag tycker att satsningarna på kultur är en viktig politisk fråga. Mer argument för detta kommer jag kanske tillbaka till i bloggen.

Tanten

På senare tid har det ju blivit för allom bekant att TANTEN har stigit i graderna och blivit kultförklarad. Såsom numera tillhörande denna kategori får man väl anse att det är lite smickrande, men dock en aning dubbelt!

När jag växte upp fick jag lära mig att niga och säga tant, moster och faster, när man hälsade, beroende på vilken relation man hade till kvinnorna i omgivningen. När man tilltalade dessa tanter (som ibland inte var mer än i trettioårsåldern) lade man till deras förnamn. Det blev tant Anna till en av grannfruarna, moster Ella till vår enda moster osv. Men vi duade dem alla. När vi var på kalas fick vi lära oss att efter maten gå fram till värdinnan, ta i hand, niga och tacka för maten.

I tonåren slutade jag med tanttitlarna till yngre kvinnor, de som var i min mammas ålder, men jag behöll titlaturen till de äldre, som mammas mostrar och min egen farmor, som jag aldrig duade.

Själv har jag inget minne av att jag titulerats tant någon gång, möjligen kan det ha hänt med något småbarn. Mina syskonbarn har ibland kallat mig för moster eller faster, men det har mest varit på skoj.

Men nu har jag förstått att jag ändå börjar uppfattas som en tant eller i alla fall en äldre dam, som unga människor kan välja att förhålla sig på ett särskilt sätt till. Två gånger den senaste veckan har jag fått exempel på detta.

Exempel ett utspelade sig i Stockholm på Djurgårdsfärjan. Där träffade vi på ett par bekanta till dottern. Två rara tjejer, som hälsade artigt och tog i hand, varvid den ena, en konststuderande i 20-årsåldern, faktiskt neg för mig. Jag blev lite fnittrig inombords, men kände mig rätt nöjd med det hela ändå. Det var lite rart på något sätt.

Det andra exemplet var inte lika trevligt. Igår var vi inne på ett apotek här i stan. Maken skulle ta ut lite medicin och jag skulle betala med mitt kort. Vi expedierades av en ung tjej, som redan när hon tilltalade maken, lät lite som hon talade till ett barn. Och inte blev det bättre när jag klev fram med mitt kort. Automaten stod lite avigt till, så jag kom inte åt att dra kortet riktigt, utan hon fick vända på den. Då var det som om hon kände sig tvungen att förklara för mig hur det går till att betala med kort. Precis, som om jag inte visste det. "...så slår du din kod och sen hörs det ett litet pling och då är det klart!" Allt med det där småbarnstilltalet.

När vi kom ut på gatan frågade jag maken om han hade uppfattat expeditens attityd på samma sätt som jag. Det hade han. Och jag kände protesten inom mig - så gammal och gaggig är jag väl inte ändå! Men man måste kanske vänja sig!

fredag 18 november 2011

Vårt pampiga rådhus



I torsdags fanns en notis i tidningen om att man kunde gå på guidad visning i Rådhuset. Vi har nu bott i den här staden i drygt 19 år, men fortfarande inte varit inne i det stiliga rådhuset vid Stora Torget. Nu fick vi tillfälle att se detta imponerande bygge inifrån och vi blev inte besvikna. Rådhuset visade sig innehålla en unik och imponerande interiör.

Stadsfullmäktige tog 1906 beslutet att bygga ett nytt rådhus. Det utlystes en arkitekttävling som vanns av Ivar Tengbom och Ernst Torulf. Senare skulle Tengbom rita bl.a. Handelshögskolan i Stockholm och Tändstickspalatset för finansmannen Ivar Kreuger och Tornulf gjorde bl.a. ritningarna till Naturhistoriska muséet och Centralposthuset i Göteborg.

Jag citerar jubileumsskriften: "Rådhuset är en tidig och mycket bra representant för den arkitekturstil som i Sverige kallas för nationalromantik. Stilen hade sin storhetstid under 1910-talet och sökte sina förebilder i den inhemska, äldre svenska arkitekturen. --- Arkitekterna lägger också stor vikt vid att materialen i husen skall vara äkta och gärna lokala." Vår guide berättade att allt tegel i byggnaden är handslaget och kommer från ett tegelbruk i Skåne.

Det finns mycket mer att berätta om bl.a. interiören med alla tak- och väggmålningar. Detta får inte plats i ett blogginlägg, men alla som har möjlighet att besöka rådhuset uppmanas göra detta, inte minst på grund av de fantastiska målningarna gjorda av konstnären Filip Månsson från Stockholm och med ursprung från Västergötland. Till sin hjälp hade han ytterligare sex målare. Tillsammans gjorde de ett färstarkt och mycket tidstypiskt kalkfärgsmåleri. Själv blev jag helt betagen av dessa fantastiska bilder och dekorationer.

Jag tog några bilder, som väl inte gör huset rättvisa, men ändå en liten vink om vad man kan förvänta sig vid ett besök i vårt pampiga rådhus.



Vår guide Stefan i den storstilade trapphallen.



Vapenskölden till Nils Stjernsköld, som anses vara den förste grundaren till det som kom att bli Borås stad.



Det nya rådhuset skulle inrymma hela den kommunala förvaltningen samt domstol och polismyndighet. Över dörrarna till varje rum finns målningar som visar vilken verksamhet som finns innanför dörrarna. Ovan ser vi målningarna över dörren till "magistraten", dvs stadens kassaförvaltning och nedan, målningen med två hjärtan sitter över dörren till det som var den tidens socialhjälp eller försörjningsstöd som det heter nu för tiden.





I ett par av rummen finns fantastiskt fina vävda "tapeter" med stadens vapen, de två ullsaxarna och nedan ser vi en av målningarna i översta hallen 4 våningar upp, gjorda av boråskonstnären John Hedeaus.



Jag brukar ganska ofta titta på TV-programmet Go kväll. Där har de en serie, som de kallar arkitekturens pärlor. Varför inte räkna in Rådhuset i Borås till dess pärlor. Det tillkom i en tid när Borås var en av Sveriges snabbast växande städer. Och det ståtar fortfarande med sina torn, klockspel och murgröneprydda fasader vid Stadens främsta samlingsplats, Stora Torget.

tisdag 15 november 2011

Vinterpromenad vid Viskan

Jag läste i lokaltidningen en krönika, som handlade om vilken tillgång det var för en stad att ha ett vattendrag centralt i staden. Men krönikören ifråga var inte nöjd med hur stadens styre tar hand om vårt vattendrag, Viskan. Han tyckte att vi borde kunna flanera och cykla utefter Viskans stränder ända uppe ifrån inloppet från Öresjö i norr och söderut till de södra perifera delarna av kommunen.

Och visst, det man mest läst och hört om Viskan på dess färd genom centrala Borås, är att den är smutsig. Historien innehåller många beskrivningar på hur man i den framväxande industristaden släppte ut föroreningar från fabriker rakt ut i vattnet. Nu, i vår miljömedvetna tid, planerar man stora insatser för att rena Viskan. Och visst kan man redan nu flanera långa sträckor i centrala staden efter ån, som slingrar sig runt centrum, utefter Stadsparken och Väveribolagets gamla huvudbyggnad, vars väggar dyker rakt ner i vattnet. Och vid Lilla torget och Sandwalls plats kan man slå sig ner på trappor, vid vattenbrynet.



Igår, den första vinterdagen med frost i luften tog vi morgonpromenaden förbi det lilla vattenfallet vid Druvefors i södra delen av Viskans lopp genom staden. Vi har gått förbi där många gånger, passerat över bron ovanför fallet, när vi gått den s.k. hälsorundan. Men nu ville jag ta några bilder nedanför bron när vintersolen letat sig över hustaken. Och där upptäckte vi ytterligare en liten park, Druvetriangeln, som dolde sig nedanför en trappa. En sak är säker, den här staden har så många små oaser, som är njutbara även på vintern. Se, så vackra planteringarna är, när de står där frostnupna....



.... medan vintersolen belyser fasaderna på andra sidan Viskan, när den fortsätter sin färd förbi de betydligt högre fallen vid Viskafors och Kungsfors, meandrarna i jordbrukslandskapet i södra Marks kommun, in i Halland för att försvinna ut i Kattegatt norr om Varberg.

fredag 11 november 2011

Vårt Örby



I söndags var jag med om en riktig nostalgitripp. Jag hade sett fram emot detta några dagar, sedan jag läst först en artikel och dagen efter en annons på Marksidan i Borås Tidning. Jag läser att ett gäng pensionärer i min hemby Örby i Marks kommun har samlats i en studiecirkel och berättat minnen från sin barn- och ungdom på 40- och 50-talen. Resultatet av arbetet finns nu publicerat i en bok. Det finns en bild på deltagarna också och jag känner igen nästan allihop. Av annonsen framgår att man ska visa en utställning med bilder från förr och ha försäljning av boken.
På lördagen när det inte kom någon daglig tidning eftersom det var helgdag, köpte vi Aftonbladet. Där ögnade jag igenom horoskopet för söndagen och där stod att läsa, att om oxen ägnade sig åt kulturell aktivitet, skulle man få en mycket givande dag! Och givande är det minsta man kan säga!

När vi kom till Örbygården (gamla ålderdomshemmet, som nu disponeras av föreningar i samhället) var det redan fullt med folk och jag ställde mig genast i kön för att vara säker på att komma över ett exemplar av boken. Sedan fick man tränga sig fram till skärmarna med foton. Och äntligen framme sköljdes man bokstavligen över med minnen. Många personer, som jag känt mer eller mindre, från skolkamrater till gamlingar och allra mest rörande var nog att jag hittade båda mina föräldrar på skärmen med "Kända Örbyprofiler".

Sen blev det ett intensivt umgänge med folk som jag inte sett på många år. Det blev många "känner du igen mig?" och "nä men är det inte Vendla" och "det var länge sen".

Sedan fick skärmarna flyttas ut i ett angränsande rum och stolar plockas fram för att vi alla skulle få plats att sitta och lyssna till först en presentation av boken och arbetet med den och sedan visor och berättande av egna minnen presenterade av Paul Johansson (visorna) och min egen älskade syster Gudrun Johnson, som berättade personliga minnen.
Jag trängde mig fram och knäppte några bilder, som blev suddiga, men jag publicerar en av dem ändå, liksom omslaget till boken. Jag tänker återkomma till boken på något sätt i ett senare inlägg.

söndag 6 november 2011

En middag värdig Alla Helgon


Vi tog oss ut i stugan igår, Alla Helgons dag. Solen sken för första gången på ett par veckor och vi hade planerat att laga en extra god middag denna dag. Anledningen
var att vi hade sparat ett par flaskor vin, som vi köpte på en resa till Bourgogne för drygt tre år sedan. När hösten gjorde sitt intåg bestämde vi att vi skulle avnjuta den finaste av dessa, en grand cru, någon gång under hösten.
Så här blev det:

Förrätten, bilden ovan, blev en tunnbrödsrulle med rökt lax och en egenhändigt komponerad röra gjord på crème fraiche, citronmajonäs, gräslök, finns fortfarande fräsch i landet liksom persilja, som också fick följa med i röran med hackad avocado och till slut lite chili, för att få hetta. Till detta drack vi ett enkelt med gott vitt vin, sydafrikanska Kleine Zalze.

Så till höjdpunkten, varmrätten, beledsagat av vårt vin från Marché aux vins i Beaune, Corton les Languettes Grand Cru 2000. Vi hade bestämt att det skulle bli ankbröst av något slag. Det blev ett brynt i panna först och kryddat med färska örter (rosmarin och timjan från egen odling) och sedan fick bröstet gå färdigt på låg värme i ugnen. Till detta en rödvinssås med lite sötsur touch och en krämig potatisgratäng med chevre.

Och vinet då?! Det var så gott!! En omisskännlig doft av hör och häpna - smultron! Och smultronen fanns med i smaken också, men så mycket mer, komplext, mjukt och med lång eftersmak. Det var en höjdarmåltid!

En efterrätt blev det så småningom också, en bit chokladkaka med vispgrädde, som sonen fixade till förra helgen. Smaskig den också!

fredag 4 november 2011

Jobs bok

Igår kväll besökte maken och jag Carolikyrkan. Den största och äldsta kyrkan i Borås. Eftersom vi inte är särskilt kyrksamma - ja inte ens medlemmar i Svenska kyrkan blir det inte så ofta. Ja, Gustav Adolfs kyrkan förstås, eftersom vi ofta har körkonserter där. Men Caroli - bara en gång tidigare har vi styrt våra steg dit. Det var på en jazzkonsert på den tiden vi fortfarande hade jazzfestival här i stan.

Men igår hände något intressant. Man arrangerade samtalskväll om Jobs bok i Gamla Testamentet. Och det var inte vilka samtalare som helst. Inbjudna var två av mina absoluta favoriter i åsikts- och opinionsbildarbranschen nämligen f.d. ärkebiskopen KG Hammar och chefredaktören och poeten Göran Greider. Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör (tidigare kulturchef) Stefan Eklund.

Jobs bok är tydligen en udda företeelse i Bibeln. Den liknar ingenting annat i GT. Men Jobspost har man ju hört talas om.

Nu ska jag inte berätta om vad som står skrivet i Jobs bok - ännu. Jag har just tagit fram min gamla konfirmationsbibel och har tänkt läsa själv först. Men så mycket förstår jag att det handlar om en mycket rik och mäktig man, som har stort inflytande och respekt hos alla. Han är from, gör goda Gud behagliga gärningar. Men Gud prövar hans tro och lojalitet och utsätter Job för ofattbara prövningar, berövar honom alla hans ägodelar, sjukdomar drabbar honom osv. Job överger inte sin tro, men han blir arg på Gud som utsätter honom för allt detta.

Det blev ett spännande samtal mellan Greider och Hammar. Det kom att handla om tro, förstås, men också om politik, vishet - ett begrepp som tål att diskutera - kriser i livet, framgångsteologin - ett begrepp som är högst aktuellt i vår tid.

Nu ska jag läsa Jobs bok och själv reflektera, som den hemmafilosof jag utger mig för att vara. Jag återkommer i ämnet.

tisdag 25 oktober 2011

Textilstaden

I förrgår tog vi förmiddagspromenaden till Simonsland, en del av Borås, som är föremål för omvandling. Från att ha varit utpräglat industriområde, håller man nu på att förvandla de gamla fabriksbyggnaderna till skolor, affärer, kulturinstitutioner och så småningom också bostäder. En gymnasieskola och ett flertal affärer finns redan etablerade och mer ska det bli.
Vi gick egentligen dit för att handla fisk i en fin fiskaffär i området. Men jag ville också titta in på ett annat ställe.


När vi bodde i Vetlanda och höll på med vår hobbyfirma "Fria Händer", åkte vi ofta till Borås och Kinna för att handla tyger och garner. Ett ställe som vi alltid besökte var Borås Väfveris fabriksbod. Bra kvalitet, mycket att välja på och billiga stuvar kunde man få tag på, perfekt till våra arbeten i lappteknik. Jag har fortsatt att handla där när vi flyttat till Borås, men för några år sedan upphörde Borås Väfveri att existera och så småningom också fabriksboden. Nu har den återuppstått under namnet Borås Fabriksförsäljning och flyttat några hundra meter från de gamla lokalerna till nya i Simonsland. Med större lokaler och lika fint sortiment! Jag blir så glad! Det är så sensuellt med textila material! Färger, mönster, struktur, lin, bomull, ylle - jag kan gå omkring och känna och ta in synintryck hur länge som helst, särskilt när det som här är vackert exponerat...


...bomull med rutor och ränder...


.....härlig frotté i vackra färger....


...och lakansväv i stuvar, underbart staplade i olika färgnyanser!

söndag 23 oktober 2011

Alla tallarna


När vi köpte vårt smultronställe i Sävshult 1994, fanns det många och stora granar och tallar på tomten. Vi tog ner alla granarna och merparten av tallarna under de första åren. Vi ville ha en ljusare tomt och låta lövträden växa till sig istället. Men vi sparade två tallar. De står som en portal vid stigen ner till sjön och är nu de högsta träden på tomten.

Det är något särskilt med höga tallar. Det har jag tyckt länge och jag blev medveten om detta en gång för länge sedan, när jag arbetade i Kalmar.

Igår kväll, när vi åt en sen middag, satt vi och tittade ut på de stiliga tallarna och jag berättade för maken om det tillfälle när jag blev medveten om den höga furans symboliska betydelse för mig.

När man arbetar med behandlingsarbete, som jag gjorde på den tiden, ägnar man en del tid åt olika former av gruppverksamhet, det kan vara handledning, egen terapi, studiegrupper. Detta för att förstå sig själv bättre och hur man agerar i förhållande till sin omgivning osv. Ett par vintrar var jag med i en grupp som sysslade med en metod, som kallades transaktionsanalys. Det var ganska spännande och passade mig bra. Man hör inte talas om den så ofta nu för tiden, när allting är så KBT-inriktat.

Men jag skall inte gå in på den här metoden nu. Det finns en rätt bra artikel på Wikipedia, för den som är intresserad. Det var ju tallarna, furorna det gällde. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning med symboler. Det gick till så att man i avspänt tillstånd matades med bilder från gruppledaren. Bilderna skulle ge associationer, "tänk dig att du går i en skog, hur ser skogen ut, hur känns den, vad upplever du?" Vandringen leder fram till ett hus, samma associationer, vad är det för ett hus, du går in i huset, vad känner du i huset osv. Och sedan nästa bild: du går ut från huset och utanför huset står ett träd - och här kommer tallen - en hög tall var min omedelbara association.

Det här var ett skede i mitt liv, när jag hade tre små barn, ett ansvarsfullt arbete och var politiskt aktiv. En tid, när det var viktigt att ha kontroll i tillvaron, att stå tåligt när det stormar, som tallen med sin djupa pålrot, fast förankrad i marken. Gruppledaren bad oss tänka vad som var det värsta och bästa, som kunde hända vårt träd. Jag kunde då inte föreställa mig det värsta - att trädet skulle blåsa ner, nej, det fick räcka med en ordentlig storm. Och det bästa - det var att det skuttade omkring små ekorrar på grenarna!

Det här kom för mig i tankarna en söndagskväll i oktober 2011, när vi avnjöt vår coq au vin och en flaska mendozavin och tittade ut på våra tallar. Jag berättade för maken, som inte kunde erinra sig att han hört det förut. Och kanske jag har behållit det för mig själv. Men detta minne är det starkaste (och nästan enda) jag har kvar av transaktionsanalysen efter 35-40 år. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det, kanske tack vare våra ståtliga tallar.

fredag 21 oktober 2011

Lammkött



Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com

torsdag 20 oktober 2011

Hos frissan


Visst känns det riktigt lyxigt att gå till frisören och bli ompysslad och "vackergjord"! Ett par timmar att fördriva med att bara tänka på sig själv och småprata lite mysigt med en trevlig, glad tjej, som gör sitt bästa för att trolla fram lite självkänsla hos sin kund.

Idag har jag unnat mig denna lyx. Min ängel till frisör heter Susanne. Hon tar emot mig med ett glatt leende och bjuder mig att sitta ner i stolen framför spegeln. Sedan är det bara att hänga med på vad som händer, dricka en kopp kaffe medan färgen sätter sig och så småningom njutningsfullt låta Susanne massera hårbotten i schamponeringen, när färgen ska sköljas ur.

Sen blir det klippning och föning med lite grejer, som Susanne med sina flinka händer smetar ut i mitt glänsande hår och jag känner mig helnöjd.

Innan jag reser mig från stolen, ber jag Susanne fotografera mig genom spegeln och sedan tar jag en bild på Susanne och ber att få lägga ut den på bloggen. Det får jag - efter viss tvekan, ska sägas. Men här är vi nu Susanne och jag och vi är båda nöjda med resultatet.

söndag 16 oktober 2011

En tur till Malmö

Förra helgen tog vi oss till Malmö för att hälsa på goda vänner. Vi tog tåget, som vi oftast gör nu för tiden. Det är skönt att slippa jäkta på E6:n och att jaga parkeringsplats när man väl kommer fram. Dessutom blir det dyrare. Om man är ute i god tid, kan man faktiskt få ganska bra pris på tåget nu för tiden, enda nackdelen är att om man vill åka med SJ, och det ville vi, för vi hade tillgodohavande där, kan man inte åka från Borås via Varberg, som går snabbast. Den förbindelsen trafikeras av DSB. Så vi fick ta bussen till Göteborg, men det är ganska beskvämt nu mera.

Väl framme blev vi som vanligt varmt mottagna. God mat och många, långa och innehållsrika samtal. Vi ses inte alltför ofta, men desto mer har vi att prata om, både roligheter och allvar, som det blir mellan riktigt goda vänner.

Men vi var förstås ute och rörde på oss också. På lördagen tog vi en tur till Köpenhamn. Nu för tiden kan man ta tåget från den nya stationen vid Triangeln, nära vännernas bostad. Där löste man biljett genom att trycka in beställningen på en pekskärm. Maken undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå om han, som är synskadad, skulle lösa biljett. Inte en chans att se vad som stod på skärmen. Någon manuell betjäning såg vi inte till. Måste nog kolla nästa gång.

I Köpenhamn blåste det lite snålt, men hallowenlyktorna vid Tivoli gav en känsla av värme.



Vi fick ett tips från sonen, som varit i Köpenhamn och tittat på cykel-VM för ett par veckor sedan. "Gå till Mikkelerer. Jättegott öl! Ta gärna med ett par flaskor hem till mig!" Denna uppmaning var vi ju tvungna att följa och visst hade han rätt! Nere i en källare på en tvärgata till Vesterbrogade hittade vi baren med många goda och speciella ölsorter. Dyr öl, om man räknar in tågbiljetten, men en tripp till Köpenhamn är ju aldrig fel.



På söndagen gick vi en guidad tur på Malmöoperan. En trevlig trombonist från operaorkestern var guide denna dag. Operan är ett fantastiskt bygge med norra Europas största scen. En av arkitekterna var Sigurd Lewerentz, som tillsammans med Gunnar Asplund anlade Skogskyrkogården i Stockholm (om vilket jag skrivit i tidigare blogginlägg). Det var jättespännande och lärorikt att få komma bakom och på den stora scenen, bara själva vridscenen är 19 meter i diameter. En minst sagt imponerande anläggning. Jag uppmanar gärna min läsare att ta sig till Operan om ni kommer till Malmö.



Entréhallen, fantastiskt luftig och vacker....



.... och den 6-700 kg tunga Thaliastatyn i förgylld brons välkomnar besökarna.

På söndagen for vi tillbaka hem till Borås med tåg över Alvesta denna gång efter en härlig helg hos våra bästa vänner!

lördag 15 oktober 2011

Frost

De första frostnätterna för säsongen har kommit. Två underbara morgnar har vi satt fötterna i frasande frostnupet gräs, när vi kravlat oss ur sängarna och gått ut för att klara av vissa morgonbestyr bakom dörren med hjärta på.



Snart lättar dimman och morgonsolen bryter igenom över den spegelblanka sjön och det är bara så vackert!


Men pelargonerna får krypa under filten...

onsdag 12 oktober 2011

Körsång och fotboll

Igår visades en mycket viktig fotbollsmatch i TV. Sista chansen för svenska landslaget att kvalificera sig för fortsatt spel i EM. Mot segertippade Holland. Förmodligen väldigt höga tittarsiffror!

Själv ägnade jag en del av kvällen att gå på körövning. Vi tränade tillsammans med en annan kör inför en konsert, som ska gå av stapeln på söndag. Mot slutet började det bli betänkligt glest i bakre ledet, dvs där basar och tenorer residerar.

Jag kom hem lagom till slutet på första halvlek. Maken tittade på släktforskarprogrammet i TV, men kollade ställningen i matchen på radio med jämna mellanrum. Vi hörde att det stod 1-1 i pausen. "Ser du inte på matchen?" säger jag. "Nej, jag blir så nervös", säger han!

Sedan tittade vi på "Landet brunsås" och när det programmet var slut, var också matchen slut. Till all lycka för alla fotbollsfans blev det seger med 3-2 och vi deltog i glädjeyran framför TV:n.

Innan jag gick till sängs skrev jag ett blogginlägg och länkade till facebook, samtidigt som jag uppdaterade min status och skrev några rader om kören.
I morse fick jag en kommentar från sonen:

"Vad är väl en kvalrysare i fotboll mot en övning med Tranemokören :-)"

Jag förstod nog piken, fast den var fin. Men han hade ju helt rätt - ingenting går upp mot körsång!!

tisdag 11 oktober 2011

Jag är en flitig radiolyssnare....

... Förmiddagarna i P1 är fyllda av intressanta program. Varje tisdag är det t,ex, "Kropp och Själ". Idag handlade programmet om sexualupplysning.

Gunilla Thorgren har nyligen kommit ut med en bok om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar", den verkliga pionjären på området. Det var utgångspunkten för programmet, som löpte genom historien från 1900-talets början till dagens sexualundervisning i skolorna.

Jag har varit med en stor del av den tiden. Jag blev vuxen innan p-pillren fanns, jag började arbeta som familjerådgivare och abortkurator innan kvinnan själv fick avgöra om hon skulle avbryta en oönskad graviditet och jag var med när lagen ändrades och vi kvinnor fick lov att råda över våra kroppar. Det här programmet är väl värt att lyssna på. Jag lyckas inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera och klistra in i adressfönstret på webben.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272

Senare på dagen råkade jag lyssna en bit på Vetenskapsradion i bilen hem från COOP. Det handlade om en uppfinnare, Håkan Lantz tror jag att han hette, som i tio års tid slagits mot de stora företagen för att få skydd för sina patent i långa rättsprocesser. Det var i slutet av programmet. Han berättade att hans mor präntat in i honom, när han var barn: "Du ska veta, Håkan, att inför lagen är vi alla lika". Det var en sanning med modifikation. "Vi är lika inför lagen endast om vi har lika mycket pengar!" Det var hans bittra erfarenhet och det tål att tänka på.

torsdag 6 oktober 2011

Äntligen!

Så fick han då till slut Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer! Så länge tippad och otippad eftersom han är svensk. Men väl värd priset många gånger om! Vi satt i bilen och lyssnade till radion när beskedet kom kl. 13.00, som seden är. När vi kom hem tog jag fram min samlingsvolym dikter av Tranströmer och slog upp en sida på måfå. Den första dikt som mina ögon föll på blev nedanstående, som passar mig precis i dessa dagar, när jag är sysselsatt med att rota bland gamla fotografier:


MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

söndag 2 oktober 2011

Själslig kompostering



Mitt förra inlägg rubricerade jag "Sommarens sista..?". När jag skrev de raderna, tänkte jag mycket på, vad jag nu vid sextionio års ålder kan ha gjort för sista gången. Ja, man vet ju aldrig säkert när det är "sista gången" över huvud taget, men realistiskt sett. Dansa hambo t.ex. det tror jag att jag gjort för sista gången. I alla fall skulle jag aldrig fixa en hel dans med två låtar och jag kan aldrig mer sväva så lätt som jag kunde förr. Det är jag lite ledsen för, men jag har också vant mig vid att mina knän sätter stopp för en del aktiviteter. Realism är en egenskap som växer till sig med åren.

För mig är hösten vemodets tid. Det har jag också vant mig vid. Förr var nedstämdheten djupare och mer handikappande. Nu tillåter jag mig att godkänna vemodet som en del av mig själv. Jag lägger själen i komposten, där den får vila under vintern och bearbeta sig själv till näringsrik mull, som får tina upp till våren och spritta av liv igen.

Då, när våren och ljuset kommer tillbaka, kan jag börja tänka på vad jag har kvar att göra för första gången. Träffa nya människor, se nya platser, läsa nya böcker.... Jag erinrar mig en folkhögskolegrupp för många år sedan. Gruppen bestod av ett antal seniorer, de flesta i 80-årsåldern. Vi skulle ha en friluftsdag. Ut i naturen med kaffekorgar och vandringsstavar. Väl framme vid målet yttrar sig en fin liten dam, som bott hela sitt liv i en stad, över nyvunna erfarenheter: "Idag har jag gjort tre saker, som jag aldrig gjort förr! Jag har klättrat över en stätta, har druckit vatten direkt ur flaskan och kissat ute i gräset för första gången i mitt liv!"

Och jag minns min egen lilla mamma, som när hon var i 80-årsåldern fnittrande berättade för mig att hon och hennes sambo hade gjort något för första gången. Vadå? "Vi har varit och köpt varsin pizza!"

Nu ska jag inrätta mig i kretsloppet, lägga mig i komposten och hoppas på en inte alltför lång vinter. Men en och annan ny maträtt ska jag nog prova redan i vinter!

torsdag 29 september 2011

Sommarens sista...?

Jag går omkring i trädgården och ser hur den börjar lägga sig till ro. Det mesta är i vissnande stadier. Jag tänker att det är är nog det sista för i år. som t.ex. det här röda smultronet, för karten och blomman bredvid hinner väl inte mogna?



De här penséerna slängde jag ur balkonglådorna för två månader sedan. De såg redan då alltför vissna och ledsna ut. De fick landa i grässlänten, med tanken att de kanske fröar av sig och blir små minipenséer nästa år. Nu blommar de för fullt igen, men de sista för det här året är de alla gånger.



Detta är definitivt sommarens sista ros i min trädgård....



.... och så många blomflugor finns det inte kvar....



..... och en enda rödklöverblomma, som nu antagit en döende blekrosa färg...



.... men svampar av olika slag finns det gott om. De har till och med etablerat sig på trädgårdsmöblerna denna regniga sommar. Det hoppas jag verkligen är sista gången för all framtid!