lördag 29 juni 2013

Mogenhetsexamen



Den 14 juni var vi i Vetlanda, en av våra tidigare hemstäder, för att ta emot äldsta barnbarnet Kalle, som fixat sin tre år vid Njudungsgymnasiet.

Sommaren 1994 var ovanligt varm. Kalles mamma Anna svettades med sin stora mage, när vi andra njöt av värmen. Vi väntade alla på augusti, när han skulle komma - första barnet, första barnbarnet. Stora händelser i livet.

Nu är det snart 19 år sedan. Kalle har tagit studenten på en linje, som jag inte vet så mycket om. Bara att det har med elektricitet att göra. Nästan varje dag hör jag på radion hur svårt det är för ungdomar att få jobb. Att goda betyg från gymnasiet inte räcker, att man ska ha yrkeserfarenhet fast man just tagit studenten. När skulle man fått yrkeserfarenheten?! Jag hoppas att Kalles linjeval står sig i konkurrensen. Men denna dag tänkte vi inte på de bekymren. Då var vi bara glada och uppsluppna trots ösregnet. Och det upphörde just som Kalle och hans kompisar kom ut ur skolporten, Och vi var stolta över vår Kalle med massor av VG i betyget i ämnen, som jag inte vet ett skvatt om. Men Kalle vet - det har han papper på. Lycka till i livet Kalle!


Här är de stolta föräldrarna, lillebror och vithårig mormor skymtande i bakgrunden och...


....här är de likaledes stolta och glad farföräldrarna. En härlig dag!

onsdag 26 juni 2013

Det regnar.....


 
....och vad gör man då en vanlig onsdag i juni? Heter man Skogsviola är det väl bara att sätta igång att baka, förstås. Men om det ska fortsätta med lågtryck från väster i samma omfattning som förra sommaren, då blir nog frysen full med bara bröd och bullar, är jag rädd. Det är lite oroväckande. Det började efter midsommar ifjol också. Jag minns bara en vecka med riktigt vackert väder. Turligt nog var det just den veckan vi hade budat ätteläggen att hjälpa oss med att lägga nytt tak på altanen. I år vill vi ha mer än en vecka med sol och vackert väder. Basta!!

 

Lite nostalgisk blir jag när jag tar fram den här bakduken. Den påminner mig om tiden då vi hade vår firma. Jag sydde sådana här bakdukar och sålde bland alla andra hantverksgrejer, vi hade i vårt marknadsstånd. Jag hade, och har fortfarande, filosofin att vardagsjobb blir trevligare om man har vackra ting till hands, när man jobbar. Så t.ex. sydde jag också små fina förkläden med stor ficka att lägga klädnypor i, när man hänger tvätt. Ett sådant har jag också kvar och det gör mig lite glad.
 
Nu kan jag inte brodera så bra längre med mina värkande artroshänder. Men baka kan jag. Knåda deg är bra handgymnastik. Och jag kan sy på maskin också. Det blir fortfarande lite alster i lappteknik, när andan faller på.
 
Men idag är det bak som gäller. Jag började på morgonen och fixade färska frallor till frukosten. Sedan bar det av till återvinningen med div flaskor och tidningar m.m. Vår återvinningscentral ligger på en plats, som kallas Femskiftet, beroende på att fem vägar möts där. Man kan inte tro att det finns så mycket folk, som behöver tömma sopor där borta i skogen, men det finns nog gott om torp och gårdar utefter de fem vägarna.
 
Väl hemma igen var det dags för nästa bak - mammas mumsiga vaniljbullar. Det är de som ligger under bakduken. De ska kalljäsa och det tar flera timmar. Men det gör ingenting, för under tiden har maken och jag noga planerat måltiden som vi ska bjuda fredagens gäster på, och nu har han gått ner för att tända bastun. Den välsignade inrättningen är  bra att ha i alla väder, men kanske just en sådan här dag, när det är lite ruggigt. Då är det extra skönt och mysigt med ångan inne i bastun och levande ljus i bastukammaren.
 
Ja, detta blev mina stugtankar denna regniga onsdag i juni 2013.

måndag 24 juni 2013

Nu grönskar det i dalens famn....



 
 
..... nu doftar äng och lid. Precis så som i den gamla skolsången har vi det nu här i Sävshult. Efter den torra majmånaden har vi nu fått ordentligt med regn och det är fortfarande ganska varmt. Och som det prunkar i den frodiga grönskan! Vi är omgivna av grönt,  grönt både på marken och våra stora lövträd - bokarna, björkarna och linden. Jag försökte fånga det på bild, men inga bilder i världen kan göra naturen rättvisa.
 
Det blir lite si och så med bloggandet nu. Ändå har det hänt en hel del sedan sist.  Helgen före midsommar var vi i Småland och tog emot vår sonson, som nu avlagt mogenhetsexamen. Det var festligt, men jag hade glömt kameran. Det var ju fler som tog bilder och jag fick några från den stolte fadern, men av någon anledning kunde jag inte överföra dem till bloggen. Fel format kanske? Jag har dock inte gett upp hoppet om att kunna publicera fina bilder på den fine Kalle. Det blir kanske ett senare inlägg.
 
Nu njuter vi istället av den begynnande blomsterprakten vid stugan. Denna strålande morgon fångade jag de mest älskliga blommor, nyss utslagna (det har ju varit sent i år, på grund av den långvariga tjälen). Här kommer ett litet urval:
 


 Först en borstnejlika, som jag planterat efter att ha samlat frön från tidigare år. Det brukar bli lite variationer i färger från vitt till mörkt rött. Jag gillar den här rosa varianten, som slog ut först.


Den grekiska vädden är oerhört tacksam att odla. Den blommar vackert med sina rödvioletta blommor och efter blomningen har den fina fröställningar, som är lika dekorativa som blommorna i en bukett. Efter jag tagit bilden upptäckte jag den lilla flugan, som också tycks gilla vädden.


Den är bilden blev jag särskilt glad över. Vi har tagit bort det mesta av de snabbväxande fackelblomstren eftersom de sprider sig som ogräs, men några har jag lämnat kvar på ett ställe där det är lätt att hålla efter dem. Det som gjorde mig extra exalterad var den lilla blå sländan, som slagit sig ner på toppen av blomman. En väldigt vacker och charmig insekt, som det finns gott om hos oss.


Till slut en bild på klätterhortensian, som breder ut sig över vår lilla stenmur vid uteplatsen. I år lyckades vi klara att hålla undan rådjuren, som verkar älska toppskotten på hortensian. Vi lade nät över i vintras och en del lyckades klara sig undan de mumsande inkräktarna, så det blev ordentlig blomning i år. Och något frodigare och yppigare än en hortensia vällande fram över stenarna, kan man väl inte önska sig!

söndag 9 juni 2013

Gäster i stugan


Livet är härligt i stugan nu. Det är så mycket liv överallt både bland växter, djur och människor. Dagarna är långa och nätterna är ljusa och vi har haft varmt och skönt länge nu. Vi får vattna en del, men vi har ju sjön att tillgå för både oss och växterna. Vattnet är nu badvänligt varmt, det är skönt att få simma ut en bit, inte bara ta ett snabbdopp från bryggstegen.

Vid sådana tillfällen är det lätt att få lust att samla några vänner och umgås, äta god mat och bada bastu. Det gjorde vi igår och det blev en riktigt skön eftermiddag och kväll. De allra flesta av våra vänner gillar att bada bastu, och de som är nya bekantskaper och inte så vana brukar snabbt anpassa sig till dessa vanor. Det är ett otvunget och mysigt sätt att umgås på och härligt när man nu kan sitta ute i det gröna. En nykomling i gänget hade vi igår och dessutom från Italien. Inga problem för honom att ta till sig vanorna.

Så förflöt eftermiddag och kväll under många skratt och inspirerande tankar och lite tafatta försök av några av oss att pröva italienska. Maken hade rökt en laxsida och med lite annat smått och gott blev det en riktig sommarmåltid. När vi vinkade iväg gästerna bortåt midnatt, var det fortfarande ganska ljust. Ja, det var en riktigt härlig kväll. Jag tog en bild på våra gäster i väntan på desserten, därav det tomma bordet. Nog ser man på dem att de trivs hos oss. Och utan trevliga gäster blir det ingen fest! Så ett tack till er fyra, som gjorde vår dag så fin!

onsdag 5 juni 2013

Kära släkten


 
 
Den vackra blomman nedan är en present från den lika vackra tjejen till höger. Jag fick blomman av henne, när hon och hennes bror besökte oss i stugan i förrgår. Att de var här är ett resultat av mina aktiviteter på sociala medier på nätet.

Blomman heter 12-gudablomma. Ett fantastiskt namn på en växt. Jag har inte tidigare träffat på en sådan. Inte ens hört talas om. Tjejen heter Inger och hennes bror heter Jerker. Dem hade jag hört talas om, men inte tidigare träffat. De är kusiner till maken. De tre kusinerna har inte setts sedan de var barn och inte ens då vid särskilt många tillfällen.

I december 2010 skrev jag ett blogginlägg i min serie "Urmödrarna". Inlägget handlade om makens mormor Maria Andersson f. Naisuk från Piilijärvi by söder om Svappavaara i Kiruna kommun. Jerker hade råka läsa inlägget, när han sökte på nätet efter sin mormor. Han berättade det för Inger, som sedan tog kontakt med mig. Det hade då gått ett tag sedan jag skrev inlägget om Kartanon-Marja och jag brukar inte titta tillbaka så långt om jag fått några kommentarer. Det förstod en av Ingers döttrar, som i sin tur gjorde en kommentar på mitt senaste inlägg för tillfället. Då mejlade jag till Inger och sedan blev vi vänner på Face Book och nu har hon varit här tillsammans med sin bror, som bor i Borås av alla ställen!

Det blev en oförglömlig eftermiddag. Vi hade så mycket att prata om, timmarna gick fort. Nu har vi bestämt att vi ska försöka träffas hemma hos Inger nästa gång vi kommer till Stockholm. Hon bor i Riala  och man kan åka buss dit från stan. Och Jerker bor ju här i Borås, så det är ju inte så lång väg!
 
Det är så mycket snack nu för tiden om det meningsfulla eller meninglösa med att vara med på Face Book. Inger och jag är i alla fall överens om att det är en välsignelse med sociala medier. Hur hade vi annars kunnat mötas!