torsdag 28 juni 2012

Pälle Näver



En del av födelsefirandet i Småland utgjordes av ett besök i Stenberga hembygdspark, för att uppleva
en dramatiserad berättelse om bygdens store son, diktaren Josef Högstedt alias Pälle Näver. Ett genuint bygdespel, skrivet av diktarens sonson Per-Olof Högstedt, som också spelade titelrollen.

Josef Högstedt föddes i Stenberga och bodde där hela sitt liv. Fadern var knekt och var inte mycket hemma. Modern tog hand om torpet och den ende sonen, som redan från barndomen var något av en drömmare och diktade små verser, som han läste upp i skolan.
I ungdomen arbetade han med sådant som unga fattiga män fick göra på landsbygden på den tiden, vanligtvis som dräng i gårdarna. Fadern, knekten, drog till Stockholm och syntes inte så ofta i hemmet. Men Josef drömde hela tiden om att kunna försörja sig på sitt skrivande.

I sin tidiga ungdom mötte Josef sin livskamrat, Alice. Alice var dotter till en bonde, änkling med tre döttrar, som han vaktade strängt. Han kunde inte acceptera Josef som svärson. De unga tu fick smyga med sin kärlek, som resulterade i tillblivlelsen av sonen Stig. Inte förrän Stig var i tio-årsåldern blev förbindelsen godkänd av Alice´s far.

Men Josef  fortsatte att skriva sina dikter och berättelser, inspirerade av naturen och dess väsen, kärleken och hembygden. Så  småningom fick han sina verk antagna av ett förlag och blev av förläggaren uppmanad att lägga sig till med en pseudonym. Han valde att kalla sig Pälle Näver och var noga med att Pälle skulle stavas med ä. Han blev känd över hela landet, som landsbygdens diktare och många av hans dikter, alltid rimmad vers, har också blivit tonsatta.

Spelet i Stenberga handlar om Pälles liv och diktning. Scenen är uppbyggd framför den gamla gården, som är huvudbyggnad i parken. Skådespelarna är amatörer, duktiga sådana, liksom musikanterna. Allt sker under bar himmel, vilket kan leda till problem och som vi fick erfara. Jag beskrev detta i mitt förra inlägg. Men trots regnet blev denna eftermiddag i juni en fin upplevelse i den vackra smålandsnaturen. Och åren i Vetlanda framstod plötsligt i ett nostalgiskt skimmer. Pälle Nävers dikter var på 80-talet fortfarande levande och reciterades ofta i olika sammanhang. Jag tror inte det har ändrats så mycket på de tjugo år som gått sedan vi flyttade från Vetlanda, åtminstone inte bland den något äldre befolkningen. Föreställningen, som vi bevistade, var helt slutsåld. Och visst, medelåldern i publiken var uppenbarligen ganska hög.

Föreställningens höjdpunkt kom för mig alldeles på slutet. Den fiolspelande unga flickan i den musicerande trion, lade ifrån sig fiolen och sjöng den  kanske mest kända av Pälle Nävers dikter, Hjärtats vilda rosor, tillägnad hans älskade Alice. Eftersom jag glömt kvar programmet i stan, kan jag inte återge sångerskans namn just nu, får återkomma till det. Men den flickan glömmer jag inte. Hon sjöng så vackert att jag fick tårar i ögonen och texten lockar fram mina mest romantiska och nostalgiska sidor. Så nu tar jag mig för att citera hela dikten som avslutning på detta inlägg. Och för att komma tillbaka till nutiden lägger jag in en bild på en i flera bemärkelser sur Albin.


Hjärtats vilda rosor

Av skogens gröna lummer
och hagens vilda rosor,
av nattviol och mynta
och blyg förgätmigej,
en krans jag vill vira
och smyga in bland bladen,
den vida myrens ängsull
till glädje blott för dig.

Ty allt som vänast blommar
i soligt blonda marker
och allt, som ler och längtar
i dunge, däld och lid,
vill stiga som en lärkdrill
kring vägen där du vandrar
vill smeka ömt din panna
med ljusa drömmars tid.

Men alla kransar vissna,
och alla lärkor tiga,
när höstens tuba tonar
mot sotröd solnedgång,
och som en hemlös främling,
går längtan över heden,
där mörka furor nynna,
sin tunga vemods-sång.

Men stannar Du vid suset,
i sommargröna salar,
en dag när himmelskupan,
står blänkande och blå,
då skall Du varmt förnimma,
att hjärtats vilda rosor,
kan ingen frost föröda
och inga vintrar nå.



onsdag 20 juni 2012

Glömskan sätter in....

70 år och jag börjar bli glömsk. Jag hade ju faktiskt några bilder i min kamera, som jag tog innan regnet började ösa ner i Stenberga hembygdspark. Men den våta kameran fick ligga på tork, och sen var mitt minne av bilderna som bortblåst! Så kan det gå. Så nu kompletterar jag mitt förra inlägg med ytterligare bilder. Kanske syns personerna lite bättre här!
 Mattias serverande bubbel och jordgubbar.
 Albin håller i kameran och resten av gänget är samlat till picnic. Fr.v. Tilda, Annelie, Mattias, födelsedagsbarnet, Daniel, Anna och Inge. Om någon saknar två killar, kan meddelas att de stannade hemma. Inte särskilt intresserade av bygdespel.
 Daniel med kameran i högsta hugg, strax innan spelet skulle börja innan regnet drog in.
Och till sist en glad Albin, som skrattar åt farmor!

tisdag 19 juni 2012

Att fylla 70

Det är rätt angenämnt att fylla jämnt. Om man inte springer och gömmer sig, kan man bli firad. I alla fall om man har snälla syskon och barn. Jag fyllde år redan i slutet av april. Som alla, som följer min blogg vet, firade jag själva födelsedagen i Toscana med mina syskon med respektive och min egen älskade. I den gångna helgen var det mina söner med fruar och barn som firade mig ordentligt. Det är inte så dumt att dela upp det. Festtillfällena kan inte bli för många!

Det började på förmiddagen med bubbel och jordgubbar på Mattias veranda. Där fick jag också veta programmet för dagen. Det skulle fortsätta med en utflykt med picnic någonstans i närheten av Holsbybrunn, dit vi flyttade från Kalmar 1982. Detta under högljudda protester av sagda söner. Men trots detta har de blivit Småland trogna, fast deras gamla föräldrar drog därifrån. Nu skulle det bli en nostalgitur i det sommarfagra landskapet i södra delarna av Vetlanda kommun. Efter lunchen i det gröna skulle det bli utomhusteater i Stenberga, diktaren Pälle Nävers hemvist. Ett bygdespel med titeln "Dä ä som, dä ä...", och som utgår  från diktarens liv. Allt uppfört vid Stenberga hembygdsgård av Stenberga teatersällskap med Pälle Nävers sonson som författare och huvudrollsinnehavare. (Jag tänker skriva ett särskilt inlägg om detta senare)

Dagen skulle avslutas med middag hos Daniel med familj. Tre rätter och goda drycker utlovades förstås.

Dagen började lovande med solsken, men eftersom vi uppmanades från Stenberga att utrusta oss med regnkläder och att paraplyer var förbjudna, lydde vi denna uppmaning, som tur var. Lunchen intogs vid Alseda hembygdsgård vid Emån, där vi slog oss ner vid en iordningställd rastplats och lät oss väl smaka av Mattias och Annelies smörgåsar och sallad, kakor och kaffe. Sen bar det iväg genom det vackra landskapet över Slättåkra, Nye och Stenberga på vägar som vi kört många gånger under våra år i trakten. I Stenberga sken solen fortfarande, när spelet drog igång. Men det skulle inte dröja länge innan molnen började hopa sig och ett oroväckande muller hördes i fjärran. Sedan bröt det ut ett oväder av sällan skådat slag! Inga regnkläder hjälpte, vattnet strilade och rann utefter stolsryggarna och letade sig in mellan kläderna, så i alla fall jag, blev blöt in på bara ryggen. Spelet måste avbrytas strax före den planerade pausen. Skådespelarna hade ju inte heller några regnkläder! Förresten skulle nog inte replikerna gått fram i det hällande regnet.

Ja, det var ett äventyr! Under pausen höll det upp, jag fick ett par torra regnbyxor av Anneli och spelet fortsatte, visserligen under mer regn, men inte lika kraftigt. Jag beundrar skådespelarna, som lyckades fullfölja det hela med glatt humör och envishet. Bra gjort!

På kvällen blev det middag hos Daniel, som sagt. Vad sägs om följande meny:

Krämig risotto med hummer

Grillad havsruda med grillade grönsaker, färskpotatis och kryddsmör

Två sorters creme brulé 

Till detta serverades ett torrt vitt franskt vin, som jag glömt namnet på och Sauternes till desserten.
Kan man få ett bättre firande!?

Jag tog inte så många bilder själv, så de nedan publicerade har jag kopierat från Annelies och Mattias telefoner. De är lite suddiga, men alltid något. Överst Mattias serverande bubbel, därunder Anna vid grönsaksgrillen och längst ner picnic vid Emån. Jag har några bilder från Stenberga också, men de kommer i ett senare inlägg.

söndag 10 juni 2012

Fotboll!

Här har jag bänkat mig framför TV:n för att titta på fotboll. En sport, som jag inte är speciellt intresserad av utom möjligen damfotboll och framför allt när sondottern Tilda spelar. Men nu sitter jag här och glor på Italien-Spanien. Det har nyss börjat, jag kan sitta avslappnad eftersom Sverige inte spelar och det är riktigt intressant. Det rör sig tydligen om ärkerivalerna och Italien är nederlagstippade, säger experterna. Just nu får Italien frispark nära mål. Dom ställer upp sig i mur och håller sig i skrevet, rädda som dom är om sitt allra heligaste. Målvakten räddar, ett som jag förstår riktigt skarpt skott.

Det är massor av folk på läktarna, mest spanjorer verkar det som. Jag är fascinerad av hela spelet runt om. Det är jätteintressant med publikbilderna. Vad är det i denna sport, som får mogna män och kvinnor att måla sig i ansiktet och sätta på sig konstiga peruker i favoritlagets färger. För att inte tala om TV-folket. André Pops är som vanligt studiovärd. Honom känner jag till, eftersom jag ser de flesta skidtävlingar på TV. Då brukar han vara klädd i en bylsig tröja och se avslappnad ut. Nu har han mörkblå kostym, vit skjorta och slips och näsduk i bröstfickan! Och genast blir han inte alls lika avslappnad. Bäst är gamle Arne Hegerfors! Han sitter avslappnad i en fåtölj och talar om gamla tider.

Nu har matchen pågått i 20 minuter. Några mål har det inte blivit än, men jag tycker att Italien än så länge klarar sig bra. Det var ju trots allt där jag firade min födelsedag. Så jag håller nog lite på dom i alla fall!

tisdag 5 juni 2012

Spaljébygge

Det är gott att ha ett tryggt stöd i livet. Det behöver både människor och växter. Mitt stöd i livet är en händig man. Han har utvecklat en hel del färdigheter. Bl.a. har han i sin tidiga ungdom gått i lära som korgmakare! Det är bra att kunna fläta vidjor, när hans odlande hustru vill ha stöd för sin luktärter. Igår var det dags att förbereda utplanteringen från växthuset. Så vi skar av rönnsly, som vi har gott om och som passar utmärkt till spaljén.

Det kanske är lite långsökt att jämföra luktärter med människor och någon klängranka är jag definitivt inte. Men stöd i livet behöver vi alltid och hållbarheten behöver jag inte klaga på. Det har hållit i fyrtionio år hittills!

Bredvid uteplatsen finns perennrabatten, som ännu inte slagit ut i sin fulla blomstring denna rekordkalla försommar. Men grönt och frodigt är det i alla fall och jag letar längtansfullt efter blomknoppar. Må värmen komma snart!

lördag 2 juni 2012

Fredagsstädning och blommor

När jag växte upp fanns det en veckodag som var vikt för städning. Det var fredagen förstås. Man städade för att det skulle vara fint till helgen. Kanske man slutade lite tidigare på arbetet den dagen, men det minns jag inte. Det var ju arbetsdag och skoldag även på lördagarna då.  Numera städar jag/vi, när andan faller på och när det är tillräckligt smutsigt och stökigt. Det kan till och med ske på söndagar, vilket var helt tabu när jag var ung. Det tabut hade försvunnit i mina hemtrakter för länge sedan, men levde kvar i de småländska puritanska trakter, där jag hamnade på 1980-talet. Jag minns ännu de ogillande miner jag fick från mina grannar, när jag hängde ut tvätt på söndagen. Det var nästan lika illa som när sonen drog på värsta förstärkaren nerifrån källaren och spelade "Häng gud" med Ebba Grön samtidigt som missionstältet stod uppmonterat på den obebyggda granntomten. Men jag försvarade min ogudaktighet i mitt inre med att tänka, att Gud hade väl någon mening med att ge mig vackert väder på söndagen, så jag kunde få tvätten torr, när jag nu arbetade i mitt anletes svett hela veckan!

Mamma ville gärna ha lite hjälp med städningen. Om det var verklig hjälp eller uppfostran är jag inte helt klar över. Det var två sysslor, som förbehölls mig (och kanske också min lillasyster, men det minns jag inte). Den första och tråkigaste var att dammtorka. Man skulle gå runt hela huset med en dammtrasa och torka alla småprylar, skaka små dukar och torka av ytor i fönster, på byråar och chiffonjéer och annat pillgöra. Ett par gånger om året skulle det också putsas silver, vilket jag tyckte var ganska kul. Det blev ju så fint.

Men det var en arbetsuppgift, som verkligen var rolig, ja, rent av njutningsfull. Det hände bara på sommarhalvåret. När städningen var klar, skulle man sätta in nya fräscha blommor från trädgården eller ängarna. Det var den allra roligaste uppgiften. Nästan som en belöning efter dammtorkandet. Att få gå ut i trädgården och sätta ihop vackra buketter allt efter årstidens växlingar. Jag tror min lust till trädgård och blommor grundlades här. Det sensuella i synintryck och dofter, skapandet att sätta samman olika växter, färger och former. Det var en lust. Och än lever lusten.

Igår var det fredag och vi städade stugan. Gjorde riktigt fint, skurade golv, flyttade på möbler, skakade mattor, torkade ur alla fönster.... Sen gick jag ut i trädgården och plockade blommor...

 Då upptäckte jag att det också fanns en historia i mina vaser. I sovrumsfönstret satte jag en bukett av fänrikshjärtan, daggkåpa och silverarv i en liten vas, som maken fick som  reseledare vid ett besök på Lindshammars glasbruk en gång på 80-talet.

I ett  av fönstren i det stora rummet i stugan hamnade en syrénkvist i en vas från en fyndlåda på en auktion någonstans i Småland...
....och den sista buketten med klint, törel, daggkåpa och kanske något mer, hamnade i en kristallvas, som maken fått som pris på en idrottstävling i Malmberget för hur många år sedan som helst.

Ja, så kan man minnas och filosofera lite utifrån en fredagsstädning!