söndag 29 november 2009

Min farmor Augusta än en gång

Mitt släktforskarintresse utvecklas allt eftersom jag tränger in i anorna. Jag har ju tidigare skrivit om min farmor under etikett urmödrarna. Där berättade jag att hon blev änka 1918 när min farfar Johan dog i spanska sjukan. Farmor blev ensam med sju barn mellan fjorton år och tre månader. Vad jag inte visste då var att hon dessutom hade haft två dödfödda barn; som nummer tre efter de två första flickorna ett flickebarn och som nummer sex, före min pappa ett gossebarn. Mellan 1904 och 1918, dvs under fjorton år hade hon fött nio barn.

Jag är det fjärde av min farmors barnbarn. Före mig kommer tre flickor, döttrar till min farmors dotter Karin. Den yngsta av dessa tre är en månad äldre än jag och vi gick i samma klass i Örby skola. På bilden, tagen av min farbror Filip, med en lådkamera, ligger jag i min farmors knä med mamma stående bakom. Mamma var tjugotvå år när jag föddes. Farmor var sextiosex - ett år yngre än jag är nu. Jag hittade bilden i ett fotoalbum jag fick som barn.

En annan bild som jag hittat i gömmorna är den enda jag vet som visar min far som barn, utom något skolkort. Fotografen, som är okänd för mig, har radat upp farmors fem söner. Fr.v. den äldste, Arvid, som har kostym och slips och tydligen anses som vuxen, därefter Erik, Karl - min pappa - och minstingen Filip och den näst yngste Eskil. Jag tror att bilden måste vara tagen någon gång i början av 1920-talet. Min pappa som var född 1912, ser ut att vara i 11-12-årsåldern.
Vad jag kommer ihåg är att farmor verkade vara stolt över sina pojkar, som redde sig bra i livet. Och de var alla fästa vid henne. Jag minns bara en gång som jag såg min pappa gråta öppet och det var när farmor dog 1958.
Som vanligt kan man klick på bilderna och få en bättre förstoring.

lördag 28 november 2009

Att se på teater när man inte ser

Här sitter ett gäng glada människor parkerade på de två första raderna framför stora scenen på Borås Stadsteater. Det de har gemensamt att de är synskadade eller ledsagare till synskadade. Eftersom jag av en särskild anledning har varit stödjande medlem i SRF (Synskadades Riksförbund) i många år brukar jag följa med på dessa föreställningar, där man erbjuder s.k. syntolkning.

Syntolkning går till så att den synskadade får ett par hörlurar anslutna till en ljudanläggning. Tolken sitter uppe på läktare och berättar i mikrofon vad som utspelar sig på scenen när skådespelarna inte har några repliker.

Men detta är inte allt. Bilderna vid det här inlägget är tagna före föreställningens början. Vi som deltar i syntolkningsföreställningen samlas en timme innan starten. Då går tolken igenom scenografin och lite om handlingen i stort. Deltagarna får också prova lurarna. Och det roligaste - skådespelarna, så många som hinner, kommer in och presenterar sig och sin roll. Den synskadade publiken får då lära känna skådespelarnas röster. De senare berättar också om hur de ser ut smink hår, kostymer osv.
För mig som seende är ju detta också jätteroligt. De fasta skådespelarna på teatern, känner numera igen oss och blir väldigt personliga, vilket också ger en extra dimension till det hela.

Förstora gärna bilden ovan så syns de glada minerna bättre. Tjejen som står bakom bänkraden är tolken, Kristina, f.ö. min bloggarkompis oboyobaghera.


Pjäsen då?! Ja, det var den välkända "En handelsresandes död" av Arthur Miller. Jag tänker inte recensera den här, men så mycket kan jag säga att det är en välspelad föreställning med genomgående fina skådespelarinsatser. Gå gärna in på www.boras.se/kultur/stadsteatern och klicka vidare på repertoarkalendern för att läsa mer om pjäsen.

Jesper Åvall spelar yngste sonen Happy

Catherine Hansson spelar Linda Loman

Fredrik Nilsson gör åter en fantastisk rolltolkning i titelrollen, drömmaren och förloraren
Willy Loman, handelsresande







fredag 27 november 2009

Gulliga älgtomten

En gång köpte jag denna älgtomte på Hemslöjden i Linköping. Jag gav den till maken för att han är så snäll. Och så tycker jag dom passar så bra ihop.

Adventspyssel och politik


Vi har varit ute i stugan och förberett helgen. Jag gjorde en krans av mossa och hängde på dörren bl.a. Under tiden lyssnade jag på radion och hörde det uppmärksammade inslaget om William, som efter en hjärnhinneinflammation varit halvt sjukskriven eftersom han har ständig huvudvärk och inte kan arbeta hela dagarna. Nu går hans sjukförsäkringsperiod mot sitt slut efter de nya regler, som den här regeringen och deras rikdagsmajoritet har lagstiftat om. William har ett jobb som han gillar, men nu tvingas han gå på jobbsökarkurs på AF för den halva av tiden som han hittills varit sjukskriven. För att få a-kassa under tiden, tvingas han att begära tjänstledighet från ett jobb som han vill ha kvar och komma tillbaka till på heltid, bara han blir bättre, vilket han räknar med att bli. Dessutom finns det inte i sinnevärlden en arbetsgivare som beviljar tjänstledighet för att vara sjuk.
Det är rena snurren! På kvällen hör jag Reinfeldt säga i telefonväkteriet att han har förtroende för folk att dom vill reda ut sitt liv själva och det är därför som dom snävar in sjukpenningsperioderna. Den mannen talar med dubbla tungor. Tro honom inte!!! Han har med sin regering och riksdagledamöter satt sig till förmyndare och talar om för folk, att ni vet inte ert eget bästa. Vart tog alla frihets- och integritetstörstande liberaler vägen? FRA-lagen är en baggis mot förmynderiet mot de sjuka och arbetslösa. Och Kristina Huskors Persson går på som vanligt.
Håhå jaja, här går man och andas begynnande julefrid, och så kan man inte låta bli att engagera sig i orättvisorna och bli upprörd. Men det är svårt att låta bli.

tisdag 24 november 2009

Eken har fallit

Fram tills igår stod en ganska stor ek bakom vår stuga. Den har vuxit sig stor under de dryga femton år som gått sedan vi tog Västra Sävshults strand 1 i besittning. Men nu hade den nått sin gräns. Sedan den var en ganska smal telning hade det hänt en del i ekens omgivning. Granar hade försvunnit runt den, så kronan växte på bredden och stammen drog iväg på höjden. Sedan fick den börja trängas med andra grannar, först en altan och sedan en vedbod. Det verkade inte som om eken brydde sig, för den fortsatte att växa och släppa ner en massa bôss på altanen. Så nu fick den ge sig för motorsågen. Det känns ändå lite konstigt att den är borta, men kvällssolen lär tjusa oss lite bättre på sommarkvällarna och ekorrarna verkar föredra bokollon framför ekollon.

Så farväl, kära ek! Du har flera ättelägg som står lite bättre till. Förresten sparade maken stubben att ha till huggkubbe, så du gör nytta även i fortsättningen.




söndag 22 november 2009

Mattor, mattor

Vi har varit i Stockholm några dagar. Hälsat på dottern, varit på mysig adventsmiddag med SRF-seniorerna och som vanligt vandrat runt på en utställning. Denna gång på Liljevalchs.
När jag tidigare i höst hörde att Liljevalchs konsthall skulle ha en utställning med Märta Måås-Fjetterströms produktion, tänkte jag direkt att detta vill jag se. Och jag blev inte besviken. Det var ju inte bara Märta det handlade om utan också hennes efterföljare. Några av dem kände jag till tidigare, men jag visste inte att så många av dagens kända konstnärer har låtit sig inspireras av MMF och designat mattor i hennes efterföljd. Där fanns Karin Mamma Andersson och Jochum Nordström, Ernst Billgren och Charlotten Gyllenhammar och många fler.
Jag tycker det är underbart att textil konst och konsthantverk numera uppskattas efter förtjänst. Märta Måås Fjetterström och hennes efterföljare har gjort en stor insats i detta sammanhang och Liljevalchs har bidragit med denna fina utställning.
Tyvärr får man ju inte fotografera sådana här ljuskänsliga verk. Istället för mina egna bilder rekommenderar jag istället Liljevalchs fint upplagda sida om utställningen på http://www.märtaflygerigen.se (jo, det ska vara märta med ä).

måndag 16 november 2009

Restprodukten.....


.....vid ystning kallas vassla (alt. vassle). Av vasslan kan man baka gott bröd. Det har jag gjort denna förmiddag. Det blev en trave härliga kakor i svärmors tradition och insvepta att svalna i mammas handduk.

söndag 15 november 2009

Mina anfäder - knektarna

Mina anfäder är till absolut största delen sysselsatta i två yrken - knektar och torpare. Och knektar var ju också torpare när de inte var inkallade. Några bytte sysselsättning som t.ex. min mormors far, som ärvde soldattorpet efter sin far, men som sedan tog avsked och blev handelsman. Jag har hittat ett par hantverkare, en skomakare och en skräddare. Det finns några hemmansägare också. Där finns också i senare generationer några textilarbetare som min morfar far.

De flesta knektarna finns på mina morföräldrars sida. Man kan ju fundera på om det finns någon rationell orsak till detta, men troligen är det en slump. Min farmor kom från en annan del av Sjuhäradsbygden och där finns fler självägande bönder, kanske detta har viss betydelse.



Jag blir så fascinerad av alla dessa namn och årtal, så jag har svårt att slita mig från datorn. Det blir många frågor att ställa till historien. Hur levde de här människorna, hur såg deras vardag ut, hur såg samhället ut osv. De flesta av mina indelta soldater verkade ha levt ganska fredligt trots sitt krigiska värv. Men jag har i alla fall hittat två som verkligen varit ute i krig enligt dokumenten.
Den förste var min morfars farmors farfars far. Han hette Nils Persson Hagman och var född 1725. Nils blev antagen som soldat för rote 1071 den 12 november 1747. Han var då 22 år gammal. 1774 hade han avancerat till korpral. Vid mönstringen i Borås den 21 oktober 1785 får han avsked med noteringen: "Tjänt längen och bevistat Pommerska kriget, får avsked och anmäld till underhåll". Nils var 59 år och hade tjänat i 37 år. Han kom alltså hem med livet i behåll efter sin krigstjänst. Han avled 1804 81 år gammal.
Värre gick det för den andre. Det var min morfars morfars morfar, Anders Persson-Gren född 1776. Han rapporteras som död 1806 i slaget vid Stralsund och blev alltså bara 30 år och efterlämnade änka och fyra små barn.
Mina gamla historiekunskaper räckte inte till för att komma ihåg omständigheterna vare sig kring Pommerska kriget eller slaget vid - eller snarare belägringen av- Stralsund, så jag gav mig ut på nätet och letade. För den som är intresserad tipsar jag om följande länkar: http://sv-wikipedia.org/wiki/Pommerska_kriget och http://www.interaktivhistoria.se/sistaslaget/historia.html.

Att kliva över trösklar


Jag har ägt ett par gåstavar i några år vid det här laget. Fick dem av maken i julklapp en gång. Ja, jag hade önskat mig dem, trodde att det skulle vara bra för mina artrosknän. Men skam till sägandes så har de inte kommit särskilt mycket till användning. De har mest stått ute i stugan och jag har tagit en till stöd ibland när det varit halt i bastubacken och på stigen till dasset.
Men så för någon månad sedan fick jag ont i ryggen igen och nödgades uppsöka min rara naprapat, Lisbeth, för att få hjälp. Hon kommer med diverse goda råd som ska hjälpa mig att förebygga att jag får ont igen. "Du ska gå med stavar" sa hon, "det gör att du får en bättre hållning och undviker att kuta så mycket!" (obs! inte kuta = springa!)
Så nu står stavarna i hallen och väntar på att få komma ut. Idag hände det. Ja, dvs jag har varit ute med dem i stan en gång förut, men då "stavade" jag inte så länge jag gick på gatorna utan först när jag kom in i Annelundsparken. Men i morse klev jag över tröskeln och använde stavarna hela tiden, på gatorna också. Och jag var inte ensam om detta. Nu struntar jag att det ser fånigt ut - och förresten struntar jag i att jag ser fånig ut även utan stavar. Så det så!

lördag 14 november 2009

Kaffeost

Får jag presentera något av det godaste jag vet: norrbottnisk kaffeost! En av de första delikatesser i min svärmors matlagning som jag lärde mig att uppskatta och som jag faktiskt har lärt mig att laga till. Så här går det till:
Man införskaffar ca 10 liter mjölk. Helst oseparerad, men det går med standardmjölk också, men då får man sätta till grädde. Vi har turen att få köpa direkt från gården av en mjölkbonde i Tämta. Mjölken häller man i en tillräckligt stor gryta och värmer till 37 grader.


Sedan tillsätter man ett par matskedar löpe (finns på de flesta välsorterade livsmedelsaffärer) och låter mjölken ysta sig under en halvtimma eller lite mer.
Sedan samlar man upp ostmassan och silar ifrån vasslan. Det är viktigt att pressa ur så mycket vassla som möjligt. När man samlat upp all ostmassa, lägger man den i ett durkslag under press några timmar. För att sedan ta upp den, lägga den på ett fat i vattenbad och baka i ugnen tills den fått vacker färg.


Av det tio litrarna mjölk fick vi två fina ostar, som nu vilar i kylskåpet lagom att provsmaka i morgon bitti till morgonfikat. Då ska den skäras i sockerbitsstora bitar och ligga och mjukna i kaffet tills den får lagom konsistens och gnisslar behagligt i munnen. Mums!!



tisdag 10 november 2009

Samhällsomvandling och olycklig kärlek


Igår avslutade jag läsningen av min senast inköpta roman, Än jublar fågelsången av Stewe Claesson. Stewe har jag personligen mött då och då genom åren, när han var rektor för Nordiska folkhögskolan i Kungälv och jag hade min gärning på Fristads Folkhögskola. Vi sågs också ibland när jag var ledamot i styrelsen för Västra Götalands Bildningsförbund.

Stewe är en mångsidig man och vi frågade oss många gånger hur han kunde hinna med att vara aktiv på så många områden. Hans engagemang för folkbildningen är enormt och det är en ren fröjd att lyssna till honom när han lägger ut texten om detta ämne. Han behärskar även retoriken till fulländning.

Nu har han kommit med en roman, som känns väldigt speciell. Handlingen sker i det lilla formatet, miljön är ett hotell i Motala runt förra sekelskiftet. Men i den "inskränkta" yttre miljön sker stora saker både i människors inre och i samhället. Jag citerar ur baksidestexten:

Stewe Claeson har skrivit en roman i skala 1:1; en bisarr kärlekshistoria är berättelsens nav, och kring detta ett myller av människor och stora och små händelser. Här finns vedgubbar och tvättmadamer, gästande sjökaptener och häradsdomare. Fladdrande gardiner, klapper av steg utanför hotellet, ljudet av någon enstaka automobil.

Allt medan koltrasten slår sina drillar.



Härom natten låg jag vaken, och istället för att ligga och vrida mig, gjorde jag som jag brukar - jag tog boken igen och läste en stund. När jag släckte lampan och lade mig tillrätta för att sova, hände något som jag inte varit med om tidigare, vad jag minns i alla fall. Jag fortsatte att läsa i mina tankar. Det var ingenting som jag styrde medvetet. Hotellägaren Hallgren, hans fru och några ur hotellpersonalen befann sig bara inne i mitt huvud. Jag hörde deras repliker, jag läste av interiörer och hela stämningen levde kvar inom mig. Jag drömde inte, jag var klarvaken. Hela historien fortsatte inom mig. Jag tänkte att jag måste kolla i morgon bitti om det stämmer med boken, men naturligtvis hade jag glömt hur det hade gestaltat sig för mig, när jag vaknade. Jag tolkar hela upplevelsen som att boken gjort ett djupt intryck på mig.


söndag 8 november 2009

Höst, mat och vin



Helgen går i ätandets och drickandets tecken. Ja, lite höstjobb ute vid stugan har det också blivit.

I fredags var vi på vinprovning i glada vänners lag. Om detta och konsekvenserna för vissa har min bloggkompis oboyobagheera skrivit. Jag ska inte uppehålla mig så mycket vid provningen utan fastmer orda lite om den inspiration till helgens mat, som vi fick.

Vi provade nyheter i november, tre röda och ett vitt. Det vita var en österrikisk riesling som föranledde oss att trava iväg till fiskaffären och köpa en bit laxfilé (tyvärr var inte utbudet det allra bästa på lördag middag). Lax kan man ju i alla fall hitta på något att göra av. Det blev lite man tager vad man haver. I stugan hade vi räkor i frysen, som jag tänkt använda till en toast till förrätt. Vi ändrade oss emellertid och jag gjorde en sås till laxfilén, som maken stekte. Såsen gjorde jag på hummerfond, fransk vermouth och grädde som fick reducera och tjockna lite. Sen blandade jag i de skalade räkorna. Maken stekte laxen till perfekt konsistens, alltså inte helt genomstekt utan med en rå kärna i mitten. Till detta pressad potatis. Vi blev proppmätta och nöjde oss med kaffe, mintchoklad och en skvätt calvados till efterrätt.

Idag på förmiddagen arbetade vi av oss lite av mättnaden genom att släpa hem röjningsved från skogen. Det blir många sköna bastubad av det jobbet.

Nu ska jag strax börja med Fars dags-middagen. Det blir en klassiker - kalvfilé Oscar, dock inte med hummerklo men väl med havskräfta. Och vinet blir förstås ett av de vi provade i fredags - en argentinare denna gång.

fredag 6 november 2009

Mer av en strong farfar


Lite mer ögongodis för vissa som gillar bara bringor! Jag hittade en träningsbild till i gömmorna.

torsdag 5 november 2009

Repf kongressar....



..... och väljer ny ordförande. Valberedningen föreslår nuvarande vice ordf. Peter Althin till denna viktiga post. Jag gick ju med som medlem i Repf i våras och börjar nu inse vilken representativ organisation detta är. Ifall någon tror att det bara är en grupp "vänsterflummare" som är medlemmar, bedrar denna någon sig grundligt. Som de flesta vet är Peter Althin känd advokat och f.d. riksdagledamot för KD. Så här säger han bl.a. "Jag är övertygad om att vi kommer att få republik i Sverige. För mig är det fullständigt självklart att offentliga ämbeten inte ska gå i arv."


Valberedningens förslag till styrelse innehåller personer av olika politiska inriktningar, näringslivsfolk m.fl. Gå gärna in och ta en titt på föreningens hemsida http://www.repf.se/. Vill man följa diskussionen i ett större fora än denna blogg, pågår just nu en livlig debatt på http://www.politikerbloggen.se/


Leve republiken Sverige!

måndag 2 november 2009

Ännu en urmoder

Mitt släktforskarintresse är stort och har blivit en ny kär pensionärssysselsättning. Dvs forskning har jag inte ägnat mig så mycket åt ännu. Jag har hittills ägnat mig åt att sammanställa uppgifter jag fått från andra som har forskat om min och makens släkt. Men det är nog så intressant. Senast har jag fått material från min "treakusin" Per-Olof Stenbäcken i Örby.



Per-Olof och jag har en gemensam anmoder, som verkar levt ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra jag hittills stött på. Det är min morfars farfars mor. Hon hette Christina Månsdotter och var född 1799 i Ängahagen, Trantorp i Örby. I en husförhörslängd från 1810, dvs när Christina var elva år, gjordes en anteckning att "Armarna blifwit förderfwade i koppor". Hur detta tog sig uttryck eller hur handikappande det kan ha varit, kan man ju fantisera omkring.

Christina gifte sig aldrig, så vitt man vet. Men barn fick hon. Fem stycken med fem olika fäder!



Första barnet födde hon som 20-åring. Fadern hette Kristian och sonen fick namnet Elias Kristiansson. Han dog emellertid bara en månad gammal i bröstfeber.

Andra barnet var han som skulle bli min morfars farfar. Han hette Anders Svensson All, född 1823, (namnet All fick han när han under några år var indelt soldat). Fadern hette Sven Andersson från Ginkalunda i Kinna och det finns en anteckning om att han en period skulle ha försörjt sig som sockenskräddare.

Tredje barnet var en dotter, Maria (Maja) Håkansdotter, född 1825. Hon levde hela livet i Örby på olika ställen och gifte sig också, varvid halvbrodern Anders Svensson All varit vittne.

Fjärde barnet, sonen Johannes Carlsson-Hur, född 1833 i Kinna. Han blev också soldat och levde till 1909.

Så till sist yngsta barnet Anna Stina Carlsdotter, född 1837 i Kinna. Vad som blev av henne vet man inte. Hon lär ha rymt och rapporteras som saknad 1850.



Christina själv levde under åren fram till 1835 på olika gårdar i Kinnatrakten. Alla barnen är födda på olika ställen. 1835 eller möjligen 1837 gav hon sig iväg till Göteborg. Hon måste ju hur som helst ha vistats i Kinna när yngsta dottern föddes. Det finns också en uppgift om att hon skulle ha rymt till Amerika. 1866 rapporterades hon som saknad.



Vi vet alltså inte hur och när Christina Månsdotter slutade sina dagar. Men det vi vet sätter onekligen fantasin i rörelse. Om resten kan man bara spekulera än så länge.