fredag 29 oktober 2010

Ny fredagslyrik


Dagens lyrikprogram presenterades av en ung diktare vid namn Susanne Algestam, född i Luleå, och numera bosatt i Svenljunga. Programmet hade titeln "En aborre korsar min väg", och det var precis så mystiskt som det låter.

Faktum är att både maken och jag hade lite svårt att förstå Susannes dikter. De var späckade av metaforer, vilket hon själv betonade. Problemet för mig var inte att det var mycket metaforer, problemet var att jag inte kunde föreställa mig de bilder, som alla dessa metaforer skulle illustrera. Jag brukar kunna se bilderna framför mig, när jag hör eller läser en metaforrik text, men den här gången blev det till stor del obegripligt. Jag hade svårt att få sammanhang i dikterna. Det var lite synd, för jag skulle väldigt gärna velat få den där känslan av aha - det är så hon tänker! Men tyvärr, det blev alldeles för mycket ord och för lite sammanhang för min del.

Vi fick trösta oss med den glada Kerstin (f.ö. vår värdinna på sommarvinprovningen), som förestår kaféet på kulturhuset och hennes dignande disk med gott kaffebröd och annat. Ni som finns i Borås för jämnan eller som kommer dit på besök - hälsa på i kulturhuet och titta in till Kerstin. Hennes läckerheter är väl värda ett besök!

måndag 25 oktober 2010

Nakenkultur

Igår såg jag på ett fantastiskt program på SVT. Det handlade om "nakenlöpning" i Finland av alla ställen. Män och kvinnor gav sig ut på, som det syntes, en vanlig motionstävling i löpning. Det ovanliga var att alla var nakna. Efter löpning fortsatte de förstås att vara nakna i bastun. Det blev en del filosoferande om nakenhet. Jag skrev upp några citat:

"Det är oanständigt att kvinnor och män är nakna tillsammans i bastun." (Ung man)

"Nakenhet blir oanständigt först när vi föds med kläderna på." (Medelålders kvinna)

"Jag gillar att vara naken, men hatar att springa." (Medelålders man)

"En naken man är stilig att se på, men en kvinna är mer sexuell." (Medelålders kvinna)



söndag 24 oktober 2010

Husmorsambitioner?

Häromdagen hörde jag på radion, att det blivit inne bland unga kvinnor att gå tillbaka till hemmafru- och husmorstiden! Det har blivit en hel bloggenre, där man utbyter recept, inredningsidéer, långkok, sylta och safta, för att inte tala om att baka - allt från grova limpor till småkakor.

Jag har märkt av detta även på denna blogg. Jag anlitar ibland susnets tjänster för att få en uppfattning om hur många och vilka som besöker mig. Jag vågar lova att de flesta för mig tidigare okända bloggare som den senaste tiden hittat till Stugtankar är kvinnor mellan tjugofem och trettiofem, som bloggar om just detta ämne. Mode är också hett bland mina besökare.

Det är ganska fascinerande. Själv har jag aldrig varit hemmafru och knappast inte heller husmor i den gamla bemärkelsen, dvs en kvinna som sköter allt som har med hushållet att göra. Och yrkestiteln husmor har jag heller aldrig burit. Att jag sedan alltid har tyckt om att laga mat, baka, handarbeta, sy snygga gardiner m.m. det är en annan sak. Och att jag som pensionär fortsätter att utveckla dessa intressen, nu när jag har tid och därför gärna skriver om det, är förvisso sant. Men jag har aldrig behövt göra hemmajobbet på egen hand. Vi har alltid delat på det i den här familjen. Och det har varit bra avkoppling från yrkeslivet.

Jag blir lite ambivalent över tankarna på detta fenomen. På ett sätt tycker jag att det är underbart att det finns ett intresse för äldre tiders matlagning, att ta vara på traditioner och att skynda långsamt i vår jäktiga tid. Men samtidigt, som den feminist jag är, kan jag bli lite rädd för att idyllisera hemmafrutiden. I textilarbetarmiljön, där jag har vuxit upp, fanns det knappast några renodlade hemmafruar. Manliga textilarbetare hade inte heller så bra löner att de hade råd att hålla sig med dylika. Nej, kvinnorna var hårt dubbelarbetande, antingen på fabrikerna eller med hemsömnad och annat. Hushållet var de oftast tvungna att sköta själva.

Idag såg jag på en av dessa bloggar, att skribenten också använde gamla redskap från 50-talet. Och visst blev jag förtjust över de fina bilderna, som hon tagit, bl.a. på sina bakredskap; hemsydda bakdukar, träkavel, och hör och häpna - en cyklonvisp!! Dessa grejer finns fortfarande i vårt hem, t.o.m cyklonvispen, som emanerar från makens ungkarlshushåll på 50-talet.

Jag är glad över tjejernas intresse för allt detta, bara de inte förlorar sig i nostalgin och gömmer sig för den verklighet vi nu lever i!

fredag 22 oktober 2010

Såå bra!


Fredagslyriken på Stadsteatern i Borås har startat igen för säsongen. Det började förra veckan med uppläsning ur Kerstin Thorvalls "Jag är en grön bänk i Paris". Jag kommer inte ihåg att jag läst något av hennes lyrik tidigare, kanske någon enstaka dikt, men inte någon samling. Nu måste jag genast skaffa ett ex av denna lilla bok, för det var faktiskt riktigt, riktigt bra.

Idag bjöds vi på lyrikprgram av Karin de Frumerie och Anders Tolergård, som båda två just nu spelar i "Snart kommer tiden" på Stadsteatern. Rubriken på programmet hette "Att se sig om" och handlade om identitet. Det var ett fint urval av dikter av nya och gamla poeter och också med inslag av visor. Mycket stämningsfullt, och det hela avslutades med "Drömmarna" av Freddie Wadling.

Fredagslyriken, som nu går av stapeln i det tillfälliga Kulturhusets café, är en riktig oas i fredagsjäktet. Vilken förmån att klockan tolv på dagen sätta sig och njuta av professionella uppläsare, som lägger ner hela sin själ och känsla i det de gör. Och ingenting kostar det heller!

Jag skannade dagens program, hoppas det går att förstora så mina läsare kan se det.

onsdag 20 oktober 2010

Såå fint!


Härom dagen när vi tog den vanliga morgonpromenaden, gick vi förbi på Övre Kvarngatan där vi bodde för några år sedan. I ett av husen, som då såg rätt risigt ut fanns en affärslokal. Jag minns inte att där fanns någon verksamhet, när vi bodde där. Men nu är det annorlunda. Huset är numera renoverat och i lokalen har denna trevliga firma flyttat in. Butiken heter Leluma och har bara öppet två dagar i veckan. Idag tog jag med mig kameran och gick förbi på den dagliga morgonpromenaden.

Jag blir så glad av sådant här! Någon som tar sig för att tillverka vackra saker med omsorg och gott handlag. I det här fallet sticka, virka och tova underbara schalar, västar, handledsvärmare och annat av ekologiskt framställt garn. Av skyltningen att döma saluförs också fair trade-produkter. Eftersom butiken inte varit öppen, när jag gått förbi, har jag fått nöja mig med att kika på den fina skyltningen. Och den väcker trevliga minnen till liv...

... minnen från Gugges och min tid med vår firma "Fria Händer". Vi hade ingen egen affärslokal, men vi var med i Vetlandabygdens konsthantverkare, där vi kunde sälja våra alster och så åkte vi på marknader, helst hantverksmarknader förstås. Allt kom tillbaka när jag stod framför Lelumas skyltfönster. En dag ska jag gå dit när det är öppet och önska innehavaren varmt lycka till.

tisdag 19 oktober 2010

Var kommer vi ifrån?

Jag har alltid varit fascinerad av att tänka på mina rötter och varit nyfiken på de människor som varit före mig. Det började med min morfar, som släktforskade en del. Han reste ibland till Landsarkivet i Göteborg och han brukade berätta om vad han kommit fram till.
På det sättet fick jag och min syster lära oss att rabbla namnen på de torpare som bebott torpet Stenbäcken i Örby. Vi fick veta att vi var sjunde generationen på torpet, morfars föräldrahem där uppe i skogen. Han gick med oss i skogen och visade rester efter husgrunder från andra torp runt omkring. Och vi fick lära oss att en grop i slänten nedanför stugan, var rester efter den första "jordkulan", som anfadern Lars någon gång i slutet på 1700-talet hade fått gräva ut och lägga tak på för att ha någonstans att bo, när han kommit på obestånd och fått lämna gården Ryd.

Senare har jag försökt ta reda på mer och de senaste åren har jag mer systematiskt börjat sammanställa de uppgifter jag fått tag i, i första hand om min egen släkt. Men nu har jag den turen att vara gift med en man från en helt annan landsända, nämligen från översta Lappland, i trakterna runt Gällivare och Kiruna. Han har inte vetat så mycket om sin släkt bakåt i tiden, men har nu fått tag i uppgifter om sina anor både på mors- och farssidan. För mig är detta mycket exotiskt och spännande och samtidigt intressant, för det är ju också mina barns anor.

I två regniga dagar har jag nu ägnat mig åt att katalogisera det maken fått reda på och det är så vansinnigt spännande att jag har svårt att slita mig från datorn. Fantasin skenar iväg, när jag börjar tänka på hur deras liv kan ha tett sig. En gren på makens mormors sida är samer och det är ju lite extra spännande. Mormodern är den enda av den äldre generationen, som maken har minnen av och jag ska försöka skriva lite om henne i min serie "Urmödrarna" så småningom.

söndag 17 oktober 2010

Söndagsmiddag


Efter italienresan blev vi så inspirerade av vinprovningarna, att vi hållit oss till italienskt även sedan vi kom hem. Ja, jag ska skriva om vingårdarna som vi besökte i Piemonte, men nu ska jag bara hålla mig till hemmaplan Italienskt skulle det vara, men de inhandlade röda piemontivinerna ska sparas lite. Vi tog ett vin på måfå ur hyllan på Systemet och det visade sig vara precis i vår smak. Inte från Piemonte dock, utan från Apulien, på den italienska klacken. Copertino rosso från 2004 är namnet. På baksidestexten kan man läsa att vinmakaren är en svenska, nämligen Barbro Guaccero, känd sedan 1992 och enligt etiketten, borde alla kännare av italienska viner också känna till detta namn. Det gjorde inte vi, men nu vet vi att Copertino är ett mycket gott vin. Kraftigt i smaken och passar också därför till kraftiga kötträtter. I helgen som gått, har vi provat det för andra gången. Det blev ädelostgratinerade lammkotletter med makens favoritpotatis, rösti. Själv njöt jag också säsongens sista gula kantareller, som jag hittade på mitt hemliga ställe innan vi for från stugan idag. (Ja, det är ju så att maken inte gillar svamp, så den delikatessen får jag behålla för mig själv.)
Priset på vinet? Jo, bara 69 kronor. I vår smak är detta ett fynd!

fredag 15 oktober 2010

Välgörenhet

Jag sitter och tittar på galan för världens barn. Jag måste erkänna att jag är ambivalent. Visst, det är ett vällovligt syfte. Men.... jag blev lite betänksam vid ett av de första inslagen. Ett antal kändisar Kjell Bergqvist, Helena Bergström, Magnus Härenstam m.fl. spelade på vårt dåliga samvete. En öl, 50 spänn, ger mat för en månad till ett barn i Afrika osv. För de flesta av oss i den rika världen är det inte svårt att ge av sitt överflöd. Vi delar med oss, de flesta av oss. Själv har jag varit medlem i Rädda Barnen sedan 60-talet. Det började med ett fadderbarn i Korea på den tiden. Varje jul fick jag ett litet brev från henne, präntat med fina tecken och översatt till engelska. Sedan slutade RB med fadderbarnsverksamhet och nu ger jag pengar varje månad på autogiro till RB. Pengar, som de får använda till de behov som är mest aktuella. Visst, jag lägger i bössor också. Försöker dela med mig av bästa förmåga.

Men dessa galor! De gör mig nervös! Kan vi inte dela med oss av vårt överflöd utan chans att vinna turbobilar, galaklänningar designade av Lars Wallin, nobelfester m.m. Hur är det då med vår solidaritet. Företag och andra som vill skänka mer än 50.000 har ett eget telefonnummer. Bra reklam förstås! Avdragsgillt!? Just nu säger Rickard Ohlsson att man kan vara avundsjuk på dom som vinner DRÖMRESAN! Vad är det för känslor man spelar på?! Våra sämsta!?

Jag känner för Världens Barn. Men inte för galor!

måndag 11 oktober 2010

Olivetti

Nu har han öppnat! Han heter Rebwar och driver en delikatessdisk utanför kassorna på Coop Forum. Vi handlade lite godis av honom när vi var på Coop direkt när vi kommit hem från Italien. Så mycket gott han bjuder på! Oliver i massor, goda hemgjorda såser, egenkryddade färskostar, tapasrätter m.m. Jag fångade som hastigast en bit av disken när vi var där andra gången. Då var kommersen i full gång och Rebwar hade massor att göra när han langade varor över disken.

Vi pratade lite med Rebwar, som berättade att han hade haft kunder ända från både Jönköping och Göteborg.


Första gången vi var där råkade vara på makens riktiga årsdag. När vi satt till bords på kvällen, pratade vi om den nya delikatessen, och uttryckte förhoppningar om att Coops kunder skulle uppskatta detta, så att Rebwar stannade kvar. "Men", sa maken, "det är ju så många penionärer som handlar på Coop, och dom brukar ju inte vara så pigga på ny ovanlig mat!" "Jaha", säger jag, "och vem sitter mitt emot mig vid bordet, månne? Är det inte en som idag har varit pensionär i tio år?!"

Vi skrattade hjärtligt båda två. Fortfarande är det lite svårt att identifiera sig i penionärsrollen. Eller är vi behäftade med fördomar om vår egen grupp? Det är ju faktiskt inte längre som på morfars tid!

Presenten


Jag minns inte när maken först började prata om att han skulle vilja äga en Borsalino. Det måste ha varit redan på 70-talet. Han brukar säga att Borsalino är hattarnas Rolls Royce. Något finare bland hattar finns inte. Det skulle i så fall vara Stetson, men den ligger ändå efter Borsalinon. När vi var i Rom 1989, var det nästan så att köpet blev av, men vi drog oss för det höga priset den gången. Förra året i Colmar, såg vi en borsalino i ett skyltfönster. Den kostade 300 euro, alldeles för mycket för vår kassa.

Jag har det senaste året försökt att lägga undan lite, för att - om vi skulle komma till Italien - jag skulle kunna ge maken den efterlängtade hatten på hans 75-årsdag. När vi kom till Acqui Therme, började vi spana i skyltfönster efter hatten. Till slut upptäckte Gugge den i en hattaffär inne i en arkad i närheten av brunnen.

Så fick han då sin Hatt med stort H. Med benäget bistånd av Lasse och Gugge kunde jag äntligen köpa den present jag velat ge honom i många år. Och visst är han stilig i sin fina Borsalino!

PS. Jag försökte länka till Wikipedias artikel om Borsalino för den som är intresserad. Jag lyckades inte länka men jag lägger ändå ut adressen här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borsalino

Vilken fest!

75-årsfirandet avslutades med en härlig fest i Sävsjö. Maken hade önskat sig skaldjur och önskningen gick i uppfyllelse med råge. Det blev en överdådig present, som barnen bjöd på hemma hos Daniel och Anna och med Daniel som chef cuisine förstås.

Inledningen var små rårakor, som fixades till på murikan och som serverades med sikrom, vispad smetana och rödlök och öl att dricka till. Sedan blev det...

.....massor av skaldjur....

.... och vin- och vitlökskokta musslor, som avnjöts tillsammans med bröd och ett vitt vin, som vi tagit med från Piemonte.
Efterrätten fick jag aldrig med på bild, men den bestod av en passionsfruktscheesecake, som Daniels elever lagat till. Mycket gott det också!

Så småningom blev det kaffe och avec, födelsebarnets favoritgodis, som Daniel omtänksamt skaffat, nämligen lübecksmarsipan och mintchoklad.

Jag fångade några av deltagarna i denna överdådiga familjefest på bild. Överst redan presenterad Daniel och Anna, sedan....


...Sara och Mattias...

.....Anneli

....Tilda

....och 75-åringen själv och hans unga hustru!

De tre sonsönerna, Kalle, Emil och Albin, lyckades hålla sig undan från kameran, men visst deltog de också i denna festliga eftermiddag och kväll. Och vi gamlingar var så rörda och glada över våra härliga ättelägg!

fredag 8 oktober 2010

Acqui Therme, mat och husrum


Vi bodde fantastiskt tjusigt på Grand Hotell Acqui Therme, i den gamla stadsdelen vid Piazza Italia. Hotellet var byggt i jugendstil och löpte runt hela kvarteret, med arkader utmed tre sidor. Rummen var stora och rymliga med guldramade speglar och tunga gardinuppsättningar. Matsalen var enorm, möblerna klädda i vita överdrag med volanger och med stora kristallkronor i taket. Men tyvärr fanns det några skönhetsfel. Sängarna var stenhårda och stolarna under de volangrika överdragen var rangliga kaféstolar, som gjorde att man gärna bröt upp från bordet tidigt. Det vi blev mest besvikna över var de två hotellmiddagar, som ingick i bokningen. Åker man på mat-och vinresa till Piemonte, så förväntar man sig lite extra även på hotellet. Ja, det smakade inte dåligt på något sätt, men det var ingen riktig piff på maten. Det fick vi ta igen på andra ställen...

... som t.ex. på barer. Vi upptäckte en mycket trevlig sed på barerna i Piemonte (inte bara i Acqui Therme). När vi första gången gick in på en bar och beställde ett glas vin, serverades vi inte bara vinet. Nej, den vänliga servitrisen kom med en hel bricka med tilltugg, foccachiabröd, skinka, oliver, ostar, små snittar - ja, lite utav varje! Vi vågade knappt smaka på detta, tänkte att det blir dyrare än vi tänkt oss. Men icke! Notan upptog bara fyra glas vin à 4 euro st. Eftersom kronan stod sig bättre än någonsin mot euron, blev det inte ens 40 kr för nästan en hel lunch inkl. vin!
Två gånger handlade vi mat i en super mercato och åt picnicluncher i parkerna. Men den godaste maten åt vi dock vid makens födelsedagsmiddag på restaurangen La Loggia.

Gugge och jag hade letat oss fram till denna speciella restaurang dagen innan och beställt bord. Entrén ser ganska anspråkslös ut, men innanför muren döljer sig en fantastisk anläggning. Huset är byggt på resterna av en gammal stadsmur, med utsikt över den romerska teatern. Tyvärr fixade jag inga bra bilder från denna kväll, så mina läsare får nöja sig med verbal beskrivning.
Vi tog oss dit via smala vindlande gränder. Innanför planket fanns en trädgård med uteservering och i entrén fanns en pianobar, där - som vi förstod - sonen i huset satt och spelade soft på den vita flygeln.
Vi hade beställt bord i den finaste salongen av il padre dagen innan. Stora höga fönster som var inmonterade direkt på muren, mellan höga pelare och den romerska teatern nedanför. Maten var mycket god. Vi började med ett glas Prosecco, ortens mousserande vin, som vi provsmakat redan vid entrén in i Italien. Sedan drack vi genomgående ortens röda Barbaresco. Förrätt: en liten ostsufflé, varmrätt en sagolikt mör biff, bräserad i sagda barbarescovin och till efterätt vinkokta päron. Svart espressokaffe till slut. En härlig kväll!

Nästa gång ska jag berätta om födelsedagspresenten.

onsdag 6 oktober 2010

Det kanske ordnar sig

Jag var ju rätt pessimistisk efter valet, vilket jag luftade i bloggen i samband med en promenad i Annelundsparken. Det var skönt att åka till Italien och för en vecka fly från alla valanalyser och spekulationer. Jag kan väl inte påstå att jag är lycklig när jag hörde Reinfelds rekordlånga (över en timme) entoniga regeringsdeklaration igår. Men SD gjorde bort sig när de tågade ut ur kyrkan och man kan väl ändå hoppas att de inte ska få något inflytande att tala om.

Men det som främst tröstar mig är fortfarande naturen. För ännu blommar det i Annelundsparken......



....och tavlan är rengjord och fin igen....

....och jag ser trots allt med tillit på framtiden.

tisdag 5 oktober 2010

Acqui Therme

Så heter staden, där vi huserade under de dagar vi var i Piemonte. En liten mysig stad med gamla vackra hus mitt i detta vinernas eldorado. Vi åkte dit för att fira makens 75-årsdag. Han hade själv valt vart vi skulle resa.

Acqui Therme är en stad med lämningar från romartiden. Som alla förstår har staden fått sitt namn av vatten - ingenting mindre än en varm källa som väller upp ur den vackra brunnen i centrum. Det luktade svavel runt hela torget och 75-gradiga vattnet ångade upp från två brunnar. Det sades att vattnet har en undergörande effekt på diverse sjukdomar.

När vi stod där kom en man och baddade sina ögon. Han påstod att ögonen blev klara och rena av vattnet, så han kunde se bättre.


Naturligtvis måste vi också prova. Här är det maken och Gugge som närmar sig svavelångorna. Själv tog jag också av det varma, mjuka vattnet över mina värkande händer. Det kändes riktigt välgörande.

Det här var bland det första vi upplevde i Piemonte. Men det kommer mer i senare inlägg.

måndag 4 oktober 2010

Har kommit hem...

från Italien. Det blev sent igår och nu ligger jag fortfarande i sängen och knappar in detta korta meddelande. Men jag lovar att det ska komma ett något utförligare inlägg om någon dag eller så. Idag har jag fullt upp med att packa upp - bl.a. några goda viner från Piemonte!